Annons:
Etikettsvartsjuka
Läst 1529 ggr
Cillan_
9/6/15, 12:44 PM

Vet inte om jag orkar längre!

Varning för ett långt inlägg. Jag är 21 år och min sambo är 25 år. Vi har varit tillsammans i över tre år och vårat förhållande har varit så underbart fram tills för snart ett år sedan, då min kille plötsligt gick in i väggen med depression som följd. Detta har varit en väldigt kämpig tid men det går bra för honom nu och han var inte sjukskriven mer än några månader. Idag mår han bra på jobbet igen men en del dagar är han såklart låg. Vi har kämpat på tillsammans och det kändes som att det förde oss närmare varandra. Tills nu. Han har alltid varit ganska svartsjuk, men det är på det planet att han vet om att han är det och ber om ursäkt efteråt. Men efter allt som hänt verkar det ha blivit värre. Han målar upp scenarion i sitt huvud där jag är otrogen överallt jag går verkar det som. Ska jag ut med mina vänner är det värst. Vid ett tillfälle kom jag på honom med att akut springa mot festen jag var på bara för att jag inte svarat i telefonen på 5 min (detta var innan depressionen) Han tror även att jag ska vara otrogen när jag är på jobbet osv.. Till saken hör också att jag ALDRIG gjort något mot honom eller skulle kunna göra det. Det gör mig så ledsen att inte bli litad på, jag litar ju på honom till 110%. Har kommit på honom med att titta i min telefon och sagt att det inte är okej. Jag får så ofta känslan av att han letar efter något han aldrig kommer hitta, och bara vill "Aha nu kom jag på dig din jävel!" Han har ett litet kontrollbehov över mig, skriver litet då det absolut inte är på något sjukt plan utan mer känslor och tankar jag VET att han känner i situationer. Ex när jag gör mig fin för att gå ut och han får en viss blick.. Eller när jag får många sms och han sneglar med den där blicken och frågar vem jag skriver med. Sist jag var ut (är ute kanske 3 ggr/år) dök han också upp på krogen utan att ha sagt något. Jag blev ju glad men det gnagde i bakhuvudet att det kan ha varit för att "smyga på mig".. Men vad vet jag och det börjar också göra mig helt galen, jag tänker ju hela tiden vad han tänker nu! Vi pratar om det här och det är hans dåliga självförtroende som gör det. Förut kunde jag säga stöttande saker och känna att vi kan jobba på det men nu börjar jag känna mig så kvävd. Jag vet inte ens vad jag vill längre. Den här känslan av att vara kontrollerad utvecklar en panik i mig som gör att jag har börjat stöta bort honom. Allt blir då en ond cirkel då jag inte ger honom den närhet han behöver för att känna att det är vi och att han kan lita på mig… Efter allt detta så känns det nästan som att han inte längre är den killen jag föll för. Men vissa dagar ser jag glimtar av den han var och känner då en sorg för att han inte alltid är den personen, men och hopp om att han kanske blir den killen igen. En mycket stark känsla av att bara vilja bryta sig lös ibland.. men samtidigt jag har ju förut känt att han verkligen är mitt livs kärlek, vem är jag som lämnar honom när han behöver mig som mest? Han skulle gå under utan mig säger han… Skuld skuld skuld. Vad ska jag göra??

Annons:
obstitant
9/6/15, 1:50 PM
#1

Nä, det låter inte alls ok att han är så svartsjuk och kontrollerande. Vad har han gjort själv för att ta tag i sitt svartsjukeproblem? Jag förstår ju om han har haft fullt upp med sin utmattning och depression, men du skriver att han orkar med att jobba ändå. Förstår han själv att problemet verkligen ligger helt och hållet hos honom och att det är han som måste jobba med sig själv för att bli en ok partner? Eller tycker han trots allt att du ändå borde anpassa dig lite och inte göra saker som gör honom orolig… typ ha ett liv?

Cillan_
9/6/15, 2:10 PM
#2

Tack för ditt svar! Vad han har gjort för att ta tag i det.. EGENTLIGEN? Ja, nu när du säger det. Jag vet inte. Det är som att vi pratar om det och jag har sagt att det är han som måste ta tag i sin svartsjuka, och att han borde prata med någon om det. Gärna proffesionell hjälp men iallafall till att börja med någon annan än jag, någon som står honom nära. Men oftast säger han väll bara att det är mig han kan prata med och att det känns bäst, eller så säger han "ja, det borde jag!" Men sedan är det inte mer med det. Nej alltså, när vi pratar säger han att jag aldrig får begränsas av hans svartsjuka, att jag ska prata med dem jag vill och göra alla saker jag vill. Då är han otroligt självmedveten och lovar att jobba på det. Men sedan går det ett tag och saker upprepas. Och känslan är ju en helt annan i situationerna då jag ser att demonerna spökar i hans huvud.

pyromanen
9/6/15, 2:26 PM
#3

Detdäe är verkligen inte ok! Man ska kunna festa i umgås med sina vänner och att det känns helt bra. Han äger oroblemet men det urholkar relationen för er båda. Om inte han kommer till skott och tar professionell hjälp då tycker jag ni ska prova parterapi, det kanske är lättare för honon när du också är med. Gör ni ingenting tror jag tyvärr inte relationen håller. svartsjuka är som röta… i relationens bärande byggnadsdelar…

Sarah
9/6/15, 7:13 PM
#4

Kan bara hålla med #1 och #3, inte ok alls och han måste jobba på riktigt för att släppa sitt kontrollbehov. Inte bara säga att han ska skärpa sig. Jag hade aldrig orkat stanna om han inte sökte hjälp. Utan hjälp, ingen lösning som jag ser det.

Cillan_
9/6/15, 11:10 PM
#5

Tack för era svar! Det känns så bra med en slags dialog och man blir lite mindre tokig.. #3 #4 Ja, jag har lixom bara vant mig vid att det alltid blir dålig stämning när man ska ut eller göra något annat han tycks vara misstänksam till. Börjat att tänka efter mer när månaderna gått och fick höra av en vän att "så ska det INTE vara, vi säger jämt till varandra ha så kul nu, det förtjänar du!" Och då förstår man ju hur det ska vara.. Ja det är rätt som ni säger. Professionell hjälp är nog ända tänkbara utvägen, då vi bara stampat på samma ställe och inte kommer längre själva. Men det är bara det att Ibland, eller oftast nu för tiden, känner jag mig så utmattad i förhållandet. Som att man försökt finnas där genom allt men vad får man tillbaka? Inte ens tillit. Och sedan blir dessa tankar bara skuld igen då jag vet vad han gått igenom. Det är som att jag försöker leta efter glada minnen som gör det värt att kämpa men jag känner mig så tom. Ibland tänker jag att jag vill lämna, att han behöver bygga upp sig själv på något sätt. Och att om det är meningen kanske vi hittar tillbaka till varandra i framtiden? Han kanske tom. skulle bli så sviken att han inte vill sig mig mer? Vad vet jag. Det är som att jag har en fot på att kämpa och en i att lämna och få vara själv. Om det ens är värt att satsa på oss längre när jag känner så här. Jag vet inte vad jag vill, hur vet man det?

Maja92
9/6/15, 11:33 PM
#6

Jag har varit där du är 2 gånger. Första gången tog det mycket om och men och kanske. Efter lång tid försökande med mycket problem och jag mådde otroligt dåligt lämnade jag hen till sist. Var så otroligt skönt och jag visste då hur det skulle vara. Andra gången varade det inte länge då hen hade precis samma mönster, jag visste precis vad jag hade framför mig och lämnade direkt när jag förklarade och hen förbättrade sig inte. Så mitt förslag för ditt eget bästa är att lämna. Han verkar inte intresserad av att förbättra sig och du får stå för lidandet. Man ska inte må dåligt i ett förhållande.

Annons:
Vildsvin
9/9/15, 10:20 AM
#7

Professionell hjälp är det som kan hjälpa honom.

Du måste prata med honom, tala om för honom att det är sista chansen för er att han söker hjälp och gör det! Han måste inse att ert förhållande på att nå vägs ände.

Hoppas att det löser sig för er.

OlgaMaria
9/9/15, 2:18 PM
#8

Du kanske ska visa denna tråd för honom? Är nog hemskt jobbigt för honom att läsa, men han behöver ju förstå hur detta påverkar dig, att kärleken finns där, men att svartsjukan håller på att förstöra alltihop.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Gaara
9/9/15, 2:22 PM
#9

Få honom att förstå att om han inte söker hjälp för sina problem så kommer du tyvärr behöva lämna honom. En fråga bara, när du ska ut, vill han inte följa med då? Eller är det jätteviktigt för dig att du går ut utan honom? Känner han dina vänner? Umgås ni ute tillsammans? Om han inte  tar tag i problemet när du säger att han måste för annars kommer du lämna honom, då finns det inget att kämpa för. Man måste vara två som kämpar i ett förhållande om det ska kunna räddas när det är dåligt.

Upp till toppen
Annons: