Barn

Oplanerat gravid...

2015-07-02 20:36 #0 av: atthea

Jag behöver skriva av mig, allt är för mycket för mig. Jag har precis fått veta att jag är gravid, min pojkvän "vill inte, är inte redo och känner inte att det är rätt" och vill att jag ska göra abort. Men han har sagt att det är mitt beslut och att han kommer stötta mig...Jag har gjort abort tidigare, den var fruktansvärd och jag bryter fortfarande ihop om jag tänker på barnet jag "valde bort" (det var fem år sen) och den gången gjorde jag det för att pappan till barnet inte ville ha barn och jag inte ville föda någons barn mot dennes vilja. Det vill jag inte denna gång heller.

Jag intalade mig själv efter aborten att när jag blir gravid nästa gång kommer jag vara i en bättre situation med någon som vill skaffa familj med mig, så blev det inte. Men nu är allt annorlunda. Nu blev jag inte gravid för att p-piller inte fungerade som den gången. Nu blev jag med barn för att jag och min pojkvän aldrig använt skydd. När vi träffades för tre år sedan var jag tydlig med att jag inte åt p-piller längre och att jag inte skulle klara att genomföra en till abort och att jag ville ha barn. Han förstod det och sa att han alltid hade velat ha barn och aldrig skulle vilja att jag gjorde en abort. Men nu är vi här, och han vill inte.

Till saken hör det att vi inte är några småungar längre. Vi vet båda vad som kan hända om man har oskyddat sex och jag trodde det innebar att "om det händer så händer det". Att vi inte aktivt försökte få barn, men att vi inte "inte försökte" heller. Nyligen sade han (innan det visade sig att jag var gravid) att han inte vill ha barn alls! Men han visste att ingenting ändrats för mig och han fortsatte ha oskyddat sex med mig och då tänkte jag, naiv som jag är, att det bara var något han hade slängt ur sig...men nej. Han vill inte ha barn. Jag är i samma situation igen, mycket äldre, lika förvirrad. Känns som att det är sista chansen för mig att bli mamma, men jag är så rädd för att bli ensam. Jag vill fortfarande inte "tvinga" någon att bli pappa, men jag vet inte om jag klarar en till abort. Om jag är ensam, tänk om något går fel, om jag eller barnet dör i förlossningen, om barnet blir svårt sjukt, hur ska allt gå då? Hur klarar ni som är ensamstående er? Hur skulle ni ha gjort i min situation? Jag behöver bara ventilera med andra okända, jag behöver bara få prata av mig.

Anmäl
2015-07-02 20:46 #1 av: Therese

Jag förstår att det är superjobbigt! Har själv gjort en abort och vill aldrig göra det igen, har också brutit ihop flertalet gånger, gärna när vänners barn fyllt år eller liknande..

Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hamnade i det igen, men förstår din pojkvän dig? Kan ni prata om det ordentligt? Har du försökt förklara hur det känns för dig? Hoppas det blir så bra som det bara kan bli för er!

Anmäl
2015-07-02 21:02 #2 av: Tjeja

Ska man vänta tills det är "rätt tid eller tillfälle eller kännas rätt" så kommer "rätt" aldrig att komma! Behåll barnet är mitt råd! Annars är risken stor att du hamnar i min situation.. 40+ och barnlös och kan inte längre bli gravid oavsett.

Män har emellanåt svårt att förstå detta med den "biologiska klockan" hos kvinnor, eftersom dem själva inte känner av det lika tydligt hos dem själva.

Utsätt dig inte för plågan att göra abort igen! När barnet väl kommer kommer pappan att inte vilja vara utan sin kotte i alla fall till syvende och sist. Även män behöver få "växa in" i sin roll.

Även om han inte vill fortsätta med dig och med barnet kommer du aldrig ångra att du behöll barnet men du kommer alltid att ångra en abort. :(

Behåll undret du har i dig! Var rädd om det! Det är en ynnest att få barn och är faktiskt tyvärr inte alla förunnat att få utan tvärt om, allt fler blir ofrivilligt barnlösa nu för tiden då fertiliteten hos skandinaviska folk har stupat brant de senaste årtiondet.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-02 21:29 #3 av: atthea

#1 Ja, vi kan ändå prata om det och han lyssnar. Jag förstår hans panik, att någon annan ska bestämma när man ska bli förälder är inget jag själv skulle vilja vara med om...(samtidigt blir jag arg när så många på andra forum säger "skulle aldrig göra så mot mannens vilja" medan det verkar helt okej att kvinnan ska göra abort mot sin egen vilja. Skulle vilja se den man som skulle göra ett kirurgiskt ingrepp mot sin egen vilja för att en kvinna bad honom...ja, jag är lite bitter...)

#2 Förklarade för honom att det alltid är en risk när man hör abort, att något kan gå fel så jag inte kan få barn. Att jag kanske inte kan vänta tills han "känner sig redo" (vilket han kanske aldrig gör) och då börja försöka få barn. Men framförallt att jag inte vill göra abort, att jag inte vet hur jag skulle kunna gå igenom det igen. Han förstår mig och allt jag säger, men han vill inte och ser inte fram emot det och vill att jag gör abort.

Anmäl
2015-07-02 21:39 #4 av: pyromanen

Om det var jag så finns det ingen som helst tvekan om att jag skulle behålla barnet. Jag har 3 barn, och det att bli mamma och få uppleva en ny människa bli till och lära känna den.. Är det häftigaste och viktigaste som hänt i mitt liv. Nåt jag verkligen inte skulle vilja byta mot nåt annat.
Men jag är jag och du är du...

Anmäl
2015-07-02 21:50 #5 av: Therese

3#  Du får vara bitter! Vill du ha barnet bör du behålla barnet.

Anmäl
2015-07-02 21:56 #6 av: atthea

#4 Jag vill behålla, men jag vill inte göra det mot pappans vilja. Men tänk om jag inte är fertil i så många år till, tänk om när allt känns rätt och allt är perfekt och ordnat så kan jag inte bli gravid?! (Sen, hur vet man att det är rätt tillfälle, finns det? Kan allt vara perfekt?) Jag har vänner som har väntat för länge och ångrar sig. Om jag har tur kan det ju gå om något år, men...jag vet inte. Allt är bara så mycket.

Anmäl
2015-07-02 22:01 #7 av: Tjeja

Som du själv skriver i första stycket i #2 Vilken man skulle göra ett kirurgiskt ingrepp mot sin vilja för att en kvinna bad honom? Kanske någon enstaka, men majoriteten män skulle nog stå fullständigt chockade och oförstående inför ett sådant önskemål. Du har ju inte heller lurat honom på något vis. För då vore det fel att avsiktligt tvinga på någon ett barn som han själv vidtagit åtgärder för att undvika! 

Tänk nu på att det handlar om ett tredje liv och den individens önskemål också. Mannen som ju ändå vill bli pappa så småningom kommer att vänja sig vid tanken. Varför ska du ta bort ett liv för att han känner sig oförberedd och obekväm men ändå vill ha barn så småningom?

Nej ni är båda vuxna och vet vad ni gjorde när ni inte använde skydd. Du har inte lurat honom på något vis! Ni vill båda ha barn en dag i alla fall. Om du gör abort finns faktiskt även risken att han också kommer få ångest den dagen han väl får barn och inser att han redan har valt bort ett annat barn tidigare. Dessutom kommer han då behöva leva med vetskapen att han dessutom tvingade igenom en person han älskar den förlusten.

För mig är din situation en nobrainer! Ni vill båda ha barn, även om inte just nu. Men det är nu ni har möjligheten, sedan vet ni inte. Det är faktiska risker med att genomgå ett kirurgiskt ingrepp. Dessutom är det smärtsamt och mitt i den smärtan ska du genomgå sorgen av att förlora möjligheten till ett barn du ville ha!

Nej abort är ju inget alternativ, det visste manen mycket väl om när han hade oskyddat sex med dig!!!

Han får bita i det sura äpplet, tycka och känna sig obekväm ett tag. Men när bäbisen väl är där kommer han snart ändra åsikt igen. En åsikt går att ändra, men en abort går inte att göra ogjord!

BEHÅLL! Det är ditt enda alternativ, även om det är jobbigt, så är det det rättaste och minst smärtsamma och mest glädjande för alla inblandade i din situation!

Abort är till för dem som vill och behöver det! Det ska inte vara ett verktyg att använda emot någons vilja! Din kropp ar DIN och inte hans! Ingen ska sätta kniven i dig för hans skull mot din vilja heller, fan lite feminist måste man ju få vara!!! Skämtar

KRAM och håll ut! Låt han sura, rädda dig och BARNET! 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-02 22:06 #8 av: Cindy S

Är adoption inte ett alternativ? Jag förstår ifall det inte är det, men har du läst på/pratat med de som gått igenom det? Kanske det är det mindre onda alternativet?

Det låter på dig som om du verkligen vill ha barn. Är du säker på att din pojkvän är Mr. Right? Vill du välja bort barnet för honom, om du inte är säker?

Att det är emot någon annans vilja ska inte stoppa dig. Men det är förstås lätt för mig att säga. Jag, som inte känner dig alls, vill gärna höra en Happy Ending där ni gör slut, du får barn, sen kanske du träffar en annan karl.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Anmäl
2015-07-02 22:07 #9 av: Aleya

Börja med att ta ett djupt andetag.

Jag tycker att ni båda ska sätta er ner och prata om bara detta.

Nu vet jag inte hur din/er situation ser ut. Med jobb osv.

Har du jobb/inkomst?

Det är för mig först nu jag känner att jag skulle kunna ha hand om ett barn. Dels för att jag har jobb och dels för att jag känner mig redo.

Ne men jag tror på kommunikation i detta

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-07-03 00:02 #10 av: atthea

#7 jag hoppas att han ändrar sig, så jag inte föder ett barn som förblir oönskat och i så fall får "känna av det" hela sitt liv, även om jag skulle göra allt för att det inte skulle bli så. Om han nu inte vill vara delaktig så blir jag ensamstående, inte det jag vill men jag vet att jag skulle klara det och jag vet att min familj mer än gärna skulle ställa upp och hjälpa mig om och när det behövs. Men helst hade jag velat att det var vi två som tog ett gemensamt beslut om det, han har ju sagt att han inte skulle lämna mig (och är snarare rädd för hur ett barn skulle påverka vår relation...). Så om jag ska tro honom så skulle han finnas kvar i mitt och barnets lov, även fast han inte vill bli pappa....jag hoppas att han skulle ändra sig, jag hoppas att han gör det snart för det är hemskt att känna sig ensam i det och beslutet.

#8 funderade på adoption, men slog bort den tanken, jag skulle nog inte klara av det. När det gäller Mr.Fight, så ja. Men jag är realist och inget i livet är säkert, allt förändras. Har svårt att tänka mig att jag skulle kunna fortsätta vara tillsammans med honom om jag gjorde en abort för hans skull. Då skulle jag vara singel tills jag hittade någon som verkligen ville bilda familj med mig (och hoppas att han inte skulle ändra sig). Men, att vänta på den rätte känns så fel, han är rätt för mig. Men jag vet ju inget om framtiden.

#9 Han har fast jobb, jag skulle få det om jag hade velat, men jag har vidareutbildat mig och är inte färdig förrän om ett år. Dock skulle jag nog pausa studierna och jobba lite tills efter barnet fötts och fortsatt mina distansstudier då. Jag vet att vi skulle klara oss, även om vi inte är rika. Jag vet att jobb, boende, utbildning och sådant är grundstenar för många, men jag vet att allt skulle ordna sig. Jag har det jag behöver, även om jag gärna hade varit mer förberedd.

Anmäl
2015-07-03 00:47 #11 av: Katti

Jag tycker att du ger svaret själv. Ska du må dåligt resten av ditt liv (med tanke på de känslor din tidigare abort har gett dig) eller ska han må dåligt ett tag? INGEN människa vid sina sinnens fulla bruk kan ångra ett barn som de lever och/eller umgås med. Han har även valet att skita i både dig och sitt barn och bara betala en summa varje månad. Så hans liv kan, om han vill, fortsätta precis som nu, med den lilla skillnaden. Och det är baske mig inte synd om honom! Han var med när barnet blev till, och han visste vad han gjorde och vad konsekvensen kunde bli!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-03 02:23 #12 av: Cindy S

Katti har helt rätt, låt inte hans dumheter göra dig olycklig.

Jag känner förresten en som fick barn när hon var 15 år. Hennes föräldrar slängde ut henne när hon vägrade göra abort, och flickan levde hos sin pojkväns familj tills barnet kom(jag antar att han inte ville ha mycket med barnet att göra heller, eftersom att han inte umgicks med barnet mycket senare i livet). Men när barnbarnet kom var farföräldrarna ändå glada och tog tillbaka sin dotter. Och det var så min äldsta halvsyster föddes. Hon verkar inte ha lidit så mycket av att pappan blev alkoholist och att mammas föräldrar inte ville ha hennes först, men vi har inte pratat om det. Men när jag läste din historia tänkte jag på mamma och hur stark hon var, att hon bestämde sig för att inte göra ett misstag hon skulle ångra för hennes föräldrars skull.

Så gör inte samma misstag igen(det där lät grymt, men jag tror det behövs sägas). Speciellt eftersom att din relation med din pojkvän också kommer att skadas. Han kommer nog inte stå ut med sig själv heller, efter att se dig lida. Det kanske är den tanken som fick honom att säga att det var helt ditt eget beslut. Han vill inte göra en till dumhet.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Anmäl
2015-07-03 06:20 #13 av: Tjeja

Behåll, behåll och behåll! Förutom att du har stöd från din familj har du även en hejjarklack här! :-D (Och säkert fler ändå runt dig, troligtvis även hans familj ifall dem är normala) ;-)

Fortsätt gärna att hålla oss uppdaterade hur det går för dig och lilla Bim! Vi kommer heja på! ♡

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-03 06:49 #14 av: pyromanen

Har en kompis som hittade mister right lite sent, vid 38 års ålder. Efter som hon själv beskrivet att "ha gjort allt jag kunnit sen 16 för att inte bli med barn" så var det dags runt 40. Fasta jobb och lite karriär bakom sig båda, en fin gård... Ja redo. Men det tar sig inte. Hon har genomgått flera provrörs-omgångar nu förgäves. Och tydligen är hon i preklimakterie.
Vi moderna månniskor har blivit så "duktiga". Men livet itself går inte alltid att planera.

Anmäl
2015-07-03 08:37 #15 av: MinnaJosefin

Hej!

Jag tror med på att kommunikation är det viktiga just nu... MEN, det känns, som någon annan också skrivit, att du redan vet hur du vill göra:)
För det första, din pojkvän vet hur ett barn blir till och han vet att ni har varit oskyddade hela denna tiden, hade han verkligen varit emot att ha ett barn, så ser han antingen till att skydda sig, eller låter bli att ha sex! jag tycker inte han kan sätta dig i den sitsen att må dåligt över att kanske göra en abort med ett barn du egentligen vill ha bara för han inte vill ha det. hur kan han ens ha oskyddat sex med dig och sen när du blir gravid säga att han inte vill? vad är det för situation han sätter dig i? vill han verkligen inte ha ett barn då lägger man inte sin sperma i någons vagina! haha ursäkta..
jag förstår att man kan bli rädd och osäker, men älskar man den andra och ni är rätt för varandra, alltid haft oskyddat sex och sen blir gravida, då går man väl in i det också tillsammans med all den nervositeten, oron, lyckan och förväntningarna tillsammans?

Jag anser att det här är helt upp till dig, lyssna på din kropp och vad ditt huvud säger dig och gör vad som känns bäst och vad DU vill! han kan inte komma efter så lång tid oskyddat samlag och säga nej när du vill ha barnet! då skulle han tagit det egna ansvaret från början.

och sen blir man aldrig riktigt redo att skaffa barn:) det är det största, mest livsomvälvande du kan vara med om, men det absolut bästa och ett barn ångrar du aldrig! större kärlek än den mellan en förälder och sitt barn finns inte. och du behöver inte oroa dig för att barnet kommer känna sig bortstött av sin pappa när det blir äldre för det kommer alltid ha dig och din kärlek.

förlåt om jag låtit hård i mitt inlägg, jag hoppas allt löser sig och att du i slutet kommer må bra med ditt beslut oavsett hur det blir ❤

Anmäl
2015-07-03 09:02 #16 av: [Hadraniel]

Alla ni som säger att TS pojkvän inte har något att säga till om gällande att bli pappa eller ej för att han inte skyddade sig hur ser ni på de som faktiskt inte kan ha sex eller tycker att sexlivet blir riktigt uselt med kondom och som inte heller vill sterilisera sig på grund av att de troligen vill ha barn längre fram i livet vid rätt läge och med rätt person?


Fast jag antar att svaret bli "Ha inte sex då!" vilket i realiteten skulle innebära "Gör slut och hitta en tjej som använder preventivmedel!" om man inte kan tänka sig ett förhållande utan ett bra sexliv.

Anmäl
2015-07-03 09:14 #17 av: pyromanen

Att ha oskyddat sex om man inte vill ha barn är oansvarligt! #16 om problemet var kondom så kunde han tagit upp frågan om ifall hon kunde använda nåt annat p-medel eftersom han inte vill ha barn. Att ta ansvar för preventivmedel kan man göra på fler sätt än att sjäkv sätta på sig en kondom. Det ts beskriver är att han haft oskyddat sex med henne långe väl vetande att det varit oskyddat.

Anmäl
2015-07-03 09:17 #18 av: Majken!

#16 Har han så stora problem med det kan han investera i en p-dator till henne, problemet löst.

Anmäl
2015-07-03 09:19 #19 av: [Hadraniel]

#17 Har han inte ens frågat om hon kan tänka sig att använda något preventivmedel kan jag väl hålla med om att det är extremt märkligt och oansvarigt.

Men hur gör man om inte heller kvinnan kan eller vill använda preventimedel på grund av starka biverkningar eller liknande?

Anmäl
2015-07-03 09:19 #20 av: MinnaJosefin

håller med om att det inte blir lika bra med kondom, men riktigt uselt? det ska väl mycket till för att hela sexakten ska bli riktigt uselt bara pga kondomen? sen går en sterilisering att "ta tillbaka" när man bestämmer sig för att skaffa barn. :)

Anmäl
2015-07-03 09:21 #21 av: Majken!

#19 läs mitt svar, p-dator.

Anmäl
2015-07-03 09:22 #22 av: [Hadraniel]

#18 Är inte så insatt i p-datorer för egen del, men är de säkra och funkar bra? Tror långt ifrån alla män är insatta i vad kvinnor har för olika alternativ gällande preventivmedel.

Hoppas dock själv på att det kommer alternativ till kondom eller sterilisering för män snarast så att man inte måste hänga upp sig på att kvinnan skyddar sig och är ärlig. Finns ju alltid en risk att få livet förstört om kvinnan nu uppger att hon skyddar sig samtidigt som hon inte gör det för att hon vill ha ett barn. I det läget är man ju ganska rättslös som man.

Anmäl
2015-07-03 09:24 #23 av: [Hadraniel]

#20 Om man har tur "kan det gå" att återställa en sterilisering längre fram om man ångrar sig. Fast frågan är om man får genomföra en sterilisering överhuvudtaget om man är relativt säker på att man vill ha barn längre fram och inte har några barn ännu?

Har faktiskt själv övervägt att sterilisera mig och eventuellt frysa in lite spermier. Vet dock inte vad det kostar med förvaring eller hur länge efteråt man kan använda dem sen.

Anmäl
2015-07-03 09:35 #24 av: Majken!

#22 om män hade basic kunskap om när och under hur många dagar en kvinna kan bli gravid och sedan kompletterade det med en kalender eller förslagsvis en p-dator så skulle det räcka gott för de allra flesta. Känner sig mannen ändå osäker - på med kondom. Plättlätt, hormonfritt!

Anmäl
2015-07-03 09:46 #25 av: MinnaJosefin

Majken! exakt så👍

Anmäl
2015-07-03 09:46 #26 av: [Hadraniel]

#24 Jo, det är väl ganska lätt att få på kondomen men dock inte lika roligt när en viss kroppsdel slaknar inom några minuter som mest efteråt även om man skyndar sig och sätter igång innan den är helt slak.

Anmäl
2015-07-03 09:49 #27 av: Loris M

Jag är inte lika entusiastisk som alla andra i tråden verkar vara. Det är lätt för oss att sitta och heja på avstånd men det är du som måste ta hand om barnet livet ut och kanske också ensam. Som mamma till fyra barn skulle jag råda dig att ta en funderare över varför du vill behålla respektive inte behålla barnet. Tänk inte utifrån vad din kille vill utan vad du vill innerst inne, men försök var realistisk också. 

Visst är barn en gåva och visst är det en alldeles speciellt känsla när man får se sitt barn för första gången. Men det är inte bara underbart och mysigt. Det är ett livslångt åtagande som man inte kan ångra. Det är utmanande, utmattande, tidskrävande och det förändrar ditt liv för alltid. Bestämmer du dig för att behålla så låt det vara för att du verkligen vill ha det här barnet och inte för att det kanske finns hopp att din kille ändrar sig sen. Om jag var du skulle jag utgå ifrån att jag är singel och fundera över: Har jag råd med barnet? Är jag redo för det här? Har jag ett nätverk som kan ställa upp och hjälpa till med barnet? o.s.v.  

Om du verkligen vill ha barnet så tycker inte jag att du ska låta din killes inställning påverka ditt beslut. Han verkar vara tydlig med att han inte vill ha barnet och då är det det du får utgå ifrån. Han har rätt att inte vilja träffa barnet, lika mycket som du har rätt att behålla det. Men det får bli hans förlust.   

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-03 10:10 #28 av: JazzBass

Säger som  MinnaJosefin, jag tror man aldrig blir riktigt redo för sitt första barn. Att höra sambon berätta per telefon att hon var gravid var nog det mest omvälvande jag hört. Tanken att bli förälder var även rent skrämmande, miljoner tankar flög genom huvudet, benen skakade och rösten darrade. Vi trodde också av olika orsaker att det skulle ta ganska lång tid för henne att bli gravid, men mer fel än det kan man inte ha, det hände nästan omedelbart efter att vi slutat med skydd även kring ägglossning. Det är dock tur att en graviditet tar så lång tid som det tar så man har gott om tid att vänja sig med tanken och det kommande ansvaret det innebär, och göra alla nödvändiga förberedelser. Jag berättade inte ens för mina närmaste kompisar förrän en bit in i halva graviditeten att vi väntade barn, så att bli helt bekväm med tanken och förväntansfull inför föräldraskapet tar sin lilla tid.

Visst tycker jag båda ska vara med på saken, men att ha helt oskyddat sex, fullt medveten om att chansen för graviditet är stor samtidigt som man tidigare sagt att man vill ha barn, och är tillfreds med sin parrelation, är det rent lågt att ens nämna abort när det väl hänt. Abort är ju inte heller, som ju många vittnar om, nån liten lätt grej att gå igenom speciellt för kvinnan, vilket är något som fler män borde bli medvetna om. Ingreppet är väl ganska litet rent fysiskt, men däremot väldigt påfrestande mentalt, för väldigt många i alla fall. Ett vuxet agerande hade varit att se till att använda skydd om man absolut inte kan tänka sig bli förälder. Men jag förstår klart att om han (åtminstone bildligt talat) kissade på sig när han fick beskedet och kanske kläckte ur sig saken i ren rädsla för vad det innebär. Som sagt, det tar tid att vänja sig med tanken att bli förälder, och föräldraskapet kräver väldigt mycket av en på många vis. Men att få vara med om ett eget barns uppväxt är samtidigt det allra mest givande jag varit med om. 

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Anmäl
2015-07-03 10:18 #29 av: Katti

Lite halvt OT, men jag hörde härom dagen att det är ett nytt p-medel på gång för män. Man sprutar in en vätska i sädesledarna som där blir ogenomtränglig och håller spermierna kvar. Vill man sedan ha barn finns det motmedel, en annan vätska som gör att den första löses upp och man funkar normalt igen!

Problemet med p-medel för män är att det ju är så förskräckligt många spermier. Om man dödar dem kan det finnas mellanlägen när några blir skadade men ev livsdugliga, så det är svårt att helt ta bort risken för att det ska födas  barn med skador.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-03 10:31 #30 av: [Hadraniel]

#29 Tror du menar RISUG?

Har haft lite koll på framstegen med denna metod under många år nu. Fast läkemedelsbolagen verkar motarbeta tillstånd att gå vidare med denna metod. Inte så konstigt då det är en väldigt billig metod som enbart behöver genomföras någon eller några enstaka gånger. Ligger ju mer pengar att kränga piller som människor måste stoppa i sig ett om dagen resten av livet liksom. Ledsen

https://en.wikipedia.org/wiki/Reversible_inhibition_of_sperm_under_guidance

Brukar själv tipsa andra om att denna metod kanske inte är så långt borta om man har tur. Därför det känns som man bör avvakta ett litet tag till med en eventuell sterilisering.

Anmäl
2015-07-03 10:44 #31 av: atthea

Tack alla, för era svar! Ja, jag försöker utgå från att jag skulle bli ensam, även om det verkligen inte är något jag vill. Jag tänkte mig ju att om jag blev med barn igen skulle det bli någon jag var i en trygg relation med (som den jag har nu) och få en familj. Men nu kanske det inte blir så och det är det som skrämmer mig. Visserligen känner jag många som fått en familj med ett eller två barn ochbsedan blivit lämnade av "sitt livs kärlek", så det finns ju aldrig några garantier.

Jag skulle få en väldigt dålig ekonomi om jag blev ensamstående, men jag har ju mina besparingar och jag har ett stort nätverk, så det skulle gå. Men jag vill ju ha någon att dela det med, all oro, rädslor, skratt, kärlek, allt nytt. Jag vill inte vara ensam i allt. Han har sagt att han inte skulle lämna mig och jag tror inte det heller, men säker kan man ju aldrig vara...Som #12 säger kan han ha sagt att det helt är mitt beslut för att inte varit den som "tvingar mig" till något, inte få skuld själv. Men han vet samtidigt att jag alltid har satt andra före mig själv och att jag logiskt sett borde följa hans vilja utan att han kräver det. För det är så jag haft en tendens att göra tidigare.

#16 De som inte kan ha sex med, eller tycker att sex med kondom är uselt får väl väga det mot att bli pappa. Vill de inte det får de skydda sig ändå, eller testa annat som p-dator (men inget förutom sterilisering är 100% säkert). Men de kan inte kräva att tjejen ska trycka i sig hormoner mot sin vilja och ta allt ansvar för skydd och sedan säga "abort" så fort det blir något. Är man tillräckligt mogen att ha sex bör man veta vad konsekvenserna kan bli. Det finns ju p-piller för män som inte släpps för att "marknaden inte är tillräckligt stor" (själv tror jag att alla män skulle börja med dem och företagen är rädda att allt barnafödande skulle stanna av!) ;)

#27 jag utgår från att jag skulle bli ensam, som sagt är det inget jag vill och det är därför jag ändå tvekar. Mitt liv skulle förändras drastiskt, men jag börjar ändå bli ganska less på det liv jag haft de senaste åren. Jag har rest så mycket att jag är less på det, jag har läst alla kurser jag varit intresserad av, jag har äventyrat och levt och nu...vill jag att deg ska hända något nytt. Även om det i sig inte är anledning nog att bli mamma, så vet jag i alla fall att jag känner mig klar med det galna livet och inte skulle ångra det. (Eller jag tror att alla föräldrar "ångrar sig" när det varit en riktigt jobbig period med barnen, fast inte på riktigt utan mer "nu hade det varit skönt att vara barnfri och få sova fem år"). Det skulle vara utmanande, utmattande och väldigt jobbigt, det är i princip bara på de svåra och tunga grejerna jag tänker, allt som kan gå fel och bli svårt, därför blir jag så förvirrad av att jag ändå tycks vilja behålla, trots katastroftankarna. Är jag galen?

Anmäl
2015-07-03 10:53 #32 av: [Hadraniel]

#31 Så i stora drag bör man sterilisera sig eller låta bli att ha sex överhuvudtaget eller att ha ett förhållande med ett hyfsat sexliv om man inte är redo att ta ett livslångt ansvar för en annan individ om man råkar vara en man? Låter riktigt trist med att antingen behöva ta bort möjligheten att få barn i framtiden om man nu skulle vilja ha det eller att man får välja att leva ett liv helt utan sex.

Jag tror också att det är många män som väntar längtansfullt efter ett vettigt preventivmedel och att marknaden för ett sådant är jättestor. Tror inte jag hört en enda man som inte skulle vilja prova andra preventivmedel än kondom om dessa fanns att köpa.

Anmäl
2015-07-03 11:01 #33 av: Loris M

#31 Nej du är absolut inte galen. Jag tycker att du resonerar klokt. Om du känner att du kan ge ditt barn ett bra liv och att du kommer älska och stötta det oavsett hur det bli med relationen till barnets pappa, så är det inte galet att behålla barnet. Visst önskar de flesta av oss att få barn i en kärleksfull relation, men det blir sällan som man har tänkt sig. Som du själv skriver även om man skulle få det, så finns det inga garantier att man ska "leva lyckliga i alla sina dagar". Att träffa någon man älskar och som man blir älskad av fullt ut, är aldrig för sent. Det kan du ju göra även när du har ett barn. Att du har ett stort nätverk är ett stort plus. 

Ang. katastroftankarna.. det är inget konstigt. Jag gick igenom samma sak fast jag var i ett tryggt förhållande. När vi skulle skaffa vårt andra barn så var jag där ingen: Tänk om.... Att få ett barn är stort och att tänka alla möjliga tankar är inte konstigt. Det viktigaste är ändå tycker jag dina motiv till varför du vill behålla barnet. Om du behåller det av rätt anledning så kommer det mesta att lösa sig. Du kommer att klara det. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-03 11:07 #34 av: atthea

#32 Nej, men man kan ju inte tänka sig att kvinnan får använda abort som preventivmedel? Om kvinnan inte kan eller vill använda preventivmedel och man själv inte vill använda kondom och sex är så viktigt, så kan man ju hitta någon annan kvinna som använder preventivmedel? Man blir väl inte utan sex hela livet bara för att man inte kan ha sex med en kvinna. Och är det den enda kvinna du Vill ha sex med så får ni lösa det tillsammans. Testa olika preventivmedel och se om något funkar.

Gällande manligt preventivmedel så har du rätt, alla jag känner skulle gärna stoppa i sig hormoner, det är skrattretande att marknaden inte anses vara tillräckligt stor, när hela den manliga befolkningen i princip skulle köa för det?

Anmäl
2015-07-03 11:15 #35 av: atthea

#33 Jag skulle klara det, vi är ett envist släkte vi kvinnor. Men jag blir förvirrad av allt, jag har gjort listor på positivt/negativt, jag har tänkt igenom allt som kan gå fel (hela tiden), jag har skrivit det positiva med att få barn, mina positiva "mammaegenskaper". Jag har varit hos en samtalskontakt och hem tyckte att jag tänker rätt. Men jag blir ändå osäker av allt, nu när du skrev så i slutet blev jag rädd igen "om du behåller av rätt anledning" vad är rätt anledning?! Finns det facit? Jag är så säker och tvivlar så mycket på samma gång. Jag önskar att jag inte vore så realistisk, utan mer...naiv. Sådär "att bli mamma är som att gå på rosa moln med en glad bebis och kärlek överallt".

Anmäl
2015-07-03 11:33 #36 av: [Hadraniel]

#32 Klart man inte ska använda abort som huvudsakligt preventivmedel!

Men som du tidigare påpekat så anser ju rätt många kvinnor att om kvinnan blir gravid (kanske även medvetet genom att hon säger att hon använder skydd trots att hon inte gör det) så är ju mannen tvungen att bli förälder mot sin vilja och får helt enkelt acceptera det för att han överhuvudtaget valt att ha sex om kvinnan nu har lust att behålla barnet, medan en kvinna aldrig kan bli påtvingad ett föräldraskap då hon alltid kan välja abort.

Vissa kvinnor kan ju faktiskt vara ganska opålitliga gällande just graviditet och föräldraskap då det är mycket känslor och hormoner som spökar runt omkring dessa saker. Alltså känns det ju inte ens som att ett löfte från kvinnan om att göra en abort om hon nu råkar blir gravid  trots skydd är en garanti för att slippa ett ansvar man verkligen inte vill ha eller kanske inte ens känner att man skulle kunna hantera.

Man har ju även hört talas om flertalet fall där kvinnan resonerat som så att hon ljuger om att hon använder preventivmedel för att hon vill själv ha barn och tänker att mannen kommer säkert att ändra sig när han väl ser barnet. Eller ännu värre dessa kvinnor som väljer att lura på mannen ett barn för att försöka hålla kvar honom i ett förhållande som håller på att spricka.

Som det ser ut i nuläget skulle jag nog försöka att hitta en kvinna som kan äta preventivmedel och ett förhållande kan nog till och med falla på att hon inte kan använda detta. Fast det kanske går få till ett tillräckligt tillfredställande sexliv även utan just penetrationssex också i och för sig?

Skulle en kvinna ens antyda att hon kommer att behålla ett barn oavsett vad jag känner och vill så skulle jag avsluta den relationen direkt även om jag hade kunnat tänka mig att skaffa barn med kvinnan om hon hade tagit beslutet gemensamt med mig. Hade dock försökt ta mitt ansvar för barnet trots avslutad relation då även att jag troligen hade avskytt modern resten av livet. Skulle nog aldrig acceptera att bli så totalt överkörd i en så  pass viktig fråga som det är att bli förälder.

Gällande preventivmedel för män tror jag dels att det finns många kvinnor som försöker förhindra att det kommer manligt preventivmedel då de vill ha kvar makten över att skaffa barn även om mannen inte är helt säker på att han vill bli förälder just då.

Sedan handlar det nog mycket om kalkyler på hur mycket pengar som läkemedelsindustrin kan tjäna på nuvarande läkemedelsmedelsmarknad som helhet i förhållande till hur mycket de kan tjäna på en där nya preventivmedel ingår. Här kan man nog också räkna in utebliven förtjänst för andra läkemedel som går att sälja mot biverkningarna av dagens preventivmedel.

Anmäl
2015-07-03 12:18 #37 av: atthea

#36 väldigt många kvinnor anser ju även att man aldrig ska göra något mot mannens vilja, aldrig behålla ett barn om mannen inte vill. Att göra något mot kvinnans vilja tycks vara mer okej för många.

Om man är så rädd att ens flickvän ljuger om preventivmedel får man använda kondom. Om man är rädd att någon ska ljuga om preventivmedel får man använda kondom. En kvinna kan nog bli manipulerad till att behålla ett barn av sin pojkvän, precis som tvärtom...En kvinna kan alltid välja abort om hon inte vill bli mamma och en man kan alltid välja kondom om han inte vill bli pappa (får du också ångest i flera år om du använt kondom en gång eller är kondom en aningen mildare metod än abort?)

Svårt att tänka mig att de styrande inom läkemedelsföretagen är kvinnor som håller manliga preventivmedel borta från marknaden pga att de vill behålla makten över att "få barn". Har nog med pengar att göra som du säger. Hitta en som äter preventivmedel om du vill slippa kondom, men var medveten om att tjejen kan bli med barn ändå. I mitt fall har jag ju inte ätit p-piller på flera år och varit helt öppen med det, så det går ju inte att jämföra. I mitt fall är det ju självklart att "risken finns att bli gravid" och då får ju mannen besluta om han vill skydda sig, men frågan om preventivmedel har diskuterats och vi har valt att ha oskyddat sex.

Anmäl
2015-07-03 12:27 #38 av: Loris M

#35 Det var inte meningen att skrämmas! Glad Att vara mamma är det bästa som hänt mig och även om det var några rätt så tuffa perioder så uppväger fördelarna helt klart. Men det skulle vara oansvarigt av mig att säga: Ja, behåll barnet, "att bli mamma är som att gå på rosa moln med en glad bebis och kärlek överallt". Visst kan det vara så också, men om man vill sätta ett barn till världen så kan man inte tänka naivt och romantiskt utan realistiskt. Det tycker jag att varje barn förtjänar. Det finns alldeles för många barn som kommer till världen oönskade och för att föräldrar inte tänkt till eller tänkt "fel". 

Det här med "rätt anledning" tänker jag främst att du inte fattar beslutet förhastat (men det verkar du inte göra utan snarare tvärtom).  Vad rätt anledning är för dig kan jag kanske inte säga, men jag kan säga vad fel anledning är (enligt mig): Att skaffa barn för att man tror att partner ska stannar kvar eller att barnet förändrar hen, att skaffa barn för att man saknar ömhet och inte känner sig älskad, för att alla andra vänner skaffar barn och det är något man ska ha, att du känner dig trött på livet och tycker att det skulle vara mysigt med ett eget litet barn, att man känner sig ensam och vill fylla tomrummet.... Det är bara några av alla möjliga anledningar som är fel i mina ögon och som är tyvärr hämtade från verkligheten.

Vill du ha det här barnet för att du vill uppleva föräldraskap medveten om att varje barn är en gåva som man måste vårda ömt. Och för att du vet att du kommer att ge barnet din tid, uppmärksamhet, ömhet, kärlek och en trygg uppväxt så är det en "rätt anledning" i mina ögon. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-03 12:36 #39 av: [Hadraniel]

#37 Hur kommer det sig att ni kom överens om att ni ville köra oskyddat trots att han uppenbarligen inte vill ha barn nu och hade din pojkvän några andra alternativ utöver kondom eller sterilisering i erat fall?

Alltså var du beredd att använda någon annan skyddsmetod om inte kondom funkade för hans del?

Anmäl
2015-07-03 12:51 #40 av: atthea

#38 tack, jag behöver realistiska tankegångar. Önskar att jag vore naiv och tänkte "inga problem", men jag är för medveten om hur tungt det kan vara. Har ju ensamstående vänner som inte sovit en hel natt på ett år...Jag måste ju utgå från att jag blir ensamstående och att jag är tillräckligt stark att klara allt själv, om barnet föds med något fel eller liknande. (Min förlossning skräck gäller väl även tanken om jag dör i förlossningen, vem tar hand om mitt barn om pappan avsagt sig allt? Får jag bestämma det i förväg? Vilken makaber tanke...)

Att skaffa barn för att behålla/förändra min partner är nog en av de sämre idéerna, saknar ömhet och kärlek eller känner mig ensam stämmer inte heller (dock gillar jag att vara ensam och det...upphör ju i minst 18 år om jag behåller), det andra är jag mer förvirrad till. Alla vänner skaffar barn och det är något man "ska göra", tänk om jag inte vill egentligen utan bara följer normen? Visserligen ville jag väl innan alla omkring mig fick barn, men jag var inte redo. Mitt liv är inte trist, men jag har gjort det jag vill. Tänk om jag ser barn som ett litet äventyr och inte vill när jag väl är mamma?! (Nåväl, är väl för logisk för det och inser ju att mamma blir jag resten av livet, inget man gör för att man är uttråkad för tillfället.)

Min hjärna tänker på alla olika scenarion, försöker nu att blockera katastroftankarna och andas. Jag får snart gå på en undersökning och se hur långt gången jag är, se hur lång tid jag har på mig. Sedan förbereda mig mentalt. Är lite orolig för jag vet att jag blir velig när jag är rädd/osäker och även om jag bestämmer mig för att behålla kommer jag vackla fram och tillbaka och antagligen få panik när det väl är dags. " Föda?! Nej, jag har ångrat mig, lillen får stanna där inne..." för jag försöker alltid utgå från alla omkring mig, inte bara mig själv. Har exempelvis analyserat detta ur mitt perspektiv, min pojkväns perspektiv, djurens(!) perspektiv, mina föräldrars, kusiners, mosters perspektiv, min pojkväns familjs perspektiv...mina EX perspektiv?! Hur många ska min hjärna behöva ta hänsyn till egentligen? Herregud.

Anmäl
2015-07-03 12:57 #41 av: atthea

#39 vi har alltid kört oskyddat, först sade han att han alltid har velat ha barn och att han aldrig skulle vilja att jag gjorde en abort, men han trodde väl inte att han kunde få barn egentligen. Jag vet inte. Jag har varit helt ärlig med att jag ej haft preventivmedel och vad som gällde om jag blev gravid, han har aldrig använt skydd med mig och aldrig bett mig testa något annat skydd när vi pratat om det. Han har inte ens använt sig av "avbrutet samlag" eller säkra perioder. Som förvisso varit lite krångligt för mig då min mens ibland varit oregelbunden, men det har aldrig oroat honom.

Anmäl
2015-07-03 12:58 #42 av: [Hadraniel]

#40 Tycker att det bör räcka med ditt och din pojkväns perspektiv då det är ni som kommer bli föräldrar och ha det huvudsakliga ansvaret.

För övriga närstående och släktingar är det ju mer frivilligt att ta ansvar när de har lust och ork med att hjälpa till. Blir ju inte ett tvång på samma sätt för dem.

Anmäl
2015-07-03 13:02 #43 av: [Hadraniel]

#41 Ok, i så fall tycker jag att han varit extremt vårdslös och borde engagerat sig mera i detta fallet angående preventivmedel och funderat på hur han skulle reagera om du faktiskt blev med barn, särskilt om du varit så pass tydlig med att du inte kommer göra en abort.

Anmäl
2015-07-03 13:24 #44 av: Loris M

#40 

....om barnet föds med något fel eller liknande. (Min förlossning skräck gäller väl även tanken om jag dör i förlossningen, vem tar hand om mitt barn om pappan avsagt sig allt? Får jag bestämma det i förväg? Vilken makaber tanke...)

Det är bra att du är realistisk och funderar men här överanalyserar du :) Om du är frisk så är väl risken inte speciellt stor att du skulle dö vid förlossningen. Det händer inte ofta idag (i alla i Sverige). Tycker inte att du ska tänka så här långt, men jag förstår att det kan vara svårt att låta bli. Vid min sista graviditet fick jag små blödningar tidigt i graviditeten och det har jag inte haft i tidigare graviditeter så jag blev helt hysterisk, ringde min man och berättade att vårt barn troligen har dött. Väl på akuten visade det sig att allt var helt normalt men att vi skulle få två och inte ett friskt barn ;)

Det som jag har lärt mig av alla mina katastroftankar som jag haft i livet om allt möjligt, är att jag kommer att klara det oavsett. Det finns alltid ett sätt. Det har också hjälpt mig i svåra situationer att tänka "Tänk om..." eftersom slutsatsen alltid  varit att även om det värsta skulle hända (vilket det aldrig gjorde) så har jag en plan, har tänk igenom alla detaljer och vet att jag kommer att klara det. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-03 14:45 #45 av: [Silverräv69]

Svaret finns i ditt hjärta, du vet redan svaret, men du behöver acceptera den!
Om han inte bett dig skydda dig och han inte skyddat sig, så är det inte svårt för honom att räkna ut ekvationen, han har varit med på allt hittils och jag förstår honom att ett barn skrämmer skiten ur honom. 
Han kanske tvivlar på sig själv med som förälder, hur han ska kunna älska någon mer än sig själv, fostra och vägleda barnet?

Jag har nyligen lärt mig att det rätta svaret för en själv är alltid den som skrämmer och utmanar dig mest! Det är det svaret som kommer leda dig mot rätt riktning i livet, det du är ämnad för och växer mest utav.
Du behöver inte vara rädd, tro på dig själv, förlita dig på din sambos tankegångar och lös motgångar allteftersom de kommer. =D

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-07-03 20:51 #46 av: atthea

Jag hoppas att det blir som min pojkvän säger, att han inte kommer lämna mig utan stötta mig, att vi gör det tillsammans. Även om det tar emot att utsätta någon för den situationen mot dennes vilja. Om han inte skulle ändra sig och vänja sig vid tanken och göra det av ren pliktkänsla skulle det bli ganska kärlekslöst. Jag får se hur det blir, kanske är det som #28 säger, att det tar tid att vänja sig. Jag har ju knappt förstått det än, det är ju så tidigt, vi vet ju inte vad som händer.

#44 jag ska låta mina katastroftankar finnas kvar, men inte låta dem ta över, men de får alltså gärna ha olika planer redo för olika scenarionscenarion (ifallatt...) jag får nog söka hjälp för förlossningsskräcken och förbereda mig mentalt.

#45 jag tror han blev livrädd och tvivlar på sig själv, det blev ju jag med! Det är ju ett ganska stort ansvar och det största man kan göra i livet, så det är en ganska skrämmande tanke. Det hade det nog varit även om det var helt planerat. Min samtalskontakt sa att ibland gör man saker man ångrar av rädsla och att om det är det här jag vill så måste jag vara modig nu, jag måste våga, även om det är skrämmande. Så det är det jag försöker göra nu, våga.

Det verkar som att han ändrat sig, men jag är medveten om att det kan vara första svängen, han kan ändra sig fler gånger. Jag har ju bestämt mig (flera gånger om dagen) för att bli mamma, sedan tvekat och blivit rädd, sedan bestämt mig. Så jag antar att han kan ändra sig flera gånger med. Försöker bara ställa in mig på att vara ensam, så jag inte går under om det blir så att han vacklar fram och tillbaka. Och jag hoppas att jag kan, orkar och vågar gå igenom det här även om jag skulle bli ensam.

Anmäl
2015-07-03 23:41 #47 av: Tjeja

Hjärta Vackla på du/ni.. bara ni inte gör något drastiskt i plötslig panik utan har tålamod att vänta alla 9 månaderna ut.. sedan blir det mer panik och kalabalik men också underbart och ljuvligt och massor med fantastiska känslor med! SkrattarSkämtar

Det är ganska naturligt att vackla och vara orolig fram och till baka, det är ju ändå ert livs viktigaste händelse.. att få barn! :D

Men försök att njuta också på vägen! för varje steg.. även med aldrig så mycket illamående och kräkningar.. har sin charm och spänning också!

börja följa hur långt bebisen faktiskt är utvecklad nu och ta reda på vad som händer i utvecklingen. det är jättefachinerande!

Redan vid 8 veckors ålder i magen har bebisen alla sina organ och kroppsdelar på plats! Sedan ska dem bara fortsätta att utvecklas färdigt liksom! Blomma

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-04 14:52 #48 av: Dumpuck

Jag reagerar på en sak här.

Varför får din kille så mycket skit emot sig för att han ändå fortsatte att ha oskyddat sex med dig? Du var ju medveten om att han inte var för ett barn, men antog att det var sagt i stundens hetta och därmed fortsatte ni att ha oskyddat sex, sen när är ansvaret bara på killen att skydda sig? Det är ju ändå bådas ansvar och när killen uttryck ovilja mot barn så kanske man ska sätta sig ner och prata igenom allt ordentligt så man är säker på situationen och inte bara antar innan man har oskyddat sex igen? Om det blir oskyddat nästa gång, dvs.
För att det inte ska bli missförstånd nu.
Ja, givetvis var han oaktsam, oansvarig och korkad som hade oskyddat sex trots medvetenhet om att han inte vill ha barn - det tar jag inte ifrån honom, jag tycker det är riktigt puckat (läs: idiotiskt) gjort av han!
Men kan faktiskt tycka att du också var oansvarig och dum i detta sammanhang, du var ju trots allt medveten om var han stog och ändå hade NI oskyddat sex. Inte bara han. Hade varit en annan sak om du inte visste om att han inte ville ha barn, då hade jag absolut tyckt att det var enbart på honom det låg. Men inte nu.

Att skaffa familj ska vara ett gemensamt beslut, olyckor händer och då får man ta det därifrån. Men detta var en medveten händelse, från er båda, så kan inte kalla det olycka.
Du antog att han, trots uttryckt ovilja, vill ha barn. Här har ni båda gjort misstag, då får man ta det ur den synvinkeln med. Han gjorde fel i att ha oskyddat sex, men det gjorde även du. Är det då rätt att kräva att han snällt ska stå där som pappa bara för att du antagit att han ändå vill ha, för han hade ju oskyddat sex med dig? Men sen, är det rätt av honom att kräva en abort av dig när han valde att ha oskyddat sex trots medvetenhet om sin ovilja och din stora vilja? Ingen av er har rätt, ingen av er har fel.
Han har fel att kräva abort av dig men jag tycker också du har fel att kräva föräldraskap av honom, samtidigt som ni har rätt att tycka det ni tycker.
Riktigt knivig situation kan jag tycka.

Anmäl
2015-07-04 16:56 #49 av: Tjeja

Dumpuck... har du läst #0 (och tråden i övrigt) ordentligt egentligen?

Det andlar inte om ungdomar eller ett engångsligg som råkat bli några gånger på raken. Det handlar om vuxna medvetna människor som lever tillsammans och har all tid och möjlighet i världen att tänka igenom hur dem lever tillsammans och vad dem vill.

Det är inte någon kille som lurats in i ett oskyddat ligg under pålurat kåtslag!!! 

Hon vill ha barn och absolut inte göra en till abort, det vad hon ärlig med från början! Han sade från början att han också vill ha barn så småning om. Så har det gått några år och nu är hon gravid! Han är inte lurad på något vis!!!!

Om han inte vill ha barn så skulle han ha skyddat sig, om hon inte ville ha barn skulle hon ha skyddat sig! det är upp till den som vill undvika barn att se till att det finns skydd för det! Man kan inte kräva av den som vill ha att den ska skydda sig när denna ärligt säger att hen vill ha barn!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-04 19:13 #50 av: atthea

#48 jag skriver att jag och min pojkvän aldrig använt skydd, under tre års tid. Att han sagt att han alltid längtat efter barn och att han aldrig skulle vilja att jag genomgick en abort igen. Att han sedan sa att han inte ville ha barn har ju även följts av det vanliga "familjeskämtandet" ("när våra ungar...") jag har sagt att jag inte har skydd, han har fortsatt ha oskyddat sex med mig OCH kommit i mig. Handlingarna tyder inte på att han "är försiktig" och jag har tänkt att det bara var något han sa, för han kan slänga ur sig saker ibland. Om jag hade varit han och jag inte velat ha barn hade jag inte fortsatt ha oskyddat sex med min flickvän och dessutom kommit i henne varje gång, då hade man märkt en jävla oro på mig om detta hade hänt och jag hade bett henne ta dagen efter-piller. När jag har nämnt dagen efter-piller åt min pojkvän har han sagt "ja, men du behöver ju inte det". Jag anser inte att det här var en olycka, det var riktigt dåligt av oss. Och det är ingens fel, det är på bådas ansvar. Men eftersom vi inledde relationen genom att han sa att han velat ha barn i över tio år och vi alltid varit oskyddade, antog jag att hans agerande skulle ha ändrats åtminstone lite om han verkligen inte ville ha barn.

En av anledningarna till att jag föll för honom var hur vi kunde prata om allt och förståelsen jag fick över hur dåligt jag mått av aborten och hur han sade så fina och kloka saker om "han hamnat i den situationen"...om han få ändrat sig helt tre år in, och inte ville ha barn alls, borde han inte ha haft sex med mig och gjort slut för länge sedan, då han visste att jag ville det. Men det är lätt att vara efterklok.

Han sade att vi skulle behålla det, men har nog ändrat sig igen. Det kommer nog bli några sådana turer fram och tillbaka. Det som sårar mig är att när han talar om abort så är han jättesnäll och omhändertagande och när han sade vi skulle behålla barnet blev han kall och avståndstagande. Så de dubbla signalerna är överallt. Vi ska prata igenom det, men jag ville han skulle vara ensam ett tag och tänka på saken.

Anmäl
2015-07-04 20:52 #51 av: Tjeja

Atthea Jag föreslår att du informerar honom istället om att han faktiskt kommer att bli far nu. Istället för att låta honom tro att han har ett val fortfarande. Han valde redan när han hade sex med dig att stå för konsekvenserna om du blev gravid och där är ni nu.

Vill han inte vara med, fine, han kan betala underhåll istället om man ska vara hård.

Men dit tror jag inte att du/ni behöver komma. Däremot behöver han få ärlig information om att nu är det så här att han kommer att bli pappa. Så han får börja vänja sig vid tanken på att det är ett faktum och inte något han fortfarande kan välja, för då blir han ju lite lurad när han efter han bestämt sig inser att du redan har tagit ett beslut. 

Du kan informera på ett mjukt och fint sätt däremot förstås, förklara varför du kommit fram till ditt beslut och att du känner som du gör. Det borde han ju förstå nu med.. eftersom han förstod det redan för 3 år sedan.

Ge han en changs att ställa in sig på verkligheten nu så snart som möjligt. För om du är helt ärlig mot dig själv kommer du nog inte att göra någon abort i slutänden ändå, eller hur? Du skulle inte orka med att göra abort igen och nu är det ett barn du har att skydda också faktiskt, om än bara pyttelitet ännu. Hjärta

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-04 21:14 #52 av: pyromanen

Kanske skulle ni prata med en kurator tillsammans?

Anmäl
2015-07-04 22:00 #53 av: atthea

#51 vi pratar hela tiden, ska avvakta någon dag och andas lite. Jag vet vad jag vill, men jag vill att han ska vara med på det, inte tvinga honom. Försöker ta det lugnt nu och bara känna. Har förklarat hur det känns och ligger till, ska ge honom tid och se om det sjunker in.

#52 Har tänkt be honom följa med till en kurator på sjukhuset. Får se om han vill det.

Anmäl
2015-07-04 22:20 #54 av: Tjeja

Ja! Vill han följa med och prata med en kurator eller familjeplanerare på sjukhuset vore ju det toppen!

Var vaksam på bara att det inte är en som redan bestämt sig för att prata dig in i abort i alla fall... det gjorde en familjeplanerare med mig. Känner mig fortfarande förfärligt lurad på de barn jag så högt längtade efter.

Måste vara någon som hjälper er kommunicera, inte övertala någon av er om det ena eller det andra.. framför allt inte abort. Så jag skulle rekommendera en kurator framför familjeplanerarna.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-05 00:22 #55 av: Persifone

#48 Du skriver: "... sen när är ansvaret bara på killen att skydda sig?..."

Ja du, det har ju alltid varit kvinnans ansvar att se till att hon inte blir gravid, tror inte att det har förändrats den senare tiden heller.

Han är en vuxen människa som jag räknar med vet hur barn blir till och därför borde han om han inte vill ha barn skydda sig. Killen hade ju tidigare sagt att han VILL ha barn, hur kan du försöka lägga över något slags ansvar på TS?

Hon har kört med raka rör hela vägen vad jag har förstått när jag läst tråden. Att han, själviskt nog, vill att TS ska gå igenom en abort igen som hon tydligt sagt att hon inte vill är bortom mitt förstånd.

Till TS:

Ber om ursäkt om jag låter hård mot din pojkvän. Men jag blir så irriterad när män inte vill ta sitt ansvar i sådana här frågor. Han har aktivt valt att inte skydda sig, då får han stå för konsekvenserna.

Jag önskar dig all lycka till och hoppas att du väljer det som känns rätt för dig! Glad

Medarbetare på Feminism och Vegan.ifokus

Anmäl
2015-07-05 14:06 #56 av: Dumpuck

Undrar om någon läste mitt inlägg riktigt?

Jag lägger absolut inte över allt på TS, men jag anser att det är fel att lägga över ALLT ansvar på TS pojkvän. Bara för att han skämtat om barn m.m så innebär inte det att han faktiskt vill ha, han har dessutom sagt till TS att han inte vill ha barn längre. Ja, han har velat det tidigare, och? Sen när fick man inte längre ändra åsikt eller känna annat? 

Ni får ursäkta men jag tycker faktiskt inte att man antar saker bara för att det skämtas om det, då sätter man sig ner och pratar igenom så man är säker på att man är på samma nivå eller i varje fall är säker på var den andre står.
Att lägga över att det är helt och hållet är pojkvännens fel anser jag är fel, för TS valde lika mycket själv att ha oskyddat sex trots uttryckt ovilja. 

Och som jag skrev i mitt förra inlägg "Ja, givetvis var han oaktsam, oansvarig och korkad som hade oskyddat sex trots medvetenhet om att han inte vill ha barn - det tar jag inte ifrån honom, jag tycker det är riktigt puckat (läs: idiotiskt) gjort av han! "
Och det håller jag fast vid, det var riktigt dumt gjort av honom att inte tänka längre. Men jag håller fortfarande på att även TS har sin beskärda del i detta.

#55 Det är bådas ansvar att skydda, därför reagerade jag över att det läggs enbart på pojkvännen att han inte valde skydd. Jag kan tycka att han bör ta det större ansvaret här då det är han som uttryckt ovilja för barn, men det gör inte att TS slipper sin ansvarsdel. Därav min mening.

Som jag skrev lite längre upp. Ja, han har velat haft barn tidigare, och? Sen när fick man inte längre ändra åsikt eller känna annat?

Anmäl
2015-07-05 14:49 #57 av: Persifone

#56 Han får ändra åsikt hur mycket han vill men då får han också ta ansvar för hur han känner och genom det skydda sig. För sin egen, TS och för barnet skull. 

Rena fjanterier att lägga över något ansvar på TS.

Medarbetare på Feminism och Vegan.ifokus

Anmäl
2015-07-05 14:58 #58 av: Katti

# 56 Fram till senaste gången han valde att placera sin sperma i hennes vagina (som någon ovan så fint uttryckte sig!) så måste han väl ha velat ha barn? Och det lär ju ha varit senast då som hon blev gravid (om jag var vaken på lektionerna om blommor och bin...). 

Lagen är tydlig på den här punkten. Ett blivande barn är en del av kvinnans kropp och det är till exakt 100% kvinnan som fattar  beslutet om abort eller inte. Och detta helt oavsett om han använt femdubbla kondomer som gick sönder allihop. Han måste inte umgås med sitt barn, men betala underhåll i 18 år, det måste han!!!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-05 15:41 #59 av: [Hadraniel]

#58 Fast man får väl hålla isär vad som är moraliskt korrekt och schysst beteende gentemot vad lagen säger.

Utifrån nuvarande lagstiftning kan ju modern till barnet droga ner killen, binda fast honom och ha oskyddat sex med honom och han blir trots det skyldig att ta ansvaret för barnet om hon skulle bli gravid enligt lagen. Men inte är det moraliskt ok bara för att lagen säger att det är så att mannen ska ta ansvar oavsett omständigheterna såklart.

Anmäl
2015-07-05 15:55 #60 av: [Vårnatt]

Jag tycker det är jättebra att du låter killen känna efter i lugn och ro ts! Det dummaste man kan göra i nuläget är att strunta i hans känslor och tankar. Om han vill ha barn, så är det något han måste få kunna känna av själv. Om man däremot säger att man bestämt något utan att visa någon hänsyn till honom, är risken betydligt större att han kommer kännas sig tvingad, olycklig och ovillig. Detsamma om man tjatar. Det känns som att du har en jättebra inställning till situationen tycker jag,  även om jag absolut förstår att den är besvärlig för er båda :)

Anmäl
2015-07-05 16:29 #61 av: _Fisken

Jag var otroligt rädd också när min sambo ville ha barn och fick barn så måningom. Jag tänkte "NEEEJ"...abort!!!  
Men det var det mest roliga jag varit med om. Din partner genomgår nog en chockfas just nu.   Du gör helt rätt i om du behåller barnet. Det är en skatt att ha barn. 

Anmäl
2015-07-05 16:38 #62 av: Kalli

Det är beklagligt om man inte båda två är överens om ett så stort beslut som att skaffa barn. Men när det gått så långt som till en graviditet finns det tyvärr inget annat sätt än att den gravida parten ska ha full bestämmelserätt över sin kropp. Vill man inte bli pappa  måste man skydda sig men också inse att inget skydd är hundraprocentigt. Olyckor händer. Vill man sedan inte vara en aktiv förälder finns det ingen som kan tvinga en, däremot måste man ta sitt ekonomiska ansvar gentemot barnet.

Anmäl
2015-07-05 17:40 #63 av: atthea

#56 det var inte bara själva skämtandet som gjorde att jag trodde att han bara slängt ur sig det, utan att han fortsatte ha oskyddat, inte ens avbrutet samlag (något han kört med i andra situationer) och att han sade att jag inte behövde dagen efter-piller. Och hur han pratar om barn fortfarande. Om han gått från att vilja ha barn med mig och ha oskyddat sex, till att absolut inte vilja ha barn med mig, borde han ha tagit ett snack med mig. Ska jag fråga varje gång vi har sex, vill du ha barn eller inte denna gång? (Då han ändrar sig). Jag lägger inte över ansvaret på honom, det är vi båda som haft oskyddat sex och det är vi båda som måste lösa det. Skulle jag kräva att få veta vad han menar, om han menar allvar, med allt han kan slänga ur sig, så skulle både han och jag bli galen. Om han menade allvar borde han ha satt sig ner och pratat med mig om det, inte slängt ur sig det i situationer när ex. barn skriker (då kan ju jag också slänga ur mig sådant).

#59 lag och moral är två skilda saker. Jag har tidigare gjort en abort mot min vilja för jag följde min moral och inte ville göra det mot någon annan. Jag skiljer det från den här gången. Då skyddade vi oss och han ville inte. Nu gäller det min pojkvän sedan tre år som vet min historia, som vet jag inte kan gå igenom det igen, som alltid haft oskyddat sex med mig.

Jag har svårt att göra det mot hans vilja, då det är ett ansvar livet ut. Att bara bestämma så över någon annan känns så otroligt sjukt. Samtidigt som jag blir arg över att det ska vara mer okej att "mannen bestämmer det blir abort" och jag då mår dåligt hela livet. När jag genomförde den var vi inte två om det beslutet, fast det var så stort, jag genomförde den mot min vilja och får "skylla mig själv" vilket jag fortfarande gör. Men gör jag en abort är det bara jag som lider. Hela situationen är så overklig.

Anmäl
2015-07-05 21:47 #64 av: [Vårnatt]

hm jag förstår att det är tungt, men om du bestämmer dig för att behålla och din man inte håller med om det beslutet kan du väl kanske föra fram det som att du har bestämt dig, men att han får känna efter själv vilken roll han vill ha i situationen. Att om ni är oense så får du nog kanske utgå ifrån att du ev. blir ensamstående och att du behöver känna dig trygg i den situationen. 

Anmäl
2015-07-06 00:33 #65 av: atthea

#64 ja, jag får fundera över det. Om han inte vill ha något med mig eller barnet att göra får det väl bli så, även om jag hoppas att han vill uppleva det här med mig och bara blivit väldigt rädd. Men jag ställer in mig på att bli ensamstående, om det blir något, det är väl så tidigt än så antar att mycket kan hända.

Tack för ert stöd, är verkligen skönt att ventilera så man inte blir galen! Det är skönt att få så många olika perspektiv på saken.

Anmäl
2015-07-07 00:44 #66 av: [LadyK]

#36 Hur ska du ha koll på att tjejen verkligen sväljer sina piller om du nu menar att tjejer ljuger hej vilt för att bli med barn i vissa lägen genom att påstå att de skyddar sig. Då kan man lika gärna ljuga om att man tagit de tabletter man hämtat ut på apoteket.

Jag kan till viss del hålla med om att mannen blir pappa utan egen vilja om en kvinna blir oplanerat gravid och behåller barnet. Men aldrig att en man skulle kunna säga jag vill inte ha barnet och ta ut det UR HENNES KROPP med de risker det medför.

Min kropp mitt val.

Det absolut bästa är väl att träffa någon man kan planera ihop med och lita på när det kommer till att skaffa barn mm. Tillfälligt sex borde alltid innebära kondom med tanke på allt utöver en ev. graviditet.

Förlåt för offtopic.

Till TS jag hoppas du hittar ditt svar inom dig.

Anmäl
2015-07-07 01:01 #67 av: _Fisken

Jag tror inte du blir ensamstående....

Anmäl
2015-07-07 13:09 #68 av: Dumpuck

#57 Läste du någonting av vad jag skrev eller läste du bara det du själv ville läsa? Jag har varit mycket tydlig med att jag tycker att det pojkvännen gjorde var rent idiotiskt, men jag anser oavsett att även TS har sin beskärda del i detta vad gäller ansvar. Är man osäker så har man inte oskyddat sex i tron om något, då är det nog på sin plats med ett snack så man vet var man har varandra.

#63 Jag tolkar ditt inlägg som att din pojkvän är fruktansvärt otydlig i det han vill, jag säger därmed inte att det är okej att ha oskyddat sex i tron om något men jag förstår hur du tänker - har du frågat honom varför han plötsligt inte vill ha?
För mig är det en självklarhet att man tar reda på var den andre står i frågan om barn, speciellt när det är så mycket dubbla signaler. Ingen säger att ni ska prata innan varje gång ni ska till att ha sex och det har jag heller aldrig sagt, förstår inte varifrån du fått detta. När det är så otydliga och dubbla signaler, hur svårt är det då att sätta sig ner och fråga "du, nu är det så att jag är väldigt osäker på var du står. Du säger i ena stunden att du vill ha barn och i andra att du inte vill, du är väl medveten om att jag vill och jag skulle uppskatta om du kan vara rak med mig kring detta!" 
Ibland får man faktiskt ta och kräva ett svar av sin partner, kommunikation är A och O.

Anmäl
2015-07-07 15:13 #69 av: Persifone

#68 Du skriver: "...Är man osäker så har man inte oskyddat sex i tron om något, då är det nog på sin plats med ett snack så man vet var man har varandra..."

Det var killen som var osäker och då borde han ha tagit ett snack och skyddat sig tills han rätt ut sina känslor, helt rätt.  

Har fortfarande ingenting med att TS borde ha tagit något ansvar för hur hennes kille känner eller vad han gör.

Medarbetare på Feminism och Vegan.ifokus

Anmäl
2015-07-07 17:37 #70 av: atthea

#68 Jag hade tagit reda på var han stod gällande barn, om han ändrat sig är det hans ansvar att ta den diskussionen med mig, jag kan inte fråga honom hela tiden om han ändrat sig, det skulle bli ohållbart. Jag orkar inte diskutera det mer nu, jag vet att det är bådas ansvar och jag vet det blivit fel. Det hjälper mig inte det minsta att diskutera ur det perspektivet just nu.

Som det verkar blir jag ensam, i vad jag än gör. För att det inte var planerat? Är väldigt förvirrad vad de alla åren av oskyddat sex var tänkt som då, rysk roulette? (Vi har ju inte planerat att få barn, men vi har ju inte planerat att inte få det heller, då hade vi ju använt skydd!) Förstår min pojkvän, absolut. Men jag förstår hur jag ska kunna försvara för mig själv om jag genomgår en abort till. Jag kan inte säga att det "inte var meningen att ha oskyddat sex så länge" eller att det bara blev så. Vi har ju båda ansvar över det här. Och jag vet inte hur jag ska orka ta mig igenom det.

Anmäl
2015-07-07 18:25 #71 av: Tjeja

Du blir inte ensam, du har din familj och dina vänner, och han kommer troligtvis att komma igen med tiden också. HjärtaHan känner sig säkerligen rätt maktlös i den här situationen i jämförelse med dig och det kanske tyvärr går ut lite emot dig just nu. Men håll ut! Han har inga ursäkter i världen som kan väga tyngre än dina känslor inför en abort i den här situationen utifrån era omständigheter. Han får stå sitt kast och det kan ju ta en stund att acceptera. 

Han försöker säkerligen (omedvetet) testa dig lite hur långt han kan pressa i hopp om att känna att han har lite mer kontroll över situationen, men han lurar sig själv bara. Låt dig inte dras ner av det. Om han har ändrat sig under tiden är det hans problem. Han vet var du finns och han har ju fortfarande tid på sig att vänja sig vid tanken innan barnet kommer. 

Kanske han behöver känna att du släpper honom fri och att han bara är erbjuden (inte tvungen) att vara med på resan? Förhoppningsvis är han för nyfiken för att inte följa med på ultraljudet och det tillfället är ju också en stund av insikt för många. kanske även för han?

Stor varm styrkekram #70 attea!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-07 19:24 #72 av: skotty

Min kusins pojkvän ville aldrig någonsin på några som helst villkor ha barn. Min kusin blev gravid och han gjorde slut. Men när hon visade ultraljudsbilden senare så bestämde han sig för att han ville försöka. När bebisen var född sa han till honom "Du är det bästa som hänt mig" och han är en fantastisk pappa som avgudas av sin son. Han säger som sagt att det är det bästa som hänt honom men ingenting han hade valt själv. Mest för att han var rädd.

Nu är pojken 5 år och dom är fortfarande ihop. Min kusin har en son sen tidigare som är 16 nu och när han är 18 ska dom fixa så han blir hans pappa på papper, alltså adoption.

Jag tror att din pojkvän behöver tid att vänja sig vid tanken bara och att det kommer sluta bra. Om inte så klarar du det själv. När du så ogärna vill göra abort så ska du inte göra det för någon annans skull. Han visste vad som skulle kunna hända.

Lycka till!Blomma

Anmäl
2015-07-07 23:23 #73 av: noraa

ångrar du dig för en abort första gången så kommer du förmodligen ångra dig igen ,då du verkar vela ha barn. 

Anmäl
2015-07-08 22:37 #74 av: Dumpuck

#69 Ja, killen är osäker och ja, återigen, det han gjorde var idiotiskt. Men även TS var osäker eftersom att hon skrivit fler gånger att hon antagit allt, man antar inte en sådan sak om man är säker. Rätt enkelt.

#70 Ja, jag har förstått att ni pratat igenom det en gång. Framgick rätt bra i #0. Det jag menar är, har du frågat honom efter det att han sa att han inte längre ville ha barn? Har du frågat varför han ändrat sig, var han står m.m. efter det att han sagt så? Jag förstår verkligen inte varför du antar att jag menar att du ska fråga gång på gång, jag har hela tiden syftat på att ETT riktigt snack bör ha varit på sin plats! Men är det nu så att du inte är säker på något utan måste anta gång på gång, ja, men då får man faktiskt ta och fråga fler gånger också. Eller så riskerar man att hamna i den situation du sitter i nu, tyvärr. Kanske låter elakt, vilket jag ber om ursäkt för i sådana fall då det inte är min mening men vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det på annat vis.
Om det nu är så att du frågat honom efter det att han sagt så, då tycker jag att det är rätt uppenbart att han helt enkelt inte är mogen för situationen. Då vet han antagligen inte var han har sig själv vad gäller barn, därmed ännu en anledning att inte ha oskyddat sex - det sista är inte riktat till någon av er utan det skrev jag i ren allmänhet.
Jag håller med dig fullt ut, har han ändrat sig så är det faktiskt på hans ansvar att berätta det samt gärna varför. Men han har ändå sagt minst en gång att han inte vill ha barn, ändå antar du att han vill i och med hans dubbla signaler - dock inte så konstigt då han verkar ha varit mer för barn än emot, mitt i allt. Men är man så osäker att man måste anta, då frågar man.

Har du inte frågat honom varför han ändrat sig, gör det. Kan det vara så att han är rädd? Inte helt ovanligt, är han det så har du faktiskt en god chans att prata med honom och "rädda allt". Eller hur man ska säga, chansen är i alla fall större att du inte står där själv. Jag är väl medveten om att jag kan ha låtit hård i mina inlägg till dig, vilket inte har varit min mening. Alla har vi olika åsikter och för mig kom det fram en del frågor, vilka jag försökt fått svar på samtidigt som jag delgett hur jag tänker utifrån det jag fått veta.
Jag hoppas det rättar till sig för er båda dock, att han bara är rädd och att han ändå väljer att hoppa på tåget. Mår du så dåligt av tanken på abort så tycker jag inte du ska göra det, även om jag tycker båda bör vara med på noterna på ett eller annat vis.

Anmäl
2015-07-08 23:37 #75 av: Persifone

#74 Skriver"...Men även TS var osäker eftersom att hon skrivit fler gånger att hon antagit allt, man antar inte en sådan sak om man är säker. Rätt enkelt..."

Att TS pojkvän inte är mogen nog att ta ansvar över sina känslor, tankar och handlingar (vilket han inte gjort då han säger en grej men gör en annan)  så är det inte rätt att lämpa över det på TS.

Handling talar mer än ord i den här situationen. Och killen har medvetet satt sig i den här situationen. 

Medarbetare på Feminism och Vegan.ifokus

Anmäl
2015-07-08 23:59 #76 av: atthea

#74 Eller så frågar man inte för man hoppas och tror att man skulle bli informerad om det verkligen var allvarligt menat. Och då är man där jag är. Och jag orkar inte diskutera att vi skulle ha kommunicerat bättre, det är ganska uppenbart eller hur? Skuld har jag så det räcker och blir över.

Det känns lite som att jag gör fel vad jag än gör. Han är rädd och osäker, jag har sagt att han inte behöver vara där på det sättet och att han får sin frihet att göra vad han vill. Men det var inte ett alternativ då det var orättvist mot barnet och han inte skulle kunna låta bli att finnas där. Därför tycker han att abort är mer rätt mot barnet, som skulle slippa ha föräldrar som inte levde med varandra. Jag undrar om många skilsmässobarn skulle välja att aldrig blivit födda? Nu för tiden verkar det ju ta slut mellan alla, jag vet inte om det är en vidare anledning till abort, även om jag såklart förstår hur han menar. Jag vill ju också att mitt barn ska ha en trygg familj. Men jag vet inte om jag är så kedjan vid tanken att det måste vara en kärnfamilj med mamma pappa barn. Jag vet att man kan växa upp till en lycklig och trygg människa om man har "en annan slags familj" omkring sig. Och jag vet olyckliga trasiga människor som vill leva och är stundtals lyckliga med. Och vänner som haft den "perfekta uppväxten" och det gått fel för ändå. Jag önskar att jag kunde sia om framtiden så jag kunde avgöra om barnet skulle få ett fint liv, eller bara smärta. Om jag utgår från mig och min pojkvän blir hans liv förstört om han behåller, om jag hör en abort vet jag inte riktigt hur jag ska klara det. Ska ge det lite tid, min pojkvän ska prata med en kurator men tror inte det kommer ändra något. Ställer in mig på att bli ensam vad jag än väljer. Och sparar alla pengar jag får över. Tack för era tankar.

Anmäl
2015-07-09 06:24 #77 av: Aleya

#76 jag ska ärligt säga att det lade varit skönt som barn om ens pappa faktiskt hade varit med på noterna. Jag kan ju inte rå på att min mamma inte gjorde abort, jag finns ju uppenbarligen.

Men det hade sluppit kosta mig lidande för att dom inte var överens.

Jag har inte haft ett dåligt liv. Men kanske inte heller optimalast.

Hur mycket tid är du egentligen villig att ge detta? För jag tycker (när jag läser) att det enda som diskuteras är att du SKA ha barnet.
Då undrar jag varför han inte vill. Vad är hans anledning? Har han ens sagt den eller har han bara satt sig på tvären efter allt detta?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-07-09 11:24 #78 av: Katti

Hans liv blir inte förstört om du behåller barnet! Men din pojkvän lever just nu i chock och inbillar sig att så är fallet...

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-09 12:39 #79 av: atthea

#77 så du hade hellre aldrig funnits till? Jag vet ju att jag hellre haft pappan närvarande, men om jag blir ensam så blir jag det. Jag kommer bli ensam även om jag gör en abort. Och antagligen inte riktigt komma över det. Överleva, antagligen. Hur mycket tid jag har? All tid som krävs. Dygnet runt. Det blir tungt, men jag har avlastning och hjälp av familjen när det krävs.

Pojkvännen vill följa sina drömmar och bli en medelålders rockstjärna eller tv-spelsproffs...jag har sagt att han får den tid han vill att höra vad han vill och jag inte är ute efter att "förstöra hans liv". Men han tycker det vore mer rättvist mot barnet om jag gjorde abort. Och så är han inte redo och vill inte.

Jag förstår allt han säger och han förstår allt jag säger och där är vi fast. Jag blir ensam hur jag än gör. För han kan inte vara med någon som gör så mot hans vilja och jag kan inte vara med någon som får mig att göra abort mot min vilja. Jag klarar inte av den känslomässiga utpressningen och skulden, ångesten, hur jag vet jag kommer ångra mig.

Förra gången jag gjorde abort skulle han ju resa och se världen och aldrig finnas kvar i mitt liv om jag inte gjorde abort. Han reste i tre månader och vad jag vet har jag aldrig funnits i hans liv efter aborten. Har svårt att tänka mig göra abort för att någon annan ska kunna göra något de kan göra även om ett barn finns i bilden. Jag har bestämt mig för att behålla, sen blir jag livrädd och vacklar. Pojkvännen säger att det vore hemskt om jag dog i förlossningen och att sådant händer. Är min största skräck, att någon av oss dör eller blir livshotande skadade under förlossningen. Jag vet inte. Jag klarar inget av alternativen känns det som nu.

Anmäl
2015-07-09 13:07 #80 av: Aleya

#79 Läste du någonstans att jag sa att jag helst inte funnits? Men hade min mor valt att göra abort så hade ju jag aldrig vetat av det. Men det jag menar är att vissa gånger borde vuxna kunna bete sig som vuxna och kommunicerar. Istället för att köra över bara för att man ger sig tusan på att man ska sin vilja igenom. Så det kan jag bli irriterad på när det gäller båda mina föräldrar. Att dom aldrig löser något. Jag fick lösa deras tvist som vuxen.

För det var inte kul som barn att veta att man har en far men man såg han aldrig. Och man förstod aldrig heller varför han inte fanns med.

Så ta med sådant i beräkningen säger jag . Om du nu prompt ska ha barn så försök ändå hålla dig på god fot med fadern. Och börja inte tjafsa. Det gör bara livet surt för alla.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-07-09 13:53 #81 av: JazzBass

#79 - Kanske inte borde säga det, men var nånstans har din pojkvän glömt sin ryggrad? Sin ansvarskänsla för sitt egna agerande?  Och till råga på allt börjar måla upp hur hemskt det skulle vara om du dog i förlossningen. Jag blir stum av att läsa vad du skriver att han säger och vill bara svära åt hans beteende. Kvinnans kropp är ju faktiskt skapt för att klara av förlossningar och vi har en utomordentlig sjukvård som tar hand om eventuella komplikationer. Dödsfall i samband med förlossningar är väldigt ovanliga idag. Det finns även bra material för att dämpa förlossningsrädsla och för att förbereda sig för förlossningen i form av t.ex. böcker och avslappnings-CD:n, och så finns det folk som ställer upp som doula. Dessutom har du nära anhöriga i din närhet som kan stöda dig både under graviditeten och efteråt.

Vi har begränsad tid på jorden, och det blir inte lättare att bli gravid när man blir äldre heller. Jag vet inte hur gammal du är, så jag kan bara gissa, men om det skulle visa sig att du om några år med en ny man har problem med att bli gravid igen kan jag tänka mig att det blir ännu svårare att hantera en till abort, speciellt med tanke på hur dåligt du mådde efter den förra. Barnet skulle dessutom absolut inte förstöra hans liv, det bara förändrar det och berikar det, vill jag påstå. Han förstör däremot i värsta fall en viktig del av ditt liv - din önskan att bli mamma - och förstås livet som växer i din mage, om han övertalar dig att göra abort. 

Jag tycker du gör helt rätt i att behålla, och han får ta ett vuxet ansvar för livet han varit med och skapat (och inte lagt ett strå i kors för att förhindra). Det kan ju faktiskt också hända att han ännu hinner ändra sig och bli en ansvarskännande vuxen. I andra fall klarar du dig nog själv med barnet också, speciellt med stöd från omgivningen. Jag tycker faktiskt inte din pojkvän ska ha ett jota att säga till om i den här frågan då han agerat som han gjort.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Anmäl
2015-07-09 14:05 #82 av: pyromanen

Altså, i Sverige 2015 är det betydligt fler som dör av att köra bil än av att föda barn. Kroppen vet hur den gör och skulle nåt krångla finns mycket bra förlossningsvård, smärtlindring osv. Ta först beslutet om att behålla, sen tar du frågan om din oro för förlossningen med till barnmorskan. Det är vanligt med oro inför förlossning och du kommer få det stöd du behöver!
Den världsbilden att det ska finnas en mamma och en pappa för att ett barn ska få ett gott liv är tämligen förlegad, och inte heller historiskt har det varit någon sanning. Npgra vuxna, nära och kärleksfulla personer behövs. Det kan vara mamma/pappa/farmor/moster/bästa kompisen/afoptivföräldrar/storabror ... Whatever. Du skrev tidigare att du har ett bra kontaktnät, det är guld värt och en mycket bra grund att stå på.

Anmäl
2015-07-09 14:47 #83 av: atthea

#79 Nej, det var en ärlig fråga om du hellre hade "inte funnits" eller haft såna känslor under din uppväxt? Vi kommunicerar, och jag gör allt jag kan för att lyssna och inte bråka och komma överens så gott det går. Som du säger blir det bara värre av tjafs och jag vill inte att bråk ska komma ivägen för vår eller deras framtida relation, hur det än blir.

Försöker att vara ensam och tänka, men är så förvirrad av allt. Ska ta det lugnt och fortsätta prata med honom, han är rädd och osäker, men det är jag med.

Anmäl
2015-07-09 14:57 #84 av: Aleya

#79 det fanns nog snarare andra saker som fick mig under uppväxten att önska att jag inte blivit född. Men det hörde nog mindre till hur min far agerade.

Har du pratat med någon kurator då?
Så du fått ventilera din oro

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-07-09 15:00 #85 av: Sarah

Att göra abort är ett trauma, vilket du ju redan vet. Han visste hur du kände, om jag förstått det hela rätt, och har ändå haft oskyddat sex. Oansvarigt och nu får han stå sitt kast. Självklart ska du behålla barnet, du kommer ha många bra vuxna i barnets närhet som kan fylla killens roll om han försvinner.

Anmäl
2015-07-09 17:36 #86 av: Kalli

Aborter behöver inte alls vara ett trauma. Det handlar, som mycket annat, om personliga upplevelser.

Anmäl
2015-07-10 16:24 #87 av: MinnaJosefin

Pappan till min son och jag separerade när vår son var 1 1/2 år, han är 4 idag. Vi har alltid bara haft vår sons bästa i tankarna och alltid varit sams för vår sons skull. Vi har han varannan vecka.. Och vi har världens lyckligaste och harmoniska lilla kille:) till skillnad från dom mörka molnen som hängde över oss alla när vi bodde tillsamman. På både min och pappans sida finns det så många som älskar vår son. Min fästman kom med in i vårat liv för 2 år sen, och det finns ingen som helst skillnad på en "biologisk" papparoll och den bonuspappa rollen som han har med min son. Även jag och min sons pappa är väldigt goda vänner idag, det är b la han jag med ringer om något är jobbigt för mig, han är min vän:)
Nu är detta inte helt samma situation som din, men om det nu skulle sluta med att ni inte håller ihop, så ur barnets synsätt så är det inte så farligt, OM ni beter er som vuxna människor, inte bråkar om ert barn inför ert det och sätter ert barns bästa först (men det kommer ju ändå naturligt att göra det:). Jag är själv uppvuxen med att bara vara hos min pappa varannan helg, inte ens det ibland.. och jag har haft en så sjukt bra uppväxt med en mamma som varit ensamstående med 4 barn. Jag skulle inte vilja ha något annorlunda och jag har alltid varit lycklig:)

Jag förstår din oro med allt, men du ska se att oavsett om det inte skulle hålla så kommer allt bli och funka jättebra ändå. ❤

Anmäl
2015-07-10 22:06 #88 av: Tjeja

Ööh Ursäkta #82 med att jämföra antalet kvinnor som dör i förlossningsproblematik i sverige idag med antalet döda i svensk trafik är en dålig jämförelse, även om du har rätt i att död i trafiken är vanligare.

Men i sverige har vi faktiskt (till skillnad mot all annan sjukvård nu för tiden), världens bästa förlossningsvård än så länge och mödradödligheten vid förlossning och i samband med förlossning är minimal här.

På mitt sjukhus (ett av sveriges största sjukhus) har de haft 1 kvinna som dött i samband med en förlossning de senaste tio åren.. då förstår du kanske.

Den tragedin berodde dessutom på att modern var sjuk redan från början och blivit rekommenderad abort av hälsoskäl, men som valde att rädda sitt barn framför sig själv. 

Ja givetvis innebär en förlossning en massa risker, för både kvinnan och barnet. Båda kan få skador som kan bli besvärliga. Men överlevnaden för både svenska föderskor och nyfödda, även prematura barn, är högst i hela världen just i Sverige.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-10 22:08 #89 av: Tjeja

TS, 

jag tappar också hakan och blir fruktansvärt arg över att pappan till ditt barn försöker skrämma upp dig! Det är fruktansvärt orättvist och elakt!

Dessutom är det så, att även OM det värsta skulle hända någon av er, så har ditt barn alla förutsättningar att få ett jättebra och lyckligt liv i alla fall! Du har ju din familj som stöd i grunden, och det stöd som faktiskt finns att få av samhället är mer än man kanske tror rent spontant.

Du kommer klara av att vara ensam jättefint och både du och barnet kommer få ett jättefint liv tillsammans oavsett om pappan är med eller inte! Visst vore det berikande med en engagerad pappa, varje engagerad vuxen i din nära familj är en berikning för dig och ditt barn! Men den biologiska pappan är långt ifrån nödvändig för att ni ska få det bra!

Vill inte pappan vara det stöd han har möjlighet till att vara och inte vill ha så stor del av guldskatten som ett barn är får han väl skylla sig själv helt enkelt! Det är hans förlust mest av allt! Som andra skriver här, en kärnfamilj behöver inte bestå av 1 mamma och 1 pappa med tillhörande barn. En kärnfamilj är de närmaste som lever tillsammans som en familj och det viktiga för varje barn är att det finns kärlek trygghet och omsorg av ett fåtal vuxna som barnet får anknyta sig till. Det kan precis lika gärna vara en morfar och en mormor också eller vilka ca 2-4 vuxna som helst oavsett kön som det lilla barnet behöver få anknyta till! Och då är det bättre med några som är stabilt kvar i barnets värld och liv under längre tid än att det är en vuxen som kommer och går som han behagar och skiter i sitt barn mellan varven!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-11 13:17 #90 av: Dumpuck

#75 Du får skriva vad du vill, jag står för min åsikt. TS har sagt flera gånger att även hon bär ansvar i detta så förstår inte varför du ska hålla på som du gör med att få det att verka som att TS inte har något ansvar alls i deras situation - för det är just det, deras.
TS pojkvän var korkad som få, ja. Men jag personligen förstår inte hur man kan göra något i tron om något, det är i min värld riktigt korkat gjort det med även om pojkvännens handling väger tyngre. I min värld gör man inte något för att man tror den andre vill det, och nu menar jag när det handlar om något så stort som barn och familj. Missförstånd sker jämt, men ju större sak det handlar om desto viktigare är det att man är säker. 
Men det är vad jag tänker, har du annan åsikt så får du gärna ha det.

#76 Ja, du vet ju hur jag tänker så jag tänker inte gå vidare med det. Jag har rätat ut missförståndet som blev tidigare och mer än så tänker jag inte göra, man tänker olika och har olika åsikter. Tur är väl det ändå.

Jag är ett "skilsmässobarn", personligen anser jag att det bästa som hände vår familj var när pappa och mamma skilde sig när jag var kring 6år - men sen sker sådant av olika anledningar med. Mina syskon har spridda åsikter om det, men det är inte så konstigt heller då vi har lite olika bilder av hur vår familj såg ut och inte. Vi är dock på rätt samma nivå ändå trots lite olika tankar.
Personligen tror jag att ett barn får det bättre om föräldrarna bor på olika ställen direkt eller att de flyttar ifrån varandra så tidigt som möjligt - om de nu ska flytta isär, detta av den enkla anledning att ju äldre barnet blir - desto mer har den i bagaget som kan göra att det tar mer eller mindre hårt på det att föräldrarna skiljer sig. Är barnet kring 0-4 år så tänker det inte på samma sätt, det tar förändringar betydligt bättre och anpassar sig lättare. Risken att det tar på sig skulden för skilsmässan ökar också ju äldre det blir.
Det dummaste man gör är att hålla ihop för barnets skull! Det stjälper mer än vad det hjälper även om tanken är god.

Anmäl
2015-07-12 00:43 #91 av: atthea

Jag vet att han kommer ta sitt ansvar, men inte känna kärlek till sitt barn. Eller det är det han rädd för, att inte vilja ha det när han ser det, jag förstår det. Han säger han kommer ta sitt ansvar, men jag räknar inte med det.

Gällande ansvar tycker han snarare nu att det alltid varit mitt ansvar för att han aldrig har velat ha barn (nu har historian ändrats helt). Jag orkar inte ens med honom, om han inte stöttar mig i mitt beslut behöver han inte vara där alls. Särskilt inte när han använder mina rädslor emot mig. Samma metod jag var så ledsen över att den andra mannen använde för att manipulera mig till abort. Att jag berättat så ingående för honom om den första aborten gav honom någon form av handbok i "hur man bearbetar henne till en abort".

Jag är livrädd. Vill behålla barnet, vet hur dåligt jag skulle må av en abort. Tänker ändå att det inte är rätt mot honom, för att han inte vill, att jag kanske skulle hinna träffa någon annan och få barn innan det är "för sent"...men om jag inte gör det? Börjar tveka på allt, tänk om jag inte vill ha barn, inte är redo? Blir arg, ledsen, glad om vartannat och vet inte vad jag ska lita på. Vet att jag inte kommit över den första aborten och att jag blir ledsen när jag får mens, avundsjuk på vänner med barn, samtidigt som jag har frihet och kan sova hur länge jag vill. Men gud. Allt verkligen snurrar i mitt huvud. Om jag ändå vore lite lugnare i kroppen så hjärnan kunde tänka logiskt. Ursäkta om jag babblar, det börjar bli så mycket.

Jag vet att barnet skulle ha en fantastisk familj omkring sig, jag vet att jag skulle klara det och att barnet skulle omges av kärlek. Men allt som kan hända då? (Ursäkta, nu får ni ju höra allt mitt vel och mina rädslor om och om igen, inte meningen, men det är skönt att ventilera utan att bli dömd).

Anmäl
2015-07-12 00:57 #92 av: Sarah

Du vill behålla, så gör det. Det är beslut nr ett. Rädslor och nojjor hör till alla graviditeter. Jag ska ha barn inom några dagar /veckor och har också massa tvivel :) hur ska vi klara av det, hur ska förlossningen gå, kommer vi älska vårt barn osv osv. Det är naturligt och är du väldigt orolig så kommer din barnmorska se till att du får rätt hjälp.

Anmäl
2015-07-12 01:30 #93 av: [Kaoskaos]

Ni kan inte gå och prata med någon ? Som kan lugna både dig och han , få lite information osv . Hos en barnmorska eller någon annan person , det kanske finns speciella för just sådant !

Jag hade en fd där hans ex ljög om en spiral . Han ville absolut inte ha barn dom bodde i en etta och han hade precis blivit av med jobbet . I samma veva slänger hon fram en gravtest som var possetivt . Han var imot det hela tiden och på förlossningen när han fick sin dotter i famnen fick han panikångest och lämnade över dottern och gick . Idag älskar han sina barn och han tog sitt ansvar och redan dagen efter förlossning så insåg han att det var det bästa som hänt och kunde inte förstå vars han fick sina tidigare känslor från .

Anmäl
2015-07-12 10:39 #94 av: pälli

Har inte orkat läsa igenom alla kommentarer.. för många. Så ska ge min syn på det hela.

Behåll barnet om det är det du vill, om du är beredd att ta hand om barnet alldeles ensam. Du kan få hjälp om dina nära och kära vill finnas, om inte så blir du ju själv. Är du beredd på det så tuta och kör.
Det är dock en knepig situation om man ska se till båda partners bästa. Jag tror ingen skulle vilja få ett biologiskt (för att få titeln ''pappa'' eller ''mamma'' anser jag att man måste leva upp till den rollen, du klassas som en mamma eller pappa men man kan vara så svinig att man inte alls lever upp till rollen och då spelar det ingen roll vad samhället har satt för namn på ens biologiska föräldrar) barn mot sin vilja. Känner en som fick barn mot sin vilja (en man som vart så kallad pappa, men vill inte veta av barnet alls så i mina ögon är han ingen pappa utan en biologisk förälder), kan förstå att han tycker det är pissigt. Men en förälder kan också göra ett val, dvs att skita blanka tusan i sitt barn och klippa alla band. Det är upp till var och en hur man vill ta sig an rollen som mamma eller pappa, men det är också bäst att klippa av bandet på en gång så barnet inte får något minne av föräldern. Det svider mer om föräldern funnits där hela tiden men i vuxen ålder börjar bete sig idiotiskt än om ens förälder aldrig funnits där. Det svider mer att komma ihåg ett svek än att inte komma ihåg ett svek, om du förstår hur jag menar TS? Det jag dock anser är att ett barn behöver två vuxna förebilder i sitt liv. Jag levde med en svinig pappa som jag inte alls kunde vända mig till, och i vissa situationer ville jag inte alls vända mig till mamma för hon är inte bäst på alla ämnen i denna värld utan hon kan avskyr något jag älskar liksom och då krockade vi enormt och det vart enorma bråk, jag hade hellre hemligheter för henne i vissa ämnen men dock hemligheter jag skulle vilja kunna prata om med en annan vuxen människa. Och då kan det vara skönt att ha en till vuxen förebild att luta sig mot. Samma när mitt barn föds och blir äldre, vissa saker kommer barnet vilja ta upp med sin pappa och vissa saker med mig. För vissa saker är enormt svåra att prata om med ena föräldern då man kan se på saker helt olika medan man klickar mer med ena föräldern inom just det ämnet. Så ett barn förtjänar två vuxna förebilder, om det nu är två kvinnliga eller två manliga kvittar. Men man måste få ha möjligheten att ha fler som stöd än bara en vuxen. Det är vad jag anser i alla fall. En förälder kan lätt uppfostra ett barn, utan problem. Men ett barn förtjänar vuxna förebilder att kunna lita på.

Det är så knepigt om man ska se det från den sidan, då kommer man ingen vart. Du kan inte göra abort mot din vilja samtidigt som det kan göra den biologiska fadern förbannad att bli just biologisk förälder mot sin vilja. Så ja, jag antar man måste vara egoistisk i detta fall? Men också vara beredd på det tunga jobbet som kommer. Dvs alla inköp till bebis som kan bli dyra, att ensam ta hand om ett barn utan hjälp (om inte nära och kära vill hjälpa till som sagt), barnet kan få kolik och skrika och skrika och då står man där ensam. Känner du att du klarar det så kör hårt! Bara du är beredd. Du ska inte göra abort mot din vilja, men då kan du heller inte förvänta dig stöd från fadern.

Anmäl
2015-07-16 14:17 #95 av: atthea

Vi står fortfarande och trampar på samma ställe och tiden håller på att rinna ut. Jag har bestämt mig för att behålla, men ändrar mig varje gång jag talar med min pojkvän, som inte vill. Rädslan tar stundtals över, tänk om jag inte vill ha barn egentligen/ kommer jag klara det/ om något blir fel, ja allt, jag blir rädd av allt. Tanken av hur jag mår efter en abort tyder på att jag inte vill göra abort och att jag vill ha barn, men det är inget man kan ångra. Har tänkt tanken på att föda barnet och adoptera bort till släkt som inte kan få egna barn, då får barnet leva och min pojkvän slipper allt.

Önskar att vi båda varit mer noga med preventivmedel så jag inte blivit tvungen att ta det här beslutet. Känns som det är mitt liv mot hans liv (vilket känns helt sjukt) och så alla rädslor åt olika håll, vilket beslut jag än tar är det saker jag är rädd för.

Men det är skönt att läsa här och försöka reda ut tankarna lite, antar allt blir värre av alla hormoner med.

Anmäl
2015-07-16 21:21 #96 av: Katti

Har ni fått någon form av hjälp från ett utomstående proffs? Ärligt talat tror jag att det är helt nödvändigt i er situation. Helst skulle jag vilja säga till dig att bryta med din kille, i alla fall tills abort inte längre är en möjlighet. Jag tycker ärligt talat att han beter sig som en bortskämd barnrumpa. Era olika situationer är helt enkelt inte jämförbara. 

Att, som han vill, tvinga dig till abort mot din uttalade vilja (och sluta ge honom ursäkter - för det är precis vad han håller på med!) är milsvitt värre än det han får "utstå" om du genomgår graviditeten. Är han normalt en  vettig människa så kommer han tacka dig när det här är över, jag lovar!!!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-16 21:32 #97 av: Sarah

Nu har du ju bestämt dig för att behålla, verkar det som, vilket jag tycker är bra. Men om han skulle få dig att ändra dig så kan du förmodligen säga hejdå till relationen ändå. När jag gjorde abort för att min kille ville det, kunde jag aldrig förlåta honom. Idag är jag visserligen jätteglad att jag inte fick barn som 20åring, men då kände jag inte så. Vi försökte laga relationen i mer än ett år, men jag var allt för bitter på honom,så det gick inte.

Anmäl
2015-07-16 22:31 #98 av: atthea

#96 Vi har inte talat med någon tillsammans, men han har sagt att han gått på samtal på sjukhuset. Vet inte om det stämmer då jag hållit mig undan ett tag. Vi borde nog prata med någon. Har föreslagit det, men har inte blivit av. Han vill inte tvinga mig, han är noga med att påpeka att det är helt mitt beslut, men att jag förstör hans liv...och antagligen mitt eget med, för det är så jobbigt och jag kommer inte kunna göra något jag vill, inte kunna sova, inte ha egentid. (Såpass att jag börjar tro honom, att jag inte är redo och inte vill, känns som att jag är för förvirrad, så jag inte vet åt vilket håll jag står). Ursäkta mina velande tankar.

#97 Ja, jag tror att en abort skulle få mig känna avsky, både mot mig själv och honom. Förra aborten gjorde jag visserligen när jag var i sena tjugoårsåldern, och nu när jag är i början av trettio tänker jag att om jag ångrade den så...hur kommer jag inte känna inför om jag gör en abort nu? Men det är "ingen anledning" att behålla barnet. Inget är en anledning till att behålla, enligt min pojkvän.

Vad tycker ni är anledningar till att behålla ett barn/få barn?

Anmäl
2015-07-16 22:36 #99 av: Sarah

Anledning att behålla ett barn, är att man vill ha barnet och att man känner att man kan skydda det och ge det en trygg uppväxt. Till det behövs inte två biologiska föräldrar, utan endast vuxna som finns där.

Anmäl
2015-07-16 22:50 #100 av: [Hadraniel]

#98 Precis som det mesta annat här i livet så är väl föräldraskap något man väljer att ge sig in i om man anser att det kommer bidra med mer positivt än negativt för ens liv i helhet jämfört med om man väljer att inte skaffa ett barn?

Din pojkvän har troligen gjort bedömningen att ett föräldraskap i nuläget skulle påverka hans liv så pass negativt att det skulle kännas som du förstört det i förhållande till hur hans liv hade varit utan att han blev förälder mot sin vilja.

Så det du bör fundera på gällande eventuella anledningar är ju om du tror ditt liv kommer bli bättre eller sämre om du skaffar barn just nu jämfört med om du väntar med det till ett senare tillfälle och kanske tills du har en pappa till barnet som också vill ha det i sitt liv, alternativt väljer att frivilligt avstå från barn helt och hållet eller har oturen att inte kunna få barn när du väl vill det i framtiden.

Det som blir extra trist i detta läget är ju att om du väljer att behålla barnet för att du tror att det är det som är mest positivt för dig så tar du ju även ett beslut åt din pojkvän som han anser påverkar honom väldigt negativt på samma gång.

Anmäl
2015-07-17 00:01 #101 av: [LadyK]

#100

Det är fortfarande kvinnans kropp och därmed slutligen hennes val. En man kan aldrig bestämma över hennes kropp och om han nu inte vill ha barn nu eller någonsin då stoppar man inte in "den" utan att se till att där finns skydd. 

Och det finns ett tredje liv i detta att ta hänsyn till, beroende på hur man ser på ett foster, jag hade för egen del aldrig kunnat göra en abort då jag jämställer det med mord.

Anmäl
2015-07-17 09:24 #102 av: [Hadraniel]

#101 Jo, om man utgår ifrån lagen så har ju kvinnan rätt att välja oavsett hur situationen ser ut och även om hon skulle ha lurat eller till och med våldtagit en man och sedan blivit gravid.

Ur ett rent moraliskt perspektiv är det ju i princip omöjligt att säga vem som egentligen har rätt till att välja vad och var gränserna går. Vissa anser ju att barnet är en separat individ och att kvinnan därför inte har rätt att göra abort medan vissa andra anser att de inte är rätt att tvinga någon annan att bli förälder mot sin vilja. Sedan verkar ju en hel del personer hålla med om den rent lagliga ståndpunkten att kvinnan har rätt att fatta beslut som påverkar två andra individer (barnet och pappan) utan att ta hänsyn till något mer än vad hon själv vill i situationen.

För egen del tycker jag inte att det självklart ligger till på något speciellt sätt utan att man får fundera på hur man själv ser på det och hur ens beslut kommer påverka både en själv och de andra inblandade.

Anmäl
2015-07-17 09:48 #103 av: JazzBass

#100 - Om pojkvännen gjort den bedömningen i tid istället hade han sett till att använda skydd. Han har helt medvetet valt bort skydd i hela tre års tid, fullt medveten om att TS  kan bli gravid, och nu när det väl hänt kommer han gråtandes ungefär i stil med vad man kunde förvänta sig av en pojke i yngre tonåren, och försöker manipulera henne till en abort mot hennes vilja. Det är inte på något vis försvarbart. Han har de facto agerat fullständigt ansvarslöst och han får nu stå sitt kast OCH ta sitt ansvar för det kommande barnet åtminstone på något vis. 

Vidare ska man inte automatiskt utgå från att fadern fortsättningsvis skulle se barnet som en negativ sak när det väl kommit ut för att se på världen. Faderskänslor finns också på samma vis som moderskänslor, men de föds inte på nolltid. Jag antar dock att det här är precis vad pojkvännen är livrädd för; att han får faderskänslor vare sig han vill det eller inte. Ett aktivt föräldraskap innebär tveklöst att man får göra en massa uppoffringar och prioritera en annan människas behov högre än ens egna, och man kanske får riva sina gamla framtidsplaner och göra nya. Om man istället fegar ur och inte tar sitt ansvar som aktiv förälder får man troligtvis dåligt samvete för det, och samtidigt river man upp den relation man har med modern. Skrämmande tankar, det förstår jag mycket väl. Men någon ansvarskänsla för sina handlingar har han åtminstone inte visat utåt än så länge, därav mina rätt hårda ord om pojkvännens agerande.

#101 - Jag vill absolut inte ha Irlands superstränga abortlagar här, och jag tycker det är onödigt hårt att kalla åtminstone en i ett tidigt skede (embryots utveckling till foster och spädbarn kan man läsa om tex. här, och den här artikeln är också väldigt intressant) utförd abort för mord , men nog får den här tråden mig att fundera på om inte våra lagar blivit lite väl tillåtande i den här frågan. Jag anser att fostrets rätt till sitt liv absolut bör värderas högt i ekvationen, speciellt i fall när preventivmedel inte använts, föräldrarna har en stadig relation (åtminstone innan graviditeten är ett faktum) och det inte är fråga om våldtäkt. Naturligtvis bör även mammans hälsotillstånd och eventuella destruktiva levnadsvanor (t.ex. drogberoende inklusive alkoholism) vägas in. 

I det här fallet ser jag själv inte ett enda tillräckligt tungt vägande skäl som skulle berättiga en abort, tvärtom flera goda skäl att behålla; inte minst TS ålder och hennes uppenbara önskan om att bli mamma. Och när vi nu är på ämnet att behålla ett barn eller inte, så finns ju alltid möjligheten att ge sitt till adoption vid födseln, som även TS nämner i #95, men jag tror ärligt talat inte att det skulle bli aktuellt. Jag ser det dock som ett klart bättre alternativ än abort, och jag tror det möjligtvis kan vara ett något mindre påfrestande beslut i och med att fostrets liv inte måste släckas och de nya föräldrarna får ett mycket efterlängtat barn att ta hand om och älska. Något enkelt beslut är det förstås ändå inte, inte minst på grund av att det också är svårt att göra obemärkt.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Anmäl
2015-07-17 10:00 #104 av: [Hadraniel]

#103 Håller med om att pojkvännen borde ha tänkt igenom det hela ordentligt innan det gick såhär långt, men nu är ju situationen som den är och TS får ju fundera utifrån vad som är bäst i detta läget och inte utifrån vems ansvar det varit historiskt sätt. Det handlar ju inte om vem som har gjort "fel" utan om att välja det beslut som är bäst för samtliga inblandade tycker jag.

Anmäl
2015-07-17 10:41 #105 av: atthea

#99 Att vilja ha barnet, ja. Men när bara jag vill känns det så fel. Även om jag vet att även om jag vae ensam skulle jag klara det.

#100 Det är väl svårt att veta om ett barn "ger mer positivt än negativt". Jag förväntar mig inte att få något, snarare ett liv av att ge en massa. Det jag vet och kan tänka mig är ju allt det jobbiga med barn, ingen sömn, ingen fritid, någon annan som går före i allt, uppoffringar, tårar. Det som är bra kan jag bara tänka mig, det är inte lika tydligt. Jag har aldrig upplevt kärleken, den oändliga, jag har aldrig varit mamma så det positiva kan jag bara drömma om. Men eftersom människor i alla tider gått igenom förlossningar och sedan haft viljan att göra det igen, så kan jag inte tänka mig att det uteslutande är "hemskt och jobbigt", även om det inte bara är en dans på rosor med barn. Jag har låtit amdras liv gå före mitt och mitt barns tidigare, jag har aldrig varit så förtvivlad. Och i den här situationen känns det nästintill omöjligt, för jag kan inte se det som "ett misstag" eller på något sätt ursäkta det för mig själv då vi aldrig använt skydd.

#103 Han är nog rädd för att aldrig få faderskänslor och aldrig älska barnet. Eller kanske som du säger, att få faderskänslor och göra det. Han vill ju inte ha barnet, för han vet ju att hela hans liv kommer att förändras. Att man måste ge all tid till barnet. Jag har försökt säga att det stämmer på ett sätt, men är vi två så behöver ju inte "hela ens liv" bara slut. Men det finns inget mellanting och han kommer aldrig på något sätt vara lycklig säger han. Och vara deprimerad hela livet och det är då mitt fel. Jag tänker lite som dig i det här fallet. Jag har ju gjort en abort för att mannen ville det tidigare, men då skyddade vi oss. Nu är kag i en relation med pappan och vi har båda varit medvetna om att vi alltid haft oskyddat sex. Att använda abort som preventivmedel...nej, det bara skriker i mig. Det är en liten människa där inne, som förhoppningsvis mår bra. En liten personlighet.

#104 Ja, vad som är bäst för alla. Då räknar jag med mig, som varit tydlig med att jag aldrig klarar en till abort, barnet, som jag tror skulle vilja leva framförallt. Och honom, som inte vill och tycker livet förstörs. Varför verkar det som att jag ska välja pappans liv framför allt annat? Skulden jag känt efter att en gång gjort det försvinner aldrig. Och i den här situationen känns det ännu värre.

Trots att jag inte vill göra abort vill kag inte göra det mot pappans vilja. Och jag själv är livrädd för allt som kan gå fel. Så rädd att kag stundtals tänker "det är mog ingen idé, gör jag abort behöver jag aldrig vara rädd för att få barn och att något ska gå fel". Men att aldrig få uppleva det på grund av rädsla...det skrämmer mig också. Om inte ännu mer.

Anmäl
2015-07-17 10:52 #106 av: [Hadraniel]

#105 Det stora dilemmat i det hela är ju att beslutet ligger helt på dig att fatta i slutänden eftersom du har den lagliga rätten att välja om ni ska bli föräldrar eller ej och om fostret ska få ett liv alls eller ett som kanske blir helt utan en närvarande pappa eller med en deprimerad och bitter sådan.

Är ju inte lätt att välja när man hur man än gör påverkar någons liv väldigt negativt och att det därför saknas något "bra" alternativ för alla. Avundas verkligen inte din situation och hoppas du lyckas landa i ett beslut du kan känna dig nöjd med och leva med i längden.

Att du känner att du ska välja pappans alternativ är nog för att det alltid är svårt att fatta ett beslut som påverkar någon annans liv stark negativt för att göra sitt eget liv bättre. Såvida man inte är väldigt egoistisk så är det nog ganska naturligt att tänka så. Själv tycker jag du bör väga effekterna på både ditt och din pojkväns liv ungefär lika tungt och att du ska akta dig för att nedvärdera vikten av att du själv ska få må bra, vilket man lätt gör när man bryr sig om andra människor.

Anmäl
2015-07-17 12:23 #107 av: Sweelin

Jag tycker rent ut sagt att han beter sig som en idiot! TS, jag tycker du ska behålla barnet, njuta av graviditeten och förbereda framtiden. MEN du borde ta avstånd från honom ett tag nu för din egen skull. 

Lycka tillBlomma

Anmäl
2015-07-17 14:31 #108 av: obstitant

Jag tycker också han beter sig riktigt jävla taskigt just nu! Att påstå att du förstör hans liv om du inte går igenom en abort till (vilket du har varit glasklar med att du absolut inte vill) är sånt jäkla bullshit... ingenting blir förstört och skulle det bli det har han förstört det alldeles själv genom att fullt medvetet alstra ett barn han inte ville ha.

Det är tydligt att du vet vad du vill, och det är din fulla rätt att göra det valet. Han kan välja att vara med på tåget eller inte, men som han beter sig nu vet jag inte ens om han verkar vara nån större tillgång i det kommande familjelivet.

Kommer att tänka på en tjej som var i samma situation, hon trodde de var helt överens om att försöka få barn men när hon väl blev gravid vägrade han och sa att han skulle lämna henne om hon inte gjorde abort. Hon behöll barnet, killen drog, och nu har hon ett underbart litet barn helt utan killens inblandning så vitt jag vet. Hon heter kapolain på Twitter och Instagram, hon kanske skulle kunna ge dig ett perspektiv till? (Jag känner henne inte alls personligen.)

Du kan också ringa Nationella Hjälplinjen (020-220060), de är bra på att reda ut tankar.

Ta hand om dig och lycka till!

Anmäl
2015-07-17 14:58 #109 av: [Hadraniel]

#108 Tycker inte det är bullshit att säga att ens liv blir förstört om man blir förälder mot sin vilja! Jag skulle allvarligt talat överväga självmord om det hände mig då jag inte tror jag skulle orka med ansvaret att bli förälder som mitt liv ser ut just nu. Skulle nog försöka vara ett stöd för barnet och se om jag orkade med det ett tag även om jag skulle tycka att mitt liv var förstört, men skulle det kännas för tungt skulle jag troligen arrangera en "olycka" för mig själv och se till att en livförsäkring ställd till mitt barn fanns så att jag åtminstone kunde trygga barnets ekonomiska situation.

Om mamman tog beslutet att behålla barnet utan att jag kunde påverka det skulle  det innebära att relationen med henne tog slut direkt eftersom jag skulle anse att hon körde över mig totalt genom att fatta beslutet utan att båda två ville bli föräldrar.

Självklart skulle jag vara tydlig mot en partner med att jag inte vill ha barn förrän jag känner mig redo för det, men hon kan ju bli gravid trots skydd eller lura på mig ett barn genom att säga att hon skyddar sig trots att hon inte gör det. Men jag väljer ju ändå att ha sex trots att jag vet att det i värsta fall kan leda till min död därför att jag anser att sex är en viktig del i en relation och att man inte kan avstå helt från risker här i livet. Man kan ju råka ut för alla möjliga olyckor oavsett hur försiktig man försöker vara.

2015-07-17 15:32 #110 av: Sarah

#109 nu går du för långt! Överväga självmord. Tycket du att det är rimligt att säga ngt sådant till TS i den här situationen? Den här killen visste vad han gav sig in i, punkt. Kan man ligga oskyddat så får man också ta smällen. Killen har dessutom valet att inte finnas i barnets liv. Tycker att du går rejält över gränsen.

Anmäl
2015-07-17 15:41 #111 av: [Hadraniel]

#110 Eftersom det är hur mina egna tankar kring oönskat faderskap går i nuläget tycker jag att det är en rimlig kommentar till att det bara är "bullshit" att det skulle kunna ses som att ens liv blir förstört om man råkar ut för den situationen. Ser det inte som ett alternativ att leva vidare på egen hand, men låta bli att ta ansvaret för mitt barn. Skulle inte kunna leva med mig själv om jag gjorde så, men jag skulle samtidigt inte orka med att ta det ansvaret just nu tror jag.

Men tyckte TS pojkvän att det vore lika hemskt som mig att råka ut för detta så anser jag ju såklart att det var väldigt idiotiskt av honom att inte vara tydlig med att han inte ville ha barn.

Anmäl
2015-07-17 15:47 #112 av: Sarah

Vissa tankar håller man bäst för sig själv, speciellt som det flera gånger klargjorts hur läget är. Att ts inte använde preventivmedel och inte vill göra abort var klargjort. Då är det förbannat elakt och bullshit och oansvarigt att komma dragande med att ett barn skulle förstöra livet. Spec som valet finns att gå.

Anmäl
2015-07-17 15:50 #113 av: Sarah

Vill man inte ha barn med sin flickvän så att man till att använda preventivmedel, eller så håller man kvar k*ken i byxorna. Ja visst man kan komma dragande med hypotetiska scenarion om kvinnor som ljuger osv, men det är inte aktuellt här.

Anmäl
2015-07-17 15:51 #114 av: [Hadraniel]

#112 Trodde att det här var ett diskussionsforum där man ska komma med flera olika nyanserade perspektiv och tankar för att kunna få andras syn på saker man funderar på, men jag hade kanske fel och man egentligen bara skulle komma med sådant som går i en viss speciell riktning?

Är det så befinner jag nog mig på helt fel ställe då jag vill lära mig hur andra ser på saker och inte bara få medhåll eller synpunkter som stämmer med det sättet jag redan ser världen på själv.

Anmäl
2015-07-17 15:56 #115 av: Sarah

Man kan vara lite finkänslig. Att säga att ett självmord är aktuellt för en kille som blir ofrivillig "pappa" är nog något av det värsta jag sett ngn säga i en såhär tråd. Som om inte ts mår dåligt nog, ska hon dessutom oroa sig för ngt sånt? Tyck det, tänk det, starta en annan tråd om det, men håll det borta från en tjej som redan mår för jävligt dåligt av situationen.

Anmäl
2015-07-17 15:58 #116 av: atthea

#108 Ja, jag tycker det är hemskt, att han säger det som att hela hans liv är förstört. Men tydligen vill han få tid att bli redo att bli förälder och få barn...om några år. Fast det har dock ändrats, så jag tror det är något han mest säger nu.

#109 Om du skulle ta självmord om en tjej blev gravid bör du använda kondom, även om det "förstör njutningen". Att lägga över hela ansvaret om skydd på tjejen är inte okej, särskilt inte om det är "självmord eller abort" som är dina val. Nu går det inte att jämföra. Jag har haft oskyddat sex så länge att jag...ja. Det är inget som "bara plötsligt hänt av misstag".

Har ju blivit osäker på allt, tänk tanken att jag inte vill ha barn, insett att jag aldrig skulle kunna jobba efter en abort då det är barnfamiljer överallt och jag skulle bryta ihop. Började gråta av bara tanken idag. Insåg sedan att om min pojkvän hade varit glad, med mig, så hade jag inte haft några tvivel i hela världen. Så mina tankar "att jag nog inte vill ha barn" är en ren försvarsmekanism. För att han vill att jag gör abort, för att inte förstöra hans liv. Men mig, mitt liv och barnet som växer i min mage skiter han i. Är så jävla arg. Har ingen lust att låta en sådan människa liv väga mer än mitt och mitt barns. Och är så jävla arg för att jag hela tiden går åt det hållet.

Anmäl
2015-07-17 16:01 #117 av: Loris M

TS, jag har skickat ett PM till dig! 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-17 16:02 #118 av: [Hadraniel]

#115 Fast jag tyckte inte att det var speciellt lämpligt att påsta att det bara är bullshit att pojkvännen tycker att hans liv kommer bli förstört heller. Ska TS välja att behålla barnet är det väl väldigt relevant att hon inser att pojkvännen faktiskt kan må extremt dåligt över att hon väljer detta och att hans liv faktiskt kan bli mer eller mindre förstört?

Men jag kanske borde skrivit "Din pojkvän kommer till 100% säkerhet bli överlycklig så fort barnet kommer och ni kommer att leva lyckliga i alla era dagar!" istället trots att jag inte tror på det för fem öre?

Anmäl
2015-07-17 16:11 #119 av: [Hadraniel]

#116 Har inte någonsin kunnat genomföra ett samlag med kondom i hela mitt liv trots att jag inte haft några problem utan kondom så det blir väl troligen inget sex alls snarare än lite förstörd njutning för min del i så fall. Tycker inte heller att det skulle kännas rimligt att använda kondom hela tiden i en långvarig relation. Kommer det andra alternativa preventivmedel för män utöver sterilisering lär jag dock vara en av de första att kasta mig över dessa då jag gärna vill kunna skydda mig själv från ett oönskat föräldraskap utan att behöva förlita mig på någon annan person.

Har svårt att tro att han skiter i dig eller barnet. Hade han gjort det hade han troligen inte ansett att hans liv skulle vara förstört om du fick barn. Då skulle han ju bara kunna skita i att ta ansvar för barnet utan att må dåligt över det och leva vidare i stort sett som förut, men med lite mindre pengar att leva för på grund av underhållet han måste betala för barnet.

Anmäl
2015-07-17 16:16 #120 av: Sarah

Bs betyder inte bara att folk ljuger. Nej varför tro eller säga att han kommer bli glad. Det har vi ingen aning om. Jag tror inte heller att han blir överlycklig. Men det är fotfarande olämpligt att dra in självmord

TS, tvivel kommer hela tiden. Jag ska föda vilken dag som helst, och det har inte gått en vecka utan att jag tvivlat. Jag har tvivlat på mig, på min vilja till barn, kommer jag vara en bra förälder osv. Det är naturligt att vara rädd för stora förändringar. Samtidigt vet jag ju, när tvivlet kommer, att jag inte ångrar något och att det kommer bli bra.

Anmäl
2015-07-17 16:26 #121 av: atthea

#118 Det är ingen hemlighet att jag vet att min pojkvän anser att jag förstör hans liv. Lika lite som att det är en hemlighet att mitt liv blir förstört om jag väljer som han vill. Okej, du skulle ta självmord. Bra, då vet jag. Jag orkar inte ha en preventivmedelsdiskussion med en som inte vill eller kan ta någon form av eget ansvar. Då ska du inte ha sex.

Ja, han har valet att gå. Men han tycks hellre vilja få mig att se det som att jag förstör hans liv så det inte ska finnas något barn att tänka på. Och för han kommer det inte göra det. Men jag kommer se barn överallt. Och alltid tänka Om bara...

Anmäl
2015-07-17 16:39 #122 av: [Hadraniel]

#121 På vilket sätt vill eller kan jag inte ta ett ansvar gällande preventivmedel? Jag skulle inte frivilligt ha sex med en kvinna som inte berättade att hon själv använde skydd. Sterilisering tycker jag inte är ett alternativ då jag hoppas att mitt liv kommer vara bättre längre fram och att jag kommer träffa någon jag vill ha barn med under rätt förutsättningar. Kondom funkar inte då erektionen försvinner nästan direkt och jag inte kan ha sex då. Fanns det andra alternativ skulle jag gärna testa dessa och se om de fungerade. Tråkigt att du inte anser att jag har rätt att få ha sex och fysisk närhet med en partner då jag skulle ha svårt att leva utan detta, men samtidigt inte är redo att bli förälder.

Jag kanske skulle kunna njuta av livet utan sex om jag hittade ett sätt att ta kål på min relativt starka sexlust, men jag har tyvärr ännu inte hittat ett sätt att lösa detta problem på.

Skrev dessutom inte att jag säkert skulle ta självmord utan bara att jag skulle göra det om jag inte klarade av det påtvingade ansvaret för en annan individ som jag fick.

Anmäl
2015-07-17 17:19 #123 av: Devya

#122 Det ligger ju mest i huvudet det att penisen slaknar då man sätter på kondomen. Det går att arbeta bort faktiskt, vilket jag och min kille jobbade på och lyckades.

Anmäl
2015-07-17 17:25 #124 av: Sarah

#123 håller med, vi hade liknande i början och det gick absolut att jobba bort.

Anmäl
2015-07-17 17:30 #125 av: [Hadraniel]

#123 Är ju inte bara medan man sätter på den utan även om man väl lyckats få på kondomen och sätta igång brukar den slakna rätt kvickt under pågående samlag. Har aldrig lyckats behålla erektionen mer än någon minut eller två efter kondomen kommit på oavsett omständigheter. Ledsen

Fast jag har beställt större storlekar för att se om syretillförseln strypts för mycket, men har ännu inte haft möjlighet att testa om det är detta som har varit felet eftersom jag fick tipset rätt nyligen att jag kanske borde beställa större storlekar än vad som normalt finns i butiker eller på apoteket.

Så funkar det bra och inte tar bort så mycket av känslan och stämningen så att sexet känns relativt poänglöst så ser jag väl det inte som en omöjlighet att använda kondom, även om andra preventivmedel som innebär mindre strul, kostnader och negativ påverkan på njutningen är att föredra i alla fall i en stabil relation.

Anmäl
2015-07-17 17:38 #126 av: Devya

#125 Användning av preventivmedel är oerhört knepigt. Inte alla kvinnor klarar av hormonpreparat och det går inte att träna bort precis. Däremot går det att göra något åt saken om penisen slaknar då kondomen ska på och användas. Det beror bara på hur villig man är men om man är negativt inställd så är det ju svårare.

Andra preventivmedel är nog struligare skulle jag säga och det är ju oftast tjejen som måste hantera bieffekterna och inte killen. Jag förstår att killar vill hellre att tjejen går igenom eländet istället för dem själva. 

Anmäl
2015-07-17 17:44 #127 av: [Hadraniel]

#126 Kommer själv att testa p-piller för män så snart de kommer eller ännu hellre denna metoden som jag tycker verkar riktigt lovande.

https://en.wikipedia.org/wiki/Reversible_inhibition_of_sperm_under_guidance

Fast eftersom jag troligen inte lär ha sex speciellt många gånger mer om jag inte mot förmodan träffar en kvinna som jag får en långvarig relation med senare i livet så vore det ju bra om man kan använda kondom fram tills dess för det fåtalet engångshändelser som dyker upp snarare än att ta piller som man får biverkningar av hela tiden. Men i en långvarig relation där man har sex ofta skulle jag kunna tänka mig att stoppa i mig piller även om de ger biverkningar istället för att böka med kondom hela tiden.

Problemet är ju att man inte kan träna på att lyckas använda kondom framgångsrikt om man inte har en fast partner att träna med.

Anmäl
2015-07-17 17:57 #128 av: obstitant

#109 Jag skrev att det var bullshit att TS har förstört hans liv i så fall.  Att huruvida hans liv är förstört eller inte kan diskuteras (förhoppningsvis är hans liv inte fullt så skört), men att i så fall är det han själv som har förstört det och ingen annan.

Du skriver väldigt mycket om dig själv i den här tråden. Jag förstår att det är i något slags välmening och att du vill ge TS ditt perspektiv, men dina inlägg tenderar att få diskussionen att vrida till dig och dina tankar och problem snarare än TS.

I just den här tråden skulle det kanske vara en fördel om vi alla lät bli att spåra in på sidospår om preventivmedel och allt möjligt. Nu är TS redan gravid, vad de ev. kunde ha använt för preventivmedel är off topic.

Anmäl
2015-07-17 18:02 #129 av: Devya

#127 Vet du vad för sorts biverkningar kvinnor får av p-piller? För mig har det lyckats ta bort min sexlust helt och hållet. Om det skulle göra samma sak för dig så tror jag inte det är något som du skulle vilja ta, eller? 

Det går faktiskt att träna med kondomer fast man inte har en sexpartner, t.ex. onanera med kondom på osv.  

Anmäl
2015-07-17 18:03 #130 av: [Hadraniel]

#128 Ok, det är väl bäst att jag slutar skriva i andras trådar om det inte är ok att jag ger min egen synpunkt eller svarar på det som andra skriver gällande mina inlägg alternativt att jag försvarar mig mot påståenden gällande mig som jag inte anser stämmer.

Anmäl
2015-07-17 18:07 #131 av: [Hadraniel]

#129 Att onanera med kondom fungerar oftast utan problem, men inte att ha sex med kondom.

Men nu bör jag nog inte att svara mer i åtminstone denna tråden då min närvaro inte verkar vara önskvärd av vissa personer. Ledsen

Anmäl
2015-07-17 18:16 #132 av: obstitant

Överdriv inte. Jag har inga synpunkter på vem som skriver i vilka trådar. Jag ville bara hålla mer fokus på TS och hennes situation.

Anmäl
2015-07-17 18:18 #133 av: atthea

Hadraniel, om du kan onanera med kondom men inte ha sex, så sitter det ju verkligen bara i ditt huvud? Jag menar att du inte vill eller kan ta ansvar när du har sex om du vägrar använda det preventivmedel som finns för killar, då lägger du indirekt över allt ansvar på kvinnorna.

Jag blir så arg på män som inte vill använda skydd, både på grund av sjukdomar men även när...de inte använt skydd och sagt det är okej och man är i ett stabil relation och sedan "Har DU blivit med barn, hur kan DU göra så mot mig!?!" och...jag orkar inte.

Anmäl
2015-07-17 18:25 #134 av: [Hadraniel]

#132 Jo, men jag har ju även fått kommentarer om att jag gått över gränsen då jag uttryckt min egen syn på saken tråden gäller, samt har ju även TS skrivit att hon inte vill diskutera med mig utifrån att hon anser att jag inte kan eller vill ta ansvar för preventivmedel bara för att det inte fungerar speciellt bra att använda kondom för min del. TS förstorade ju dessutom upp det jag skrivit och gjorde det ganska tydligt att hon inte var intresserad av mitt perspektiv.

Så det är ju inte bara du utan flera andra som uttryckt missnöje med min närvaro här. Särskilt tycker jag att jag bör respektera sådant från TS då tråden är skapad främst för hennes skull.

Anmäl
2015-07-18 20:48 #135 av: Katti

Stort grattis till dig TS för att du äntligen har blivit arg istället för bara ledsen och förvirrad. Det är bra, du har all anledning att vara arg!!!

I #98 skriver du "Han vill inte tvinga mig, han är noga med att påpeka att det är helt mitt beslut, men att jag förstör hans liv...och antagligen mitt eget med, för det är så jobbigt och jag kommer inte kunna göra något jag vill, inte kunna sova, inte ha egentid. (Såpass att jag börjar tro honom, att jag inte är redo och inte vill, känns som att jag är för förvirrad, så jag inte vet åt vilket håll jag står). Ursäkta mina velande tankar."

Är inte det att tvinga, då vet jag inte vad som är det! Hans allra högsta önskan, enligt det du skriver här, är att tvinga dig till abort. Det är bra om du inser det.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2015-07-18 21:17 #136 av: atthea

#135 Ja, jag är ju medveten om det, egentligen. Samtidigt som jag försvarar honom. För han är stundtals vettig och förstår hur svårt det är för mig och om jag inte kan gå igenom det, för att sedan vända helt och säga jag förstör hans lov, inte bryr mig om honom, är elak, omogen och egoistisk, inte tänker på honom eller barnet...så som de blir.

Jag är särskilt arg över hur de använder "tänk på barnet" som argument...och påstår att det inte är det man gör?!? Det klart jag tänker på barnet, det är det enda jag gör. Och jag blir arg när det sägs att ABORT är det enda logiska för barnets skull.

Jag är arg för hur det blivit, ledsen över situationen, ledsen för hur det blivit så och att vi gjort det här tillsammans...men inte kan "lösa det" tillsammans.

Anmäl
2015-07-20 00:16 #137 av: [LadyK]

Skaffade mina barn som relativt ung och har hört alla de där argumenten med att inte ha egentid, inte kunna sova mm mm och jag måste säga att mina barn är det absolut bästa som hänt mig och man lärde sig snabbt att hitta sina egna stunder och få ihop sin sömn trots barn. 

Anmäl
2015-07-20 00:34 #138 av: Tjeja

Fråga vilken människa du vill.... ytterst få önskar att de hade blivit bortaborterade bara för att föräldrarna inte tyckte det passade just då!!!
Så ska man tänka på barnet så finns inte abort som ett alternativ i erat fall!
De enda som drar (eller tror sig dra) fördel av en abort är din sambo. Men även han lär med allra största sannolikhet ändra sig med tiden.

Så ja, fortsätt tänka på barnet ock skydda dess liv ifrån egoistiska vuxna som sätter sin egen bekvämlighet före en annan människas (ett försvarslöst oskyldigt barn t o m) överlevnad och liv!!!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-20 04:31 #139 av: Luisa

Tycker det är riktigt hemskt att din sambo försöker tvinga på dig en abort, men du var inte ensam om att göra barnet och hans beteende är oacceptabelt! Sen finns det inga garantier för att den man får barn med är en bra förälder även om förhållandet annars är bra.
Det finns alldeles för många föräldrar som håller ihop för barnets/ barnens skull när det egentligen hade varit bättre för barnet/barnen att föräldrarna istället gå skiljda vägar.
Som många sagt har han valet att gå och du är säker på att du kan ta hand om och försörja ett barn så varför göra abort?
Sen såg jag att du skrev någonstans i tråden att du kanske borde göra abort och leta efter en bättre partner att ha barn med... Vad säger att du inte kan hitta en lämpligare partner trots att du får barnet? Familj är trots allt inte bara blod, en styvfar kan vara bättre lämpad som förälder än den biologiska fader.

Jag hoppas att du denna gång väljer att göra det som känns bäst för dig. (Måste även inflika med att jag tvivlar på att du verkligen skulle ångra att du födde barnet, det verkar som att du redan älskar det)

Anmäl
2015-07-20 10:10 #140 av: Sarah

Ditt barn kommer vara älskat och tryggt, hur mycket mer behövs liksom? Det kommer dessutom ha flera vuxna i sitt liv som älskar det.

Anmäl
2015-07-21 18:50 #141 av: atthea

#137, jag har inställningen att allt går om man bara vill och anpassar sig lite efter situationen. Jag kommer inte kunna göra allt när och hur jag vill, men det betyder ju inte att jag aldrig kommer kunna göra något.

#138 Har haft den diskussionen med honom, han har den synen att abort är för barnets skull, jag tycker tvärtom. Men vi har accepterat att vi har olika syn på det och han förstår att det är annorlunda för
mig.

#140 För honom är det inget alternativ att gå, därför "måste" jag göra abort för att inte förstöra hans liv. Men han lyssnar åtminstone nu. Jag nämnde att han själv gillar sin styvpappa mer än sin pappa, det var kanske inte sådant smart drag, men jag ville han skulle tänka på att han klarat sig bra trots sådan "förfärlig" uppväxt (med annan än biologisk pappa). Ja, jag älskar redan den lilla klumpen. Även om jag är livrädd. Känns som att jag åtminstone är realistisk som är rädd, jag vet ju hur stort det är och hur livet kommer förändras.

Anmäl
2015-07-22 01:38 #142 av: Luisa

#141 Fast du har också valet att gå om det enda alternativet du har för att ni ska hålla ihop är att ta bort barnet. Jag menar det finns alltid en risk att ni senare väljer att gå skilda vägar i alla fall, och då tror jag verkligen att du skulle ångra att du inte behöll barnet. Han kan bli pappa i princip så länge han lever, du har tyvärr inte lika mycket tid.

Sen undrar jag om han inte fattar att han kan förstöra ditt liv genom att han tvingar dig att gå igenom en abort trots att du redan genomgått en innan och han är mer än medveten om hur du mådde efter det.

Han är inte ensam, det är inte helt ovanligt att en styvförälder är närmare ett barn än den biologiska föräldern så jag tycker inte att ett ensam barn, eller ett barn med skiljda föräldrar har garanterat dålig uppväxt. Tycker tom det är konstigt sagt för jag tror att barn tvärt om blir lyckligare om föräldrarna också mår bra och är lyckliga.

Att du är rädd är inte det minsta konstigt, speciellt när pappan till barnet inte direkt hjälper till att få dig lugn. Jag hoppas att du har någon som du håller kär som kan stötta dig igenom detta, hur du än väljer att göra

Anmäl
2015-07-22 01:48 #143 av: Sarah

#141 klarar du av att stanna efter det här? Om han inte går, gör du det? Han kör med emotionell utpressning för att få dig att göra ngt du inte vill och som skulle få dig att må fruktansvärt dåligt. Kan du gå vidare med honom?

Anmäl
2015-07-22 11:10 #144 av: atthea

#142 Om jag skulle genomgå en abort skulle jag inte kunna vara med honom. Jag tror inte att jag skulle kunna stanna kvar här i staden ens. Han säger att han kommer må lika dåligt som jag gjorde efter aborten, fast hela livet, om jag behåller barnet.

#143 Jag vet inte. Jag har svårt att tänka mig en framtid med honom som det är nu, men jag förstår skräcken och vad den beror på. Och om han kan ta sig ut ur sin bubbla och ta sitt ansvar, stötta mig och finnas där, och bete sig som en vuxen människa. Då skulle det kanske fungera. Men om han kommer vända det här emot mig och bete sig som en barnrumpa så lever jag hellre utan honom.

Jag hoppas att han kommer över det här och att vi kan fortsätta tillsammans. Men jag vet inte hur. På dagarna tänker jag att jag ska bli mamma, om nätterna är jag rädd och tänker det vore kanske bättre att leva ensam hela livet. Bara försvinna från allt och leva med djur. Det värsta är att jag har någon försvarsmekanism som stängt av alla känslor på ett sätt, som att jag är helt tom, känner ingen glädje eller kärlek. Det enda som kommer igenom, som jag känner, är rädsla. Det är hemskt att vara ensam i det, att ha behöva stänga av allt för att tänka logiskt. Men det blir inte logiskt ändå. Usch.

Har någon av er som varit gravida fått total skräck och rädsla och tvivel i början, eller inte kunnat känna glädje? Jag vet hormoner spökar, det och den här känslan av "oönskat barn mot pappans vilja" bäddar inte direkt för glädjeskutt. Men jag önskar jag bara var uppfylld av glädje och kärlek, det skulle vara så mycket lättare att inte vackla i beslutet då.

Anmäl
2015-07-22 11:32 #145 av: Sarah

#144 gud så elakt att säga. Jag blir så förbannad å dina vägnar!

Jag har absolut kännt stor skräck under graviditeten (idag är det tänkt att bebis ska födas) och det har varit svårt i perioder. Många gånger har jag funderat på vad tusan jag håller på med och då har jag ändå en kille som verkligen vill bli pappa nu. När sparkarna börjar är det lättare att förstå och känna glädjerus.

Rekommenderar att gå in på gravid.ifokus, en väldigt trevlig sajt där alla rädslor och funderingar nöts och blöts.

Anmäl
2015-07-22 11:46 #146 av: Luisa

#144 Hur kan han säga så!? Att han blir pappa måste egentligen inte mena nånting annan än att han tvingas betala underhållsbidrag. Han måste egentligen inte ens träffa barnet om han känner att han verkligen inte vill ha det.

Nu verkar din stressnivå vara extremt hög om du tvingats stänga av dina känslor. Tror du att du skulle kunna komma ifrån honom ett tag, om så även för bara några dagar för att lugnt kunna tänka igenom allt utan att ständigt behöva påminnas av att du "förstör" hans liv om du inte behåller, samtidigt som du får känna på hur allt det här känns när du är med någon som stöttar dig

Anmäl
2015-07-22 13:08 #147 av: eirwen

Nu vet inte jag om jag har hängt med ordentligt. 

Jag förstår att du älskar din pojkvän, men eftersom du vill behålla barnet och han inte verka vilja det (och han beter sig väldigt dåligt), kan du inte behålla barnet och lämna honom? Han behöver ju inte vara med om han nu tycker det är så himla jobbigt. Jag förstår självklart att det inte är lätt att bara lämna och bli ensamstående, men jag känner inte att din pojkvän är så mycket pojkvänsmaterial längre och hela den här situationen gör det inte lättare för dig som är gravid. 

Alternativt att du gör som ovanstående säger, åk bort ett tag från honom. Ha inte kontakt via mobil och liknande utan var för dig själv och tänk på hur DU vill göra. Inte vad någon annan vill.

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

Anmäl
2015-07-23 14:05 #148 av: busken

Behåll barnet, och du blir aldrig sviken mer 

,Du bli aldrig ensam mer 

,Du kommer alltid att ha en vän 

jag förstår din oro ,  men om han inte vill ta sitt ansvar på ett rätt sätt 

så varför hänga kvar  i den relationen !!!

Du tar klivet ut i vuxen värden  

Du kommer INTE att ångra dig 

och låt din krake till pojkvän dra så långt pepparn växer 

 Kram från gubben Kent 60 år 

och nyligen morfar Skrattar

Anmäl
2015-07-24 02:17 #149 av: [LadyK]

Emotionell utpressning och sådant gillar jag inte.

Åk hem till dina föräldrar,ta in på spa, ta en helg bort från den där pojkvännen diskutera inte med någon utan sätt dig ner för dig själv och känn efter vad det är du vill, vill du ha barnet eller inte.

Häng inte upp dig på rosa moln om att han ska ändra sig för som han håller på är han ändå inget att ha. För egen del hade jag aldrig klarat av en karl som kör med utpressning även om det så klart är en stor grej för honom också. Vad blir det nästa gång liksom...

Hoppas du hittar dig själv och vad du vill i den här soppan. 

Styrkekram!

Anmäl
2015-07-24 07:29 #150 av: Tjeja

Håller med föregående talare. Uteslut den mannen ur ditt liv tills du mår bättre och är tryggare i ditt eget beslut eller tills han ändrar inställning om han nu för det någon gång. Skydda ditt barn från depression och sådan stress nu! Det är så känsligt där inne o behöver all trygghet och slippa negativ stress i sin tidiga utveckling. Stress hos mamman känner även ett litet, litet foster av.

Umgås istället med människor runt dig som gläds med dig och stöttar dig!
Karln pysslar med emotionell utpressning i klass med psykisk misshandel och är visst tvång. Han visste väl redan innan hur du känner o din rädsla för abort.

Jag har varit i liknande situation som dig. Gjorde abort till sist i min panikrädsla...
Sedan har jag aldrig lyckats bli gravid igen och fått behålla barnet. Bara missfall.
Var rädd om dig o lilla bebisfoster där inne! Hen är ett litet mirakel du inte vill vara utan. Även med ditt skydd finns ingen garanti för att hen överlever till födsel så skydd är vad du o bebis-i-magen behöver nu istället så ni kan få glädjas över livet istället för den ångest din karl pressar er med.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-24 20:23 #151 av: atthea

#145 Jag antar att jag hade varit lika rädd och osäker om vi hade varit två som ville ha barn, det är ju så stort! Men att vara ensam och dessutom gå emot någon annan gör det lite svårare...(Har din lilla kommit än eller väntar du fortfarande?) :)

#146 Ja, jag har varit ensam, då är jag säkrare på vad jag vill men samtidigt rädd. Han har ju haft dagar då han varit stöttande, då känns allt så självklart, men så kommer stunder när han säger att han inte vill och kommer bli förstörd och vara deprimerad hela livet och då dras jag ner i tvivel igen. Men jag försöker att låta allt rinna av mig, kan ju inte vara bra med all stress för den lilla.

#147 Nä, han visar inte sina bästa sidor nu, kan man väl säga. Men han säger att om jag behåller barnet så vill han finnas där, även om "livet är förstört". Men som du och flera andra säger, klarar jag mig antagligen bättre utan honom, tills han har kommit på andra tankar.

#149 Jag ska ta den här helgen och bara andas, kanske behöver jag bara hålla mig undan ett tag till tills det är för sent för honom att påverka mig till abort. Gud, det är så absurt att ens behöva tänka tanken att behöva "gömma sig", känner mig så svag!

#150 Åh, så ledsen för sin skull :( får jag fråga hur gammal du var när du gjorde din abort? Jag har också genomgått en tidigare, för mannens skull (då med!) och rädsla att förstöra för någon annan...jag blir så arg att vi är så många kvinnor som gör så. Det är inte så att de tänker på att de kansle "förstör våra liv"...Jag ska försöka hålla mig lugn och umgås med människor som stöttar mig, så jag får skratta och omge mig av kärlek!

Tack alla!

Anmäl
2015-07-24 21:40 #152 av: sisela

#151 Skulle tro att både du och barnet mår bättre av att inte ha honom i närheten så länge han uttrycker att ni har "förstört hans liv". Inget barn ska behöva ens fornimma nåt sånt (även om det säkert händer). 

Anmäl
2015-07-24 23:20 #153 av: Tjeja

Inget barn kan någonsit förstöra en flrälders liv bara för att det existerar! Det är föräldradrna skälva som satt sif i situationen och förstlrt för sig själva. Suck.
Ts, jag hade tvillingar och pappan hotade om misshandel och olycka om jag inte gjorde som han ville... Dvs han gjorde inget fysiskt utan hoten utgjorde psykisk misshandel som skrämde mig till abort.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-24 23:41 #154 av: atthea

#152 Jag hoppas och tror, att det han säger om att jag förstör hans liv, bara sägs till mig nu, inte i framtiden och absolut inte till barnet. Då vore han inte den jag tror mig känna. Rädslan han känner nu och hur han försöker driva mig mot abort - särskilt med skuldkänslor (då han vet att jag alltid tänker på andra före mig själv) kan jag till viss del förstå. Han gör allt i sin makt för att inte bli förälder, medan han säger att det helt är mitt beslut...men skulle det fortsätta om jag fick barn. Nej. Det kan jag inte tolerera. Någon som går och säger " du förstörde mitt liv", nej, aldrig!

#153 Ja, vi har ju satt oss i situationen själva, det jag är rädd för är att det är sämst för barnet och pappan att behålla. Om något är fel eller händer. Om det blir mitt fel att något riktigt hemskt kommer ur det här, sjukdomar, olyckor, vad som helst. Så fruktansvärt hemskt för dig att du behövt gå igenom det :( jag förstår att du fortfarande tänker på det och mår dåligt.

Jag har försökt tänka "hur många fertila år jag har kvar", men det gör mig bara arg. Pojkvännen sade att vi kan få barn senare (tror det var ett knep) och jag tänker att nej, det vet jag faktiskt inte om vi kan! Han kan säkert, men jag? Vet inte.

Anmäl
2015-07-25 20:15 #155 av: pyromanen

Karln är otroligt osympatiskt egoistisk! Att försöka pressa med skuldkänslor, till något som skulle göra dig och barnet så illa. Om han är så omogen kan han väl smita istället, och låta andra få leva.
Har du pratat med en kurator om hans utoressning och hur det får dig att må? Om inte så tycker jag du ska göra det.

Anmäl
2015-07-25 21:41 #156 av: obstitant

Jag tycker också verkligen att du ska skaffa en utomstående samtalskontakt, en kurator på MVC eller så. Som sagt kan du också ringa Nationella Hjälplinjen (020-220060), de är professionella (psykologer, socionomer och sjuksköterskor) och bra på kriser.

Anmäl
2015-07-25 22:58 #157 av: Ebolaa

Hejsan #0 Atthea!!

Den här tråden har blivit jättelång, så jag är inte alls påläst om tidigare kommentarer och ideér. Tråden startade du för ca en månad sedan så jag antar att du börjar bli säker på din sak (kanske).. ??

Men av ditt inlägg att läsa så ska du behålla barnet om du vill ha det. Det är inte synd om ett barn som växer upp med bara en förälder, det är nog snarare föräldern det är synd om som får ta hela lasset själv, men det är värt det om du vet att du vill ha barn och att du kan ge det den kärlek och omvårdnad som den behöver. Barnet kommer aldrig känna sig oönskat så länge det är önskat och älskat av den som tar hand om det. Som du säger, så är du en mogen kvinna som har gått i tanken om att "det blir barn någon gång". Det är inget ovanligt att barn växer upp med en förälder liksom. Din framtid kanske inte ser ut som du tänkt dig men det går bara man verkligen vill :) Vad säger din familj eller vänner om hela situationen? 

Vad gäller din sambo så har han gett dig helt fel signaler från början, han visste att du ville ha barn och han har själv sagt att han ville ha barn. Och säger du att du absolut inte tänker göra en abort igen så har ni snackat klarspråk. Tycker din sambo har försummat ditt förtroende, och han har satt er i den här sitsen. Det här valet var ju tänkt att du alrdig skulle behöva ta IGEN. Så det här är lååångt ifrån okej-beteende. Så himla ansvarslöst.... Och ärligt talat, du gör inget gott mot någon om du genomför den här aborten mot din vilja, och om du gör det så är det ju du som kommer få ta smällen i efterhand.. 

Klart att du är superförvirrad och mår dåligt över hur allting "blev". Men som sagt, det går bara man vill. Och nej, det är väldigt få som vill ta hela "lasset" själv och bli ensamstående direkt, men är det vad som krävs så är det vad som krävs. Och vill du så kan du, sen finns det ju alltid stöd från kommunen och så vidare... 

Anmäl
2015-07-27 08:50 #158 av: Urhasten

Jag är också nyfiken på hur det går för er Regnbåge

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2015-07-30 17:53 #159 av: atthea

Ja hörrni, jag är fortfarande gravid, men i sista stunden nu. Har fått en tid för undersökning nästa vecka, som jag ska gå på för min pojkvän skull. Just nu är alla känslor avstängda. Jag vill behålla men vill inte mot hans vilja. Just nu är allt ett vakuum. Jag vet att jag kommer gå under om jag genomför en abort, även om allt är avstängt just nu lär det komma över mig ganska snabbt. Om jag verkligen hade velat göra en abort hade jag ju bokat tid på en gång och inte velat "dra ut" på det. Tänker mig att jag bara kan försvinna sedan. "För barnets skull, för min skull, för barnets skull" allt gör mig galen. Så, läget är hemskt nog oförändrat.

Anmäl
2015-07-30 18:09 #160 av: Tjeja

Nej du ska inte gå på någon undersökning för pojkvännens skull! De kommer att försöka övertala dig till abort, det är det enda alternativet dem erbjuder! Så var det för mig med mina tvillingar! GÖR INTE DET!!!

*Blir riktigt arg och upprörd nu!!!* 

Du och barnet kommer att få ett jättebra liv och din (ursäkta mig nu) jävla egotrippade jävla svikande förädare och blodtörstiga slusk till "pojkvän" borde du sparka ut med huvudet före och han borde aldrig få del i ditt och barnets liv igen!!!

RÄDDA DITT BARNS LIV OCH DITT EGET LIV NU!!! LÄMNA SKITSTÖVELN OCH GÅ FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE TILL NÅGON JÄVLA ABORTFÖRESPRÅKANDE ÖVERTALANDE "HÄLSOUNDERSÖKNING"!!!!

GÅ TILL SOC ISTÄLLET OCH BE OM HJÄLP! GÅ TILL MVC OCH BE OM STÖD I DITT BESLUT ATT BEHÅLLA!!!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-30 18:41 #161 av: Sarah

#159 nej nej nej!
Fick min bebis i söndags, det är det mest fantastiska, otroliga... Hade aldrig velat vara utan henne, oavsett killen. Hade valet stått mellan min dotter och honom så var det ett mycket enkelt val. Nu förstår jag inte vad jag någonsin oroat mig för.
Ta inte bort ett barn som du vill ha!

Anmäl
2015-07-30 18:55 #162 av: Loris M

#161 Grattis! Blomma

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-07-30 18:59 #163 av: sisela

Om, och jag säger OM du genomgår en abort, kommer du att behöva mycket stöd att döma av vad du berättar. Kommer han kunna vara det stödet? Jag tycker inte det verkar så. Känns inte som att du skulle må så bra av att ha honom där heller, eftersom han är anledningen til att du mår dåligt. Helt ärligt verkar han inte vara ett bra stöd för dig på nåt sätt och då kan du ju lika gärna följa ditt eget hjärta och göra det som blir bäst för dig, vilket låter som att det är behålla barnet och klara dig utan honom.

Anmäl
2015-07-30 19:31 #164 av: Thiah

#160 jag må inte gilla sätter du skriver på eller allt du skriver men själva budskapet håller jag med om.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2015-07-30 19:39 #165 av: Tjeja

#164 jag förstår din reaktion men jag får panik när jag läser TS inlägg i #159.

Känner så väl igen hennes ångest.. jag har ju varit precis exakt där.. (fast mitt gick sedan över styr med en våldsam karl dessutom).

En abort är oåterkallelig! Hans egotrippade lycka är det inte oavsett vad han säger och hur han framställer det! Han är egotrippat jävulskt manipulativ emot ts som t o m går på hans idiotiska påstående att en abort skulle vara bra för barnet.

Det är den största lögnen i världshistorien! Ingen blir lycklig av den död en abort för med sig. Speciellt inte när det finns en mor som längtar efter barnet!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-30 19:42 #166 av: Thiah

#165 jag reagerade eftersom jag gjort en abort som inte alls gjorde mig olycklig. Det finns sådana och det ska man minnas. Jag och min sambo var däremot helt överens och det fanns inga tveksamheter för oss. 

Däremot håller jag med om allt annat du skriver om hennes pojkvän och ts situation.  Hon borde behålla barnet och hålla sig långt. långt borta från kräket.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2015-07-30 19:56 #167 av: sisela

#166 självklart finns det jättemånga som gör abort som inte mår dåligt efteråt. Vi utgår ju bara från TS känslor omkring hennes förra abort och hur hon känner nu. Hennes bedömning är att hon inte skulle klara en till utan att gå under och då diskuterar vi liksom utifrån det.

Anmäl
2015-07-30 20:09 #168 av: Tjeja

Precis Thiah så som sisela skriver i #167 så utgår jag ifrån TS känslor som hon beskrivit genom hela tråden och som jag så enormt väl känner igen mig i då jag varit i en nästan exakt likadan situation som henne, med samma känslor som hon beskriver.

TS RÄDDA DITT BARN som du ju VILL HA! Hjärta

Ditt BARN är viktigare än någon svikande "pojkvän" på planeten!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-30 20:57 #169 av: atthea

Jag tänker vara för mig själv i helgen, andas och tänka. Se om jag kan känna något eller vilja något, även om jag tycks ha stängt av helt. Om jag går på en undersökning för att se hur långt gången jag är, fast jag vet jag är väldigt långt gången nu, eller på gränsen för att få göra kirurgisk abort (och genomföra en sen abort gör jag inte) och jag tänker att kanske är något fel, så jag "måste" göra abort, kanske har jag fått ett MA. Kanske är det något som gör att jag inte måste ta ett beslut alls (hade blivit så arg på mig själv om jag hade haft ork). Eller så kanske han inser, att det inte är en liten cellklump där inne, kanske får han en reality check.
Kanske, kanske, kanske. Jag hoppas på allt nu för att inte behöva ta ett beslut, inbillar mig att jag kan trösta mig själv lättare om jag inte behöver ta beslutet. Om något bara "var menat" istället. Och hoppas jag är stark. Sådär som jag alltid velat vara.

Tack för att ni finns. Hur det än blir lär jag ju komma hit för stöd. Som helt förstörd, ensam och tom, eller som gravid, galen, trött och ensamstående. (Det var inte alls såhär mitt liv skulle bli!?)

Anmäl
2015-07-30 21:00 #170 av: Tjeja

STOR KRAM till dig Atthea! Håller tummarna för att du har hunnit gå för långt för någon abort och att "pojkvännen" får en reality check som gör att han ser fram emot att bli pappa istället! Hjärta

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-30 21:54 #171 av: Urhasten

Jag säger bara - Följ Hjärtat Hjärta

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2015-07-30 22:54 #172 av: Sarah

Tänker på dig!

Anmäl
2015-07-30 23:48 #173 av: IceTee

Har följt tråden ett tag nu och känner för att hoppa in!
Hoppas du är för långt gången med ett friskt litet knyte och att din pojkvän inser att det faktiskt är en bebis där inne! Vissa män behöver se fostret innan det faktiskt slår dem

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2015-08-05 12:37 #174 av: atthea

Har varit på undersökning, är för långt gången för "vanliga abortmetoder" och skulle då behöva gå igenom tvåstegsabort, något jag inte förstår hur jag skulle kunna göra. Min pojkvän förstår också att jag inte kan göra en sådan, han förstår att jag inte skulle klara av det. Han har väl landat lite mervoch sagt att jag måste acceptera att han inte vill, att jag måste leva med det och försöka att inte må dåligt över det (vilket är väldigt svårt). Men barnet var en liten alientjockis som låg och sparkade, dock såg jag inga armar (skräck) men läkaren sade att allt såg normalt ut. Så nu måste jag bara försöka smälta det här, att jag blir mamma om allt går som det ska. Har naturligtvis hur mycket rädsla som helst, allt som kan gå fel innan och under förlossningen, efter förlossningen! Sedan hur jag ska klara av att bli mamma, om/när alla pengar är slut och jag tror inte får jobb, att bli ensam, att inte kunna följa alla impulser, resa, utbilda mig till något annat, egentid...ja. Allt. Vilken enorm omställning det blir. Vad underligt och skrämmande. Jag skulle antagligen säga fantastiskt med om jag inte var så avtrubbad fortfarande. Men såklart är jag rädd att den här avstängda känslan beror på att jag inte vill bli mamma, och att jag kommer ångra mig...men. Nej. Det är nog naturligt att vara rädd, jag fick ju inte direkt starten som jag tänkt mig. Men det kommer ordna sig. Tack så mycket för allt!

Anmäl
2015-08-05 12:58 #175 av: Therese

Jag tror att lyckan kommer när du landat lite, när du känner mer och mer att det är en liten person där inne ❤
Jag är övertygad om att du kommer bli en bra mamma, du har några månader på dig innan bebisen kommer.
Önskar dig all lycka!

Anmäl
2015-08-05 13:04 #176 av: Sindri

Önskar dig också lycka till! Jag var inte heller glad mina första månader fast barnet var efterlängtat. Mådde så fruktansvärt illa och var jättenervös inför allt.

Var så arg på mig själv och hade dåligt samvete för att jag inte gick som på moln.
Men åh, när han kom. Allt blev så självklart och fantastiskt.

Jag kan varmt rekommendera Att vänta och föda barn, av Sheila Kitzinger. Min bibel under graviditeterna. Man kan låna på biblo/hitta på secondhandbutiker.

När man förstår allt som händer med kroppen, hormonerna och hjärnan blir man mycket lugnare.

Jag tror också du kommer att klara det bra. Du är stark och rak i din hållning, det kommer man långt med. Din pojkvän kommer endera växa i rollen eller inte. Bara att se tiden an och vara cool. Tänk bara på dig och barnet nu!!!

Anmäl
2015-08-05 13:12 #177 av: pyromanen

Vad skönt att höra att svåra beslutet nu är klart och att du nu istället kan lägga fokus på att bli en bra mamma! Det kommer gå jättebra! Kroppen vet hur den ska göra. Din mamma, mormor mormorsmor osv har fixat det. Du själv är beviset på att det funkat i alla tusentals år. Och idag finns dessutom bättre förlossningsvård än någonsin. Stort lycka till!

Anmäl
2015-08-05 13:24 #178 av: Tjeja

Det låter ju som om din pojkvän så smått börjar acceptera situationen. Skönt. Förhoppningsvis kommer han även att ändra sig och t o m ångra sin negativa inställning så småningom när barnet väl kommit.

Förstår att du är rädd och oroar dig över framtiden, det är både naturligt och vanligt med alla möjliga funderingar och frågeställningar, även om man haft den bästa av starter. Hoppas du snart får landa i dina känslor igen och får börja njuta och känna mammalycka också! Försök tänka att sambons negativa inställning till barnet är inget som hjälper dig eller ditt barn just nu. Så de får du fundera mer på senare istället. Lägg dem åt sidan just nu och fokusera på din och bebisens lycka istället för bebisens skull! ♡

Kram ♡

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-05 15:50 #179 av: Ebolaa

Tack och lov för att du lyssnade till din magkänsla och din självrespekt! Ja, din situation är ju inte helt optimal så det är ju inte alls konstigt att du känner en viss oro inför framtiden. Men du får helt enkelt ta det som det kommer och likt många andra har sagt så finns det bra stöd att få från socialen eller andra instanser. Det är bra med lite professionellt stöd så att du kan öka din självkänsla och bli lite mer bekväm i din mammaroll :) 

Hur är det med stöd från din egen familj och dina vänner? 

Och som många andra i denna tråd har påpekata,  så får du försöka låta din sambos negativa inställning rinna av dig och helt enkelt inte ta åt dig av det. Han kommer nog till sina "senses" han med, även om det kommer ta lite tid innan han fattar hur underbart det kommer bli inom en snar framtid :) Han är säkert rädd över sin papparoll han med, men saker och ting kan vända även där! Har sett det själv med några pappor i min omgivning som först varit ute och festat mycket när barnet kom, men som sedan fattade att de t finns något annat som faktiskt är "större och viktigare" än dom själva.. ;) Så ge inte upp hoppet på din sambo än, men blir han för negativ och drar ner dig i sina tankebanor så ska du börja fundera på att bli särbo, för dig och erat barns skull! 

Hoppas att saker och ting snart kommer kännas lite bättre, vi håller tummarna för dig och ditt lilla knytte :) Kram! 

Anmäl
2015-08-05 17:31 #180 av: Sarah

#174 härligt att höra! Jag är dock ganska säker på att man kan följa en hel del av sina impulser trots barn :) mina föräldrar luffade runt i asien då jag var ett som exempel. Jag och killen och vår lilla flicka åker till Sydafrika i november osv. Kompisar till oss drog till Australien i 6 veckor med sin 6månadersson. Sen tror jag att det kommer en dag då din kille värmer för barnet.

Anmäl
2015-08-05 21:20 #181 av: sisela

Jag har en del singelmammor i min vänkrets och de verkar ha så himla fin relation till sitt barn. De reser och myser och gör roliga saker ihop. Säkert inte alltid så lätt men det behöver det ju inte vara när man är två föräldrar heller.

Anmäl
2015-08-28 13:46 #182 av: WinterPrince

Hur har det gått atthea?

Mvh Emelie & Jack
Exa Equestrian, Ingen död fisk, 141km

Anmäl
2015-08-28 15:02 #183 av: Tjeja

Undrar jag med. Hur går det? Hoppas pappan börjar värma upp till tanken att bli far snart och att du kunnat börja glädja dig över ditt barn!
♡ kram

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-28 15:09 #184 av: [Hadraniel]

Är också nyfiken på hur det har gått. Hoppas i alla fall att det har blivit en lösning som ni båda är nöjda med oavsett vad det nu blev för variant och vem av er som nu ändrat åsikt i så fall.

Anmäl
2015-08-28 19:45 #185 av: atthea

Hej alla, jag är fortfarande gravid, är i "sista chansen"-veckan att göra en abort. Min pojkvän har inte ändrat sig och jag kommer bli lämnad om jag behåller barnet. Det skulle vara slut i vilket fall som helst. Om jag behåller och han inte...ja, jag vet inte, skulle be om ursäkt och verkligen finnas där så skulle jag inte vilja ha honom ändå. Och om jag skulle göra en abort skulle jag inte vilja se honom.

Jag antar hormoner är överallt, för nu har jag panik, vill inte vara ensam, men förstår inte hur jag skulle kunna genomgå en sen abort. Hur skulle jag kunna leva med mig själv efter det? Finns ju en anledning till att jag inte gjort en abort, men nu känns allt så skrämmande och får ångest av bara tanken. Hur ska jag klara mig ensam? Hur kan han bete sig värre och värre? Jag...ja, jag har snart ingen ork kvar. Just nu vill jag helst försvinna. Hade hoppats att om jag var lugn och lät han välja själv om han vill vara delaktig eller inte så skulle han acceptera och ja. Men han har blivit värre och allt eskalerar.

Tack för att ni finns. Är det någon av er som gått igenom en sen abort? Är det några av er som varit osäkra och behållit? Är det fler som får total panik? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Anmäl
2015-08-28 20:19 #186 av: pyromanen

Då jag var gravid första gången var jag mycket osäker. det var inte planerat, relationen var allt annat än stabil, vi bodde inte ens ihop utan ca 80 mil isär, jag hade 4månader kvar av min universiteysutbildning, ingen bostad och inget jobb och inga pengar på banken. Hade inte varit "barnsugen" och alldrig bytt en blöja eller gullat med andras barn.

Dottern är nu en vacker, kompetent, glad och självständig människa på 21 som pluggar på universitetet. I veckan har hon och jag tömt hennes rum härhemma som hon haft kvar grejer i. Vi har läst några av dom första bettelser hon skrev, fantastiska historier, vi har skrattat över delfinaffisher och nallarnas melodifestivsllåter som hon och hennes syrra skrivit texter till och vi har utropat gemensamma "ohhhh" när vi hittat hennes guld-klä-ut-klänning som hon ÄLskade i värsta princessåldern...

Låt bli umgås med dendär mannen dom får dig att må dåligt. Det kommer gå slldeles jättebra för dig att bli en mamma! Du lever bara en gång.

Anmäl
2015-08-28 20:42 #187 av: Amorell

Hej Atthea, jag har följt din tråd sedan du startar den men inte skrivit. Inte så förvånande eftersom att jag sällan skriver här inne, men jag var bara tvungen att säga något.

I alla dina inlägg kan jag se en stark omtanke och det tycker jag är fantastiskt. Jag är en av de kvinnor som tycker att mannen har mycket att säga till om vad gäller huruvida ett barn ska komma till världen eller ej. Jag är inte en av de som tycker att det alltid är 100% kvinnans val för att det är hennes kropp. Som regel så tycker jag att man ska diskutera det och komma fram till en gemensam lösning. Med det sagt så måste jag säga att du visat din partner enorm hänsyn, redan innan barnet blev till har du varit ärlig med dina tankar kring barn och känslor kring abort. Han har haft alla möjligheter att påverka detta och därför undvika en situation där du 'tvingas' till en abort som du redan förklarat hur du känner kring. Men han har inte gjort det. Där i är hans ansvar, han har medvetet gjort valet att ha oskyddat sex med dig, och jag är ganska säker på att han är medveten om att oskyddat sex ibland leder till barn. 

Det är jättetråkigt att han nu inte önskar ett barn, men när det ställs mot ditt välmående - du som varit ärlig och uppriktig och tagit ansvar för dina känslor - så tycker jag att det blir fruktansvärt fel. Rent objektivt är det bara en av er som tagit ansvar för ert sexliv och det är du. Att du sedan, trots detta, överväger hans syn på saken och visar honom omtanke i detta är fantastiskt av dig. Trots att han nu eskalerar och försöker att pressa dig till en abort. Och bra det tycker jag är ett tecken på att du är mogen, omtänksam människa med mycket kärlek och omtanke. Det tycker jag uppfyller många av de egenskaper en människa behöver för att kunna fylla ett barns behov. 

Jag förstår ditt resonemang kring er relation, och jag tror det är klokt. Du behöver fråga dig själv om du kan tänka dig att uppfostra ett barn ensam.  Jag känner inte dig, så jag kan inte säga, men jag tycker att du verkar vara en otrolig person - jag tror verkligen på dig. 

Jag vill bara säga att han beter sig barnsligt och otroligt egoistiskt, han förstår inte det känslomässiga trauma han skulle orsaka dig om han tvingade dig till en abort. Och jag tror också att med detta, när och om han inser det, kan det komma enorma skuldkänslor. Speciellt om han beter sig på ett sätt som han själv inte skulle varit stolt över vanligtvis.

Jag tycker att du ska fokusera på livet i din mage, som du önskar, och jag tycker också att du ska fokusera på alla de egenskaper du så uppenbarligen besitter som gör dig till en person som kommer kunna anpassa sig till, älska, och uppfostra ett barn.

Sen vill jag också att du tänker på, när du oroar dig för hur livet skulle ändras, att livet alltid ändras. Och att ett barn är på många sätt det bästa sättet ett liv kan ändras på. Ingen kan veta, men för de allra flesta är det en ändring till det positiva. Men en abort skulle verkligen vara en utveckling till det sämre. Och i det här fallet måste jag säga att du kan unna dig att tänka på och prioritera dig själv, för du har gett honom alla chanser, men trots det så prioriterar han endast och bara sig själv och sina känslor. 

Välj dig själv och ditt välmående.

Anmäl
2015-08-28 20:45 #188 av: Tjeja

Jag hade panik när jag väntade tvillingar och min dåvarande hotade mig att slå dem ur magen på mig. Jag gjorde abort i panik och den ångesten efteråt önskar jag ingen att få uppleva.

Var rädd om dig istället och sluta vela nu! Abort vet du ju inte är något alternativ för dig i alla fall och ditt ex kan dra dit pepparn växer! Make till egotrippad okänslig karl som försöker utpressa dig när han redan från början visste vad som gällde med dig.

Försök att umgås med familj och vänner istället som stöttar dig och gläds över barnet så du får njuta istället! Det är ingen liten okänslig köttklump där inne längre utan nu är det ett litet litet barn som behöver beskyddas för att få en chans att överleva och leva. Ett barn du vet att du redan älskar. Hjärta

Jag är i alla fall glad för din skull att du har lyckats stå på dig och stå emot karsloken så här långt redan och är samtidigt ledsen och önskar att du fick möjligheten att njuta och glädjas över ditt barn nu istället. Hjärta

Här inne har du i alla fall stöd av många! Jag är bara en av alla som hejar på dig och bebisen! Pokal

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-28 21:05 #189 av: atthea

Tack, nu sitter jag och gråter av era svar. Är så hormonell och känslig att jag följer alla känslostormar. När jag får "framtidsångest" så ifrågasätter jag mitt beslut helt. Och det tar verkligen emot att behålla ett barn mot pappans vilja. Jag har aldrig någonsin velat göra det. Men jag vet inte hur jag skulle klara att genomföra en abort nu. Jag ska inte det, bara det att jag får panik då och då. Han får väl antagligen panik med, då han vet att jag ska behålla barnet.

Jag försöker glädjas och må bra, men allt med pappan gör att jag fortfarande är avstängd och lite tom. Försöker att inte låta ångesten ta över helt och njuta i nuet. Jag lär väl göra nya trådar här eller i andra forum för att försöka hålla mig på rätt väg. Är otroligt tacksam över stödet jag får här. Att få mer stöd över internet än av han som varit min bästa vän är väldigt ledsamt, men det är som det är och era ord betyder mycket.

Anmäl
2015-08-28 21:16 #190 av: Tjeja

Ååh så fantastiskt bra skrivet och formulerat av Amorell i  #187! Jag tänker lika dant och håller med till Tusen procent (1000%) hela vägen i det hon skriver!

Atthea, du kommer bli en fantastisk mamma!!! 

Och som Pyromanen skriver i sin fantastiska berättelse i #186 låt bli att umgås med dem som får dig att må dåligt!

Kramas Kraam!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-28 21:57 #191 av: Urhasten

Jag och lilla Orchidéa hejar på er! Förlägen

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2015-08-29 12:17 #192 av: IceTee

Klart du får panik och ångrar dig omvartannat, vet du vad din kropp går igenom? För den vet nog inte det... När man är gravid slår hormonerna bakut och ingenting funkar riktigt som det brukade

Men tänk på gångerna du är lugn och sansad och ta beslutet där ifrån. Och det beslutet är ju uppenbarligen att du vill behålla barnet.

Det kommer att lösa sig! Du har en plan, du har ett mål och du har en vilja, kör på! Det kommer att gå hur fint som helst

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2015-08-30 08:18 #193 av: OlgaMaria

Hur ser er relation ut nu? Ni kanske behöver lite tid ifrån varandra.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-08-30 08:37 #194 av: atthea

#192 Ja, det svänger väldigt fort åt alla håll. Jag ångrar mig och blir livrädd omvartannat.

#193 vår relation just nu är väl ingen direkt relation. Om vi ses så börjar vi bråka och han orkar inte "finnas där" för mig nu. Så jag ger honom tid och håller på att bli galen själv. Just nu tror jag min pojkvän håller sig ifrån mig och inte finns där för att han vet hur osäker och ensam det får mig att känna mig. Men det kan ju även vara så att han på riktigt inte orkar stötta mig. Det är ju inte så att jag inte tror att det är väldigt jobbigt för honom. Det måste ju vara fruktansvärt. Det är ju som när min hjärna skriker "Jag kan inte bli mamma!" och veta att Jo-ho, det ska du visst bli. Och att man inte bestämmer det själv.

Att vara ensam i det här, hur gör människor? Hur har ni klarat det ni som varit ensamma? Jag har börjat bli rädd nu, "inte kan jag bli mamma?!"/"inte kan jag vara mamma nästa år?'" det går inte! Ensam och... Ensam. Om nåt händer. Tänk om jag dör! (Och så vidare i all oändlighet). Hur bestämmer man sig? Hur vågar man? Försöker andas och ta det lugnt, men när min "trygghet" lämnat mig kastas jag åt olika håll.

Anmäl
2015-08-30 09:19 #195 av: Sarah

Hatten av till alla ensamstående föräldrar, det ska erkännas. Men, du har skrivit att du har folk omkring dig som skulle hjälpa och stötta. Det kommer räcka för dig :)

Idag är min dotter 5 veckor och jag tycker inte att livet är så annorlunda. Förutom att det kommer folk och hälsar på i större utsträckning. Vi bor ute på landet, en timme med bil från alla kompisar, så det är ju trevligt :p Annars tar jag henne i bärsele och åker runt som vanligt.

Du har redan bestämt dig, det vet du ju. Du kommer inte göra abort nu.

Anmäl
2015-08-30 10:43 #196 av: OlgaMaria

#194 Jag har en vän som är ensamstående med tre barn. Hon separerade från första barnets pappa när barnet var 2 och de andra två barnen ( med en annan pappa) har hon alltid varit ensam med. Hon har alltid haft en sparsam inkomst men hon har alltid varit en sån hjälte. Kanske för att hon själv haft ett oerhört kämpigt liv som hon tar sig an allt som kommer i hennes väg med sådant mod. Hon jämför sig inte med bättre omständigheter, utan finner helt enkelt sin glädje och motivation i sina barn. Beundrar henne verkligen! Du kommer också kunna fixa det här så oerhört bra. Fokusera inte på det som kunde varit bättre. Fokusera på det som är gott i allt. Att du bara behöver klara en dag i taget. Att du ska få ett barn som du längtar efter.

Sen när det gäller din relation, så tror jag verkligen du har allt att vinna på att försöka visa för pappan att du klarar det här. Visa att du inte behöver honom, att du är trygg i situationen och har självförtroende. Det behöver inte vara så som du känner, men jag tror du ska försöka visa det för honom. Undvik till varje pris att bråka med honom. Var respektfull men fast i ditt beslut. Ha inte mer kontakt än nödvändigt. Låt det ske på hans initiativ. 

Du säger att du tror att din pojkvän agerar som han gör mot dig för att han vet hur osäker det gör dig. Om du visar att du klarar den här situationen på egen hand kan han inse att den enda viktiga frågan för honom är ifall han vill vara en del av den här resan eller inte. Det är inte frågan om att du inte kommer klara det här utan hans stöd. Frågan är om han vill vara med eller gå miste om allt. Det är hans beslut. Låt honom processa det i fred. Du har inget att vinna på att ha en pappa vid din sida som känner sig intvingad och lurad in i situationen. Han måste veta att han bestämmer själv sin delaktighet i det här. Och det hjälper du honom med genom att visa att du klarar av att ta dig an den här situationen själv, och att du tänker glädja dig i det som kommer.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-08-30 10:49 #197 av: Tjeja

Vad gör du när paniken slår dig sådär och du börjar ifrågasätta dig själv?

Har du någon du kan ringa och prata med då? Helst någon som står ut att vara bollplank då när som helst på dygnet. Nu är ju inte jag mamma så jag har svårt att svara hur det är att klara sig som ensam mamma. Däremot så har jag ju flera vänner och bekanta som är ensamma mammor till både ett och flera barn och som klarar det utmärkt, även fast dem har sina tuffa perioder dem med.

Sedan tror jag att endel av det du känner är varianter på den klassiska rädslan och känslan av att inte duga som förälder. Så endel av dina känslor skulle nog ploppa upp där emellanåt även om du hade fem superduktiga och superstöttande män och ett par barnmorskor vid din sida dygnet runt. Skämtar

Vad vill jag säga med det? Jo att endel av dina rädslor och känslostormar är lika skeva i tanken som dem är naturliga och oundvikliga att de dyker upp. Men att det förstås underlättar att ha någon att prata om sina känslor då.

Bara det faktum att du har dessa känslosvängar och oroar dig är ju i sig ett tecken på att du kommer bli en jättebra mamma. Tänk om en som inte oroar sig, funderar och inte alls brytt sig? vad skulle det bli för mamma liksom? 

Stor Kram till dig! Du är en fantastisk varm, empatisk och omtänksam person! Du kommer bli en fantastisk mamma! Hjärta Och alla bekymmer praktiskt på vägen kommer du hitta lösningar till och ta dig igenom när dem kommer. För du är både en klok och resurs-stark person. Det märks och syns tydligt i vad du skriver, hur du funderar och resonerar. 

Stor KRAM

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-08-30 11:01 #198 av: Sarah

Ts, har du skrivit in dig på mödravården ännu? Då får du stöd med all oro, och det börjar ju bli dags att boka ultraljud. När du får ser bebis kommer du känna dig mer säker tror jag :)

Anmäl
2015-08-30 14:44 #199 av: pyromanen

Börja prata med vänner och släktingar som du har i närheten. Berätta att du ska ha barn trots att barnets pappar "smiter". Berätta lite om din oro också, spöken blir gärna mindre av att plockas fram i dagsljus. Blrja fundera på vem eller vilka som du skulle vilja ha som fadder/gudmor åt ditt barn (osvsett om du vill döpa barnet eller ej) det kan vara en stor trygghet både för en förälder och senare för barnet att veta att det finns. Om nån av dina kompisar eller släktingar kan tänke sig lära känna barnet lite bättre ända från början och det är en person du gillar så släpp in hen. Det är bra för alla.
Det finns jättemånga ensamstående föräldrar, du är mycket långt ifrån unik eller udda.
En gymnasiekompis fick tvillingar där pappan "smet" innan förlossningen. Hon hade sin mamma och syster som backup. Senare träffade hon en man och blev sambo. Man måste ju inte vara ensamstående långe heller! Det är 2015.

Anmäl
2015-08-30 20:37 #200 av: obstitant

Det är inte alls konstigt att du känner panik ibland. Dels skenar hormonerna, dels är ju det här inte alls så du tänkte dig att det skulle bli. Men det har varit ganska tydligt ända sen du startade tråden vad du ville, och du har ju egentligen bestämt dig nu. Förhoppningsvis kommer du att bli lite lugnare när den sista gränsen är passerad och du vet att det inte ens är något att diskutera längre.

Det bästa är nog att tänka bort karln och inte räkna med honom alls. Se över vad du kan få för hjälp och stöttning, för det kommer du att behöva. Prata med familj och vänner om det. Och kontakta mödravården, de har kuratorer och psykologer som är speciellt inriktade på allt kring graviditet och att få barn. Skulle han sen dyka upp och be om förlåtelse på ett tillräckligt övertygande sätt får du väl känna efter och överväga om du vill släppa in honom igen, men hade det varit jag hade det krävts bra mycket efter ett sånt svek. Annars är det väl upp till honom om han är intresserad av något umgänge eller om han nöjer sig med att betala underhåll.

Anmäl
2015-08-31 08:40 #201 av: Surpan

Jag har ganska nyligen varit med om en liknande sak. Det är inte riktigt samma sak som du, men jag känner igen dina känslor.

I början av sommaren, efter 3 års samboskap, så var jag och min partner mitt inne i processen av att skaffa barn.  Jag var lycklig, och allting såg ljust ut för framtiden när han en dag kom hem och meddelade mig att han inte ville leva med mig mer. Han packade en väska och gick. Jag åkte hem till mina föräldrar och grät ögonen ur mig i två veckor. Då fick jag reda på att jag var gravid. Jag kontaktade exet, som blev helt förstörd. "Du förstör mitt liv!", "hur kan du inte förstå att jag inte vill ha barn med dig?!", "Du måste göra abort, det är det enda rätta".

Jag hade inte bestämt mig over hur jag ville göra. Varje gang jag satt ensam hemma så kände jag att naturligtvis ska jag behålla det här barnet, det är ju mitt barn i min kropp! Jag kan inte skiljas från det. Men varje gang jag pratade med honom så kände jag att abort kanske var den bästa lösningen...

Hela händelsen satte perspektiv på vårt förhållande och honom som person, jag ville absolut inte leva med honom mer efter det han gjorde mot mig nu. Så jag kände att jag kunde komma over honom ganska lätt. Men att vara ensamstående, orkar jag det?

Jag tycker det verkar som att det är där du är nu. Du är medveten om att du inte kan leva med honom mer. Oavsett vad beslutet blir. För det här äter upp dig.

Men det är så svårt.

Jag fick missfall. Jag föll ihop i en hög på golvet, sörjde det barn jag inte ens hade bestämt mig helt ut att behålla ännu. Skrek, grät. Jag meddelade pappan om missfallet och kände direkt när jag pratade med honom att honom vill jag aldrig prata med igen. Vilket jag inte har heller. Jag behövde sympati, förståelse och värme. Han kunde inte ge mig någonting.

Nu, ett tag senare, så går jag hos psykolog och mår mycket bättre. Men jag kan fortfarande inte förstå hur jag ens tvivlade på att jag skulle behålla.

Jag vet att det är svårt, men sätt dig i ett mörkt rum, ta ett bad, eller gå en promenad. Någonting du tycker om att göra, som du kan göra i lugn och ro ensam. Tänk sen bort honom, radera honom ett tag ur hjärnan. Tänk bort alla andras åsikter, och försök känna hur du vill göra. Du vet redan hur du vill göra, eller hur?

Håll sen fast vid den känslan när han beter sig illa.

Om du vill prata med någon så tveka inte att slänga iväg ett PM. Hjärta

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2016-01-21 12:42 #202 av: Amorell

Hur har det gått? :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.