Annons:
Etikettkänslor
Läst 1432 ggr
Rainee
9/21/15, 10:30 PM

Har sån ångest, hjälp..

Hej, vet inte riktigt vad jag ska skriva, behöver nog mest bara få skramla ihop lite tankar och känslor någonstans.. Jag fyller 20 år alldeles strax, jag har redan dödsångest, jag vet att det kanske låter töntigt men enda sen jag har börjat tänka på att jag redan är 20 år så har jag börjat bli rädd. Att livet bara flashar förbi en och så helt plötsligt är man gammal och inväntar döden, det skrämmer mig något otroligt och det känns som att jag bara vill stanna tiden ett tag så att jag hänger med men jag vet att tiden inte väntar på någon, och det gör mig riktigt stressad. Jag känner också väldigt ofta att jag inte duger som jag är, jag är en väldigt hård kritiker när det kommer till mig själv. Om jag hakar upp mig på något som jag inte gillar med mig själv så börjar min hjärna gå på högvarv för att "fixa" den saken och när det inte går så tar mitt kropp ut det fysiskt genom att jag t.ex. spyr, kan knappt äta utan att spy, mår illa av lukten och efter första tuggan så åker allt upp igen. Men det var för några månader sen, det är lite bättre nu, nu kan jag i alla fall äta och sånt men det skrämmer mig. Att jag kunde inte kontrollera min kropp alls, jag ville äta, jag tvingade i mig mat, kände mig jättestolt när jag lyckats få i mig en hel måltid men sen kom det upp igen och det gjorde mig så jävla arg. Jag hade kämpat för att få ner maten, och så åker den upp igen på bara några sekunder, det känns som jag svikit min kropp, eller som att den svikit mig. Jag försökte desperat ge den bränsle men den bara spottade ut det igen. På någon vecka gick jag ner 4 kg och jag kunde inte stoppa det, jag har alltid legat stadig i vikt och nu rasade den. Och djupt nere, djupt långt där nere så kände jag mig faktiskt lite stolt, det äcklade mig. Jag vill inte må dåligt, jag vill må bra, jag vill ta hand om min kropp. Jag försöker ignorera känslan av ångesten som kommer krypandes, jag försöker tänka på annat men innerst inne så vet jag att den ligger där och gnager. Jag vill kunna acceptera min kropp och mig själv som jag är, jag vill inte vara avundsjuk på andra eller tänka att jag är ovärdig att finnas pga allt detta. Jag vill inte känna mig ensam längre, jag hatar att jag övertänker allt. Är så försiktig med att inte göra misstag därför att jag vet att jag kommer få ångra det senare, och då kommer ångesten tillbaka igen. Ibland känns det som att livet inte är långt nog, och ibland önskar jag att allt bara var över. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla dessa tankar, de begraver mig. 

Sorry för lång osammanhängande text, jag antar att jag bara behövde skriva av mig lite. Höra om det är någon som haft det liknande, någon som kan säga att det blir bättre. Jag är inte i depression, jag kan skratta och ha kul när jag träffar vänner osv, och jag försöker att träffa kompisar och min pojkvän så ofta det går så jag slipper tänka men när jag är ensam så kommer alla dessa tankar tillbaka och drar ner mig..

Annons:
Tjeja
9/21/15, 10:33 PM
#1

Det blir inte bättre- det blir bara värre! för du blir bara äldre och äldre! Ovanpå det kommer nästan inget i livet bli så som du har tänkt dig eller önskar heller.

MEN det kommer att bli bra ändå! Och ångesten kommer med största sannolikhet lägga sig med tiden! ;)

Så håll ut! Det går över, blir värre men bra ändå!  😃❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Rainee
9/21/15, 10:39 PM
#2

#1 Den där första meningen gjorde i alla fall saken värre.. Jag vill inte känna såhär redan, jag vill inte höra att det blir värre.. så även fast kanske tanken var god så var snäll att inte säga så.. Jag vet att jag blir äldre, jag har accepterat det men jag vill inte behöva känna ångest för att bli gammal när jag är 20 år.. 

Ska försöka hålla ut, tack för svar i alla fall ❤️

Tjeja
9/21/15, 10:55 PM
#3

Jag hade min första kraftiga ålderskris när jag var 22. Idag är jag snart 42. Med åren har jag lärt mig att skratta åt min ungdoms naiva dumhet när jag hade sådan ångest över min ålder. Men just då var det tufft. Så tro mig, jag vet hur det känns.

Men, snälla tro mig också när jag säger att den ångest du känner kommer av en förvriden verklighetsuppfattning. En verklighetsuppfattning som man har för att man är just ung och oerfaren och naiv mm.

Så bara det faktum att du har åldersnojja när du är 20 visar att du är en "barnrumpa" ;) (missförstå mig rätt nu).

Du är visserligen myndig och "vuxen" efter lagar och regler, men samtidigt är du ändå bara ett barn än. Ett barn med lite mer förstånd och förmåga att försörja och hålla sig själv vid liv utan en förälder som hjälper till. 

Men att en förälder inte behövs för att du ska få i dig mat och tjäna ihop pengar till ditt leverbröd betyder faktiskt inte att du är vuxen. Även tonåringar kan laga sin egen mat och tjäna sina egna pengar. Du är fortfarande ett barn i en "vuxens" kropp!

Livet kommer bli värre men du kommer att må bättre för du kommer att bli mer erfaren och därmed skickligare i att hantera de svårigheter som kommer. Så summa summarum, Du blir starkare och kan hantera allt bättre med tiden! :) ❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Sindri
9/21/15, 10:59 PM
#4

Hmm…när jag var 13 tyckte jag att, tja 18 kan man väl bli, men sen kan ju inte livet vara värt att leva längre…..

Jag är mer än tre gånger så gammal som du, men jag sitter verkligen inte och väntar på döden. Efter många slitsamma men underbara år med småbarn, karriär och allt annat man skall hinna med, så njuter jag av livet och har fantastiskt roligt ihop med min man och vi träffar våra underbara barn så ofta vi kan.

När man blir äldre så blir man faktiskt lite klokare - och modigare. Det är så  befriande att våga säga och göra lite som man vill. Så mycket som man hade ångest för som ung känns lekande lätt idag.
Ibland önskar jag förstås att jag vore hälften så gammal men med samma erfarenhet och pondus som nu…..

Visst kan jag tycka att kroppen inte riktigt har fattat hur ung jag känner mig, och jag tittar på alla unga flickor som i mina ögon alla är vackra med sin släta hy och ungdomliga fräschör. Om jag bara hade varit medveten om vad jag hade då…..

Om jag ändå hade förstått att ta vara på och uppskatta min ungdom och min friska kropp.  Om jag hade förstått att inte oroa mig för framtiden och livet. Om jag hade kunnat tänka att allt skulle bli så bra hur det än blev, och inte grämt mig för det jag INTE hade eller inte trodde att jag skulle få. Jag fick mer än jag drömt om!

Det hjälper dig antagligen inte just nu är du känner såhär, men jag försäkrar att du har så mycket roligt framför dig. Jag tyckte livet började bli riktigt kul vid 25, när jag blev 30 var jag jättelycklig för det.
Så - bara var i det du är nu. Vila i dig själv, ha ett nyfiket och öppet sinne för världen, men var samtidigt vaksam så ingen gör dig illa. Var bara med de som gör dig gott, skäm bort dig själv ibland, ta ingen skit. Tyck om dig själv - det är du värd! 🌺

Sarah
9/21/15, 11:11 PM
#5

Det blir absolut inte värre, livet blir bättre :) När man växer upp inser man att man är bra precis som man är, man hittar sig själv och man har bättre förutsättningar att göra det man vill med livet. Är 30+ nu och livet är bättre än någonsin.

Kajsami
9/21/15, 11:14 PM
#6

Det är en stor förändring att gå från barn till vuxen.  Och att plötsligt känna den känslan, att nu är barndomen och allt det trygga däri förbi är ångestfyllt. Det känner nog alla, tror jag, i mer eller mindre grad. Jag blev också deprimerad när jag var i den perioden. Det kändes som att livet var slut. 

Man tänker väldigt mycket, försöker hitta sig själv, hur man är och hur man skall bli som vuxen och hur man skall hantera vuxenlivet, det är ju en stor förändring. Och tänker man väldigt mycket så blir oron större, och detta kan ju i sin tur leda till problem med maten och andra saker. Och äter man inte så blir det ännu mer negativa tankar. Så försök att få till det med maten så kan du lättare försöka hantera känslorna. 

Men med tiden kommer du att landa, och då kommer det kännas bättre. #1 s kommentar var verkligen onödig, och den är inte ens sann. Kanske var det så för henne, men knappast universellt.

Annons:
Rainee
9/21/15, 11:16 PM
#7

#3 Du har rätt i att jag känner mig fortfarande lite som ett barn i en vuxens kropp eller vad man ska säga. Alltså jag känner mig mogen och så men jag känner att allt ansvar bara kommer i rusande fart mot mig och jag känner mig inte redo för det, men samtidigt så kan man ju också fråga sig, blir man någonsin "redo"? Jag hoppas innerligt att det är som du säger, att man lär sig ta livet lite mindre seriöst och med lite mer humor ju äldre man blir, jag vill åldras i fred med mig själv och acceptans för att saker blir som de blir. Det är också skönt att höra att jag inte är den enda som har en "ålderskris" trots att jag vet att jag fortfarande är rätt ung. Men jag vill ändå inte riktigt tro att livet blir "värre", visst att man kan bli skickligare på att hantera problem etc, men livet kan väl bli bättre för det?

#4 Tack för ditt svar! Det är nu när jag närmar mig 20 som jag börjat tänka på detta, jag tror att det är lite för att 20 är som en övergångsålder, det är då man på riktigt ska börja räknas som vuxen, men jag känner mig lika 18 som jag gjorde då fortfarande.. Jag hoppas att jag kan tänka som du lite längre fram, att lära mig att njuta mer av vad som kommer och välkomna det istället för att akta mig för det. Men egentligen så vad är att "vara medveten" om vad man har. Att tänka mycket på det och vara tacksam? Kommer det att förändra något? Jag tror ändå att så länge man lever i nuet så har man ändå varit tacksam för vad man har, att inte oroa sig så mycket och att inte vara så rädd. Lättare sagt än gjort dock! Det hjälper oerhört att du berättar hur livet blir roligare med åren, det dämpar min ångest inför framtiden lite.. Jag ska försöka att bara leva och inte oroa mig så mycket, jag ska verkligen försöka..

Tjeja
9/21/15, 11:21 PM
#8

#7

Det med "värre" är ju sagt med glimten i ögat! Ja man möter på allt svårare saker att lösa ju äldre man blir, men samtidigt blir man ju bättre på att lösa problem man möter på. När du var 2 var det omöjligt att knyta skorna själv. Det är jätteavancerat och svårt att knyta skor egentligen, rent vetenskapligt motoriskt för hjärnan att utföra det. Men idag är du antagligen betydligt mer van att hantera skosnören än när du var 2, eller hur? Och hur svårt tycker du det är att knyta skosnören?

(Går det att förstå min liknelse? Livets svårigheter är som skosnörena, det blir "värre" d v s "svårare" men du kommer lösa dem svårigheterna lättare ju äldre du blir! ;-) 😃

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Rainee
9/21/15, 11:22 PM
#9

#5 Det gör mig glad att höra! Jag hoppas att jag med tiden kommer lära mig att tycka om mig själv och att ta livet på ett bättre sätt, att se humor i saker jag kanske grämer mig för nu..

#6 Ja, det känns som du förstår helt. Jag tror ju inte att livet tar slut, men det känns nästan som det, att nu kommer allt ansvar och allt tråkiga. Jag hatar att jag tänker så mycket men det är så svårt att stänga av, jag tror det går lättast när jag koncentrerar mig på att tänka smått, en dag i taget istället för att försöka se den främmande framtiden. Jag hoppas att det blir bättre, tack för att du förstår!

Rainee
9/21/15, 11:25 PM
#10

#8 Jag tror jag förstår hur du menar, att öva ger färdighet? Lite samma med livet kanske, haha.. Jag hoppas bara dock att man kan se det med mer humor då istället för nu då jag har lätt för att ta problem lite väl seriöst!

Tjeja
9/21/15, 11:42 PM
#11

#10

Det är inte så himla kul att träna sig på att knyta skosnören, men rätt vad det är så kan man, och då är det skönt! Man får ta en bit i taget, som du själv skriver, en dag itaget. Försöka lära sig något varje dag och vips har tiden gått och man är smartare och skickligare än någonsin på att hantera grejer som i början kändes skrämmande.

;-)

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Rainee
9/21/15, 11:47 PM
#12

#11 Jo men något sånt, vill bara få njuta så mycket jag kan av hela mitt liv, oavsett om jag är ung eller inte liksom. Vem vet, när jag är dubbelt så gammal som jag är nu så kanske jag lever ett mycket bättre och roligare liv än vad jag gör nu. Jag hoppas verkligen det!

Sarah
9/21/15, 11:55 PM
#13

Finns liksom ingen anledning att tycka illa om sig själv. Men har den kropp man har och det viktiga är att den funkar. Att hålla på och straffa sin kropp för att den inte är ngt annat, är så sorgligt. Stackars kropp, vårda den ömt, den ska bära dig genom livet. Är det ens personlighet man ogillar, ja då får man stå upp mot sig själv och bli en, för sig själv, bättre person. Om man påverkas av andra, så att man ogillar sig själv, då är det förmodligen mindre smärtsamt att ta bort de personerna ur sitt liv än att starta krig mot sig själv. Ang att ta ansvar, det är inte ngt tråkigt. Det är bra och stärker självförtroendet. Jag tog ansvar, jag fick ngt att hända, jag klarar det, jag klarar ännu mer…

Annons:
Rainee
9/22/15, 12:41 AM
#14

#13 Jag vill också kunna tänka så, och det kanske jag kan snart, men just nu trivs jag inte helt hundra i min kropp, jag försöker att lära mig att tycka om den men jag är inte riktigt där än. Jag är ganska bekväm med min personlighet, för det mesta, men jag gillar inte att jag är så extremt känslig och övertänker allt. Ansvar måste jag i alla fall ta förr eller senare, iof har jag redan tagit mycket ansvar i mitt liv, mer än vad jag egentligen skulle behövt så den delen går nog an av sig självt. Men det känns ändå läskigt att försöka förutspå något så främmande för mig.

[Devya]
9/22/15, 5:12 AM
#15

Jag har varit i exakt samma situation. Men vill du höra sockersöta ord eller sanningen, det är frågan. :)

pyromanen
9/22/15, 7:27 AM
#16

20-21 var mina tuffaste år. Sedan blev der bättre och bättre (med svackor i samband med livets olika motgångar). Då jag var 20 och tittade mig i spegeln såg jag en massa som inte var perfekft och fastnade i det (magen borde vara plattare, brösten hänga mindre, mer där mindre där..osv). Nu, vid 47, tycker jag hon i spegeln är vacker och känner kärlek och tacksamhet när jag tittar. Ge dig själv lite bekräftelse istället för kritik! Och träna på skosnörena, så väntar ett långt och spännande liv!

Sindri
9/22/15, 8:24 AM
#17

Ja. just, det, leva i nuet. En dag i sänder. Och….tills du är 25 är du "ungdom", inte vuxen (om nu det kan hjälpa). Jag tror inte omvärlden väntar sig att du vid 20 vips skall bli en fix och färdig vuxen.

Jag har barn som är äldre än så, för det mesta är de "vuxna" och fixar det mesta, men ibland lutar de sig lite mot oss, och det är helt OK. Som förälder känner jag mig glad och tacksam över att finnas så nära när de behöver. Var inte rädd för att visa för vuxna när du behöver lite stöd.

Sedan kan jag ju tycka att på sikt har man nytta över att fundera över livet och allt….inte så att man gräver ner sig för mycket. Men oj, så jag grubblade ibland över "alltet". Idag kan jag dock säga att det har gjort mig till en stark person, jag har lärt mig att lita till mig själv. De dagar allt kändes svart så visste jag att det skulle bli bättre. Och -jag skulle klara av det själv! Jag lärde mig hur stark jag var och lärde mig att lita på mig själv. Det har jag haft mycket glädje av senare i livet.

En reflekterande människa är också trevlig att umgås med. Det finns ett djup och man kan diskutera många saker, man lär sig förstå andra människor.

Rainee
9/22/15, 10:19 AM
#18

#15 Alltså det beror ju på, det som kan vara din sanning behöver ju inte bli min sanning. Om du har haft ett dåligt liv så betyder det ju inte att mitt kommer bli så heller.  För det är så jag tolkar det när du säger så, att ditt liv bara blivit skit med åren.

#16 Var det dina tuffaste år pga att du tänker för mycket osv? Eller var det pga andra problem? Motgångar vet jag inte går att undvika så det är jag lugn med, vill bara slippa ha sån ångest för framtiden.. Jag hoppas att jag också ska kunna titta mig i spegeln en dag och känna kärlek och tacksamhet, det tror jag också att jag kommer kunna göra. Det finns saker jag hatade med mig själv förut som jag är helt okej med nu så jag är på väg i alla fall, tack för ditt svar!

#17 Haha, jo det hjälper. Det känns som det kommer ta ett litet tag för att känna mig "vuxen". Du verkar som en underbar mamma, jag kan tyvärr inte prata med min mamma på det sättet. Jag har försökt men hon verkar inte riktigt förstå. Dock så motiverar det mig till att försöka vara ännu mer förstående mot mina barn i framtiden! Ja, grubblandet känner jag igen mig i, och mina favoritpersoner är också de som grubblar och tänker mycket. De kan vara så befriande att få prata med såna personer.

mikkan01
9/22/15, 11:24 AM
#19

När man har haft jobbig dödsångest så kan det bara bli bättre, jag har också gått igenom något liknande. Från att jag var 16-19 gick jag runt och var nog rädd för allt, hur liten jag var i en stor värld… att tiden går så snabbt så jag snart ligger på min dödsbädd. Jag hatade i stort sätt hela min vardag trots att jag hade ljusglimtar i den, jag hade en fin pojkvän, bra vänner och hela faderullan men allt gick på rutin och jag kunde inte sluta tänka på hur jäkla menlöst allt var och att allt snart är över.
Det med vikten känner jag också igen, jag var överviktig ett tag och till slut tog hela viktminskningsgrejen över. Kunde inte ens kolla på mat när det var som värst.

Idag är jag 21 och tänker inte alls i såna banor längre. Så jo, det kan bli bättre om man jobbar på det. Ibland kan man bara behöva lite förändring för att verkligen se att det blir bra. 
Man slutar nästan leva när man börjar oroa sig över de minsta saker och det var det som gav mig motivationen till att jobba med mig själv.

~mikkan

Sarah
9/22/15, 11:35 AM
#20

Den här rädslan för att bli vuxen, den är obefogad. Vad är vuxen liksom :) jag går fortfarande i trasiga converse på vintern, umgås fortfarande med samma vänner som jag gjort i 15år, jag tittar fortfarande på serier halva natten, jag går fortfarande ogärna upp innan 10 osv. Visst jag har ett huslån, heltidsjobb, sambo och en dotter på 2 månader, men det förändrar ju inte min personlighet. Det enda är väl att jag nu hellre betalar någon annan för att byta däck, för att jag har råd, eller att jag lägger lite mer pengar på att köpa en god öl istället för stor stark när jag går ut. Blir inte lika många pubkvällar heller, men det vill jag ändå inte :p Innan graviditeten var kroppen dessutom i bättre form än på länge.

Annons:
Sindri
9/22/15, 11:41 AM
#21

Min dödsångest (som var rätt rejäl, det kan jag lova!) försvann totalt när jag satt dödsvak hos gamla. Kan låta tufft, men jag upplevde det som oerhört stilla och vackert. Det var heller ingen dramatisk dödskamp, mer som att se ett ljus brinna ut och slockna. Att sedan få vara med och ta hand om den döda kändes också väldigt fint och värdigt. Tända ljus, sätta in blommor, ta emot anhöriga. Låter kanske svårt att förstå, men det var vackert.

#18 av: Rainee
Tråkigt att du inte kan prata med din mamma, men har hon inte upplevt liknande kan det vara svårt att förstå. Har du ingen annan äldre? Pappa, syskon, kusin, moster? Du kan inte vara ensam i din släkt att vara en grubblare. Det kan också räcka med kompis, lärare.
Fortsätt och skriv här, det är i alla fall något, och du får respons.

[Devya]
9/22/15, 12:14 PM
#22

#18 Då tolkar du det fel. :) Mitt liv har varit underbart men allt har gått på tok för fort! Det känns som om jag har inte alls hunnit med. Jag hade en stor kris där vid 20-års åldern och inte har det ju blivit så mycket bättre nu då jag närmar mig 30! Men däremot har jag ju glömt bort att åren har gått fasansfullt snabbt nu då jag tittar tillbaka! Jag känner mig inte alls som om jag skulle vara just 30 utan jag känner mig som en 20-åring.

Rainee
9/22/15, 11:05 PM
#23

#19 Känner mig också sådär liten i en stor värld.. Det blir också då att man grubblar så mycket att tillslut känns allt meningslöst som du säger! Jag tror också att det kanske behövs en förändring, kanske en ny hobby eller liknande som får mig fokuserad på roligare saker I guess.

#20 Ja, eller hur, vad är vuxen liksom? Det som låter väldigt trevligt som vuxen kan vara att ha ett eget hus med en egen familj som man hittar på saker med. Det kan jag tänka mig att det skulle vara jäkligt fint. Det där med graviditet känns också lite jobbigt, men kroppen återhämtar sig väl ganska bra efter? :)

#21 Åh, gamla personer har jag alltid älskat och beundrat. De vet så mycket mer och har så mycket mer erfarenhet än jag, också väldigt mycket därför i de flesta fall att jag föredrar att prata med äldre människor. De är de bästa vägledarna. Jag kan prata med mina systrar men den ena är i 15-års åldern så hon kan nog inte riktigt relatera än, men det som hjälper väldigt mycket är att jag får växa gammal tillsammans med mina syskon och min pojkvän och mina kompisar i min ålder. Även fast min ena syster är 5 år yngre än mig så känns det inte som att det är mycket i det långa loppet, vi båda kommer vara gamla samtidigt etc. Det är skönt att veta att de kommer vara med mig på vägen, så jag inte är helt ensam i alla fall. En annan sak som kan lugna mig lite också är att jag tror att det kommer något efter döden, antingen att man blir på nytt född eller går vidare på något sätt. Jag tror liksom inte att allt bara tar slut och sedan var det ingenting mer med saken, så lite blandad skräck spänning är det allt!

#22 Okej, skönt att jag tolkade det fel. Ja, det känns väl alltid som allt har gått för fort, huvudsaken enligt mig är att jag försöker att njuta under hela vägen. Jag tror också att man känner sig yngre i huvudet, själen blir nog aldrig "gammal".

Aleya
9/23/15, 7:18 PM
#24

Fick dödsångest när jag var 20. Inte för mig utan för alla andra som kommer dö omkring mig. Att jag ska dö kan jag inte bry mig mindre om. Det är något jag accepterat och känner att dör jag nu är jag ok med det. (OBS! Det är inte det att jag sitter och väntar på döden, men försöker leva varje dag som om det vore min sista) Jag har dock slutat bry mig om ålder och ångest. Döden kommer då den kommer. Så varför hänga upp sig på små saker som är bara skit. Livet är för kort för att slösas bort.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Rainee
9/23/15, 8:08 PM
#25

#24 Ja, exakt. Det är jag också rädd för, speciellt när det kommer till mina föräldrar.. Vill inte förlora dem.. Va skönt att du accepterat det, det har jag också gjort i viss mån, men min hjärna vill inte ge fan i att grubbla på det tyvärr :( Men skönt att höra att det verkar vara en vanlig sak att börja tänka på i min ålder.

dementia
9/28/15, 9:03 PM
#26

Vad gäller föräldrarna tror jag att alla har samma ångest att förlora dem.. men jag brukar försöka tänka att det är "tidens och naturens gång", och att man helt enkelt får uppskatta den tid man har tillsammans (det gäller alla människor man har i sin närhet) under den tiden alla är här på jorden. Jag brukar tänka på vilken tur jag har som har få fantastiska människor i min närhet och att jag ens fått lära känna dem som en stor vinst.

Jag tänker på mitt liv som i kapitel i en bok. När jag flyttar till exempel, så tänker jag att jag "stänger" det kapitlet och kan tänka tillbaka på det som det var och bevara minnena. Sedan måste man gå vidare till nästa kapitel, men det betyder inte att jag inte kan tänka tillbaka på den tiden som varit.

Vad gäller åldersångest och liknande så tror jag att man får mindre ångest ju mer man "hunnit med". Vad har du för mål och drömmar? NÄR vill du uppfylla dem? Vet du det så släpper mycket av ångesten får då kan man tänka tillbaka på vad man faktiskt gjort och att det inte är så konstigt att tiden faktiskt gått frammåt. Sedan kan man tänka på vad som komma skall och vad man SER FRAM EMOT istället för att tänka på det som något ångestfyllt!

Jag har redan nu planer på vilken sorts tant jag vill bli en dag haha, så det skrämmer mig inte :)

Hoppas att någon av de här tipsen kan fungera för dig också!!!

Rainee
9/28/15, 10:26 PM
#27

#26 Åh tack för svar! Jag ska försöka tänka på det som nya och gamla kapitler som öppnas och stängs, för bara för att gamla fina kapitler stängs så betyder det ju inte att nya kapitler inte kommer vara roliga, hoppas jag i alla fall :) Jag hoppas att jag inte kommer bry mig så mycket till slut, det känns nog bara lite extra jobbigt just nu för det är 20, det är ju då man ska vara "fullvuxen" och ta en massa ansvar. Dock så dröjer det ett litet tag kvar tills jag flyttar hemifrån då jag inte ens gått ut skolan än haha :)

Annons:
Tjeja
9/29/15, 5:31 PM
#28

#27 Näe… en 20 åring är inte lika fullvuxen som en 30 eller 40 åring! Visst förväntar man sig vuxenansvar från en 20 åring men inte alls på samma nivå som man förväntar sig av en äldre mer erfaren person.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Rainee
9/29/15, 6:59 PM
#29

#28 Nej, självklart inte, tack gud för det för jag känner mig inte redo alls för att ha svar på allting. Vet inte om jag någonsin kommer vara redo för att ha allt ansvar, jag vill alltid söka råd hos äldre personer som har mer livserfarenhet. Men tror jag är lite extra rädd också bara för att det är en vändningspunkt de här åldrarna 20, 30, 40 osv. Tror det kommer lugna sig kanske sen och precis innan jag fyller 30 komma tillbaks lite bara för att det är en helt ny siffra eller hur jag ska beskriva det..

Upp till toppen
Annons: