Vänskap

Sosial död

2015-10-05 10:00 #0 av: kattenröd

Hej!

Mitt liv känns just nu väldigt jobbigt och ensamt. Jag vill väl mest skriva av mig lite men blir glad om nån har nåt att säga om saken...

Jag flyttade för ca 6 månader sen tillbaka till den stad jag bott i längst i mitt liv, spenderade tonåren och mesta av mitt vuxenliv här (är 35 nu). Jag var borta i 4 år, bodde med sambo i en annan stad ca 200km bort, sen tog förhållandet slut. Under tiden jag var borta så kom jag ofta och hälsade på kompisar här, vi hade alltid väldigt kul och de verkade alltid jättegalda att se mig och tyckte att det var jättebra att jag kulle flytta tillbaka. Nu när jag flyttat är det ingen som håller nån kontakt med mig alls. Ingen. Och jag fattar inte :( Hela sommaren har jag försökt bygga upp relationerna med kompisarna och finna nya människor, men det är alltid jag som föreslår att vi ska ses men alla har bråttom med annat och sen hör jag inte av dom. Jag börjar tröttna totalt, det känns som att jag gnäller till mig kompisar och det vill och orkar jag inte.

Okej, man växer ifrån människor, det är klart, men jag känner mig faktiskt utstött och sårad. Mitt sosiala liv är helt dött, jag är arbetslös också så har inte äns arbetskamrater. Jag har oftast inga problem med att vara för mig själv och gillar att göra saker även ensam, men dethär går liksom för långt. Jag har tom. frågat en par av mina ”närmaste” kompisar vad detta kan bero på och dom säger att de inte fattar. Men inte ens dom håller kontakt med mig.
Jag är ledsen och börjar bli depprimerad, vilket inte alls är bra. Hur gör man för att hitta människor att umgås med? Hobbyn och föreningar och sånt såklart... Men största problemet är väl att jag känner att mina kompisar svikit mig. Att jag nästan blivit lurad till att flytta tillbaka hit för att de var så glada för att jag skulle komma tillbaka. Kanske jag bara blivit extremt tråkig eller nåt... Kan inte låta bli att känna att det är jag som är problemet :( Men hur mycket ska man ändra på sig själv för att få kompisar? Jag är ingen person som klagar eller bråkar eller annat som jag absolut fattar att andra inte skulle orka med, men jag vet då inte vad jag borde ändra på och om jag äns är beredd på att ändra på mig så mycket faktiskt...

Anmäl
2015-10-05 11:23 #1 av: Gaara

I vår ålder så har man inte kompisar på samma sätt som när man gick i plugget osv. Det är väldigt lätt hänt att man blir lite mer ensam när man blir äldre. Det krävs mer planering för att vara med vänner när alla är vuxna.  Vissa har jobb, andra har jobb och familjer. Tiden räcker inte alltid till till att umgås med folk. Tror inte det är ditt fel eller deras att det blivit så. Har du försökt planera in något specifikt med dem? Säger man "Vi får ta och ses någon dag" så kan man räkna med att alla man säger det till är positiva till det, men sedan hör man inget mer. Däremot om du frågar en kompis "Vad gör du det här datumet? Kan vi ses då?" Då blir det annorlunda. Kan inte kompisen det datumet, fråga vilket datum den kan, eftersom att du ändå verkar ha mycket tid till övers just nu.

Jag har själv knappt tid till att träffa kompisar känns det som, då är jag ändå arbetslös just nu. Men jag har ju sambo så jag träffar ju honom varje dag och han är min bästa vän på samma gång, så jag har inte det behovet riktigt. Min bästa vän utöver honom bor bara några få portar ifrån oss, men hon och hennes sambo har en liten ettåring och får om en månad sitt andra barn, så de är ju lite mer upptagna på så sätt. Men ibland händer det att jag bjuder in mig själv på en kopp kaffe där på dagarna när hon är mammaledig och jag är arbetslös. Jag förstår hur du känner angående att det bara är du som tar initiativ till att ses. Det är likadant här. Men för min del så har jag aldrig haft många vänner. Däremot så har jag haft min bästa tjejkompis sedan lågstadiet så jag vet att jag får bjuda in mig själv där. Har till och med kallats för möbel av dem ibland. :P Men utöver henne så krävs det större planering för att träffa vänner, även de som faktiskt bor i samma by. :)

Anmäl
2015-10-05 11:45 #2 av: kattenröd

#1 Du har absolut rätt att många i vår ålder har fullt upp med sitt liv, men jag menar att det borde väl inte vara så svårt att ringa eler skicka meddelande då o då om man inte hinner ses. Inte ett enda telefonsamtal har jag fått på hela sommaren. Det är inte så att jag trott att allt skulle bli som förr,  men man undrar ju lite. Jag vet att kompisarna håller kontakt med varandra mycket och brukar ses, men jag blir inte inbjuden. Känner mig som en mobbad skolflicka :(

Och jag brukar fråga om vi kan ses vissa datum, ger flera förslag, får som svar nej går inte eller vi får se, sen hör jag inte av dem mer.

Får väl bara fortsätta att försöka... Hoppas jag hittar nån som tycker jag är värd besväret.

Anmäl
2015-10-05 15:19 #3 av: Gaara

Den enda jag pratar i telefonen regelbundet med är min mor som jag ringer en gång i veckan. Den enda jag smsar med varje dag är min sambo. :) Ingen ringer mig mer än sambon.  :P Däremot så brukar jag och bästa tjejkompisen skriva på skype ibland, men det krävs ju om jag ska kunna bjuda in mig själv på en kopp kaffe, om jag inte gör det via sms vilket kostar då vi har olika teleoperatörer och jag bara smsar gratis till samma som jag själv har. ;)

Anmäl
2015-10-05 22:42 #4 av: Zepp

Du är ensam.. i en ny stad.. se det som så!

Du kan välja att se det som ett helt nytt utgångsläge.. eller som ett problem!

Dina gamla kompisar har gått vidare från det ni hade när ni var unga, dags för dig att göra detsamma.

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2015-10-06 12:10 #5 av: kattenröd

Tack. Ni har rätt. Det är väl vara att sysselsätta mig med kyl saker och se cad kivet kommer med.

Anmäl
2015-10-06 15:16 #6 av: Gaara

Livet blir vad man gör det till. :) Så se till så ditt blir som du vill. :)

Anmäl
2015-10-06 20:03 #7 av: Zepp

Du har hur som helst startat om ditt liv från skratch!

Det kan mycket väl tänkas att du återknyter bekantskapen med dina gamla vänner.. men då från en helt ny utgångspunkt!

Man umgås som regel med personer i samma social situation som en själv!

Om alla dina gamla vänner befinner sig i parförhållanden så blir du tredje hjulet under vagnen!

Oandrasidan.. det kan finnas någon gammal killkompis som är ledig för tillfället?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2015-10-07 09:30 #8 av: kattenröd

#7 Majoriteten av gamla kompisarna är inte i förhållanden och är också arbetslösa. 
 Nån gammal killkompis som är ledig för tillfället.. Menar du att jag skulle slå mig ihop med den då eller, för att inte vara ensam? Vilket löjligt tips isåfall!

Detta handlar nog mycket om att jag varit i två länga förhållanden i mitt vuxenliv, varit singel väldigt länge sen sist och har bott ensam (utan sambo eller kompisar) sist för ca 15 år sen. Är väl bara så van vid att ha sällskap och nån att göra saker med. Nåt förhållande är jag inte ute efter nu, känner mig fri för första gången på åratal! Jag har som sagt inte problem med att vara för mig själv, men för mycket ensamhet är nog inte bra för en....

Men jag känner att jag faktiskt fick lite nytt perpektiv på situationen genom era svar, så tack verkligen! Ska sluta gnälla och börja leva mitt liv istället :)

Anmäl
2015-10-07 18:40 #9 av: Zepp

Menade bara som en möjlighet, dvs det handlar om att se de nya möjligheterna!

Nu utgick jag från att du var tjej och heterosexuell.. om du är något annat så ber jag om ursäkt.. men du kan applicera det på vem du vill!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2015-10-08 11:03 #10 av: Gaara

#9 varför skulle man välja att ragga på en gammal killkompis bara för att båda är singlar och hetero? Det låter rätt desperat och inte som en bra idé... Visst jag tycker själv att den bästa kärleken är där man är vän med den man blir tillsammans med. Men det krävs ju MER än att man bara är vänner för att det ska bli ett bra förhållande, så som kärlek, om du har hört talas om det? :)

Anmäl
2015-10-08 12:50 #11 av: [Grodhopp]

Ts:åååååh jag känner igen mig i hur det var och till viss del är för mig och sambon när vi flyttade hit från att ha bott i studentstad med massa kompisar. Det är jobbigt. Jag la massor av tid på att knyta ihop alla gamla kontakter, bjöd på fester och kontaktade på FB mm mm. Men vet du vad? När det gått en tid, då insåg man att man inte behöver så många bekanta utan några få bra vänner. Såna som man kan träffa sällan men ändå plocka upp tråden där man var.

Vissa är kass på att höra av sig, och då kan det tyvärr vara så att man får bli den som påminner ibland, men då ska man tycka det är värt det! Jag åker en helg till en av mina bästa vänner då och då, hon bor tre timmar bort med bil. Men hon känns alltid närvarande för mig ändå. En annan som bor i samma stad är väldigt upptagen (hon är singel och planerar alltid upp helgerna noga), men en kaffe varannan vecka får duga ibland, ibland ses vi tre dagar i rad och vi sms:ar ofta. En annan pratar jag i telefon med en gång i månaden, en fjärde träffar jag mkt i perioder och ibland hörs vi inte på månader! Resten skiter jag faktiskt i, ses vi så gör vi men jag jagar inte längre.

Jag tror du gör väldigt rätt i att ta tiden för dig själv som en bra sak, utveckla intressen du glömt av, engagera dig i någon förening om du vill (röda korset söker tex alltid folk), gå en kurs eller måla om ett rum. Och att prata med sin mamma ska man inte förakta, gör jag med varje dag nästan haha. Och så tipsar jag om att skriva dagbok, då kan man prata av sig med sig själv om man vill och det är rätt skönt!

Det där med att man ska vara i samma situation i livet för att umgås håller jag absolut inte med om, så har inte jag det med en enda vän. Vänskap handlar om att förstå och lyssna på varandra trots olikheter, inte att vara så lika som möjligt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.