Annons:
Etikettkänslor
Läst 3023 ggr
[Grädd]
2015-10-06 12:09

Hur ärlig behöver man vara i ett förhållande?

Jag och min sambo har inte varit tillsammans så jättelänge. Det var han själv som efter ett tag när vi pratade om barn att han haft en jättejobbig tid i sitt liv där han under en tid trodde att han var pappa till ett barn som sedan visade sig vara ett missförstånd.

Han sa att han trodde detta ett tag men att tjejen tydligen hade legat med flera killar så då ja var det tydligen ett missförstånd att det var han som var pappan…När jag pratat med honom andra gånger så har han sagt att han aldrig lämnade något faderskapstest men att han visste att det inte var hans, att det även var "rättsligt" att det inte var hans barn och att de inte haft någon kontakt.

Jag hittade igår en konversation med ett samtal där det framgår att han är barnets biologiska pappa, han har försökt träffa barnet något år innan vi två träffades och har tydligen skickat saker med "pappa" som avsändare. Denna konversation handlade om att den "nya" pappan ville adoptera barnet men tydligen har min sambo ifrågasatt detta, dock är nu adoptionen klar vilket vad jag förstått det utifrån konversationen skett i början av vårt förhållande. 

Jag ville inte säga till min sambo att jag sett konversationen så jag började prata om det och sa att  jag hade en känsla av att han inte berättar hela sanningen. Jag sa att jag tyckt han svarat avvikande tidigare och att jag trodde att det var hans barn men att han bara inte ville berätta det. Jag försökte fråga och fråga men samtidigt kunde jag inte berätta att jag sett konversationen men det han berättat nu är att han trodde att han var pappa tillbarnet och skrev på faderskapstest när det var fött (funkar det ens så eller måste man inte göra ett dna prov?). Tjejen hade enligt honom legat med flera killar så han är nästan helt säker på att det inte är hans barn säger han men att han inte gjort något dna prov, och att han ibland tänker på om det skulle kunna vara hans barn.  Han säger att han inte haft någon kontakt med barnet utan  att han försökt skicka en julklapp men att den kom tillbaka…han säger även att adoptionen gick igenom ett år tidigare än vad jag förstått det som i efterhand av konversationen att den gått igenom (då i början på vårt förhållande). Jag hittade även några bilder på nätet där jag  nog tydligt ser att det är hans barn. 

Han säger att detta är något han tycker är jättejobiggt att prata om och att det inte har med mig att göra för allt det här har hänt i dåtid där jag inte fanns med i bilden. Jag vill bara att han ska vara ärlig. Har jag ens  rätt att kräva att få veta dem här sakerna eller ska jag bara försöka glömma det? och gå vidare? Han har ju ändå berättat en del men ändå ljuger om vissa saker…men som sagt så vet jag inte om jag heller kan kräva att han ska vara helt ärlig om en sån här sak? Jag vill ju heller inte säga att jag snokat fram en gammal tom aktivt arkiverad konversation.

Hur skulle ni reagera och vad tänker ni?

Annons:
Afturelding
2015-10-06 12:19
#1

Har han försökt träffa barnet men inte fått, så är det med stor sannolikhet en sorg för honom. Och något som kanske är för jobbigt för att säga högt. Jag skulle haft överseende med att han modifierat sanningen i ett sådant läge.

Och nu är det ju också så att han inte får ha kontakt med barnet, och barnet är inte en del av ert liv, så jag skulle bara ha släppt det. Precis som han är tvungen att göra.

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Gronstedt
2015-10-06 12:21
#2

Du kan inte kräva någonting, du kan bara själv känna efter vad du kan leva med. 

Han tycker det är jobbigt att prata om och han tycker att du inte har med det att göra. Han vill inte dela detta med dig. Det är inget du kan ändra på. Du kan bara bestämma dig för om du kan leva med att din partner har ett liv före dig, som du inte har med att göra.

Om barnet däremot på något sätt skulle komma in i ert liv tillsammans tycker jag du har rätt att begära att få veta vad som händer och varför.

[peter54]
2015-10-06 12:21
#3

Jag tänker att förr eller senare blir han tvungen att tala om sanningen för dig om ni fortsatt lever tillsammans och då är det kanske inget att spara på nu. Bättre att öppna pandoras box tidigt i förhållandet än efter flera år tycker jag. Sedan tycker jag att en sådan sak är det dåligt av din kille att ljuga om från början. 

När jag träffade min fru för 25 år sedan berättade hon att hon varit gravid, men gjort tidig abort eftersom hon fortfarande var studerande utan inkomst eller bostad. Jag uppskattar den ärligheten.

Niklas
2015-10-06 12:22
#4

Eftersom du inte är ärlig tycker jag inte att du kan kräva det av honom. I och med att du valde att inte berätta vad du vet får du nog godta de svar han givit dig.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

kattöga
2015-10-06 12:23
#5

Jag skulle backa! Det är för allvarliga saker för att låtsas som att dom inte finns. Och eftersom det gör ont i honom att prata om det, så kommer det säkert att påverka honom/er även framöver, även på lång sikt. Och du  kommer alltid att undra. 
Jag skulle alltså backa, tills han vågar "ta bladet ifrån munnen" åtminstone!

Och jag skulle vara ärlig själv om jag vill att min partner ska vara ärlig……. alltså berätta att jag sett konversationen……

Tänk vad mycket spännande man kan lära sig, när man inser att man inte är så smart som man har trott!    /   Catta-Y

Meeow! 

Tjeja
2015-10-06 12:24
#6

Hur är er relation i övrigt? Känner du dig trygg annars i vardagen med honom? Trivs du med honnom förutom detta?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Annons:
Scorpio97
2015-10-06 12:32
#7

Eftersom det är något som hände innan ni blev tillsammans och det inte kommer påverka er relation (han är ju inte pappan till barnet nu om adoptionen gått igenom, oavsett om han är det biologiskt eller inte) så anser inte jag att han har någon skyldighet att berätta för dig. Hade jag varit i din situation hade jag inte försökt pressa, utan accepterat att det är något känsligt som han inte vill prata om. Någon dag kanske han blir redo att berätta, och kanske inte. 

Sen tycker jag det är fel att kräva att han ska vara ärlig när du inte är det.


//Jessie

Honestyisdead
2015-10-06 12:45
#8

En så stor sak som barn anser jag att man är ärlig med. Jag hade berättat att jag snokat. Sen vet jag inte om jag hade stannat.

[Thiah]
2015-10-06 14:37
#9

Bara en parantes så behövs inget dna prov för att få skriva på faderskapspapper.

Maria
2015-10-06 14:38
#10

Jag tycker nog också att det är viktigt, om man har tänkt sig en framtid tillsammans, att vara ärlig från början.

Även om barnet är adopterat så finns det inget som hindrar att han/hon söker upp sin biologiska far. 

Ni bör nog prata igenom det här båda två och tala om för varandra vad som hänt.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Maja92
2015-10-06 17:10
#11

Jag hade själv dragit öronen förare detta. Även om det gör ont är det viktigt att man pratar om såna stora saker i en seriös relation. Kan han ljuga om detta så kan han ljuga om mycket annat. Bygga relationer på lögner är oftast ingen bra grund.

Ebolaa
2015-10-06 19:39
#12

Hej TS! Ja det här är verkligen ett dilemma, men jag tänker lite såhär…. Jag kan tänka mig att din sambo inte vill berätta hela sanningen eftersom han inte kan göra om hans tidigare val i livet, han verkar försöka finna sig i allt som skett och bara vilja gå vidare efter detta. 

Om du nu ska berätta att du sett den här konversationen så kommer det med all säkerhet dra upp känslor för honom igen. Han kanske kommer ifrågasätta de val han gjorde, eftersom även du verkar tycka att han ser ut som barnets pappa och att det i "konversationen" sades att han var barnets biologiska pappa - vad kan det få för konsekvenser för honom idag? Vill du hjälpa honom få tillbaka vårdnaden (om det ens går) eller vill du bara ha 100% ärlighet i ert förhållande?

Jag själv vet att jag hade berättat att jag sett konversationen just bara för att jag skulle vilja stöda min sambo i hans tillvaro. Att ha adopterat bort ett barn, med eller utan sin egen vilja, sätter nog sina spår, och därför kan det ju vara bra att han vet att någon annan också vet vad han har varit igenom. OM du tar steget och vill vara helt ärlig mot din sambo så är det också väldigt viktigt att du visar att du vill stå vid hans sida trots "hans bakgrund", och samtidigt stödjer honom i vad han vill göra; att helt och hållet avstå från kontakt med sitt barn i framtiden eller att ge honom  stöd i att försöka göra ett närmande (om han kan/får) till barnet..

Lycka till i val och kval :)

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: