Annons:
Etikettkriser
Läst 1544 ggr
[fia85]
2015-06-22 16:22

Skriva av mig, lågt förtroende, respekt

Ända sedan jag var yngre och i skolan så har jag blivit sviken och lämnad av vänner som kallat sig min bästa vän men som sedan gått, eller hittat någon bättre att vara med. Jag har blivit sist vald på fotbollen, fått bollar i magen, och andra sätt att mobbas och pikas och retas på från fjärde klass till andra året på gymnasiet. 

Detta har lett till att jag velat göra något av mig själv. Velat bevisa mig själv. Jag har satsat på att bygga upp relationer, att vara en bra person, en bra vän. Jag tar mycket ansvar och ger, men, ett av mina motiv är ibland ett dåligt motiv. Jag har inte velat satsa allt på ett kort, dvs en vän, för jag har i bitterhet lärt mig att göra så gör att jag riskerar att bli helt lämnad själv om det krisar och få börja om från början. 

Ibland är jag orolig att jag uppfattas som falsk. Är det falskt att till exempel inte säga till när en kompis behandlar en respektlöst? Har fått höra sådana argument att jag skulle sagt till tidigare osv. Fast jag vid det tillfället då inte tyckt att det var motiverat eller bara behövt tid att smälta något som hänt. 

Hur får man sina vänner som man har haft en längre tid att förstå att det man tycker att det förekommer respektlöshet mot mig? En vän som ville umgås själv med mitt ex, en vän som klagar på mina kläder, och hur långsam jag är. Vänner, som med kärlek, men ändå, klagar på hur långsamt jag äter, eller kommenterar det. Blir osäker på varför folk är kompisar med mig, ibland får jag känslan av att de tycker synd om mig, eller att de själva vill ha något, nyfikenhet, jag ger men jag får inte. 

Äkta omtanke, vad är det egentligen?

Så irriterande nu, när jag blivit sjukskriven för depression. Folk hittar på olika behov åt mig, typ säger "tack för att du är en sådan bra vän", och man hör att personen säger detta bara för att den tror att det är det jag vill höra. Jag har inte tappat mitt förstånd, jag hör hur det låter. Det här är extremt påfrestande. Jag känner mig lurad av sånt. Jag önskar de kunde behandla mig som förut, sluta dalta, och framförallt fråga mig vad jag behöver och inte, vad jag vill göra, och inte, men det är ingen som frågar. Folk bara gör. Kallar mig vid mitt namn istället för du, alltså säger "huvudsaken är att Catarina mår bättre snart". Inte huvudsaken är att du mår bättre, som vanligt. 

Min mamma hittade brev som skickats mellan mig och mina vänner när jag var 15. De var jättekänsliga och dem har hon läst. Hur ska jag få folk att förstå hur sårande det här är? Jag sa det till henne, så bra jag bara kunde. Hon har Aspergers diagnos och tyvärr tror jag att hon bara hoppade över det rätta beteendet, hon vet att man inte gör det egentligen.

Jag antar att folk inte vet, eller inte egentligen vill mig illa, men det blir så mycket av detta. 

Gått ur en dålig relation med en man, eller en, nästan två relationer. Folk bara gör, de tror att det är okej, eller skiter i att det inte är okej.

Varför måste jag kämpa så jämt?

Annons:
Therese
2015-06-22 16:49
#1

Det låter fruktansvärt jobbigt! Speciellt med en depression.

Vänner är ju vänner just för att de tycker om en, som man är. Har du så kallade vänner som bara klagar på dig skulle jag har stampat ner foten och frågat vad dess problem är, vad problemet är egentligen. Jag skulle tro att vännen egentligen själv mår dåligt, då kan man lätt bli sådan.. Tyvärr.
Får man inget bra svar kan man ju lika gärna sluta vara vänner.

Jag hoppas allt löser sig för dig. Jag är själv sjukskriven. Skicka gärna pm om du vill prata :) Alltid trevligt med nya kompisar.

Hoppas mitt svar går att läsa av xD

Kram på dig!

Elinmatsdotter
2015-06-23 07:51
#2

Uch inte roligt att du har haft det så! Mellan mig och mina vänner har vi ett rätt hårt klimat och klagar en del på och om varandra tex en vän som verkligen aldrig kan hålla tider och det e tröttsamt och hon brukar få höra det ena och andra men jag är alltid noga att påpeka att hon e min bästa vän och finns där i vått och torrt. Det jag vill komma till är kanske att dina vänner kör med samma mynt bara att det inte funkar med hur du är som människa, kanske därför dom låtit så snopna när det kommit efter att du blev ledsen men inte sa något? ( tro inte för allt i världen inte att jag skyddar dom som vatt elaka men det kan va en förklaring)

Gronstedt
2015-06-23 09:31
#3

#0: "Folk hittar på olika behov åt mig, typ säger "tack för att du är en sådan bra vän", och man hör att personen säger detta bara för att den tror att det är det jag vill höra. Jag har inte tappat mitt förstånd, jag hör hur det låter. Det här är extremt påfrestande."

Tänk på att vad du tycker att du hör behöver inte ha det minsta att göra med vad den som talar menar att uttrycka. Om du kan välja att utgå från att människor menar vad de säger och inte vad du tycker att deras tonfall innebär, så blir det mycket lättare.

"Blir osäker på varför folk är kompisar med mig, ibland får jag känslan av att de tycker synd om mig, eller att de själva vill ha något, nyfikenhet …"

Samma där - du kan inte avgöra varför de gör som de gör, bara hur du väljer att tolka det. Om du kan välja att utgå från att de är kompisar med dig för att de vill vara det, i stället för att konstruera falska skäl att tillskriva dem, så blir det mycket lättare.

Aleya
2015-06-23 09:37
#4

Det är sällan folk vet hur man ska bete sig när någon mår dåligt. Fast samtidigt så blir man triggas själv av saker man inte skulle bli triggad av i vanliga fall. Exempelvis hur folk behandlar en eller säger saker. Så var det då för mig. Kunde bli förbannad för inget och även ledsen för inget. Mitt råd är att fokusera mer på dig och att må bättre än att fundera och irritera dig på hur folk beter sig. För det går inte att ändra deras tänkesätt och agerande. Sköt om dig

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[fia85]
2015-06-23 19:51
#5

Jag är dålig på tider, det är jag, men i princip det enda. Kanske lite hård ibland och så, men bara för att jag är dålig på tider ofta så betyder det ju faktiskt inte att jag jämt är det. Ibland kommer jag i tid. Och varje grej som någon annan gör mot mig kan ju inte ursäktas med hur jag är, för då måste jag ju själv hela tidne vara perfekt, medans andra får göra lite som de vill. En kompis kom och ville veta hur jag mådde, hon kom in och ville väl veta om jag ville leva eller inte i princip. Jag ville behålla det för mig själv, min innersta kärna. Sedan tänkte jag, jag kan ju vara med henne då, trevligt att inte vara ensam, vara med någon. Men sedan dök det upp så konstiga, jag vet inte, hon hittade på att de behövde någon som kunde hjälpa dem vattna blommor när de var på semester, och det var så uppenbart att hon trodde att det skulle få mig att må bättre av att vara behövd antar jag. Medan jag själv inte alls bryr mig om det. Sedan blev det olyckligt för en kompis som jag anförtrodde mig åt slutade svara. Då kände jag mig dum att jag berättat något för henne alls. Sedan pluggade jag och var uppe mitt i natten och jag skrev, på Facebook till henne, men egentligen aldrig tänkt kanske att skicka men jag försökte väl komma fram till om jag kunde vara kompis med henne eller inte. Om någon tycks vilja ha ens förtroende så blir det så jobbigt, för den personen vet ju inte vilket berg den lyfter på, och folk förväntar sig ett kort svar. Men mitt svar är inte ett kort svar och frågar man och börjar bry sig, hur exakt ska jag då veta och anpassa så att den andra personen tycker att det blir hanterbart för den? Jag kan förstå att hon reagerade på att jag skrev mitt i natten och sms:en var långa, men det var ju egentligen alls tänkt så. Vi har pratat efter och rett ut det så gott det går, men så fort någon frågar så blir det samma, jag vågar inte svara. Jag vill kunna känna att jag kan anförtro mig, men man får känslan av att för mycket inte går. Framförallt om någon börjar fråga, vad ska jag säga? Bara det som jag tror att den personen kan ta emot? Jag är själv en person som tar emot väldigt mycket från andra, kan få främmande människor som går fram till mig och vill ha råd om allt möjligt. Mina vänner säger att jag alltid vet de "rätta" sakerna att säga. Det känns inte rättvist. Långa sms på sen tid förstår jag, såklart. det har nu hänt en andra gång, men då försökte jag tänka till, för jag upplevde mig sviken. Personen bad om mitt förtroende, ville engagera sig, men egentligen inte hela vägen. Jag hörde inte av henne på ett halvår och redan innan jag hörde av mig senaste gången så visste jag, eller hade på känn, att hon inte skulle kunna. Att hon tycker att det är jobbigt att umgås med mig och att hon vill fixa mig.

