Annons:
Etikettkriser
Läst 2983 ggr
lillablomman
2015-05-31 01:01

Vilken väg ska jag välja?

Detta är ett långt inlägg, förlåt på förhand!

Hej!

Jag är en tjej på 15 år. Detta är mitt första inlägg här, och det är behövligt. Har så mycket jag behöver hjälp och stöttning med just nu, ni kan inte ana.

Min partner och jag är lika gamla, enbart någon månad skiljer oss åt. Vi har tidigare haft ca 6-8 korta förhållanden som inte fungerat, p.g.a att jag blivit skrämd när hen försökt ta lite för stora kliv framåt. För bara en kort tid sedan hade jag  min första årsdag tillsammans med min partner. Jag har aldrig varit i ett så långt förhållande förut, inte hen heller, så det var stort för oss båda. 

Det ska också tilläggas att vi är på väldigt olika nivå rent mentalt. 

Hen är en enkel person, kommer från en liten stad på landet, stora sexuella behov och en enorm törst efter uppmärksamhet samt bekräftelse, något som rotar sig i hens uppväxt. Hen lever för sina tv-spel och kan inte prata om något annat. Intresserar sig nästan aldrig för någon utav mina hobbys/intressen och stöttar aldrig mig när det är jag mår psykiskt dåligt, det är ofta. Jag vet att detta är p.g.a. brist på förståelse, engagemang och inlevelseförmåga. 

Jag är väldigt komplex. Har ett beteende som liknar den som är bipolär, men är inte det. Har höga ambitioner här i livet, jag vill någon vart. Jag kommer ursprungligen från en stor stad. Till skillnad från min partner har jag ett litet sexuellt behov. för ca 5 år sedan fick jag det konstaterat att jag är "överbegåvad" vad det nu innebär. Det är inte min partner…kanske lite mer tvärt om (utan att vara taskig, jag älskar hen ändå lika mycket!). Jag älskar att ha mycket att göra och provar nya idéer väldigt ofta, något som min partner ofta gör narr av.

En "match made in hell" skulle man kunna säga. Men kärleken finns där, än idag trots våra problem.

Det som ställde till det från första början var väl när jag för någon månad sedan börjat misstänka att hen är otrogen mot mig. Det är en lång historia, men hen liksom skiter i mig i vissa situationer, blir helt förbytt när vissa personer är i närheten och pratar mer med andra tjejer än med mig, speciellt en tjej som jag vet att hen haft en djup förälskelse i under låg- och mellanstadiet. Saker som inte behöver betyda någonting, men hen har ALDRIG varit såhär förut. Jag är en person som väldigt ofta har ångest i vanliga fall, jag äter inga mediciner men har starka attacker som ibland ger mig fysiska skador. Den här situationen har inte direkt blivit bättre av att jag hela tiden oroar mig för att hen ska lämna mig för någon annan. Hen är mitt allt och vi har gått igenom extremt mycket jobbiga saker tillsammans, vet inte om hen läser detta vid senare tillfälle så lämnar inte ut några detaljer. Sådant som jag känt har gjort vår kärlek starkare och starkare, men nu undrar jag om det inte bara är jag som varit för snäll? Dessa perioder på flera månader i taget (med enstaka dagars uppehåll), ständigt bråkande om ALLT varje dag har gjort mig helt mentalt slutkörd. Kanske jag borde lämnat hen för länge sedan? Mitt dåliga samvete och min kärlek är det som har bromsat mig från detta, i alla fall är det så jag tror att det är.

Det konstiga är att för ca 4-5 månader sedan var det helt ombytta roller. Då var det hen som var orolig och skickade sms jämt och ständigt. Så fort jag skulle iväg var hoten om självmord +10 om jag inte kunde svara på 30 sek. kunde ha 38 missade samtal på mindre än 5 minuter, och jag överdriver inte nu! Detta är sant! Riktigt så är inte jag, jag funderar mer över hur jag ska ställa personen till svars, jag har närmare till extrem ilska och ångest än till gråt o.s.v.

Men det som skrämmer mig mest är känslan av att allt blivit slentrian med tiden. Nästan som att vi varit gifta i 40 år. Man bråkar och gnabbas, men man stannar ändå för det hör till. Det finns ingen tanke på att lämna varandra, vi är ett nu. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Samtalsämnena är slut, vi hittar nästan bara på samma saker hela tiden och det känns inte som något levande förhållande riktigt. Ålderdomshemmet nästa eller vad?

Det konstigaste är att hen ALLTID lyckas ge mig skuldkänslor. Efter varje gång vi bråkat så känns det som att allt, verkligen ALLT är mitt fel. Ex. om jag inte vill/kan ha samlag p.g.a att jag är öm eller liknande, så blir hen sur och jag får enorma skuldkänslor. När jag blir arg för att hen frångår enkla principer vi satt upp i vårar förhållande eller om hen gör något som jag skulle fått tonvis med skit för om jag gjort, så är det alltid jag som har skuldkänslor i slutet av diskussionen. Känns som om hen är extremt manipulativ, och det skrämmer mig. Det är inte en sund relation, det har jag fått höra från dag 1. Men jag kan bara inte förmå mig att lämna hen. För det första, inte en gång till, efter alla gånger förut så kan jag bara inte göra det en gång till. Och för det andra, jag älskar hen fortfarande, hur det nu kan vara möjligt. Eller om det bara är så att jag är rädd? jag vet inte längre…

Men nu kommer vi till det som totalt förstört hela min existens, på ett både bra och dåligt sätt. För ett kort tag sedan fick jag veta att det finns en annan kille som gillar mig. Hur mycket är oklart och hur länge sedan det är min "budbärare" fått veta detta är även det oklart, jag skulle vilja fråga men vågar inte. Han är 4 år äldre, har träffat mig ett fåtal gånger men vi känner inte varandra alls, och han är chef för sommarjobbarna på min mammas jobb. Jag kommer alltså träffa honom ett antal gånger under sommaren. 

På ett sätt är det roligt. Det pirrar i magen varje gång jag tänker på det och jag är extremt nyfiken på att försöka lära känna honom, oavsett vad det leder till i slutändan. Det känns svindlande att en kille som är så pass mycket äldre (4 år kanske inte är mycket i era ögon, men för mig är 4 år det) är intresserad av mig när det finns så många fina tjejer i hans ålder som är 1000 gånger bättre än jag. 

En del av mig säger: det här är din chans, dra medan du kan. Om du inte tar klivet nu, som kommer du garanterat ångra dig när du sitter där om 4 år som 6-barnsmamma och hemmafru, med en utbildning du aldrig fick chansen att avsluta och aldrig kommer kunna gå klart innan du dör. Du vet att hen inte är bra för dig, så varför stannar du?! Kom igen, är det inte dags att du får vara färgklicken i någon annans liv, som du vet att du kan vara om du får blomma ut ordentligt?

Den andra delen av mig säger: Nej, lämna hen inte! Hen har ju bra sidor också, och hen älskar dig innerst inne! Vad hände med drömmen om hunden, barnen, giftermålet, huset på Djursholm, karriären hen skulle stötta dig med? Ska du bara ge upp allt det för någon som du inte ens vet om han faktiskt tycker om dig så mycket? Hur kan du vara så säker på att dina känslor (som du tror är kärlek, men som skulle kunna vara nyfikenhet) är besvarade? Han vill säkert inte ha dig, för vem vill vara med dig? Inte ens du själv ju i vissa lägen. Och förr eller senare så kommer ålders-skillnaden bli ett problem, det vet du också.

Jag misstänker att den där delen som påpekar allt negativt är en sida som följt med min partners behandlande av mig. När hen är med kompisar så kan hen kasta ur sig tonvis med elaka kommentarer i en enda lång radda och sedan förvänta sig att jag bara ska tacka och ta emot. Jag vet att det här beteendet beror på att hen är extremt trygg med mig, tryggare än med sina föräldrar, och därför känner hen att det går att släppa allt, även om allt detta inte alltid är riktat mot mig. Men jag är inte hens mamma, jag behöver inte stå och ta emot. Jag svarar alltid med att bli arg och ignorera hen i dessa lägen, men som alltid får jag förr eller senare skuldkänslor eller så svalnar helt enkelt ilskan. Det vore så skönt med en period att bara få ta hand om sig själv för att sedan få bli färgen i någon annans liv. Få känna sig älskad igen och inte som en finne i röven. Men jag är så rädd!

Det som allra mest håller mig tillbaka är att min nuvarande och jag ska gå på samma gymnasium till hösten, är det tänkt. Jag hr ju inte valt än, men risken är stor. Och hur ska jag då palla detta? Visst, om jag och den här andra hittar varandra tills dess vore det ju inga problem. Men ja, det vore skämt att slippa tidspress…

Och så ännu ett problem med det hela. Jag vill gärna fortsätta vara vän med min nuvarande även om jag hittar någon ny. Hen är fortfarande en person som jag bryr mig väldigt mycket om och som jag vill kunna ringa till eller träffa lite då och då och prata, precis som en tjejkompis. Men hur ska man få en så trångsint människa att förstå det? 

MEN, hur ska jag gå till väga? Min plan som jag lite diffust funderat ut är att först och främst ta upp problemen med min partner. Hen måste få veta vad jag känner och få en chans att bevisa motsatsen. Efter det låta hen få visa det ena eller det andra, och beroende på det fortsätta. Parallellt med det ska jag också försöka komma lite närmare den här äldre killen. Få se om jag kan se några tecken på vad han känner och om det är värt att satsa. Kanske hitta styrka i det om jag ska lämna min nuvarande. OM jag lämnar min nuvarande så ska jag ha en tid mellan. En tid dedikerad till att bara ta hand om mig själv och fokusera på att läkas, så att jag kan gå in i nästa förhållande med bästa möjliga grund! Sedan bara leva fullt ut, så som jag vill leva.

Behöver er hjälp med hur jag ska gå till väga. Hjälp mig finna styrkan att ta det rätta beslutet. Och tack till dig som läst hela detta maraton-långa inlägg! Kärlek till dig!

//Geraldine, Tut, Ernst-Hugo, Svensson och Gunwald

Blomma Spreading love over the internet Blomma

Annons:
[Udoon]
2015-05-31 10:15
#1

Dumpa och spring, den människan låter inte riktigt klok. Håller dom på och ränner efter andra tjejer och behandlar dig som skit så är dom inget att ha.

Sarah
2015-05-31 12:53
#2

Du ska välja den väg som hjärtat säger. Du är 15 år och tänker allt för mycket här :) det verkar inte kännas bra med din partner, börja där, oavsett den andre. När man bestämmer sig för om man ska stanna eller gå så är det bästa att ta det beslutet grundat på bara den relationen, inte hur det kan vara med ngn annan.

Katti
2015-06-01 09:43
#3

Du säger det själv många gånger i ditt inlägg, bl a när du beskriver att du känner dig som "en finne i röven" i ditt nuvarande förhållande. Det förhållande du har nu är inte bra för någon av er. 

Visst kan det vara smickrande att någon annan är intresserad av dig, men det har inte med ditt nuvarande förhållande att göra. Inte annat än att just det faktum att du är så smickrad även det visar på hur dåligt det förhållande du har är. Så börja där. Gör slut och skaffa dig ett liv där du värderar dig själv. Blir du kär i framtiden så blir du (och det kommer du bli!), men tänk på att ett förhållande alltid ska ge mer än det tar. Man ska få varandra att må bra! Visst kan det komma perioder som är mindre bra, men summan måste ändå vara plus, annars ska man inte ha något förhållande med den människan.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

lillablomman
2015-06-01 22:43
#4

Tack för er omtanke och era bra svar! Det var precis det som jag behövde höra just nu!

En följdfråga på detta då, jag har ju gjort slut med min nuvarande många gånger förut och det känns tungt att behöva göra det igen. Finns det något bra sätt att hantera det på eller kanske få hen att ta första steget i den riktningen? Man kan ju aldrig tvinga en annan människa och inte manipulera hen att göra saker och ting, men ni kanske förstår hur jag menar?

//Geraldine, Tut, Ernst-Hugo, Svensson och Gunwald

Blomma Spreading love over the internet Blomma

Sarah
2015-06-01 22:51
#5

#4 Det är många som försökt få den andre att göra slut och dragit på det, jag själv inkluderad… det har bara resulterat i åratal av dåliga förhållanden som aldrig tagit slut… det är bara att ta tag i det direkt om det är det du vill.

Sudigtjej
2016-05-24 09:51
#6

Hej!

Jag vet hur det är att leva i ett sådant förhållande. Jag hade det så i 3 1/2 år. Sen satte jag ner foten gav honom ett ultimatum. Samt att jag sa skärper inte du dig så flyttar du nu. Vi blev särbo ett tag, och han fick en insikt i vad han hade gjort. Jag gjorde som du och lät honom komma tillbaka. Det blev bra ett tag men sedan ebbade det ut. Å då hade vi levt totalt ihop i 5 1/2 år. Då lämnade han mig för jobbet, men ville ändå ha mig tillbaka. Det ville inte jag så det tog slut på riktigt och han skyllde allt på mig och sa han hade aldrig älskat mig. Då hade han bara utnyttjat mig. Å jag hade kastat bort så många år på honom. För jag älskade honom, han var min livs kärlek trodde jag..

Men du är ung du är bara 15 år, och jag vet det är en sådan ålder som man upptäker kärleken på. Man drömmer om att hitta den rätte. Alla har vi varit där jag också. Men du måste tänka på dig och din framtid. Du är ung och har hela framtiden framför dina fötter. DU har hela livet att finna den rätte på. Med den RÄTTE menar jag han som älskar dig för den du är, som kommer på en vit häst i riddar rustning och räddar dig. Just nu lever du i ett förhållande där bara en tar och tar, och aldrig ger. Han kan styra dig för han vet att du stannar, det har du visat honom.

Mitt råd är att om du vill leva med Hen, måste du säga ifrån och sätta ner foten. Ge inte bara, utan du måste ta också. Du måste bestämma att detta vill jag. Sedan måste du visa det. Eftersom du är så ung, så hade jag valt att bo hemma hos mina föräldrar. Sedan hade jag valt att sluta prata med Hen på ett tag. Å det bara för att testa honom och se om han bryr sig. Det är då aldrig fel i ett sådant förhållande att testa och se om den man älskar bryr sig och älskar en tillbaka. Se om han bryr sig. Du nämnde att han som jag ser det trackat dig via sms. Det är inte bra, det betyder att han har kontrollbehov. Å det kan bli riktigt farligt om du låter det fortlöpa. Du måste ta kontrollen från honom om du vill ha honom.

I ett förhållande är man två om allt, och när det gäller det intima är  man också två. Man skall lyssna på varandra, och ta det lugnt. Man skall skydda sig annars kan det bli barn. Det är speciellt viktigt när man är så unga som ni. Jag vet att sex kan vara spännande, men det är inte det om det är bara en som vill och inte den andra. Det är viktigt att lyssna och ta sig tid att lyssna. Det är viktigt att det är på bådas villkor. Annars klassas det som övergrepp och om det blir våldsamt så är det våldtäkt.

Jag råder dig också att prata med dina föräldrar om detta, det kan vara lite pinsamt jag vet men det är alltid viktigt. Å dom kan hjälpa dig och ge dig goda råd. Skulle det vara pinsamt så gå till en annan vuxen som du lita på. Sedan överväg att göra slut för din skull.

Den andra skall du vara försiktig med och bli vän med. Vänskap kan leda till kärlek med. Men ta det lugnt till det är rätt. Den rätta finns där ute för dig men du har INTE funnit honom än.

Annons:
Effie
2016-05-26 11:20
#7

Det här tanker jag när jag laser ditt inlägg:

Ta reda på vad du själv vill och behöver. Jag vill ha någon vid min sida;någon som jag litar på, som bryr sig om att jag mår bra, och som jag kan ha kul med. Bl.a. En del hittar rätt partner ganska tidigt; andra går på en del nitar. Och jag tror att "rätt partner" kan det finnas manga av.

Smickrad over att någon är intresserad? Ja, var det - men utgå från vad du vill och behöver. Män finns det gott om här I världen. Det är inte alla man vill ha. (jag menar inte att det är något fel på dem)

Du är inte skyldig någon av dessa något (utöver möjligen respect och ärlighet, för det tycker jag alltid gäller I en relation. Och det är ömsesidigt). Du är inte skyldig att ställa upp på hans villkor. Du har rätt till dina gränser; fundera på var de går.

"Ålderdomshemmet nästa" - när du är 15? Jag är fyra ganger så gammal som du, men jag vill då ha roligare I min relation.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

lillablomman
2016-05-26 11:43
#8

Hej igen!

Tack för alla svar, verkligen. Det känns skönt att inte vara ensam om att ha gått igenom en sådan här sak, även om det är ganska tragiskt på samma gång.

Kan glatt meddela att det är ungefär ett år sedan jag gjorde slut med det där aset jag hade när jag skrev början på tråden. Lättnaden är fortfarande enorm! 

Jag försökte sedan få kontakt med den andra killen som verkade vara interesserad av mig, men efter att ha skrivit relativt meningslösa konversationer fram och tillbaka i drygt 7-8 månader gav jag upp. Att inte kunna skriva oftare än en gång i veckan om man vill ha ett svar känndes inte som att det passade mig. Anledingen till att jag inte pratade med honom i verkliga livet är väldigt patetisk, jag vågade helt enkelt inte. Slutsats, det blev inget av det eftersom jag tröttnade på honom och milt bad honom dra åt h….. så som han betedde sig.

Idag är jag lyckligt förälskad i någon helt annan som jag inte ens visste fanns när jag skrev första inlägget. Så kan det gå! Ibland är det bästa att välja ingenting alls.

//Geraldine, Tut, Ernst-Hugo, Svensson och Gunwald

Blomma Spreading love over the internet Blomma

Gaara
2016-05-31 18:57
#9

#8 Vad roligt att höra! :)

Folio
2016-06-02 21:07
#10

Helt klart lämna! Förhållande ska vara glädjande, inge trygghet, kärlek och omtanke för att nämna några egenskaper. Du är 15 år! Så mycket roligt framför dig och det inkluderar inte honom…..Lycka till! Kram

Upp till toppen
Annons: