Eftersom du inte varit otrogen kan han heller inte kräva att du redovisar allt i minsta detalj. Det låter mer som han har problem och behöver proffshjälp för att reda ut det. Jag förstår att du blir både ledsen, sårad och arg när du inte gjort något. Vill han inte inse att du inte varit otrogen trots att du förklarat och bevisat att det inte är så blir det nog svårt att få honom att tro dig. Parterapi är kanske något ni kan fundera på. Då får liv prata med en utomstående som kanske lättare når fram till honom.

Av egen erfarenhet så kan det kanske vara så att han vill lägga över något på dig som han själv kanske gör? Att få dig att bryta upp för att han inte själv vågar?
Men det är bara en gissning från min sida. Men om du blivit förälskad i någon annan, oavsett kön, så kanske ditt nuvarande förhållande inte är rätt. Man ska ju inte hålla ihop bara för barnen, det mår de inte bra av.
Eftersom att er relation kommit upp i en diskussion så är det kanske så att ingen av er är riktigt nöjd med den. Det kanske är bättre att skiljas som vänner innan det blir för infekterat?
Du får fråga dig själv om du innerst inne vill fortsätta din relation med honom.
Och det är ju en fråga om vad du vill och inte vad andra vill.
Är förhållandet värt att bygga vidare på?
Ibland behöver man dra av plåstret snabbt för att inte dra ut på smärtan.

Men, du ska inte lyssna på mig eller någon annan…du ska lyssna på dig själv. :)
Hoppas att det löser sig oavsett hur. 🙂

Att han läser dina sms och mail och att du tycker det är okej, där ringer varningsklockorna för mig. Det är inte okej att läsa någon annans mail och sms. 

Om du inte sätter stopp  för detta beteende nu så finns risken att han kommer att gå längre och längre. Kanske rentav gå till fysiskt våld. Det är så utvecklingen brukar kunna gå och då är det ännu svårare att bryta. 

Du måste få kraft att sätta stopp nu. Det är inte okej att läsa någon annans sms och mail, att gå igenom någon annans telefonkontakter, att korsförhöra någon eller tycka att det är okej att göra så.

Men snälla nån alla tycker inte det är en stor grej att läsa varandras mail mm det behöver inte betyda att människan i fråga kommer att bli våldsam. Jag har inget emot att min man svarar från min mail om det kommer något som behöver svaras på inom kort då jag ibland är iväg på jobb och inte kan svara på ett par dagar.

Vi har varsin mobil men om han svarar i min eller skickar sms från den för att hans inte är i närheten eller jag inte kan svara bryr jag mig inte om, inte han heller för den delen. Har man inget att dölja är det inte något problem. Så lever jag och min man i alla fall.

#7 Då är en uttalad tillåtelse i ert fall. Fine, så kan det absolut vara! Men det är något helt annat än att efter 21 år plötsligt och i hemlighet gå igenom både mail och mobil. När det sker så är det falskt till tusen och absolut något man ska se upp med. Sen är det väl ingen som har påstått att det måste leda till att han börjar slåss?

Tack för era svar!

Ser att flera inlägg är borttagna. Synd att jag inte hann se vad som stod.

#1

Jag har föreslagit både par terapi och att han själv går i terapi för att få hjälp med hur han ska hantera sin svartsjuka men han vill inte. Han menar att kan inte vi själva reda ut det kan inte heller någon främmande person hjälpa oss :(

#5 Av egen erfarenhet så kan det kanske vara så att han vill lägga över något på dig som han själv kanske gör? Att få dig att bryta upp för att han inte själv vågar?

Jag tror inte det. Jag är så säker som man kan bli att han inte varit otrogen. Sen när det gäller att jag blivit förälskad i någon annan så kan det mycket riktigt vara så som du skriver. Att ingen av oss inte riktigt är nöjd samt att vi glidit ifrån varandra. Vi har haft flera kriser och varit nära att bryta upp, men valt att stanna kvar. Lite för barnens skull, lite för vår egen.

Just nu är jag lite kluven, men vi har pratat mycket och båda är överens om att vi måste satsa på relationen om vi vill ha den kvar. Och det vill båda. Vi ska umgås mer och försöka återuppväcka det vi en gång hade. Kanske blir det bra, kanske inte. Men jag känner att jag vill ge det en chans till.

#6 Om du inte sätter stopp för detta beteende nu så finns risken att han kommer att gå längre och längre. Kanske rentav gå till fysiskt våld.

Jag tror verkligen inte det. Som sagt, vi har varit gifta i 21 år och han har aldrig någonsin varit våldsam. Varför skulle han börja nu? Låter inte rimligt. Sen vad gäller att han läste mina sms och mejl så tycker inte jag att det är så farligt. Jag har alltid mina telefoner liggande på bordet och han får titta i dem om han vill. Det är inte det som sårar utan att han inte litar på mig.

#7 Så känner jag också. För mig är det ingen stor grej, men att han inte litar på mig är ett mycket större problem :(

Det låter skitjobbigt för dig, men antagligen jobbigt för honom med. Ett argument för att testa parterapi är att en utomstående inte är känslomässigt involverad och därför kan höra annat än det du och han hör i det ni säger. För det är ju så att man inte alltid hör det som sägs utan det man "vill" tolka in i orden. Jag tycker du ska stå på dig i den frågan. Du måste ju få en chans att rentvå dig, eller hur?

Sen tänker jag på det här med att lägga saker på dig som egentligen är hans. Det betyder ju inte att han varit otrogen o därför anklagar dig. Men, kanske har han letat efter en orsak att "göra slut" men inte vill ta ansvaret själv? Så har hans hjärna målat ihop bilden av att du minsann är otrogen och då är det ju ditt fel att ni går isär. Har han haft de tankarna i sju år är det inte alls otroligt att han tror på det själv vid här laget. Eller, så började han tänka på det för två år sedan, o letade då i minnet efter ett tillfälle, kom på den där semestern och har sen tänkt på det så mycket att hans minne nu har ändrats. Han tror själv att han misstänkt det sen sju år fast det eg är kortare tid. Vår hjärna är alltför lätt att manipulera, även av oss själva. Det är ju därför det funkar med positivt tänkande likaväl. Law of attraction och allt sånt där. Det funkar likaväl i negativ riktning. Problemet är att om han "hjärntvättat" sig själv att tro att du är otrogen så kommer det krävas lika mycket hjärntvätt åt andra hållet för att få bort misstanken.

Jag hade en bekant som var sjukligt svartsjuk, hon var övertygad om att hennes karl raggade på alla tjejer han såg. Han vågade knappt hälsa på deras dotters kompisar, för att slippa få skit om att han stötte på dem. Efter många år kom det fram att allt bottnade i hennes dåliga självkänsla, hon ansåg sig inte "vara värd en man som han". Hon intalade sig därför att det var han som tänkte så, och därför raggade han på alla andra. Vilket han inte gjorde, men hon hade gjort sig en bild av detta och gjort den till sanning. Det krävdes en "härdsmälta" i form av utmattningsdepression och sjukskrivning o psykologhjälp i flera omgångar innan detta kom fram. Jag vet inte om hon nånsin lyckades övertyga sig själv om att han verkligen var oskyldig, även om hon köpte tanken på att det var hennes hjärnspöken som låg bakom. Jag har inte kontakt med nån av dem längre, de har flyttat.

Har han själv vart otrogen så han måste lägga över detta på dej?
Jag hade en sambo som anklagade mej för samma, för länge sen. Men jag vart aldrig otrogen.
Han däremot var mycket med en annan kvinna på en julfest för hans företag. Även att jag vart med så brydde han sej knappt om mej. 
Sen efter nån vecka hette de att de skulle på utbildning över några dagar och skulle sova på hotell. 
Det var när han kom hem som han anklagade mej för att jag skulle vart otrogen. 
Jag fick känslan då av att han vart med denna kvinna och sen ska skylla på mej för att ta bort sitt dåliga samvete. Han sa att jag hade satt på nån kille på jobbet….Öhhhhh???
Har inte läst andras inlägg så de kanske skrivit detta med.

Du måste nog säga ifrån och göra klart både för honom och dig själv att det är han som har ett problem och endast han kan ta tag i sitt problem. Ev kan det hjälpa honom på traven med parterapi. Om du vet att du inte varit otrogen alls då är det ju hans "hjärnspöken" som behöver fram i ljuset och tas hand om och det kan inte du fixa, för om du kunde det så hade det ju redan hänt.

#10 Visst är det jobbigt, men jag tror nästan att det är värre för honom. Han har verkligen övertygat sig själv om att han har rätt. Även när vi pratar igenom alla detaljer och alla saker som han varit misstänksam mot, jag förklarar och visar att det ofta är löjligt och inte ens logiskt på något sätt. Så kan han för en kort stund bli nöjd men kommer direkt med: "Det skulle vara underbart om det var sant, men… " och så visar han tydligt att han inte kan tro även om han gärna vill.

Jag tycker att du träffade så rätt och han verkar vara lik din bekant. Jag tror också att i hans fall handlar det i grund och botten om dålig självkänsla. Men även att han har så många människor som svikit honom. Både vänner och släkt. Han har haft perioder när han mått riktigt dåligt psykiskt och jag tror att han väntar sig att även jag ska svika honom eftersom alla andra gör det. Det är egentligen rätt sorgligt och jag önskar att jag kunde göra något. Men som du säger efter så många år har han hjärntvättat sig själv och det kommer att krävas otroligt mycket för att han ska kunna tänka på anda sätt.

#11 Jag tror (eller är ganska säker på) att han inte varit otrogen. Det handlar antagligen om allt annat han har i bagaget och som han skulle behöva hjälp med.

#12 Jag börjar inse det, man samtidigt önskar jag att det fanns något som jag kunde göra för att han ska sluta tänka så som han gör. Sen finns det väl lite dåligt samvete med i bilden också. Att jag blivit attraherad av någon annan. Så på sätt och viss har han lite rätt ändå. Även om jag tycker att jag inte kan klandras då jag aldrig gick över gränsen.

men kära nån! Man rår väl inte för att man råkar attraheras av någon annan? Det är inte om det händer men hur man hanskas med det som är saken här och du gjorde allt rätt när det hände; Tog avstand direkt och höll dig till din partner. Inte är detta otrohet!

Att sedan anklagas för att ha varit otrogen när det är så uppenbart att det skulle vara omöjlgt att ha genomfört nåt sådan just den perioden man aklagas att ha gjort det är så orimligt att man nog känner sig kräksjuk bara vid tanken. han är orimlig, resonerar överhuvudtaget inte och detta är nog ohyggligt smärtsamt för dig… men även för honom. Att vara såhär svartsjuk att man inbillar sig händelser som om det faktisk hänt även när absolut alla andra kan se det är helt orimligt att ens komma på blotta tanken då det inte rimmar nånstans måste vara oerhört smärtsamt för honom. Dock är det hans svartsjuka och han som inbillar sig.. inte du. Om du väljer att ta detta och stanna med honm kommer ni nog få det otroligt tufft men jag lovar ni kan komma genom det.. om han vill. Jag tvekar nämligen inte en sekund på at du vill och att du kommer göra allt du kan för att bidraga till detta, men du har även en skyldighet mot dig själv att sätta gränser. 

Det är nämligen inte, oavsett om du själv inte anser det någon stor grej, okej någon stans att han kollar genom din telefon, din mejl och din dator. Det är ett övertramp, som du för din egen del borde sätta stopp för. Om han får lov att göra detta kommer det faktisk varken lugna honom eller göra det lättare för honom, faktisk är det tvärt om: Han kommer börja fundera på om du döljer saker och är för smart att låta det finnas spår på mejl, telefon och dator, och då är inte vägen lång att han följer efter dig för att spionera, eller börja dyka upp överallt för att ha koll på dig. Jag säger inte han kommer bli våldsam eller fysisk elak, jag säger bara att det att låta honom tura fram så kommer inte alls lugna denna svartsjukan. Lösningen är inte att han får kolla genom rubbet.. lösningen är att HAN måste jobba med sin inbillning! 

Tyvärr har jag ingen facit att ge dig i detta fallet, han har bestämt sig för att du har varit otrogen. Hur du nu skulle kunna bevisa motsatsen när han inte ens ser förnuften i hur ogenomförbart det var på den tidpunkten och han är helt övertygat att det hänt trots att ni varit ihop hela den tidperioden och det på andra vis inte gick genomföra, jag vet tyvärr inte. Hans svartsjuka gör honom tydligen totalt blind för förnuft och han har inget vett när han resonerar runt detta.. det kan du nog inte göra så mycket med annat än att insistera på parterapi så en tredjepart kan säga till honom "Allvarligt talat, nu får du sluta lyssna på det på insidan av svartsjukan och se på fakta!". Jag önsker dig lycka till nu, för det behöver ni nog båda..

#14 Tack för ditt svar!

Det är just orimligheten som oroar mig och att han blir allt mera paranoid. Jag tänkte (i vetskap om att jag inte har något att dölja) att det kan lugna ner honom när han ser att det inte finns några mystiska mejl eller sms. Men det kanske kan vara så som du skriver, har han bestämt sig att jag är otrogen så kommer han att tolka det som att jag är bra på att dölja spår. Så svårt! 😕

Under den semestern som han pratar om och när jag krävde att han ska hitta och peka på ett tillfälle när det rent praktiskt var möjligt att jag skulle ha varit otrogen. Han sa då att jag klagade på att bikiniöverdelen inte satt bra och att jag gick till rummet för att byta. Försvann kanske i en kvart.  Det var då jag hade chansen enligt honom. Det låter verkligen helt sjukt.

Jag är tacksam för alla svar för till slut när jag pratar med honom så länge och han presenterar sina teorier, känner jag mig själv så osäker och förvirrad över hur jag ska tänka. Därför är det bra att se hur andra tänker om situationen. Jag tror att jag måste trycka på terapi, för han mår inte bra heller av det här.

Jag tror han behöver terapi, både ensam och tillsammans med dig.

Det #14 skriver är precis vad jag var inne på förut, men jag lyckades nog inte formulera det tillräckligt bra. Om han får kolla dina mail och sms så uppmuntrar du omedvetet hans svartsjukeproblem och han kommer att vilja gå ännu längre i sitt kontrollbehov. Till slut räcker det inte längre med att kolla upp mail och sånt.  Ofta är det så det brukar börja, och sen går det längre och längre.  Det brukar komma smygande och till slut blir man som kvinna så förvirrad att man till slut tror att det är okej att mannen gör så och  det är därför det ringde varningsklockor hos mig.

Jag säger inte att det kommer att utvecklas så eller att han skulle bli våldsam, men det du beskriver är precis så det brukar börja. Och du måste stoppa detta även om du inte tror att det är så det kommer att bli.  För varken du eller han mår bra av att han misstror dig och agerar ut det.

Jämför det med någon med ett beroende. Om man ger alkohol till någon med ett alkoholberoende så vill personen sen ha mer och mer.  Man kan säga att han har ett beroende av att kolla upp dig, för en form av tvångsbeteende är det ju. Jag tror att du måste slå näven i bordet lite grann och visa att du inte accepterar detta, att detta har gått för långt och att  du inte tänker uppmuntra hans svartsjukeideer genom att låta honom få kolla upp dig. Att problemet ligger på hans sida. Att du vill att han går med på terapi eller parterapi för att du skall se någon chans för förhållandet.

Om du känner att du vill gå vidare i förhållandet förstås.

Som så många varit inne på, detta är helt och hållet hans problem och därmed måste han lösa det. Du kan självklart stötta men det hela måste börja med honom och att han inser att hans beteende inte är sunt.

Och även om du tycker att det är ett acceptabelt beteende att han går igenom dina telefoner, kontrollerar dina samtal, kontakter, SMS och mail (vilket jag vill understryka att jag inte tycker är okej) så kommer det antagligen inte hjälpa honom. Det han söker är en quick fix, han läser och blir lugn för stunden men snart blir han orolig igen och behöver en ny fix för att försöka försäkra sig om att du inte är otrogen. Det kommer aldrig ta slut, om inte han eller du sätter stopp för det.

Gå själv till familjerådgivningen. Känner fler som gjort det. Du får en annan syn på det hela då. Beställ tid. Berätta att du går dit - med eller utan honom. Att du haft känslor för en annan person är inget att haka upp sig på. Du hanterade det bra. Inte ens värt att nämna.

Jag tror på att ni behöver gå på familjerådgivning tillsammans och var för sig just för reda ut detta. Är det så att fallet blir skilsmässa så är det säkert bra att reda ut detta "fel" så båda kan gå vidare. 

Jag skulle inte ta snokandet i mejl eller mobil som fel om man inte har något att döjla men hitta nu inte han något första gången varför då forsätta förhöra dig om allt? Jag förstår dig helt om du blir arg,besviken och ledsen för bli både anklagad och förhörd. Det gäller att släppa och gå vidare antigen själv eller tillsammans. Lycka till TS

#20: Så har man inget att dölja är det ok att människor går igenom ens mobil/mejl? Gäller det bara ens partner eller bör föräldrar läsa sina barns dagböcker, chefen gå igenom din privata telefon för att se att du inte diskuterar företaget med utomstående? Var går gränsen?? Och varför finns det behovet?

21 Gränsen får man sätta själv jag anser inte att jag behöver ha hemliga koder som inte min man vet om, tillomed dottern vet om vad jag har för lås-kod på  mobilen, nu har hon egen mejladress men innan hon hade det så var det fritillgång att bruka både min och hennes fars melj.  

Jobb och den biten tycker jag inte hör till tåden.😎

Gränsen (för mig) går vid min partner. Det är bara min partner som jag vill dela precisALLT med. Min chef eller föräldrar eller mina väninnor har inget med min mobil att göra men jag och min partner lånar och skickar våra mobiler hejvilt mellan varann. Han är den enda jag tycker det känns  bra att vara öppen med sånt med.

#22: Men ingen har ju sagt något om hemliga koder? Jag gissar att en stor del av familj/vänner/ex har lösenordet till min mail från något tillfälle när jag behövt få något kollat (innan jag skaffade smartphone och kan kolla det själv) men det innebär inte att det är acceptabelt att de rotar igenom densamma.

Jag var nyfiken på var du drar gränsen men eftersom du inte tycker att en chef som läser igenom dina privata mail/SMS hör till tråden antar jag att du drar gränsen vid att man rotar igenom sina närståendes privata tillhörigheter.

#23: Men din partner har med dina föräldrar, dina väninnor och din chef att göra? Är de medveten om att du delar precis allt med hen? Att inget är privat.

Jag tycker såklart att detta är upp till var och en, men jag är fascinerad över att vissa människor går så helt upp i ett förhållande att man inte längre är en enskild individ utan bara ett vi. Att jag inte ska kunna ha ett samtal med en väninna utan att behöva förvänta mig att hennes partner läser igenom våra SMS/mail. Lyckligtvis är det totalt främmande för mina vänner. ❤️

#21 t.om. #25

Skulle ni kunna fortsätta diskussionen här?

http://relationer.ifokus.se/discussions/568917cc8e0e742f3e000530-far-din-partner-lasa-dina-mejl-sms-mm

Nu håller ni på att kapa den här tråden och jag tycker inte ens att det är relevant utifrån det jag frågat om. Jag har som sagt inga problem med att min man läst mina mejl, utan problemet är att han inte litar på mig.

#26: Har flyttat diskussionen. Men krasst är det ju så att om han litat på dig hade han inte haft någon anledning att läsa dina mejl. Det hänger ihop.

#27 Tack!

Ja, jag håller med. Tidigare även om det var outtalat okej så har vi inte läst varandras mejl och sms. Så visst hänger det ihop med tilliten.

#19 Tack! Det var smart! Jag har aldrig tänkt att jag själv kan gå får att få hjälp med hur jag ska hantera det här. Men får jag inte med honom kan det vara ett bra alternativ.

#20 Tack! Det är ju lite det jag börjar inse. Att han fick titta igenom telefonen hjälpte inte ett dugg tydligen då han fortsätter med sina frågor och misstankar. 😕

Jag har varit där och detta är inget som går över. Hade jag inte lämnat det förhållandet som varade i 18 år så hade jag säkert intesuttit här idag. Du kan . Önskar dig all lycka❤

Och radera datorhistoriken för du kan ge dig den på att han kommer ta sig in här med. Systerligt tips bara.

#30 Jo, osäkerhet kan gå över med hjälp.

Att radera historiken hjälper ju inget.

#32: Det förutsätter dock att mannen inser att det är han som har problem. I dagsläget verkar han inte göra det.

#33 Där av behövs hjälp från utomstående.

#0
Det är inte så att han kanske inte är nöjd med förhållandet och hoppas att du ska tröttna på hans beteende och lämna honom för att inte han vågar?
Det är ju lättare att låta någon annan göra det jobbiga.

Nu har det gått nästan ett år sedan jag skrev inlägget och det har bara blivit värre. Jag vet inte vad jag ska göra. Han vill inte söka hjälp för han tycker inte att han har problem. Men nu hotar har att han ska lämna mig. Visst, det får han väl göra men det känns så dumt och jag tycker så synd om honom för han tror verkligen att jag varit otrogen. Ingenting hjälper. :(

Jag var tvungen att åka på en kurs genom jobbet och då fick jag övernatta också eftersom det ligger för långt bort. Han ville inte att jag ska åka och blev jättesur och slutade prata med mig. Men det var inte frivilligt, det är fortbildning som alla ska delta i. När jag kommit fram på kvällen fick jag ett sms av honom där han skrev att det var över mellan oss. Han skulle inte prata mer med mig något mer. Han var alltså övertygad om att jag åkte bort för att vara otrogen. När jag kom hem höll han sitt löfte. Inte ett ord. Jag försökte prata nästan varje dag och bad honom att sluta med det här. Men han bara ignorerade mig. Han struntade i allt här hemma och bara åkte till jobbet, sov och var ute. Jag fick klara mig själv. barnen hade utvecklingssamtal, han gick inte och frågade inte heller hur det gått, varken dem eller mig. Jag fick betala räkningar själv, köpa mat och allt annat. Jag tröttande efter flera veckor i tystnad och sa något i stil med, jaha du vill inte prata men att äta maten jag lagar går bra och att jag tvättar dina kläder har du inte något emot. Då blev han vansinnig och kallade mig för allt möjligt. Så nu lagar han maten bara till sig själv. Det här är inte hållbart det vet jag. Men jag tycker att det känns så dumt att gå skilda vägar när det inte stämmer det han påstår. Det är synd om honom också, för han verkar må jättedåligt över min "otrohet". Vet inte vad jag ska göra. :(

Var du till Familjerådgivningen? Om inte, ring dom. Värt ett försök (har inte läst hela tråden efter typ #22. Du kanske redan gjort det). Hans beteende låter ju helt galet och den där stämningen går inte att gå i för länge. Dessutom påverkar det barnen. 
Han uppvisar ett mkt barnsligt beteende tycker jag och tar inte ansvar. Nån annan borde tala om det för honom.  Kanske han vaknar upp mentalt om du tar barnen o drar? (vart är en annan sak).

Din man är sjuk och du är svårt medberoende (eller heter det "medsjuk"). Genom allt du gör (har gjort) medverkar du till att hans sjukdom fortgår.

#37 Nej, inte familjerågivning men psykolog. Jag mår ju dåligt över det här samt att jag har en del annat obearbetat. Det var för några månader sedan. Psykologen frågade om relationen och jag sa att om jag inte behövde ta hänsyn till något och bara utgick från var jag själv vill och känner hade jag lämnat honom för länge sedan. Han tyckte att jag hade svaret där och att det inte fanns något att diskutera. Det var ett uppvaknande för mig, men jag har inte klarat av att gå vidare med det.

Att han skulle vakna upp har jag inga stora förhoppningar på. Han har alltid haft lite udda åsikter om allt möjligt och har haft svårt för att se nyanser. Allt är svart eller vitt.

#38 Fast allt jag gjort har jag gjort för att vi ska kunna komma vidare och för att få honom att inse att han har fel. :(

Jag tvivlar inte ett dugg på att du har haft goda avsikter, men effekten blir ändå negativ. Du har accepterat hans beteende och därmed bidragit till att det har fortgått. Tänk dig honom som en alkoholist som vill ha ("behöver") alkohol. Ditt förnekande och resonerande har varit hans alkohol.

Till en alkoholist säger man:  "Dricker du så lämnar jag dig, du måste leva utan alkohol." Och så hjälper man människan att få den hjälp som behövs för att klara detta. Vederbörande lär inte hurra och jubla i initialskedet, så det måste vara ett absolut krav från de närstående.  Samma gäller här "Jag har inte gjort det du anklagar mig för, så det finns inget att diskutera. Ska vi fortsätta leva ihop så söker vi hjälp." Ett rakt och tydligt ultimatum!

En vän till mig var i en liknande situation med sin Man , hon ställde ett ultimatum . Gå och få hjälp med din svartsjuka eller så lämnar jag dig . Han förstod att det var allvar och sökte hjälp , idag är de fortfarande gifta . Varför är du fortfarande gift med en Man som tänker det värsta om dig , inte litar på dig och dessutom ser till att hela familjen mår dåligt ? Du kan inte förändra honom , men du möjliggör för honom att fortsätta med sitt absurda beteende genom att inte säga stopp .

#42 Jag vet. Jag har alltid haft svårt för att sätta gränser och varit osäker. Han däremot har alltid haft väldigt bestämda åsikter. Ingen bra kobination. Med åren har jag väl låtit honom bestämma det mesta utan att protestera. Jag har aldrig klarat av ställa ett ultimatum. Jag har uppmuntrat honom att söka hjälp, berättat hur jag känner och vad jag tycker men aldrig varit bestämd och satt ner foten. Han har väl vant sig vid det och därför kan göra lite hur han vill. Jag vet hur konstigt det låter men det är inget som sker över en natt utan stegvis och man fattar nog inte själv hur det egentligen är när man själv är inne i smeten.

Kontakta Kvinnojouren för att få kraft att säga stopp , det du har nu är inget värdigt liv .

TS, jag tänker att det inte är hans tro på att du varit otrogen och att du inte varit det som är avgörande för att det är onödigt med skilsmässa.  Utan det är hans beteende och hans psykiska misshandel han utövar å de grövsta som är anledningen till att skilsmässa rimligen blir alternativet.  Du har inte varit otrogen, du kan inte leva för att lindra hans paranoida tankar.  Han vägrar tro på det så du kan inte kämpa dig blå själv i det här. Det är han som är problemet. Visst, han mår säkert skitdåligt men det rättfärdigare inte det minsta det han håller på med.

Lite som någon redan för ett år var inne på så var hans beteende då bara början och att det kan utvecklas till våld. Nu pratar jag inte fysiskt våld utan att det utvecklats till att han kontrollera din tid, dina jobbresor. Straffar dig när du åker på något obligatoriskt med jobbet, inte prata med dig, kalla dig både det ena och de andra, fryser ut och tiger, lämnar allt ansvar för hem och barn, laga sin egen mat, straffa ut barnen för att på så sätt göra illa dig ännu mer. (genom att inte delta i utvecklingssamtal eller ens fråga hur de gått.)  Det är klassiska exempel på psykiskt våld. Googla på psykiskt våld och se om du känner igen mer saker.

Gör klart för honom att det är nu eller aldrig, antingen så slutar han upp med de här NU och ni söker hjälp både gemensamt men även att han får hjälp med sina paranoida tankar och så får ni se om det går att reparera den skada han gjort. Eller så skilsmässa ögonaböj. För det är så osunt som det bara går att leva som du gör just nu. Ta hjälp av kvinnojour, kvinnofridslinjen, vänner eller familj om du har någon du litar på. Du behöver och ska inte vara själv i allt de här.

Skriv PM om du vill och behöver prata mer men inte vill göra det här i tråden.

#43 Tack! Jag har läst och tagit till mig det du skrivit. Men jag är så tom och så kraftlös att jag inte ens kan tänka längre. Uppskattar mycket alla svar.

Berättade du någonsin om kvinnan du kände attraktion för? Man kan ju tycka att du inte behövde berätta om det, men samtidigt kan han ju fått en befogad känsla av att du dolde något för honom. Bra relationer kännetecknas av öppenhet och ärlighet. Och det var något stort i ditt liv, som du aldrig valde att dela med dig av till honom? Lätt hänt att man glider ifrån varandra på allvar om man inte bjuder in varann i det man går igenom.

#47 Nej, det gjorde jag aldrig. Tycker inte heller att jag ska behöva det. Om vi haft ett jättebra och fungerande förhållande skulle det säkert kännas okej att berätta och komma över det. Men det har vi ju inte och jag vågade inte, för jag skulle tvingas utstå ännu mer från hans sida.

Jordglob, det var till dig jag skrev i #46. Ser att jag skrev fel.

Hur har han varit alla andra år ni varit tillsammans? Är detta något som har kommit det senaste? Man kan ju fundera om han är psykiskt sjuk för hans beteende är ju inte rationellt.

Det är ju en väldigt jobbig situation för er båda och ohållbart i längden.

#51 Det här med svartsjukan har kommit under de senaste åren. I alla fall det visade han inte så tydligt tidigare. Jag antar att han lyckades hålla det i schack. Han kunde reagera kraftigt och konstigt mot andra under alla år vi varit tillsammans. Om någon gjorde/sa något som var fel i hans ögon. Han kunde vara paranoid och då är det oftast jag som fick gå in och lugna ner situationen och lappa ihop hans relationer med andra. Antar att jag lärt mig leva med det och undvikit att göra saker som  jag vet skulle göra honom upprörd.  Det resulterade istället i att jag blev jätteosäker och har haft dåligt självförtroende och fortfarande har.

#51 Aha, då verkar det ju ha funnits där hela tiden så att säga.

Usch, vilken sits du har hamnat i. Visst är det synd om honom på ett sätt, men han vill ju inte göra något konstruktivt åt saken utan klamrar bara mer och mer desperat fast vid sin otrohetsparanoia. Det måste vara otroligt dålig stämning hemma hos er. Förstår att det känns tung att avsluta förhållandet. Din man är dock vuxen och har när allt kommer till kritan sista ansvaret för hur han mår. Era barn däremot är fast i ett hem där de två personerna de älskar mest antingen bråkar eller inte pratar med varandra. En separation behöver inte vara det sämsta alternativet för barnen… Tycker du ska fundera på vad som är bäst för dem :)

Jag befinner mig i din makes sits. Jag har från och till de senaste åren misstänkt att min hustru varit otrogen. Vi har ett förhållande där vi kan läsa varandras mail och sms.

När jag inte befinner mi i misttänksamheten så inser jag att jag är orimlig men då och då så hittar min hjärna bevis och även om jag i mitt snokande så väldigt många gånger varit övertygad och sedan lyckats hitta otvivelaktiga bevis om att jag hade fel om den situationen så fortsätter min hjärna att då och då bråka med mig.

Härom veckan så berättade jag om allt mitt snokande, om mina rädslor (som vi såklart pratat om tidigare, bara inte fullt ut). Jag la alla korten på bordet, sa att jag hade svårt att inte misstänka men att jag egentligen inte misstror. Det är paranoia som bygger på en oerhörd rädsla,

Jag är inte rädd för själva otroheten, jag är rädd för att hon ska ljuga för mig så fullkomligt. Hade hon sagt att hon varit otrogen hade jag förlåtit henne. Hade hon sagt att hon ville vara intim med någon annan så hade hon förmodligen fått det så länge vi delat upplevelsen på något sätt.

När vi pratar i telefon så tror jag mig ofta höra att hon döljer att hon har sex samtidigt, för att sedan bli avbryten av att nån kollega öppnar dörren och säger hej och ställer nån jobbrelaterad fråga och totalbevisar att jag har fel. Ändå kan jag höra det så tydligt vid ett annat telefonsamtal senare.

Vi arbetar på det genom att prata öppet om det. Jag älskar henne. Jag frågar henne ibland öppet om saker som oroar mig istället för att bära det med mig och låta det gro. Det är såklart jobbigt för henne och det gör ont i mig att göra det mot henne.

När jag själv känner mig stark är det mycket lättare att arbeta bort tankarna med logik, så det är vad jag kämpar med just nu.

Det hjälpte också att berätta om alla sätt jag kunnat snoka så att hon har möjlighet att dölja de sätten. Då jag faktiskt egenligen litar på henne så underlättar det för mig att inte kunna snoka, även om jag saknar det ibland då det också gjorde att jag kände mig nära henne.

Det är ett sjukt beteende, inget snack om den saken, men det är inte nödvändigtvis en äkta misstro som ligger i grunden.

Mitt råd är, undvik inte någonting. Undvik inte att flirta med andra. Berätta när du gjort det. Berätta när du finner folk attraktiva, även om det är personer han är misstänksamma mot. Att dölja saker för att vara snäll när han letar efter att du döljer något bekräftar bara i hans huvud att du har något viktigt att dölja. Prata öppet om att det sårar dig att han inte litar på dig men ta inte upp det varje gång han berättar om sin misstänksamhet. Han behöver kunna prata med dig om det.

Ett problem vi haft är att min hustru alltid haft oerhört svårt för att vara den som har fel, vilket också lett till att jag vet att hon kan hålla fast vid saker och förklaringar till absurdum, något som gjort det svårare för mig att arbeta med mina tvivel. Hon arbetar numera dock på den biten också, inte för min skull utan för sin egen skull.

Jag skulle också råda till att dela alla hans och dina känslor med honom. Visa att du inte är rädd för hans paranoia. Jag har läst några av de andra svaren och det är rätt att problemet är hans, i hans huvud, men om ni ska fortsätta tillsammans så är probemen i hans huvud även ditt problem. Hantera det som om han haft orimlig ångest över ekonomin, ständigt rädd att pengarna ska försvinna från banken.

Det krävs dock också att han pratar öppet om sina rädslor utan skam och utan ilska. Om han inte kan det, då arbetar inte han mot samma mål som dig, ett förhållande med tillit och värme.

Ärlighet, öppenhet, rakhet. Ingen är perfekt, det enda man kan begära av varandra är att man strävar mot samma mål, inte att man alltid lyckas.

Om du älskar honom så önskar jag er all lycka till med att återskapa ett ömsesidigt förtroende och förståelse. <3

Läste just #36 och måste göra ett tillägg.

Jag tror inte ni kan hantera det själva. Gör klart för honom att ni behöver hjälp och om han inte godtar det så måste ni skilja er. Gör det klart för dig själv först så att du inte ändrar dig lite fram och tillbaka, något som är lätt att göra.

Hans paranoia har gått längre än vad min har och jag vet inte om ni kan ta er ur det genom att 'bara' vara öppna.

Jag är själv livrädd när min hustru tar upp att hon skulle vilja gå på kurs i en annan stad över ett par dagar. Jag säger det till henne och vi vet att om hon åker så kommer jag må dåligt och ha svårt att inte intala mig saker. Jag vill att hon åker i alla fall. Det är något jag måste kunna hantera om vi ska ha en chans att leva ihop på ett bra sätt.

En del av mig önskar att hon varit otrogen och berättade det, för då slapp jag i alla fall känna att mitt eget huvud förstör mitt liv. Men jag vet ju att hon är en god människa och en god människa skulle inte göra något sådant och sedan ljuga för en om det när man mår dåligt över sin egen mistänksamhet.

Jag väljer ständigt att lita på henne och när jag faller så vänder jag mig till henne med kärlek för hjälp, inte med ilska eller illvilja, även de gånger jag känner mig övertygad.

Det är svårt för mig men det blir bättre för varje dag nu. Om han inte kan arbeta mot det hållet så behöver han hjälp.

Ursäkta - men jävla karl! Inte nog med att han är misstänksam år efter år, trots att du vänt dig ut o in för att bevisa stt han har fel, han vägrar dessutom att göra något åt det! Är detta kärlek till sin maka??? Henne som han skulle visa kärlek o respekt! Jag skulle sparka ut honom! (höll på att skriva fanskapet Aa.

#54 Tack! Det är mycket jag känner igen när du beskriver hur du tänker och hur du beter dig med din fru. Det här: "Jag är inte rädd för själva otroheten, jag är rädd för att hon ska ljuga för mig så fullkomligt. Hade hon sagt att hon varit otrogen hade jag förlåtit henne" kunde ha skrivits av min man (i stort allt annat också) och det är något som jag hade svårt att förstå. När vi sist diskuterade igenom allt helt öppet och han berättade om alla sina misstankar, trodde jag att vi var på väg att lösa det här och kunna gå vidare. Men han avslutade med: Kan du inte bara erkänna att du varit otrogen? Jag förlåter dig men jag står inte ut att du ljuger för mig. 

Jag blev helt förstörd, för det visade att han inte tror ett dugg på vad jag säger. Han är inte så förlåtande annars och jag fattar överhuvudtaget att han skulle kunna förlåta en sån sak. Jag försökte återigen övertyga honom att det finns inget att erkänna, men han kan inte ta det utan bara upprepar att han vill att jag ska erkänna :( Nu har det varit lugnt ett tag men det brukar vara så att allt är normalt i flera månader och så helt plötsligt från ingenstans kommer anklagelser. Otroligt jobbigt. För båda så klart. Men jag önskar att jag slapp förklara mig hela tiden.

Du skriver att jag inte ska undvika något och du har så rätt. Jag önskar att jag fick det rådet tidigare och besparade mig själv isoleringen. Jag har anpassat mitt liv helt efter honom och undvikit alla situationer som jag vet han skulle ogilla, som att gå på AW, att gå ut med väninnor och liknande. Jag har alltid hittat på ursäkter när någon velat träffas. Jag har begränsat mig själv helt och hållet, men det har inte hjälpt ett dugg. Det räcker att jag åker till jobbet så tror han att jag är och ligger med någon. Nu har jag börjat tillåta mig själv att gå ut ibland. För någon dag sen åt jag middag med några kollegor. Berättade i förväg och såg att han ogillade det, men sa inget. Jag kom hem efter två timmar så egentligen borde det inte vara något märkvärdigt i ett normaltfungerande förhållande men i vårt är det en stor grej nästan. Att jag måste förbereda honom i dagar och sedan stå ut med eventuella pikar och sedan räkna med att han kommer att korsförhöra mig och ta upp det då och då långt tid framåt. :( Hur roligt är det? Det är därför jag avstått från att göra något överhuvudtaget. Men nu har jag tänkt att jag kan inte begränsa mig själv så här. Jag berättade i alla fall när jag kom hem efter middagen vilka som var med, vad vi åt, vad vi pratade om m.m. och han sa inte ett enda ord. Satt bara tyst och jag vet att det kommer sen. Om någon vecka eller månad. Ohållbart jag vet men han vägrar söka hjälp.

Det är bra att du och din fru kan prata om det här helt öppet men jag hoppas att du kan bearbeta det här på egen hand också utan att involvera henne. Om jag utgår från mig själv så är misstänksamhet inte alls attraktivt hos en man och det är snarare det som i längden kan göra att ni eller vi går skilda vägar och inte någon otrohet. Men hoppas att det inte blir så för någon av oss. Tack för att du skrev ditt inlägg.🌺 Det har hjälpt mig att få någon annans perspektiv.

#56 Du anar inte hur många gånger jag tänkt tanken och velat göra det. Ibland tänker jag att förhållandet inte är värt att rädda. Men sen blir det så som i många förhållanden när vi har bra stunder och han visar att han älskar mig som får mig att stanna.

#57 Men varför försöka rädda detta förhållande?

Sparka ut honom. Jag fattar inte.

Jag håller med #56 Sjuttan.

Du har ju dock jugit för honom och undanhållt saker och ting för honom så det är väl det han har känt av? Han kanske går efter sin magkänsla? Med tanke på att du har faktiskt undanhållt saker och ting och ljuger rakt upp i ansiktet på honom så är det väl inte konstigt att han känner att något är fel?

Du har ju faktiskt en stor hemlighet som du inte berättat för honom. Det att du har varit helt upp över öronen förälskad i en annan kvinna. Sådant kan ens partner helt säkert känna av. 

Däremot tycker jag att han kan hantera situationen så mycket bättre än vad han gör. Han verkar inte särskilt mogen själv om jag får säga min åsikt på basen av det du har skrivit. Det verkar som om hans svartsjuka har övergått till otroligt stora proportioner och det är inte bra för någondera av er. Men det sorgliga är ju att han har inte helt och hållet fel med sina antagningar att något inte står rätt till. 

Edit
Vill också tillägga att ta inte mitt inlägg på stort allvar i den mening att jag vet absolut inte hela bakgrunden och detaljer kring det hela.Jag har endast läst små bitar här och där och det är allt. Det kan knappast ge en rättvis bild av den situation du befinner dig i.

Oberoende så är ditt nuvarande förhållande kanske inte hållbart i längden. Ingendera av er verkar må bra och du måste ta ett beslut så småningom - orkar du hålla på så här i längden? Det låter väldigt tröttsamt och slitsamt.

#60 Nu tycker jag att du är väldigt orättvis när du skriver att jag ljugit honom rakt upp i ansiktet och att han inte har helt fel i sina antagningar. Jag skriver faktiskt redan i #0 att jag har förståelse för att han känt av att jag kanske varit mentalt frånvarande under tiden jag varit förälskad i en annan. Men vi har varit gifta i drygt 20 år och den här förälskelsen varade en relativt kort tid för jag valde att arbeta bort det. Men problemet med hans svartsjuka har alltid varit närvarande mer eller mindre under dessa år.

Jag har faktiskt varit trogen i 21 år och inte ens varit i närheten av att vara otrogen och ändå blir jag anklagad ständigt. Och du tycker att jag ljuger. Tack för att du lyckades sänka ner mig ännu mer.

#61 Du får gärna tycka att jag är orättvis eftersom jag vet knappast allt om ert förhållande. Jag skriver enligt mina egna erfarenheter och hur jag känner kring det här ämnet.

Jag skkulle tycka att min partner ljög mig rätt upp i ansiktet om jag konfronterade honom om något liknande för att jag kände att något var fel. Vissa ser ju det som du har gått igenom som en emotionell otrohet medans vissa anser att det finns inget alls som heter emotionell otrohet.

Men ja, i mina ögon så ser jag det som om du har ljugit för honom eftersom jag skulle se det på det viset om jag var i hans position. Det är min högst personliga åsikt om saken och jag vet att många skulle se på saken helt annorlunda.

Jag fick veta att min kille gick och trånade efter sitt ex. Han hade känslor kvar för henne men gjorde inget åt saken. Jag kände mig väldigt bedragen och som om jag hade levt i en lögn. Det är väl kanske därför jag ser det som du gör är lite fel - lögnerna. 

Sen igen tycker jag inte heller särskilt mycket om din partners beteende. Det är inte det bästa sättet att hantera känslor kring svartsjuka oberoende om han har rätt eller fel.

#61 Jag ber om ursäkt om jag "sänker" dig men kanske det bara visar att du tycker inte att jag har helt fel i mina antaganden då? Om det inte alls skulle stämma så skulle det väl inte sänka dig på något vis?

Jag menar absolut inte att vara elak på något vis utan kör bara på med rak kommunikation här så ta inte det alltför personligt. Jag bara håller inte med om att du har aldrig varit ens nära till att vara otrogen då jag personligen anser att det finns något som heter emotionell otrohet. Jag anser även att du har ljugit för honom eftersom han har helt klart rätt i att känna att något inte har stått rätt till. Du har lovat honom dyrt och heligt att det inte finns något att oroa sig över då det visst har funnits tider där du har varit helt över öronen förälskad i en annan person.

På basen av allt det så ser jag att ja, det har funnits emotionell otrohet och att ja, du har ljugit honom rakt upp i ansiktet. Det är så som jag ser på saken. Jag förstår dock helt och hållet varför du har valt att inte berätta om saken och jag tror många väljer att aldrig berätta för sin partner om de har haft känslor för någon annan. Speciellt om det är en person som man träffar varje dag på jobbet.

Visst kan man välja att se på saken helt annorlunda men just så här uppfattade jag situationen.

Och som jag har skrivit flera gånger redan - din partner uppför sig inte bra mot dig oberoende hur det ligger till. Jag skulle inte orka med ett sådant beteende från min partner, alltså om han ständigt anklagade mig för otrohet och dylikt.

Jag tycker också det är svårt att förstå att du inte väljer att berätta om förtjusningen för din kollega för honom. Med tanke på allt du redan gjort för att få honom att känna sig trygg, så tänker jag att du faktiskt älskar honom. Eller stannar du bara för att det är bekvämt? Har det blivit svårare att berätta eftersom du i era samtal varit så fast med att inget har hänt? Det låter som att han gör allt för att få dig att prata, för han vet att det var NÅGOT. Och han har ju rätt. Hur ska han kunna få ro om du inte är öppen?

#63 och #64 Så helt plötsligt är det mitt fel? Förstår ni inte att den här förälskelsen varande i ett par månader men hans svartsjuka i 20 år?!

 Du har lovat honom dyrt och heligt att det inte finns något att oroa sig över då det visst har funnits tider där du har varit helt över öronen förälskad i en annan person. Ja, i ett par månader. Men det är inget jag valt. Det bara hände och jag gjorde allt för att känslorna ska försvinna. Jag förstår inte alls hur du resonerar. Om du råkade bli förälskad i en annan är det otrohet?

Jag berättade inte för att vi redan har en relation som inte fungerar så bra och hade jag gjort det så hade han misstänkt varenda väninna och varenda levande varelse. Så som det är nu kan jag åtminstone prata med och ha kvinnliga väninnor. Hade han vetat om förälskelsen skulle jag i princip kunna vara otrogen med hela välds befolkning i hans ögon.

Vet ni vad? Jag lämnar tråden nu, för jag vill inte fler goda råd från er två som får mig att må sämre.

Jag kan bara utgå från min egen relation och min egen erfarenhet. Jag känner ju inte dig, eller din man. Så jag kanske inte alls förstår er situation. Men, OM, du skulle berätta, så finns det ju inte någon anledning för honom att trappa upp svartsjukan. Det kanske bara blir tvärtom. Du får ju säga till honom att du hade känslor, men att du valde att försöka se bort från dem för att de skulle svalna, och att du inte berättat för att du själv anser att din man har all anledning att lita på dig, och det kan han också göra i framtiden. Du får säga att han måste lägga ner svartsjukan. Om du vet att du berättat allt så tycker jag att du också är i en bättre sits att kräva att han ska lägga ner. Jag vill inte lägga skulden på dig. Jag vill bara säga det som JAG tror skulle kunna hjälpa ER. Men jag kan ha fel. Önskar dig en fin dag!

Innan du begär att han inte ska vara svartsjuk borde du lägga alla korten på bordet själv. Berätta att du upptäckt att du är bisexuell.  Berätta att du var förälskad i en kvinna en period men att du avstod från att agera på dina känslor. Så att han har en chans att förstå varför du kanske var frånvarande i tankarna och inte vårdade er relation till 100% när du hade en annan i tankarna. Han har ju säkert känt att något inte var bra under den perioden och han tolkar det som att du döljer en otrohet.

Berätta vad det är du döljer för honom så tror jag ni kan få en bättre tillit och förståelse för varandra i fortsättningen.

# 65 Men du skrev faktiskt i ett annat inlägg så här:

 "Det här med svartsjukan har kommit under de senaste åren. I alla fall det visade han inte så tydligt tidigare. "

Jag antog alltså att det var under de senaste åren som svartsjukan blev ett problem. Sen skriver du ju även i första inlägget att det är under de senaste åren som ni har glidit isär och det är även då som du förälskade dig i den där arbetskollegan. Som jag minns det så  var det mer än bara ett par få månader som det här hela pågick också, mellan dig och din kollega.

Jättetråkigt att du tar så här pass illa upp bara för att någon råkar ha en annan åsikt om saken. Du tycks även ignorera precis allt annat som jag skrev.  Vill bara poängtera ännu en gång att jag tycker inte att din partners beteende är ok på något sätt, oberoende om du har varit otrogen eller ej. Litar man inte på sin partner kan man antingen lämna förhållandet eller jobba på förhållandet. Det fungerar inte att börja anklaga till höger och vänster så som han gör. Det gör ingen nytta för ert förhållande. 

Du bör också fundera på om du orkar stanna kvar i ert förhållande om det inte sker en förändring, för det låter inte särskilt sunt.

Håller med Sjuttan & Setfree här sparka ut eländet! Fisken #19 Bra!👍

Ni andra #60 #63 #64 & #67….😮Skojar ni eller?? Fy farao vad dåligt sagt av er, är förvånad! Anklaga Ts att hon är lögnare, har lust att anmäla inlägg #60 för orden ljuga!

Hon har gett 21 år av sitt liv till denne missnöjde man & vad sjutton har hennes bisexualitetskänsla med detta att göra då hon aldrig ens varit otrogen? Vad jag kan se pågick ingenting mellan kollegan & Ts.

Kämpar på och försöker göra rätt. Vad försöker han med då? Fortsatta gliringar, tystnad, negligering, mobbing & tycker han har rätt med sitt beteende. Det är vad han verkar försöka med & att få utbrott dessutom…

Du & barnen skulle ha det mycket bättre om detta missbruk av din person upphör & ni går skilda vägar. Barn ska inte behöva uppleva misstro & orättvisor i ett äktenskap, hur ska dom sen förstå vad som är rätt ett förhållande…

Terapi för denne man är det enda rätta om detta ska gå att lösa över huvud taget för honom och hans fortsatta liv i en tvåsamhet med någon. Jag hade med lättnad skrivit under skilsmässopapperen.

Åren går och man medmissbrukar till dåligt beteende genom att låta det fortgå. Så tillkommer det nya små (elaka) saker som man knappt märker i det andra i vardagen, det accelererar. Det brukar sluta med katastrof.

Jag är ett levande exempel på att försöka hålla ihop ett förhållande som blev riktigt sjukt för att jag accepterade dåligt beteende där svartsjukan låg som en svart pyrande glöd i grunden…den märkte jag inte ens i början då det är fullständigt omöjligt för mig själv att kunna gå bakom ryggen på någon. Har aldrig varit med om sådan misstro innan.

Önskar du finner råd i alla de andra bra inläggen här & inte lyssnar till de här sänkande inläggen när du nu behöver styrka! Något behöver göras inom kort annars så blir det mycket värre. Det har ju inte blivit bättre det senaste året. Detta är inte ok & varningsklockor ringer..

All styrka till dig Ts till förändring!🌺

#69 Det är hur jag ser på saken. Min kille har nämligen gått igenom en liknande sak och då jag konfronterade honom om saken så sa han att det fanns ingen annan och det var bara mig han ville ha och åtrådde. Han gjorde allt för att försäkra mig om att mina känslor om att något var fel var helt onödiga och inte alls sanna. Med andra ord ljög han ju rakt upp i ansiktet. Det här har gjort att jag personligen ser det som en lögn om någon försöker försäkra sin partner om att han/hon har ingenting att oroa sig över då de i verkligheten har gått och längtat efter någon på ens jobb. Det är kalla hårda sanningen ju, oberoende om ts eller du gillar det eller ej. Jag skulle åtminstone känna mig bedragen och som om min partner har ljugit för mig rejält. Eller jag skulle inte bara känt mig bedragen, jag har VARIT i en liknande position där jag kände mig så otroligt förstörd och bedragen. Min magkänsla sa att något var fel och min kille trampade ner den genom att säga att allt var i sin ordning då det inte var det! Sen då jag fick reda på sanningen var jag nära att lämna för det gjorde så otroligt ont. Det värsta var hur han hade ljugit i ansiktet på mig.

Ts har haft känslor för en annan person och även funderade på att delge dessa känslor för sin kollega.  Vad gjorde hon då?  Hon struntade i att berätta för sin kollega vilket jag tycker var jättebra gjort, men sen försäkrade  hon sin man om att allt var i sin ordning fast hon ännu hade känslor för en annan person. Men det stämde väl ändå inte helt och hållet, eller hur? 

Sen var tusan har jag skrivit något om att problemet ligger i själva bisexualiteten så att ens nämna det ordet är bara onödigt.  Lägg ner det genast för det har absolut INGET med saken att göra överhuvudtaget.

Sen har jag UPPREPADE gånger sagt att mannens beteende är INTE ok OBEROENDE hur det ligger till. Ingen har rätt till att slå ner någon med sådana anklagelser jämt och ständigt oberoende om personen ifråga har varit otrogen eller ej. Antingen accepterar man sin partners svar eller så måste man se till att jobba på sin svartsjuka och som jag har förstått det verkar inte ts man vara intresserad av det och ts måste fundera på om hon verkligen orka stanna kvar i det förhållandet.

Jag tänker dock lämna den här tråden för ingen tycks förstå vad en lögn egentligen är och alla tycks dessutom missa att jag tycker att mannens beteende är oacceptabelt, fast jag skriver det upprepade gånger.

#71 Ja jag ser att du skrev att mannens beteende är oacceptabelt. Du säger saker som är bra också, men jag reagerar på att du kallar Ts för lögnare. Tänker inte alls anmäla inlägget men blir så sur…😕

När man ljuger då talar man…då säger man medvetet en osanning. Om man funderar på sin sexualitet så vad hjälper då det att vrida & tvista i det tillsammans med sin man, när det redan innan finns misstroenden emellan varandra?

Jag hade nog själv sökt hjälp för egen del att finna mig själv & styrkan för att göra något åt situationen.

Jag vände ut & in på mig i den relation som gick åt skogen efter12 år. Det fick jag emot mig sedan för att jag är för ärlig & rak och anser att man i ett förhållande kan prata om allt. Tillit!

Då blev jag istället anklagad för att jag öppnade mig för varenda en…trots han var den enda som fått veta mitt innersta. Sen om jag gick till tvättstugan och slängde in tvätt i tumlaren så hade jag hunnit ha samlag med 2 grannar på 3 minuter. Så illa var det på slutet och fick då tillslut stryk när jag blev arg & sa ifrån.

Man har ingen skyldighet att vrida ur sig som en trasa…i synnerhet när man inget får tillbaka…då blir man så trött, lessen och sjuk att man knappt inte orkar ta sig ut ur eländet. Det kan t.o.m bli livsfarligt.

En nära släkting blev skjuten i huvet och mördad av sin man innan han sköt av sitt eget huvud. Svartsjuka! 

Så när sådana här saker kommer upp så har jag tyvärr erfarenhet jag också…varningsklockor som sagt.

Jag hade iaf känt mig riktigt lurad om det kom fram att min sambo efter många år var bisexuell. Och det har inte med otrohet att göra. Men jag skulle ändå vara besviken att min partner inte vågat prata med mig om sin sexuella läggning. Jag tycker det är självklart att man bör veta om sin partners sexuella läggning. Den som man delar livet med.

#73 Ja men det är skillnad på att känna sig lurad eller bli utsatt för regelrättiga lögner.

Kan väl säga att jag känner mig lite lätt lurad jag med på typ 10 år, men det var mitt eget val att stanna kvar & låta det gå riktigt åt skogen. Begrep det inte förens det var igång på allvar. Antar jag var naiv. Jag är inte livegen jag kan gå när jag vill. Men inte vänta för länge för rätt som det är, är man nedbruten och kanske sjuk.

Vägrar vara bitter för detta…istället så har jag lärt mig massor & har genom det fått en god läxa som jag inte kastar bort, utan istället yttrar mig här i detta.

Det tänker jag inte kasta bort! Det kunde gått lika illa för mig som för min nära släkting då de sista åren blev mer & mer identiska med mitt förhållande.

Ja det är rätt Cillal! Ett förhållande ska vara på lika villkor, man har inte hemligheter för varandra men vissa saker kan man få ha för sig själv & allt ska inte kastas i ansiktet på varandra.

Då får man vara smart eller känslig nog att ta upp det som är viktigt på ett sätt som passar personen som står en närmast. Samtalsterapi inom familjerådgivningen & liknande finnes just för när vi har svårt i våra förhållanden & behöver hjälp när förtroendet eller annat sviktar.

När det tog slut med med min svartsjuka partner sa han; Du kanske inte borde varit så ärlig. Lite ironiskt med tanke på att han när vi var tillsammans menade att om du någonsin ljuger för mig (och inte svarar på mina frågor) är det slut.

Så min erfarenhet när det gäller så svartsjuka och kontrollerade partners som TS verkar ha så hjälper inte öppenhet de minsta.

"Emotionell otrohet", det dummaste jag hört på länge! Hur kan tankar och känslor klassas som otrohet? Frestelser och tankar på andra har vi alla genom livet. Det är då vi kan visa vår heder och trohet genom att stå emot och välja vår partner. Och VAD skulle vi vinna på att berätta om detta? Jo man skulle ge näring åt svartsjukan och göra sin partner ledsen och otrygg! T.o.m den som har varit fysiskt otrogen, bör ha is i magen och tänka efter innan man "bekänner" för sin partner om man vill behålla sitt förhållande/äktenskap! Tänka efter om man verkligen gynnar sitt förhållande genom att berätta. Berättar gör man för att lindra sina egna skuldkänslor men man gör bara partnern och förhållandet illa., man gör partnern ledsen och osäker och skapar misstänksamhet om det inte finns där förut. Nu var inte detta aktuellt i det här fallet. Här har vi en hustru som visade sin storhet genom att stå emot en frestelse! Dessutom är den miljö man har i ett svartsjukeförhållande grunden till att dessa tankar o känslor på andra uppstår, vilket är helt naturligt när man känner sig misstänkt och därför även kränkt. Den som känner sig älskad, sedd och respekterad får sällan tankar och fantasier om andra! Jag vet detta av egen erfarenhet, efter två långa förhållanden som med tiden blivit kärlekslösa och och det ena även fyllt av svartsjuka. Har åratal av terapi, har nu hunnit bli 74 år och fått lära mig mycket på genom livets hårda skola och dessutom genom att jobba i kvinnojouren. Vill även säga att vi Kvinnor ska stödja varann istället för att sänka varann! Vill säga till Älvornas dal: TA INTE EMOT MER SKIT! Allra varmaste kram! Stå på dig! Aa.

#69 #76 TACK!! 🌺

Och tack till er andra också som stöttar och förstår problemet.

#77 uff får ont i magen av att läsa det där, inte alls bra att du isolerar dig eller undviker aktiviteter för att han gillar det. Känner verkligen igen mig från ett förhållande, jag slutade umgås med andra nästan helt. hade förvarnat en gång att jag skulle på bio med en tjejkompis och han var ok med det. efter bion ringer han och skäller ut mig för jag var så självisk som gick på bio med henne utan honom, han ville aldrig mer se mig och jag fick absolut inte sova hos honom nu efter mitt svek..Var det inte nattlånga förhör var det utskällning man fick så egentligen inte så konstigt att det inte blev värt att träffa vänner längre.

Jag hade inte heller berättat för honom ifall jag hade varit betuttad i ngn annan, man måste ju skydda sig själv. En annan gång var jag på resa själv och han var 100 på att jag hade varit otrogen vilket jag absolut inte hade varit. jag skulle erkänna erkänna erkänna. Till slut sa jag, det enda som hände på hela resan var att en servitör tog mig på rumpan i farten vilket var ohyfsat. då blev det hus i helvete "jag visste det, du var ju otrogen!" ursäkta att jag rabblar egen skit men du är inte ensam…Vägrar din man söka hjälp så finns det väl ingen annan utväg än att lämna? Du kommer ju tappa dig helt tillslut

#78 Precis så. Till slut blir det lättare att undvika allt än att stå ut med förhören och utskällningar. Jag är glad och tacksam att ni berättar om era relationer för det är så likt. Då inser jag att ni har haft kraften att lämna och att det är det jag måste göra. Men det är så svårt att ta det steget. :( Det är skrämmande hur lika de är, de som utsätter andra för psykisk misshandel. :(

Har du läst på Kvinna i fokus, den tråd som heter "min nan gjorde mig illa"? Det kanske kan ge dig kraft sluta bli nedvärderad och kränkt hela tiden, utan att i stället bryta och återta din värdighet! Vill gärna höra hur det går. Aa.

#79 Det är jättesvårt att ta steget men det är bättre att göra det den dagen man gör det än dagen efter :) Det är ju inte så att man ångrar det efteråt varje fall. Visst kan man sakna det som var jättebra osv men i det stora hela så vill man inte lägga sitt liv på en sådan person. Bättre att lägga sin tid på sig själv eller ngn som förtjänar det. 

Mmm det är väldigt skrämmande att det oftast använder samma tekniker, typ som att de ha installerat samma chip i hjärnan som ger dom instruktioner på hur man bryter ner sin partner på mest manipulativa sätt. När jag lämnade var jag inne och läste mkt på tuvaforum.se. Nu vet jag inte hur sidan är uppbyggd om man måste vara medlem osv men att läsa texter om olika härskartekniker, narcissister, psykopater osv underlättade för mig att förstå vad man blivit utsatt för. Det blev mkt lättare att hålla sig från att gå tillbaka också