Vänskap

Har inte några vänner.

2015-06-27 18:42 #0 av: Hundtoka90

Jag är 24 år, snart 25 och mer och mer går det upp för mig hur få sociala kontakter jag har utanför jobbet. 

Jag jobbar inom hemtjänst och en brukare vet att jag snart fyller 25 och frågade om det blir ett stort kalas med alla mina kompisar och sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på att jag inte skulle ha någon att bjuda och det kommer heller inte vara någon som tittar förbi för att uppvakta mig. 

Vet inte riktigt hur det har blivit såhär, jag hade mycket kompisar förut men genom åren har alla flyttat härifrån (liten stad) och jag har blivit själv kvar och vi har inte någon kontakt längre. I början hördes vi väl av och pratade om att ses men det rann ut i sanden. Jag gick även tre år i skola på annan ort och hade även då mycket vänner, sen flyttade alla tillbaka till sina hemstäder och kontakten blev mindre och mindre. 

Jag tycker inte att jag är "annorlunda" på något vis. Jag har ju ett socialt arbete och klarar av det utan problem. Jag pratar mycket och gärna med mina arbetskamrater men det har inte utvecklats till annat än arbetskamrater, de flesta är dessutom väldigt mycket äldre än jag. 

Jag tycker om hundar och är aktiv i olika hundklubbar och där träffar jag också folk och jag har aldrig fått signaler om att någon tycker jag är "märklig" men de flesta som är där är där med sina barndomskompisar osv så det är alltid bara jag som kommer ensam.

Är det för att det är svårt att som vuxen skapa nya vänskapsrelationer eller hur ska jag göra för att ha någon att umgås med och kunna dela saker med? Börjar känna mig ledsen över att alltid komma hem till en tom lägenhet (förutom hundarna då såklart) och aldrig ha några planer på shopping, bio eller liknande med kompisar.... 

Anmäl
2015-06-27 19:36 #1 av: [scrappy]

Precis samma här, har min sambo, men alla andra har runnit ut i sanden eller inte visat sig vara bra vänner.

Anmäl
2015-06-27 21:52 #2 av: fruktgumman

Har ni tittat i "söka-vän-tråden"?

http://relationer.ifokus.se/discussions/504668f988f472440f03107b-soker-du-vanner-titta-da-hit-2?stickies-1

Anmäl
2015-06-29 10:28 #3 av: Hundtoka90

#1 Okej jag har ingen större erfarenhet av just dåliga vänner, jag har älskat mina vänner och många gånger saknar jag dom och allt vi hade tillsammans, men våra relationer rann ut i sanden för många år sedan och ingen bor kvR här :(
Har inte ens en sambo heller så ibland känns det som att man kommer sitta ensam hela livet..

Anmäl
2015-06-29 11:20 #4 av: IaAbrg

#3  Var bor du? Det kan ju finnas folk här kanske. :-)

Anmäl
2015-06-30 21:37 #5 av: Hundtoka90

#4 

Det vågar jag inte skriva ut, bor på en liten ort och det känns som att jag är "den enda" här som har det problemet (iallafall om jag ser på min omgivning,) så att det skulle gå att lista ut vem som skrivit (alltså om någon från orten läser) och det skulle jag skämmas över.... 

Anmäl
2015-07-01 13:42 #6 av: KallaMigMimmi

du värkar inte ha svårt att prata med folk men kanske att knyta vän kontakt. när du är på jobbet eller hundklubben, eller andra sammanhang du träffar folk som du vill bli vän med. kan du delge vad du brukar göra eller kommer göra och bjud med personen/erna eller fråga om dom och vissa intresse för de dom kommer att göra

Anmäl
2015-07-01 22:40 #7 av: Swedishdolphin

Har lite samma problem. De flesta vännerna tappade jag helt enkelt kontakten med, det rann ut i sanden. Har dock en vän som bor här, som tur är. Har visserligen vänner som inte bor här, men det blir ju inte att man kan träffas så ofta.

Bor du nära Karlstad kan du skicka PM till mig.

Anmäl
2015-07-03 11:42 #8 av: IaAbrg

#5   Ok, det kan jag förstå, absolut.

Jag bor strax utanför Örebro. Om du finns i närheten så får du så gärna höra av dig. :-)
Hundtokig jag med. :-)

Anmäl
2015-07-15 19:38 #9 av: Trixa

Känner igen mej i det du skriver, är sambo visserligen men är ensam ändå, har aldrig några födelsedagsfester eller kalas för det finns inga att bjuda mer än min sambos föräldrar då isåfall. Min sambo vet inte att känner så här, vill inte erkänna att jag känner mej utanför på nåt sätt, tycker väl jag är som deflesta människor o sticker väl inte ut på nåt sätt

Anmäl
2015-08-27 19:10 #10 av: Hundtoka90

Kanske ska uppdatera lite. 

Födelsedagen passerade mycket riktigt utan att någon hörde av sig mer än mina föräldrar. 25-årsdagen, en av de viktigaste och mest sociala dagarna för många. Jag talade om för mina föräldrar att jag inte ville fira min födelsedag pga det här och det var första gången jag uttryckt det öppet för någon hur det är. De förstod nog inte riktigt ändå och blev såklart besvikna, så det blev firande med dom. I efterhand känns det givetvis bra, jag var inte helt själv men där och då kändes det lite som ett slag i magen att sitta där på deras altan och fika och veta att det var allt jag hade att förvänta mig på min 25-årsdag. Nu menar jag givetvis inte att jag hade önskat mig värsta festen för det är orelevant, men någon kompis som hade hört av sig eller någon jag hade kunnat bjuda med till fikat eller vad som helst hade ju varit fint. 

Jag har mått väldigt dåligt över det här nu senaste veckorna, jag gråter mig ofta till sömns när jag börjar tänka på hur det är och att det finns stor risk att det kommer vara så hela livet. Under sommaren har vi haft många vikarier på jobbet och flera i min ålder och visst har många varit roliga och vi har fungerat bra ihop men det stannar liksom på jobbet och nu har dom ju slutat igen. De flesta är liksom redan upptagna i sina kompisgäng, det har varit prat om allt de ska göra under helgerna osv men för mig är det alltid samma planer då jag inte har någon att planera något med. En tjej var hundintresserad som jag och vi pratade om att gå ut med hundarna och jag hörde av mig flera gånger men det var alltid olika aktiviteter som skulle hinnas med för hennes del och hon hörde aldrig av sig i sin tur när hon kunde så tillslut förstod jag ju att det inte fanns något intresse för hunden måste ju ut varje dag så det borde ju gått att få till det åtminstone någon gång... 

Anmäl
2015-08-27 19:19 #11 av: Bill&Bull

Bor du i Skaraborg så hör av dig :)

Anmäl
2015-08-27 19:47 #12 av: felle-j

Visserligen är jag några år yngre än dig, Hundtoka, men känner ändå igen mig.  Har kompisar i skolan som jag trivs bra med och har inga större problem att prata med dem, men lyckas aldrig få något kompisband utanför skolan. Så fort jag åker hem så är jag ensam igen. Har inte haft någon att umgås med på fritiden på en lång tid och det var också länge sedan jag firade en födelsedag med kompisar. Är alltid bara släkten som kommer över. Har dock en god vän men denne bor långt bort så det går inte att ses särskilt ofta. 

Anmäl
2015-08-28 16:39 #13 av: WinterPrince

Jag känner också igen mig, men jag har i princip varit utan kompisar hela mitt liv. Både i skolan och på kvällarna. Ibland har jag haft perioder där jag trodde jag hade kompisar, jag fick hänga med på deras fester, men när jag själv bjöd in så kom ingen. Först nu när jag börjat jobba så har jag iaf vänner på jobbet, såna som märker och frågar om man varit borta.

Jag har liksom du gråtit mig till sömns i perioder, men jag har lärt mig att hantera det. Framförallt försöker jag tänka på att jag är min egen lyckas smed. Saker och ting löser sig inte hux flux utan jag måste aktivt ta tag i saker för att få förändring i livet.

Livet är nödvändigtvis inte bättre bara för att du har "massor" med vänner.

Mvh Emelie & Jack
Exa Equestrian, Ingen död fisk, 141km

Anmäl
2015-09-01 00:17 #14 av: [LadyK]

Bor du i Kristianstadstrakten så hör av dig, visserligen gammal i dina ögon men något kan vi säkert hitta på ihop.

Anmäl
2015-09-01 14:00 #15 av: molbojse

Åh! Känner igen mig jättemycket i det du skriver. Jag har hittat en hel del nya vänner på bland annat facebook och i grupper där. Är själv hundfreak så om du bor någonstans i närheten av Stockholm, Uppsala eller Nyköping så skriv gärna :D
Är 23 så inte alls långt efter dig i ålder :3

Anmäl
2015-09-02 20:36 #16 av: _Fisken

Det ÄR svårt med sociala kontakter. Som du ser så är det du funderar över inte nåt du är ensam om. Jag skilde mig och plötsligt stog jag också ensam. Det tar tid o arbeta sig ur det men att man blivit varse om det kanske man gör nåt åt det också. Det svårt när man blivit lite äldre för alla har inte tiden att socialisera så man får fiska lite. 
Nu löste det sig för mig då jag hade "nån" som poppade upp som nyskild också men det var jobbigt första två åren efter skilsmässan. 

Anmäl
2015-09-02 22:24 #17 av: PogoPedagog

Jag tror det är med vänner som med kärlek när man är vuxen. Man måste ta risken att bli sårad för att lyckas. Du måste våga fråga rent ut om någon vill ses, ta ett aktivt steg. För varje gång du gör sådant oavsett om det leder till en vän eller ej kommer det bli litye mindre läskigt.

Anmäl
2015-09-03 11:21 #18 av: Ravynsfair

Det är grymt svårt med sociala kontakter IRL, särskilt i småsamhällen där alla känner alla. 
Är man inte med "från början" så är man inte med sen heller, om du förstår vad jag menar? 

Uppvuxen i ett mindre samhälle och aldrig känt samhörighet med folket där eller runtomkring, alla har varandra och där stod jag utanför, som om jag inte riktigt släpptes in hur jag än försökt. 

Arbetade också inom hemtjänst och var aktiv inom hundklubb, man skulle kunna tro att jag skrivit ditt inlägg förutom att jag nyss fyllt 23. 

Har inga direkta tips då min verklighet ser densamma ut trots att jag nu flyttat 80mil ifrån allt jag känner till. 

Bor i Västernorrland nu, om du bor däromkring så är det bara att hojta då jag nästan skulle ge min högra hand för en vän med liknande intressen. (hund)
Om inget annat är du välkommen att skriva ett PM till mig och vi kan prata där Glad

Vänliga hälsningar Sanna. 
Medarbetare på Blandrashundar, HBT & Socialt stöd.ifokus Sol

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.