Min relation till mina föräldrar är, och har egentligen alltid varit, bra. Klart man i tonåren tyckte att de hade fruktansvärda ideer och regler, men det hör väl till! Innan jag flyttade hemifrån gick vi varandra på nerverna ganska ofta, men jag har nog aldrig haft ett riktigt elakt bråk med varken mamma eller pappa, och jag känner en enorm trygghet hos dem - jag vet att de ställer upp, att jag kan prata med dem om vad som helst och att de alltid kommer vara mina största supportrar. Jag säger verkligen inte hur fantastiska de är och hur mycket jag älskar dom tillräckligt, för jag kunde verkligen inte fått bättre föräldrar!

Min relation till min mamma är riktigt bra medans min relation till min pappa existerar inte ens eftersom han bor i ett annat land och har gjort det ända sedan jag kan minnas. Jag har väl träffat honom ca 5 gånger.

Min mamma är jättegullig. Hon har dock en otroligt massa fel men jag älskar henne ändå. Vi ringer varandra ett par gånger i veckan och vi ses ungefär 2 gånger om året.

Min mamma är också min bästa vän. Vi träffas flera gånger i veckan och åker gärna på semester tillsammans. 

Pappa och jag har ingen bra relation. Vilket är lite jobbigt när han är gift med mamma. Älskar min mamma men inte pappa.

Jag har en bra relation till båda mina föräldrar men vi bor inte i samma stad och kan tyvärr inte ses så jätteofta men när vi väl ses så blir det mer intensivt att vi umgås istället, ett par veckor åt gången eller så. Ringer varandra gör vi ca varannan dag och jag kan prata om allt med de båda 2.

#3 det låter lite jobbigt att känna så när de är ett par. Har det hänt något speciellt mellan dig och pappan som fått relationen att bli dålig eller är det bara att ni inte klickar så bra? Du behöver såklart inte svara om det är känsligt, ursäkta frågan i så fall.

Bra relation skulle jag säga. Bor relativt nära varann och ringer och ses regelbundet.

Har inte någon särskild bra eller nära relation med mina. De bor 12 timmars resa bort och vi brukar ses 1 eller max 2ggr pr år. Mailar nångång varannan vecka kanske. Hade på många sätt en bra barndom med kärlek och trygghet, men att jag var en egen människa som inte nödvendigtvis ville eller tyckte som de ville det fixade dom alldrig. Så ju äldre jag blev desto större blev trycket i kokaren. Det var 30 år sedan jag flyttade hemifrån, så det finns lite avstånd nu. Under dessa 30 år har dom hälsat på mig en gång. Två dygn var dom på besök för 21 år sedan. Dom är inte intresserade an vem jag är, vad jag tycker/tänker/intresserar mig för och då blir det svårt med en ömsesidig relation. Länge var jag mycket ledsen över detta, men accepterade sen och försöker tänka att det bra när jag var liten i alla fall var bra. Även om jag nu inser att allt inte heller då var så bra och har satt sina spår. Efter att på senare år ha läst på en massa har jag insett att min far är narcissist. Den insikten och det jag kunnat läsa om frbomenet gör att många pusselbitar fallit på plats och gör verkligheten lite lättare att acceptera för mig. Nu är han riktigt gammal också pappsen, vilket förändrat honom rätt mycket till det bättre. Så senaste gångarna jag varit dör har vi haft några lite mindre ytliga samtal, vilket känns bra, har man en hög ålder lever man ju inte så länge till.

Jag upplever att både min mamma och min pappa försöker styra mej med skuldkänslor. Det är svårt med skillnader som uppstår i livet pga generationsskillnader.

Mycket bra med båda. Hade en mindre bra relation med pappa mejlen jag var ca 15 och 25, han flyttade till andra sidan jorden då jag var 10 och jag kände mig väldigt sviken. Han valde bort mig. Sen bestämde jag mig för att fixa relationen och sen dess har den varit jättebra.

Min mamma och jag har en väldigt nära relation. Hon bor ganska nära mig och vi äter middag ihop minst en gång i veckan och pratar för det mesta i telefonen varje dag. Det har bara varit hon och jag sedan jag var 2 år så vi har fått klara oss själva, vilket har gått väldigt bra. Jag hade aldrig något tonårsuppror, jag gick på internat under gymnasietiden så jag behövde inte "bryta mig loss" på något drastiskt sätt. Jag vet att min mamma alltid finns där när jag behöver henne. Hon stöttar mig alltid och jag kan alltid lita på att hon säger som det är oavsett om det är vad jag vill höra eller inte.

Min pappa dog när jag var 2 år så jag har inget minne av honom.

Känns som jag är lite tvärt emot övriga, har en bra relation till min pappa, har nog alltid sett upp till han och han är min hjälte och han ställer verkligen upp när man behöver honom och jag vet inte hur jag riktigt ska visa hur mycket jag uppskattar att han gör det. Han går att prata med om det mesta, han finns där då livet tar emot, han vänder nästan ut och in på sig själv för att vi barn ska vara glad, bara i sommar har han kört två dagar i rad till djursjukhuset 13 mil bort tur och retur för att min hund varit sjuk, han erbjöd sig till och med att betala hotell ifall jag hade velat sova över. Jag tror seriöst jag hade kunnat ringa han från skåne (bor i västerbotten) mitt i natten om jag var i akut behov och han hade typ "jag ska bara dricka en kopp kaffe sen kommer jag!" han är värd mer än guld att ha som pappa! Samtidigt så har han humor och gillar att jävlas med en  

Jag och mamma har haft sämre, på senaste har hon ställt upp en hel del däremot men vi bråkade mycket under tonåren, vägrade bo där från 9:an tills att jag flyttade hemifrån. Vi är väl både lika och rätt olika å är väl sätten vi är lika på som får oss att inte gå ihop alla gånger.

Mamma är min bästa vän, min pappa har jag inte träffat på 13 år och kommer inte att göra det igen heller.

Jag har en riktigt dålig relation till min mamma, den har alltid varit dålig. Har fått höra att jag sedan jag var ett litet barn inte har tyckt om henne, sen är det ju svårt att försvara sig för hur man var när man var 2-3år. Men hade en period när jag verkligen hatade henne och hennes beslut att lämna min pappa. Jag och mamma blir ofta osams, vilket resulterar i att jag alltid får vara den vuxna i våran relation och hon är tonåringen. Min pappa är död sedan 3 år och innan det hade jag en ännu sämre relation med honom, även om jag alltid har tyckt om honom. Men det finns väl en mening med det oxå är inte ha någon förälder.

Jag och pappa hade i princip ingen relation när jag var liten, vi bodde bara i samma hushåll. Mamma var den som tog hand om oss barn (har tre halvsyskon, som inte har samma pappa). Han drack mycket redan då och kunde ha ett ordentligt humör. Han och mamma bråkade dessutom mycket om alkohol och pengar. Så jag kunde vara ganska rädd för honom. 

Sen skildes dom när jag gick i trean eller så och då började vi få kontakt. Han kom över för att träffa mig och sedan började jag vara hos honom varannan helg. Min pappa trodde helhjärtat på allas lika värde och att alla människor är viktiga, och det är nog det viktigaste han lärt mig. Han ville att alla skulle ha det bra och tvekade inte att hjälpa någon. Dessutom kände jag alltid att jag kunde prata med vad som helst med honom, för han dömde inte eller skällde på mig. Han bara lyssnade. Oavsett vad jag hade berättat tror jag han bara skulle ha lyssnat och accepterat det jag sa, utan att lägga sig i om jag inte ber honom. Enda undantaget är om någon skulle skada mig, hade jag gått till honom och sagt att någon kille sårat eller skadat mig är jag ganska säker på att det skulle ha slutat illa både för killen och för pappa. 
Men han drack fortfarande och förlorade även jobbet. I perioder där han drack mer slutade han höra av sig, antagligen för att han skämdes. Ungefär två-tre år efter skilsmässan hamnade han i en svacka där han var konstant full i åtta månader. Under den perioden hade vi ingen kontakt och han kände inte ens igen mig när vi möttes på byn. Efter det fick vi inte samma relation igen. Sen dog han alltså i mars förra året.
Jag vet att pappa älskade mig mer än något, även om den kärleken uppenbarligen inte var tillräckligt stark för att han skulle kunna sluta dricka. Förhoppningsvis visste han även hur mycket jag älskade honom. Sen kan jag inte säga att vi hade en bra relation, men vi hade många fina stunder och han har lärt mig flera viktiga saker. Om han fortfarande hade varit i livet hade vi nog kunnat bygga upp en bra relation så småningom. 

Som sagt var det i princip mamma som uppfostrade mig (och mina halvsyskon) och jag har alltid varit väldigt mammig. Hon har varit min trygghet och mitt stöd. Även med henne har jag alltid kunnat prata om det mesta, men inte allt. Hon har svårt att acceptera saker som inte går ihop med hennes världsbild, och till skillnad från pappa är det viktigt för henne att få säga sin åsikt. Ibland lite för mycket. Vi är olika på en del viktiga punkter. För henne är barn och familj meningen med livet. Mitt drömliv har aldrig involverat barn och jag är inte ens säker på att jag vill leva i ett monogamt förhållande. Jag är faktiskt inte säker på att hon skulle kunna acceptera det om jag kom hem och sa att jag hade två pojkvänner. 
Men på det stora hela skulle jag säga att vi har en bra relation, även om vi inte alltid förstår varandra.

Relationen till min mamma är väldigt skev, jag vet aldrig riktigt vart jag har henne. I hennes ögon är jag ena dagen världens underbarn och andra dagen någon som inte ens borde existera. Våld, lögner och nedvärdering från hennes sida är inte ovanligt.

Relationen till min pappa är helt okej, jag önskar bara att han hade ställt upp mer för mig när min mamma är som hon är istället för att bara vilja behaga henne. Annars har jag och min pappa väldigt kul ihop, han ställer upp på allt förutom saker gällande min mamma. Lita på honom och anförtro mig honom kan jag inte göra men han har alltid varit en bra pappa, jag önskar att jag kan hålla kontakten med honom senare i livet också. 🙂

Den är väl bra, förutom att jag är så himla elak mot mamma och jag försöker verkligen att inte vara det men det är svårt 😕 har till o med fått henne att gråta.. fy mår så dåligt över det. när vi bråkar säger jag elaka saker och så brukar jag inte ha bra ton mot henne, men hon är ändå snäll mot mig och vill göra saker med mig.. även om jag inte menar att ha dålig ton mot henne så blir det så ändå :( vet inte varför, men hon frågar alltid så himla mycket och säger åt mig att göra saker o sådär o jag är väldigt lättirriterad.

pappa bråkar aldrig med mig så jag är snäll mot honom, men klart jag har sur ton mot han med då o då.

men de e värst med mamma, önskar verkligen jag kunde sluta vara så sur mot henne hela tiden! :(

Pappa är död och min mamma prioriterar mina yngre syskon mycket mer än mig, bor i samma stad men pratar mailar träffas nästan aldrig. Typ vid födelsedagar och så aldrig annars.

Min pappa är tyvärr död men vi hade en bra relation när han levde. 
Jag och min mamma hade ingen bra relation egentligen förrän jag blev vuxen. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 då vi inte fungerade tillsammans men idag är jag 32 och jag är väldigt nära min mamma. Vi brukar resa tillsammans och umgås ofta. :)

Min relation är bra med båda mina föräldrar. Älskar dom båda så mycket! ❤️

Har bra relation med både mamma och pappa. Jag har haft en trygg uppväxt. Dom är verkligen dom viktigaste personerna i mitt liv. Självklart var det inte problemfritt i tonåren men dom fanns alltid där ändå.

Jag och min mamma har haft en ansträngd relation sedan jag var tonåring, men de senaste tre åren har vi båda ansträngt oss för att mötas halvvägs och nu har vi rätt bra kontakt. Vi pratar i telefon ungefär en gång i veckan och ses kanske 10 gånger per år (vi bor 50 mil från varandra). Men jag kan inte säga att jag känner mig så speciellt nära henne känslomässigt sett. Men vi gör vårat bästa för att komma överens i alla fall.

Pappa dog 2001, han var snäll men lite halvalkis och jag bodde inte med honom. Min mamma gifte om sig -96 och jag är väl inte jätteförtjust i hennes gubbe, men det är samma där, vi försöker vårt bästa båda två.

Jag är glad över den fina kontakten jag har med mina syskon istället.

Skulle säga jag har en skön relation med båda mina föräldrar.

Även om jag och min pappa ofta hamnar i hårda diskussioner. Han har uppfostrat mig att tro på mig själv så när hans sida från den " gamla" generationen slår igenom blir det lite hej å hå… ändå tackar jag honom för så mycket av min självständighet som kvinna och även för att han inte gav upp och han lärde mig fickparkera…. värt mycket när man bor i Stockholm 😃

Min mamma är det vackraste i mitt liv, hennes insida är så totalt fylld av kärlek till alla, oavsett vad. Hon ser alltid det bästa i alla hela tiden. Samtidigt har vi duster utan like, för mig normalt och inte älskar jag henne mindre för det.

När jag pratar med vänner så inser jag hur lyckligt "lotttad" jag är med mina föräldrar., vi väljer ju inte dem och så många har så problematiska relationer med sina föräldrar.

För mig är dock det viktigaste att man är lycklig i sitt liv, med mycket, liten eller ingen kontakt med sina föräldrar.

Jag har en bra relation med mina föräldrar, dom har alltid ställt upp på mig och jag har haft en bra och trygg uppväxt.
De var väl när jag kom upp i tonåren och hormonerna börja spöka som jag fick väldigt svårt att öppna upp mig för dom och så, tyckte dom bara var jobbiga.. 
Sen året innan man ääntligen flyttade hemifrån så var det bara väldigt jobbigt allt, man ville flytta och skaffa eget och ha sina regler osv, men var "fast" där med deras regler och åsikter. Så då blev det väl en del mycket konflikter.. Men sen när jag flytta ifrån så har jag fått mycket bättre relation med dom och vi pratar med varann nästan varje dag :)

Min relation är FANTASTISK till båda mina föräldrar! Även om jag står mamma närmast… Men det har nog alltid varit så. Vi är väldigt lika min mamma och jag, även om jag varit mycket pappas-flicka också.

För det första.. man får inte lov att välja föräldrar.. det är det första misstaget man begår i livet.. sen får man leva med det misstaget hela livet.. åtminstone tills bägge är döda!

Grejen är.. att föräldrar är som du och jag.. dvs inte alltid perfekta och helt väl valda för uppgiften!

Och som lök på laxen så utsätts de för liknande påfrestningar under livet som dig.. så det är inte ens säkert att de kan om de vill/kan prioritera just sitt föräldraskap och/eller dig!

#24 Snacka om ologiskt.  Du väljer inte föräldrar,  men du får leva med misstaget?

Skulle säga att jag har bra relation till båda. Det har alltid varit spänt med mamma och kommer alltid att vara eftersom att hon är den oroliga typen som gärna lägger sig i allt. Pappa är tvärtom väldigt lugn och så men ibland kan man önska att han ansträngde sig lite mer för att visa att han bryr sig. Tycker att han blivit bättre på det dock så ska absolut inte klaga.

#25

Jaaa.. visst är livet ologiskt.. för att inte säga orättvist för rätt många?

Och det enda man kan göra åt det är att själv bli en så bra människa/förälder/släkting/vän som man har förutsättningar för!

#27 Just eftersom man ju inte väljer föräldrar kan man inte begå något misstag heller.

# 28

Man får leva med det trots allt och sen göra så gott man förmår hur som helst!

Dvs, om man nu hade den oturen så är det ingen ursäkt för att inte göra sitt bästa!

De flesta i det har landet iallafall har vissa valmöjligheter!

#29 "så det är inte ens säkert att de kan om de vill/kan prioritera just sitt föräldraskap och/eller dig!" och sen så skriver du i en annan tråd att det är ens barn som är det viktigaste när man är vuxen och att man inte ska tänka på sig själv. Hur går det ihop?

Det går ihop på så sätt att alla föräldrar/vuxna inte alltid är fullt kapabla för uppgiften!

Vad gäller föräldrars främsta uppgift är en sak.. vad de klarar av är som regel till stora delar beroende utav olika omständigheter!

Tex så finns det vuxna/föräldrar som har fullt sjå med sig själva.. de är inte alltid så hela som uppgiften kräver!

Vi skall här skilja på vad som "borde vara" varje föräldrars främsta uppgift i livet.. och vad de i realiteten klarar av!

Har du tex växt upp med en psykiskt sjuk förälder, det har jag!

Finns vad jag begriper folk som fått värre uppväxt än mig och jag verkar ha klarat mig rätt helskinnad hur som helst.. iallafall utifrån min egen bedömning!

Nu fanns inte i mitt fall mor/far-föräldrar på nära håll, som kunde ha ryckt in, men jag fick hur som helst ett visst stöd utav sociala myndigheter.. så det har lixom inte direkt drabbat mig allt för hårt!

Jobbigt kunde det vara tidvis när man är i en ålder där man är beroende utav föräldrar.. men det blev att bli vuxen rätt snabbt och stå på egna ben.

#31 Nja, har vuxit upp med en halft psykiskt sjuk förälder, då det var min styvfarsa. Men hela min uppväxt var dålig. Sen att du klarade dig helskinnad så behöver det ju inte betyda att andra gör det, allt beror på hur mycket man tar in som människa och hur olika vi alla är. Jag klarade mig undan ganska bra, men jag har djupa ärr från den tiden och dem märker jag mycket väl av idag. I alla beslut jag ska ta och hur jag agerar, tyvärr. Men det har drivit mig till att aldrig vara sån mot mina barn, att i framtiden så tänker jag lyssna och förstå mina barn, när jag väl får några. Ursäkta, det blev lite OT.