Jag tycker att uppmärksamheten är jobbig. Jag har min ångest och det sista man behöver är någon som rycker och sliter i en och försöker få en att må bättre för det går inte att tvinga fram något.

Therese
2015-06-23 19:56
#6

Varför ska de ha hittat på att de behövde någon som vattnade växterna?

Annons:
[fia85]
2015-06-23 20:02
#7

Det är ju inte jag som äger problemet. Det är min före detta sambo, som utstat mig för saker, och den eller de som sviker som äger problemet. Jag tycker ofta, varför ska jag behöva göra saker som ingen annan behöver göra? Varför ska jag ställa upp och vara snäll och "bra" i mina vänskapsrelationer? Allting går inte bra. Ibland misslyckas man men det är som att jag inte får misslyckas. Jag kanske behöver göra vissa förändringar i mitt liv för att må bättre. jag behöver få vara en människa och inte hela tiden svara upp till vad andra tror om mig, eller vad de vill ha osv. Jag orkar inte vara stark jämt. Jag blir sårad, och jag måste få visa det. Skriver av mig på detta forumet istället för att skriva till mina vänner, för det kändes otroligt jobbigt att de tycker att jag skriver för mycket.Försöker in i det länsgat att se det positiva i människor jag möter men till sist kväver det mig. Nu blev jag nästan orolig att den ena vänne tycker att jag skrivit för mycket och att det är obehagligt. Det känns fruktansvärt. Kanske bara helt gå ur Facebook, eller något. Jag har ju ansvar för mig själv, och vad jag säger, och vad jag gör, men det blir så förvirrat. Man borde kunna få lita på folk, att ens vänner bryr sig.

[fia85]
2015-06-23 20:08
#8

Det var ju inte såhär innan jag gick till en kurator som frågade om jag skrev. Hon menade på då att jag skulle skriva om jag fick ångest. Men själva ångesten handlar ju inte om någonting, det är bara en känsla, en panikattack. Jag har skrivit några gånger på min telefon för att verkligen inte hålla allt inne, som gick fel, det är två år sedan nu snart. Men ingen kan ju läsa det. Men aldrig i min tanke tänkt att jag skulle skriva till kompisar, eller ens prata om mina problem med vänner. Tanken med att gå till en kurator var ju att få någon slags respons på det man tänker, eller det man varit med om. Förståelse. Det är dit jag själv anser att jag kan gå med det här. Prata om allt det dåliga som varit. Om hur jag ska fortsätta mitt liv, hantera allting som händer.

[fia85]
2015-06-27 00:47
#9

Det blir så konstigt umgänge bara, den ena vännen kändes det rent falskt med. Jag vill inte ha någon uppmärksamhet alls, men nu håller folk på och frågar hur jag mår och ska lägga sig i, och jag vill verkligen inte prata om det. Såklart hade inte vännen hittat på att de behövde någon som vattnade blommorna, men i hennes tanke så verkade hon tro att det skulle vara bra för mig att göra det för att känna mig behövd. Så för att inte göra något krångel av det, trots att jag själv inte känner att vattna hennes blommor gör varken till eller från för mig, så gör jag det, bara för att det är det hon tror. Jag hör när folk säger sådant som de inte menar egentligen. 

Helst har jag velat döva ner min ångest med mediciner och slippa berätta för någon men nu vet alla typ om det och jag skäms. Jag önskar att ingen hade frågat från första början utan låtit mig vara ifred. Det räcker som det är, utan att alla behöver veta om det. Det är svårt att vara bland sina vänner nu och fejka att det är bra när de vet att det inte är det. hela tiden sitta där med den uppmärksamheten. Varför tror de att jag inte kontaktat någon? Jo, för att få vara ifred. Få lugn och ro. Jag kommer inte att bli bättre bara för att de tjatar,jag klarar det här själv men det är ingen som tycks fatta det. De har läst i några råd hur man ska göra, istället för att fråga mig vad jag själv vill ha hjälp med, om jag ens vill ha det. 

Nyåret som gick satt jag själv. Jag har många vänner, men inte en av dem frågade mig vad jag gjorde på nyår. Samma på uppesittar-kvällen, hade jag suttit själv också. Tänkte att det kanske inte är någon som gör något ändå, men det var det. De hade bara struntat i att fråga mig. Alla föregående år har jag och min före detta sambo haft den, men detta år var jag inte ens bjuden.

[fia85]
2015-06-27 00:49
#10

Sant att folk inte vet hur de ska göra om någon mår dåligt, men är det min uppgift att veta det åt dem? Vad de ska göra för att jag ska må bättre?

Gosis12
2015-06-27 16:12
#11

Styrkekramar🤗

Jag önskar att det kommer en verksam lag (inom en snar framtid) som totalförbjuder katter att vistas utomhus okastrerade och utan id-märkning. 

oh-la
2015-06-28 13:15
#12

jag tror också att det är väldigt svårt för dina vänner att veta vad du egentligen vill ha av dem. när man läser dina inlägg förstår man att du vrekligen mår dåligt, jag beklagar det, men det verkar ju ändå som om dina vänner försökt på sina vis att finnas där. däremot verkar det som om du själv inte riktigt vet vad du vill ha av dina vänner. i ena inlägget skriver du att dom inte bryr sig, i andra att du tar illa upp när dom pratar med dig och försöker muntra upp dig på sitt vis. i ett annat inlägg vill du absolut inte prata om det och tycker att folk ska sluta lägga sig i, i ett annat att ingen frågar hur du mår och inte verkar bry sig. du tycker heller inte att det är ditt ansvar, vare sig ditt mående, dina vänners sätt att tackla det eller hur dom ska bemöta dig. nej, det är inte ditt ansvar, det som hände, men ditt mående är ditt. du kan inte kapitulera inför dig själv och lägga det på andra. ens eget liv är alltid ens eget. dina vänner verkar ju ha försökt, kan det vara så att du skickar väldigt dubbla signaler när du ena stunden kan skicka länga meddelanden och andra inte vilja prata om det. tänk på att andra människor inte är tankeläsare, och att alla människor hanterar sorg och depression olika och vill ha helt olika bemötanden. det är jättesvårt att som anhörig anassa sig och själv hitta på hur man ska bemöta någon som mår dåligt. det är den som mår dåligt som måste börja prata, kanske om hur man vill bli bemött. kanske förklara varför man ibland gör som man gör och vad man önskar att andra gör för en då. 

som exempel på hur olika människor kan vara i sorg och depression. jag och mina syskon, som vuxit upp i samma hem, med samma föräldrar och fötts in i samma hus som vi sedan flyttade ut från som vuxna har helt olika sätt att hantera saker. jag är väldigt inbunden. jag bygger murar, pratar inte, låtsas ini det sista att det är bra. jag är en bärare. min bror är väldigt extrovert. han gråter, ringer, pratar, kramas, vill vara nära. han sörjer med varje del av sig själv, han är en gråtare. min syster sörjer otroligt intensivt i ett par dagar, sedan ruskar hon av sig allt, reser sig upp lämnar bakom sig och går vidare. hon är helt otrolig på att lämna det som varit, säga sig själv att det som hänt, det har hänt och jag kan inte göra något år det. hon går vidare.

för en utomstående är det helt omöjligt att använda samma metod på oss tre, och hur ska man veta hur man ska vara när depression och sorg kan yttra sig på så helt olika vis? du kanske ställer för höga krav på dina vänner, förväntar dig för mycket och blir besviken för att ingen lyckas nå dit. dom behöver också hjälp att kunna finnas där. börja prata med dem om hur du vill ha det och låt dem få finnas där för dig, genom dig.

Upp till toppen
Annons: