Annons:
Etikettjobbet
Läst 3235 ggr
wingren
6/22/15, 6:53 AM

Sambo skiter i jobb

Har varit sambo med min kille i 1,5 år och han började "ta tag" i sitt liv för ca 2 år sedan. Han hade arbetsträning på ett ställe i 4 månader ungefär och i början gick det sådär men ordnade snabbt upp sig. I våras började han på ett annat jobb genom Samhall där han städar. Han är 24 år och har aldrig jobbat med lön utan det har bara varit praktik o liknande,han har även autism men inget grovt. Nu till problemet, han är ofta "sjuk" eller "sover inte" så han struntar i jobbet. Han kommer bara med massa bortförklaringar och tar aldrig tag i jobbet eller sig själv. Med tanke på hur mitt mående är så är det stor risk för att jag måste sjukskriva mig inom kort men det går inte om han "aldrig" är på jobbet. Han tycker att han brukar gå dit och säger att hans arbetsledare m.fl tycker att det går bra men med hans arbetsmoral mätt så skulle väll han tycka det var bra om han var där 10 dagar i månaden. Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska inse att han måste skärpa sig. Har stått ut med mitt jobb bara för hans och vårans skull så att vi ska kunna bo kvar men tappar snart all ork för att han inte ens försöker. Det är meningen att Samhall ska hjälpa honom ut till en vanlig arbetsgivare inom ett år från det han började, detta gäller dock bara om han sköter sig. Vet inte om de har världens lägsta krav eller om dem påstår att det går bra av någon anledning (eller om min sambo hittat på att det går bra), för bra går det fasen inte alls. Han är skyldig mig väldigt mycket pengar med och tjänar dåligt så är osäkert om vi ens skulle klara oss ekonomiskt vid en sjukskriven, speciellt eftersom han har många sjukdagar. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att få honom o förstå. Han säger bara att jag klagar på honom och han hellre vill att jag stöttar honom, men hur stöttar man någon som inte stöttar än själv utan bara tänker på sig själv? Hur kan jag stötta o vara positiv när han struntar eller försover sig till jobbet ca 1 dag/vecka? Han fattar inte att han gör fel heller och han skiter fullständigt i vad jag tycker eller att jag mår såhär dåligt, åtminstone så känns det så. Hur får man honom att förstå att blir det ingen ändring så orkar jag inte fortsätta ? Känns som att jag ger och ger men inte får något tillbaka..

Annons:
[[Boris Sager]]
6/22/15, 7:22 AM
#1

Det later verkligen jattenobbigt! Ni maste fa handfast hjalp snarast pa flera nivaer, familjeradgivning, socialtjanst… Ett forhallande, dar den ena parten kanner sig standigt utnyttjad utan att fa nagot tillbaka fungerar inte. Jag har svart att ge konkreta rad, nar jag inte har nagra detaljer. Kontakta kommunen!

tlover
6/22/15, 7:22 AM
#2

När det gäller autism så är orken ofta mindre är för NT:are (NT = Nauro typisk= person utan neuropsykriatiskt funktionshinder) så det kan hända att om han tvingas till att jobba den där extra dagen/veckan så går han in i väggen.

Att tänka sig in i andras situation är också svårt, jag har själv asperger (dvs det som nu kallas högfungerande autism) och jag började inte egentligen ta min del här hemma färrän några månader sen och jag är 28. Jag fick diagnos då jag var 20 så det har alltså tagit 8 år av habilitering (som jag och min man fått sköta själv då vi inte fått nån riktig hjälp från Hab) innan jag kunde det.

Jag har inte heller haft ett riktigt lönejobb (jag startade eget för lite mer än ½ år sen men jag kan inte ta ut lön än och jag kan ta ledigt om jag behöver).

Har du testat att prata med honom? Det är ju inte så att han fått en diagnos för att det är så hemskt kul man får diagnos för att man behöver det.

l'm back

wingren
6/22/15, 9:22 AM
#3

#1 Vad ska jag säga till kommunen?

#2 Ja jag har tagit upp detta flera gånger, men händer inget och han säger att det bara är tre dagar han varit borta, vilket inte alls stämmer. Frågade honom innan om han får någon typ av lönelapp så han kan se svart på vitt hur ofta han är borta. Dock står inte alla gånger han försovit sig där.  Vet inte vad jag ska säga till honom som sagt för att få honom att förstå. Jag förstår att han inte mår bra men har pratat om det också, han gick på habilitering men han tyckte inte att han behövde fortsätta där eftersom han mår "helt okej" och inte tycker att han har något problem med diagnosen/autismen. Han mår dåligt i nya situationer och bland mycket folk men inte så det märks nämnvärt för utomstående. Jag märker det och då stöttar jag honom och jag/vi känner oss ganska vana/säkra i själva autism-diagnosen på det konkreta planet. Jag däremot, mår inte helt okej, men jag tror inte han kan sätta sig in i mitt mående och vet inte hur jag ska förklara det heller.. vet inte vad jag ska säga eller göra för att få honom att inse att mitt dåliga mående måste tas på allvar…

Allt oviktigt
6/22/15, 9:30 AM
#4

Tycker att det låter som om det bästa för dig/er är att ni blir särbos en tid. Då slipper du ta ansvaret för allt och han inser kanske vilket stort lass du får dra själv

[[Boris Sager]]
6/22/15, 9:36 AM
#5

TS, jag tankte pa kommunens familjeradgivning.

wingren
6/22/15, 9:38 AM
#6

#4 Har funderat på det med men det skapar med problem. Skulle få svårt att betala hyran, vi har hund ihop och då skulle jag behöva sätta honom på hunddagis vilket också hade kostat pengar och min sambo hade nog inte kunnat betala hälften ens. Så då sätter jag mig kanske ännu mer i skiten. Eller så lägger jag mer pengar på honom än vad han lägger på hyra osv, jag vet inte men då har vi ändå hundproblemet. Har konstigt schema så inte alltid jag kan be någon släkting passa honom och han har vissa problem så vet inte om hunddagis skulle fungera heller då jag inte vill att hans problem ska bli värre..

Annons:
[[Boris Sager]]
6/22/15, 10:44 AM
#7

Jag tycker som #4 att det kan vara bra att inte vara i problemen ibland, utan se dem från sidan.

Har du någon möjlighet att vara för dig själv ngr dagar?

Jag tror både du ooch sambon behöver vara utan varandra åtminstone under dessa dagar.  

Ingen tror din sambo gillar sin diagnos, men du har ju ett eget liv också.

IceTee
6/22/15, 2:17 PM
#8

Jag känner igen mig i det där och att bli tvingad hjälper ingenting! Han kanske kan få jobba lite mindre och sen långsamt öka tiderna?

Medarbetare på Skor iFokus

tlover
6/22/15, 11:23 PM
#9

#3 Har du testat att säga på olika sätt, ibland måste min man säga samma sak till mig på 100 olika sätt och det är först på den hundrade som jag förstår vad jag menar.

Alternativt så vet han att det är ett problem men eftersom han inte ser nån lösning så kanske han inte pratar om det. Ofta maler jag ett problem, som min man tror jag ignorerar, teoretiskt men endast i mitt huvud (dvs jag bollar inte med honom) så han uppfattar inte att jag försöker ändra mig. Det kan även vara saker som tex hur jag ska underlätta för min man.

l'm back

Aleya
6/23/15, 1:03 AM
#10

Har du sagt sanningen till han? Att du faktiskt inte orkar med denna situationen. Och att om det inte blir förändring så kommer inte era förhållande som det är nu funka. Tycker han kan få säga vad han vill, men han borde verkligen på ett eller annat vis lära sig att ta ansvar för sin situation. Det kanske är så att han skulle behöva stöd av professionella.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

drika
6/25/15, 6:51 PM
#11

Han behöver nog hjälp, låter som han är en tonåring ju som inte behöver göra nåt, är hårda bud jag vet men det funkar ju inte att leva med nån som inte jobbar/vill jobba:)

Hälsningar

Fredrika

Upp till toppen
Annons: