Psykologi

Känner du en "narcissist"?

2015-12-21 16:07 #0 av: indran

Jag hittade en gammal tråd om psykopatiska partners, vänner osv http://relationer.ifokus.se/discussions/5162a2c48e0e74056400054d-kanner-du-en-psykopat

Jag har nu en undran om du känner till / misstänker någon med narcissistisk personlighetsstörning i din närhet?

http://www.mabra.com/tillsammans-med-en-narcissist/

http://www.narcissism.se/

Anmäl
2015-12-21 16:11 #1 av: oddahviing

Ja, min mamma

Anmäl
2015-12-21 16:15 #2 av: Skorpion76

Ja, min pappa och hans syskon! 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2015-12-21 16:56 #3 av: pyromanen

Ja. Två stycken.

Anmäl
2015-12-22 18:13 #4 av: Ebolaa

#0 Ja, min mamma. Något är riktigt fel i hennes personlighet.. Sen är min moster och min mormor lite i samma stil, men inte riktigt lika extrem dock. Min mamma har inte heller några vettiga vänner längre på grund av hennes personlighet. Länken nedanför tar upp 24 olika personlighetsdrag en mamma med narcissistisk personlighetsstörning har eller kan ha, min mamma stämmer överens helt och hållet förutom på två punkter..

http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Om ni är nyfikna på hur det kan se ut så rekommenderar jag er att kolla in länken..

Anmäl
2015-12-22 19:49 #5 av: Jojaton

Jag har en "bekant" som jag skulle säga stämmer rätt bra in på beskrivningarna.

 Johanna - @mysheltiesam

Anmäl
2015-12-22 19:55 #6 av: Skorpion76

Det jag trodde var auktoritär attityd hvisar sig handla om narcissism. Det har jag fått lära mig här. 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2015-12-22 20:09 #7 av: Jazmin1e

Min mormor.

Anmäl
2015-12-23 01:16 #8 av: VästkustFia

Har haft ett par sådana personer i min närhet.  Till min förvåning tonades de här dragen ner betydligt i 60-70-årsåldern.

Anmäl
2015-12-23 13:38 #9 av: Skorpion76

De är inte svåra att avslöja och när man väl har gjort det kan man intw lyda dem. De kräver att alla andra människor i deras närhet ska uppföra sig ordentligt samtidigt som de själva inte lever upp till det.  

Om du lyder och gör som du blir tillsagd heter det att du är duktig, men märkligt nog anses inte den lika duktig som faktiskt säger ifrån. Om man säger ifrån innebär det att man faktiskt har tänkt ett steg längre än de som bara spelar med och frågan är varför inte det uppskattas lika högt som att bara lyda, spela med och göra som alla andra säger.

Dessutom är det ju faktiskt så att den som har någon form av autism inte klarar av att sortera bort alla störande intryck och det i sin tur innebär också att han eller hon hela tiden måste tänka på mycket av det där som de flesta andra människor tar för givet. 

Man måste verkligen tänka på att koncentrera sig stenhårt trots att man verkligen har svårt för det. Det gör att man spänner sig enormt mycket. Man kan inte slappna av och vara sig själv eftersom det är då som handikappet kommer ifatt en. Det är extremt jobbigt och man blir väldigt fort trött efters-om man måste anstränga sig så fruktansvärt hårt, men det värsta är att trots att man verkligen käm-par och tar i så att man blir blå är det ändå ingen garanti för att man blir accepterad för den som man är. 

Därför kan det kännas så fullständigt meningslöst att verkligen anstränga sig till det yttersta när det ändå inte ger något vettigt resultat. Jag har gett upp och vill inte lyda därför att jag inte orkar mer. Den som inte accepterar mig för den jag är kan faktiskt helt och hållet strunta i att lära känna mig. Jag har ett oerhört stort behov av att berätta saker och om jag skriver kan jag hålla berättndet någor-lunda i schack, men det är ändå svårt och det är heller inte alltid eller överallt som jag kan gå undan för att sätta mig med mitt skrivande.

I sådana situationer blir det riktigt jobbigt eftersom jag inte vet vart jag ska ta vägen. Följer jag impulsen och berättar det jag vill säga heter det att jag tjafsar och det vill jag ju inte. Det slutar med att jag blir ensam med skammen, skulden och det dåliga samvetet.

Aldrig känner jag mig så ensam som jag gör just då. Det är en hemsk känsla och inte blir det bättre av att jag tvunget måste lova att lyda. Löftet om lydnad är mycket viktigare än att ta reda på hur jag égentligen känner samt erbjuda alternativ till hur jag ska göra istället. Dessutom tror jag inte heller att den som kräver att jag ska lyda riktigt har förstått hur svårt det är och hur hårt jag måste ansträn-ga mig för att klara av det. Dessutom är det så att även om jag tar i så att jag blir blå garanterar inte det att jag blir accepterad. Det är en väldigt jobbig känsla som jag verkligen inte önskar någon annan.
 
Självklart håller jag med om att det ser riktigt snyggt och prydligt ut när människor uppför sig som de ska, men vad ska de göra som på grund av en funktionsnedsättning inte klarar av det? Dessutom är det faktiskt så att de gamla människor som blir dementa tappar också de funktionerna. Det är likadant om du får en stroke eller liknande.

Alla skador på hjärnan kan faktiskt medföra att beteendet påverkas negativt och därför förstår jag inte vitsen med att kräva ett korrekt uppförande av någ-on som så uppenbart inte klarar av att leva upp till det. Den som kräver ett korrekt uppföörande av någon saknar förmågan att se offret för vem han eller hon egentligen är och vilka kvalitéer som personen ifråga faktiskt har. 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2015-12-23 16:49 #10 av: [Daisy-Moa-Elsa]

Utgår man från Wikipedias första rad " Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. " så känns det som en summering av många i dagens samhälle. "

Tar man det till en annan nivå, blir dem färre Glad


Anmäl
2015-12-23 17:14 #11 av: [Otippbar]

Ja mitt x är narcissist, uppfyller alla kriterier och mer. Levde ihop tills jag var totalt nerkörd mentalt och fysiskt. Vid uppbrottet från relationen begicks även då ett antal brott inklusive inbrott. Blev hotad och förföljd genom landet. Det dröjde länge innan jag vågade anmäla. Vid det laget var det hela preskriberat och jag saknade bevis förutom några hundratal sms.
Mår idag bra. Har jobbat med mig själv mycket. Självkänsla och självförtroende var i botten. Det tar en lång tid att bli en "fungerande" människa igen. Sviten jag nu mest känner av är utmattningssyndromet. Men det blir bättre. Bor inte heller på min folkbokföringsadress idag av säkerhetsskäl. Något skydd är jag tydligen inte berättigad.
Men jag har lärt mig att klara mig på egen hand, lärt mig ta vara på styrkan i att vara mycket självständig. Lärt mig att se det ljusa i framtiden.
Det är möjligt att frigöra sig från en narcissist. Men mycket svårt. Så till alla som är utsatta vill jag säga att det är fullt möjligt att ta tillbaka sitt liv, sin värdighet och sin frihet..etc.. Att känna glädje och trygghet igen. :)

Anmäl
2015-12-23 17:25 #12 av: [Otippbar]

#8 När människor blir äldre tror jag att lite av den drivande energin till beteendet minskar. Man har kanske helt enkelt mindre ork, kanske även sjukdomar eller krämpor som tar av energin, så det tonas därför naturligt ner.

Anmäl
2015-12-23 17:29 #13 av: [Daisy-Moa-Elsa]

# 11 gör mig så ont att läsa ditt inlägg fortsätt på att fokusera på styrkan inom dig och luta dig emot din egen styrka så är jag säker på att du en dag finner glädje och trygghet igen.

Anmäl
2015-12-23 18:42 #14 av: [Otippbar]

#13 Det var inte min mening att det skulle göra ont. Men tack så mycket för din medkänsla och pepp. Har faktiskt börjat hittat glädje och trygghet i väldigt mycket. Ja visst är det så, att den bästa att luta sig emot är sig själv :).
Men när det kommer till trygghet i nära relationer som en partner... nja det är jag inte alls redo för. Vet faktiskt inte om jag kommer att vilja ha någon heller mer i mitt liv. Det känns däremot lite ledsamt bara.

Ha en riktigt fin jul. Kram

Anmäl
2015-12-23 21:19 #15 av: Zepp

Som #10 är inne på Narsicissm är den dominerande personlighets typen i dagens samhälle.

Vi har gått från ett Oidipusialt samhälle till ett narsicisstiskt!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2015-12-23 22:29 #16 av: [Otippbar]

#15 Är benägen att hålla med om att det tyvärr är ditåt vi går. Men det är ändå viktigt att särskilja det vi pratar om här ifrån narcissism i bemärkelsen personlighetsstörning.

Intressant studie angående narcissim och om hur t ex sociala medier bidrar till utvecklingen http://www.socialamedier.net/den-narcissistiska-epidemin/

Anmäl
2015-12-27 14:21 #17 av: indran

#4 Tack för länken.

Jag har råkar ut för en narcissist. Mitt ex.
Trodde länge att det var fel på mig och hamnade i djup depression till slut.
Det var först då när jag fick kontakt med psykvården  och jag fick  en samtalskontakt,  jag insåg att det var narcissisten som  kört mitt psyke i botten. Inte nog med det för hen misshandlade mig redan efter fyra månader och fortsatte med det minst varje vecka. Som förklaring till det beteendet var att jag förtjänade det eftersom jag är sån hemsk person. Hen krävde också att jag skulle sluta vara i kontakt med andra i ett försök att isolera mig. När jag inte lydde fick jag naturligtvis ännu mer fysisk och psykisk stryk.

Exets mamma är även narcissistisk och båda jobbade stenhårt på att se till att ge mig dåligt rykte bland släkten. 

Nu är jag fortfarande kvar i depressionen och jobbar för att komma på fötter. Vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. 
Vissa dagar är helt okej medan andra är helt fruktansvärda för jag saknar exet desperat ibland. Känns som att depressionen förlänger hela frigörelseprocessen. Antidepressiva mediciner hjälper mig bara att stå ut med livet men jag är sorgsen hela tiden. 

Anmäl
2015-12-27 15:33 #18 av: [Otippbar]

#17 Hej! Känner med dig. Har varit precis där du nu är. Levde isolerad många år och bröts ned tills jag var övertygad om att jag inte förtjänade bättre. Har du en samtalskontakt som du kan känna dig bekväm med så råder jag dig att fortsätta med det regelbundet. Gå dit minst 1 gång i veckan även om du tror att du inte behöver. Känn efter, efter samtalen om du känner dig stärkt. Gör du inte det så hitta genast någon annan att prata med.

Det är bra att du får hjälp med antidepressiva mediciner i de mest kritiska perioderna. Vet att det är skitsvårt att ta sig ur isoleringen, men det är ännu viktigare att du får kontakt med människor som kan stödja dig och hjälpa dig att bygg upp din självkänsla igen. Nedbrytningsprocessen har ju gjort dig mycket förvirrad och man ser inte verkligheten klart längre. Du behöver hjälp med det.

Jag har varit i det mörker som du är i nu. Det får ta tid och det kommer ta lite tid. Var snäll mot dig själv för det förtjänar du verkligen. Låt ingen tro att du är värdelös och misslyckad, för det är du definitivt inte! Kämpa på vännen.

Här har du en länk som jag hade mycket nytta av http://www.tuvaforum.se/

Anmäl
2015-12-27 16:22 #19 av: [Otippbar]

... Det är ju så att man TROR att man saknar exet pga en föreställning man har om hur det skulle kunna vara. Man har också många gånger om och om igen, blivit manipulerad då denne spelar upp en underbar sida... för att i nästa stund misshandla. Löften som bryts, lögner mm. Den där underbara sidan är inte kärlek som visas mot dig. Det är viktigt att veta. Detta kommer aldrig att kunna utvecklas till ett sund relation.
Jag själv försökte bryta upp flera gånger och blev lockad tillbaka pga denna sida. För varje gång jag ville ge det en chans förvärrades och ökade våldet.
Gå inte tillbaka. Det känns hårt att säga, men du saknar äkta kärlek. Och inte det som ditt ex visar dig. Jag gissar, men framförallt beror saknaden på att du behöver lära dig älska dig själv och hitta dig själv.
Ta hand om dig!

Anmäl
2015-12-30 02:24 #20 av: [LoveUnite]1

Dragen fanns hos min farmor ganska mycket.

Dragen finns även hos min pappa men han har även dragen med blandning mellan sociopat och psykopat. Inte lätt att växa upp med en sådan.

Anmäl
2015-12-31 07:12 #21 av: viktoria91

Ja en som jagstod i samma stall som. En hemma mamma, helt galen!

Anmäl
2016-01-01 21:52 #22 av: Zpookey

Jösses. Förskräckt
http://www.mabra.com/tillsammans-med-en-narcissist/

Mitt ex till 100%
Fast hon körde även med otrohet med andra som gav henne uppmärksamhet också. Bra kombination...not.
Den sista hon var otrogen med är hon tillsammans med nu och han har tydligen också svårt för att ha fel. Spännande förhållande. Skrattar
Skönt att det är över. Glad

Anmäl
2016-01-03 18:27 #23 av: Seth

Min mamma är narcissist och min pappa är psykopat härlig blandning 😂 pappas syskon och föreldrar har också psykologiska empati störningar. Sama sak gäller mammas släkt. Jag tror alla mina syskon har en liten släng med. Men vi är inte alls som våra föreldrar. Hur man kan vara lycklig i en sådan familj kan man ju fråga sig. Mitt svar blir att det inte går. Men man måste också vara stark nog för att lämna dom och just nu är jag inte där.

Anmäl
2016-01-03 18:59 #24 av: [LoveUnite]1

#23 min pappa är sociopat/psykopat samt alkolist, har ingen empati eller känslor, våldsam, manipulativ och man vet aldrig vart man har honom.

Som barn är det ju inte lätt att lämna skepp men som vuxen sa vi "barn" upp kontakten med pappa. Han har inte ens försökt ta upp kontakten eller försöka göra så vi inte sa upp kontakten.

Nej, det är inte lätt att växa upp med sådana i familjen. Jag har ärr från det kan man lugnt säga.

Anmäl
2016-01-03 20:38 #25 av: [Otippbar]

#23 Jag har inte varit i din situation, men önskar att du hittar din styrka att bryta dig loss från det som inte gör dig lycklig och får dig att känna dig svag. Jag tror tvärtom att du är en stark person, pga det du beskriver.
Det är faktiskt inte helt säkert att du ensam måste kämpa på med detta. Om det inte finns några som förstår dig eller tror på dig i din närhet, så försök hitta dem och ge dig aldrig förrän du får det stöd som du kanske behöver. Dom människorna finns. Var dom finns kanske någon annan här kan tipsa om?
/O

Anmäl
2016-01-03 21:04 #26 av: Seth

Skriver om

Anmäl
2016-01-03 21:13 #27 av: Seth

Tackar så mycket och jag tar gärna emot hjälp om det finns. Har varit i dena situationen för länge. Det är föreldrarnas röster och viljor som ekar i mitt huvud. Nej det är faktiskt ingen som tror mig när jag pratar om det. Pappa har ett höglöns jobb som cheff och mamma är så duktig på jobbet och trevligare och vakrare kvinna har man ju aldrig sätt 😥 det är en bra fasad.. tackar för era lyftande ord 😊 jag hoppas värkligen jag ska bli stark nog att ta mig ur deta. 😐

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.