Annons:
Etikettförhållande
Läst 1312 ggr
Zabbio
12/21/15, 5:09 PM

Ambivalent om förhållande

Har suttit och läst lite och funderat, tvekar på att skriva.. Jag vet inte om jag egentligen söker råd, kanske mer lite bollplank.. bekräftelse på att jag inte är helt knäpp i huvet eller nåt.. ;)

Jag är singel. Egentligen trivs jag rätt bra med det - jag behöver mycket tid för mig själv och jag har goda vänner som jag umgås med. Jag är ingen social person i den mån att jag inte trivs på krogen eller på suparfester eller större sammanhang. Visst kan jag umgås i grupp men det kräver en del energi och jag brukar hamna ensam eller tyst i nåt hörn för att jag helt enkelt inte har så mycket att säga, och jag har lite svårt att ta för mig i samtal med flera personer. Det känns inte som att min åsikt är viktig och dessutom har jag  svårt att göra mig hörd ens när jag faktiskt försöker, så då känner jag mig mest ignorerad även om jag är helt säker på att det inte är för att någon medvetet ignorerar mig. :)

Men ibland saknas något. Det hade inte varit helt fel att träffa någon att bara hålla om (just sex är inget jag saknar, men en varm kram nån gång ibland..), lite vardagsromantik med en film eller bio eller bara att finnas, liksom.

Fast det är ju det där med att jag trivs rätt bra själv också. Och jag är ganska osäker.. jag har haft ett par korta förhållanden för länge sedan nu, där allt har hamnat på mig. Det har varit jag som fått åka till honom, jag som fått ta initiativ alltid, ibland hade han (de, fast det var olika killar vid olika tillfällen) inte ens brytt sig om att gå upp ur sängen när jag skulle komma.  Jag har inget emot att planera om lite grann och ta mig tid till att träffas, men det ska ju inte bara hänga på mig. Jag har heller inget emot att ''göra ingenting'' men om det alltid blir att göra ingenting och alla andra förslag nobbas så… nej..

Sen är jag rädd att jag är för svår att vilja ha ett förhållande med.. Att jag inte är glad nog, eller blir för glad, eller blir klängig..eller för avståndstagande, eller..  Jag försöker vara en person som jag själv hade kunnat trivas med, och jag upplever ju att jag har goda,  nära vänner som uppskattar mig.. men på något sätt tror jag inte att jag skulle kunna hitta en partner som uppskattade mig för den jag är. Jag vet inte om jag vill ha ett stadigt förhållande med förväntningar om att flytta ihop och skaffa barn (ok,  jag vet att jag inte vill ha barn), det skulle kännas pressande. Fast samtidigt är jag ju inte rädd för att flytta ihop med någon om det känns rätt. Och jag är ju inte intresserad av nån kk eller nåt, eller av att dejta flera personer samtidigt.. så ska det vara något så ska det vara något bra.

De förhållande jag haft (shit, måste vara typ 6 år sedan..) har varit korta och för det mesta avslutade av mig när jag känt att personen inte alls engagerade sig, eller rent av försökte trycka ner mig (minns särskilt kommentarer om slampiga kläder = jeans och vanlig t-tröja, eller hor-smink =endast mascara).  Ett annat slutade med att killen hotade att ta livet av sig och fortsatte höra av sig i flera månader. Jag är väl för självständig för att låta någon trampa på mig, men jag har för dålig självkänsla för att tro att jag är möjlig att älska… :/ Klurig sits..

Sen vet jag inte hur jag ska hitta någon heller. Tänk om man bara kunde ha ett märke på jackan som sa att man var singel, så kunde man ju se om det fanns någon annan singel ute i affären eller på tåget, och börja prata.. :P Det känns ju som att alla har någon redan.
Jag skulle vilja börja med någon aktivitet (målarkurs eller nåt som jag kunde tycka var intressant), men pga pendling och konstiga tider är det svårt att ha något regelbundet att gå till.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Annons:
_Fisken
12/21/15, 5:39 PM
#1

Jag läser vad du skrivit o det ser ut som du har "vanliga" problem som alla andra har - mer eller mindre.  

Testa dejtingsiter. Jag antar att du redan funderat på det och avfärdat denna variant.  Eller?

Enligt hörsägen (en väninna) så var det en del gifta karlar och burdusa hingstar på dessa dejtsiter som ville ha en kk men de får du ju blocka.

Zabbio
12/21/15, 5:51 PM
#2

Ja, förmodligen :) men då är jag ju inte helt knäpp i varje fall :P

Jag har varit med på någon dejting sajt. Är dock inte motiverad nog att betala för det, så det är kanske inte de mest seriösa…
Jag tycker det är svårt, får sällan vettiga svar och blir osäker på de jag ser.  Beskrivningarna verkar inte stämma in helt, men det är ju svårt i text.. vilket är egentligen mest relevant för denna personen? Skrev de ''äventyrlig'' för att de vill hajka uppe i norrlan 51 veckor om året eller för att inte verka tråkiga? Sen om man nu  skickar meddelande till nån och det verkar bra i text så kanske det inte alls är bra när man träffas, men då känns det lite som att jag har något prestationskrav eller har förlett dem om det sen inte känns bra..

Och de som inte letar kk vill ha barn, så där gr det ju bort. Det är ju liksom inget att kompromissa om, barn ska ha två föräldrar som verkligen vill ha dem.

Jag har dejtat en kille från nätet i ett par månader. Han bara bytte telefonnummer, blockerade min facebook och hörde aldrig mer av sig, svarade inte på mail eller något…. vi hade inte bråkat eller sådär, så jag fattade inte vad som hände först. Vad gjorde jag för fel liksom? Kvällen innan hade vi haft trevligt och sett film..
Så jag vet inte. 

Jag är inte rädd att träffa nån på nätet, men dejtingsidorna känns lite.. konstlade.. och tryckande.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Zabbio
12/21/15, 5:54 PM
#3

Har även träffat en kille från ett helt annat onlineforum, vi hade väldigt trevligt i text och chattade varje dag, även ringt. Sen när vi träffades så var det jättekonstigt och han var mycket äldre än jag, dubbelt min ålder (den detaljen hade vi missat..🤪)… det blev nog väldigt märkligt för oss bägge.

Sen känns det mer nervöst på nätet.. om man träffas IRL så vet jag ju att de har sett mig, är ok med mitt utseende och kroppspråk osv.. men på nätet är jag rädd att ge en bild av mig själv som gör dem besvikna när de ser alldagliga lilla mig på riktigt.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

_Fisken
12/21/15, 7:12 PM
#4

Vad gäller dejtsiter.  Även om du träffar nån på puben/dansen och väljer att satsa på personen och du går med på att gå på restaurang helgen efter så är ju det också lotteri. Du vet ju inte vilka egenskaper denna person har förren efter en tid  -  kanske inte förren eftersen ni skaffat bostad/barn tsm. Samma lotteri är det ju med dejtsiter men dejtsiterna ger ju liiite mer information om vad det är för pelle du kommunicerar med. Allt detta ligger i sakens natur. Det är svårt men  "Skam den som ger sig!". Så jag skulle nog, om jag vore som du, satsa en vända till på dejtsite igen. 
Men missa inte grundläggande grejer såsom sexuell läggning, kön, ålder etc. nästa gång. :-)

Den där som blockade dig o bytte telefonnummer. Han kanske träffade nån annan? Det var säkerligen inte ditt fel.

Zabbio
12/21/15, 8:29 PM
#5

#4 Jo, fast det är ju inte riktigt samma sak… det finns ju den här ''kemin'' eller vad man ska kalla det som man känner av när man träffar någon. Inte bara utseende men allt annat också.. den är väldigt viktig för mig :) Men visst, man vet aldrig allt om en person.

hehe, nä, jag och den äldre mannen träffades på ett icke-dejt forum, så det  var nog en av anledningarna till att åldern inte dök upp. Det kändes ju uppenbarligen som att snacka med någon på samma nivå  :P

Nä, och var det mitt fel att han stack så kunde han åtminstone ändå skickat ett sms eller nåt… väldigt dålig stil att bara hux flux försvinna efter flera månader.
Det är en av de sakerna som minskar motivationen att aktivt leta efter nån (online eller IRL)… orkar jag börja lita på en person och riskera att bli sviken på det sättet?  Just när man aktivt letar så känns det som mer press på att vilja ta det ett par  steg längre än bara fika också. 
Men det det hänger på till syvende och sist är om jag är tillräckligt motiverad för att faktiskt försöka hitta någon. Egentligen hade jag hellre kommit på nån lämplig aktivitet eller nåt där jag kan träffa folk utanför min vanliga umgängeskrets, men utan fokus på dejt. Fast det är det här med regelbundna tider.. och att komma på nånting jag skulle tycka var kul att göra.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

_Fisken
12/21/15, 8:41 PM
#6

Jag hittade en otrolig kärlek via dejtsite och den kemin fixade sig via mail. När vi träffades till sist så visste vi det mesta/viktigaste  om varann. Detta till TROTS att hon var dålig på att skriva. Men vi höll kontakten varje dag.  
Egentligen vet man mer om personen ifråga genom att skriva mail men då först måste man veta att det inte är nån oärlig person iofs.  I ett mail kan man berätta ganska känslig information lättare än öga mot öga. Därför menar jag att efter en bra mailväxling under en tid får reda på ganska mycket. Till sist delar man bilder och sen Skype. Stegvis liksom…
MEN då måste ju givetvis motivationen finnas - och den fanns när jag såg henne. :-)

Annons:
Zabbio
12/21/15, 8:49 PM
#7

#6 Kul att det har funkat så bra för dig :)

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Upp till toppen
Annons: