Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 1108 ggr
milow
2016-01-07 20:34

Tillsammans eller inte?

Jag och min kille sen snart fyra (sambo sedan juni 2013) är fortfarande tillsammans men under nya förutsättningar. Jag flyttade till en egen lägenhet för ca en månad sen då jag behövde avstånd för att få en chans att reda ut vad jag vill göra med mitt liv… 

Vi har båda haft problem med alkoholen. Jag har varit nykter i ett år nu och börjar sakta men säkert inse att jag aldrig kommer kunna bli en sådan som klarar av att "sällskapsdricka". Killen har gjort stora förändringar i sina dryckesvanor och dricker väldigt sällan men de gångerna han gör det kan det hända det att han spårar lite för mycket. Han inser att detta är ett problem men har svårt att släppa alkoholen helt (vilket jag inte vill heller, önskar bara att slippa hans snefyllor). 

Jag levde större delen av mina ungdomsår och upp till ca 25 års ålder med en svår psykisk ohälsa med bla.a. missbruk, depressioner,  självmordsförsök och Borderline. Detta är något jag har funderat mycket över det senaste då nykterheten på många sätt gett mig nya mål och drömmar i livet. Jag vill inte längre ha självmord som en sista desperat utväg utan jag kan se ett nyktert liv med barn, hus osv.  Denna "dröm" är väldigt ny och främmande för mig, och den har som sagt vuxit fram bara under det senaste året. 

En av de större frågorna jag har brottats med den senaste tiden handlar om min sambo. Hur skulle han hantera rollen som familjefar? Skulle han klara av ansvaret att ta hand om hus och barn? Jag kan bli så osäker på vår relation till och från samtidigt som jag älskar denna människan till månen och tillbaka. Vi skrattar mycket ihop och har skapat ett gott vardagsliv som vi trivs med trots att vi inte har några direkta gemensamma intressen. Jag har börjat spela lite tillsammans med honom och han försöker hänga med mig på saker jag tycker om ibland. 

 Jag är mycket väl medveten om mina "borderline-drag" och tror att de ofta ställer till det för mig i relationen,då jag upplever att jag aldrig kan vara riktigt säker på om det jag känner är riktigt eller om jag agerar på ett känslokaos. Jag är även övertygad om att jag aldrig kommer att kunna vara helt SÄKER (ingen är väl säker, men många verkar vara säkra på att denna person är rätt just NU iaf) på att den jag är tillsammans med är den rätte då jag har har ett extremt kontrollbehov och redan nu ser skilsmässa och diverse hemska saker som KAN komma att hända i framtiden. Detta är något jag försöker att inte lägga för mycket vikt vid för jag kan ju omöjligt veta vad som kommer hända om fem år… 

Min sambos del i detta då. Han har varit med från början och han vet hela min historia och han har mycket lättare att hantera mitt humör och pendlingar än vad jag har. Ibland tror jag att det krävs precis en människa som honom för att JAG ska klara av att vara i en relation för han dras inte med i mina svängningar. Han är helt övertygad om att vi kommer att lösa detta tillsammans även om han i början sa att han aldrig skulle klara att bo isär. Ena dagen är jag övertygad om att han är mannen i mitt liv, nästa kommer tvivlet och funderingarna.  

Han är nöjd med mig som jag är även om jag själv inte alltid är det och han är min klippa. Samtidigt är han den som fäller mig många gånger pga av hans opålitlighet och "käcka sätt". Han kan strunta i saker vi bestämt och han lovar guld och gröna skogar, men det blir inte alltid som han har sagt… Detta är en del som han försöker förbättra sen jag flyttade. Han spenderar även en hel del tid framför datorn, vilket ibland kan göra mig irriterad men mitt största orosmoment över detta just nu handlar återigen om barn… Hur blir vårt liv om det skulle komma en tredje liten person om ett par år? "Växer han upp" och klarar av att åka till Liseberg om han lovat ungen det eller blir det inget för att det är något spännande tv-spel att kolla på istället? Kommer han ägna lika mycket tid åt datorn om han har kids som behöver uppmärksamhet? 

Sen vi flyttade isär har jag fått mycket insikt i min del i vårt samliv. Jag kan se hur mitt sätt ibland påverkar relationen negativt och detta är något jag har börjat jobba med. Mina problem kommer finnas kvar oavsett vem jag är tillsammans med så det är bara att ta tag i…  Varför är jag så rädd för att våga lita på relationen? Är det som jag känner ibland, att det är min egen osäkerhet som sätter käppar i hjulen, eller har vi ett verkligt problem här? Prata har vi gjort, och jag har en förmåga att älta och älta tills jag totalt vridit sönder allt. Han å andra sidan lovar allt och jag vet aldrig om han lovar för att han menar det eller för att få tyst på mig i stunden.. 

Detta blev ett långt och flummigt inlägg men jag hoppas någon kan känna igen sig. Givetvis ber jag inte om svar, men hur visste NI att eran sambo är den "rätte"? Hur visste ni att er sambo är den ni vill skapa en familj med? Vilka svårigheter har ni haft och hur löste ni dem?

Annons:
Gaara
2016-01-07 21:32
#1

Jag kände att vi hörde ihop redan första gången jag tog hans hand, att han skulle bli min Räddning. Men just då visste jag inte att han skulle bli mitt livs kärlek, men det tog inte lång tid innan jag såg det. Vi klickade på ett sätt man sällan klickar med folk, han blev min bästa vän. Jag kände att han var rätt för att vi var så lika, gillade samma saker, aldrig fick nog av att umgås med varandra och hade samma framtidsdrömmar. :) Det kändes så himla annorlunda än mina tidigare förhållanden som mer gått ut på en ytlig attraktion och att den andra var en bra person. Det här förhållandet hade liksom så mycket mer. Aldrig tidigare hade jag velat ha barn, och jag har sagt det nu med att, ska jag ha barn så ska det vara med honom. Annars vill jag inte ha några. Min sambo är min andra halva, mitt hjärta, min själsfrände, min bästa vän och mitt livs kärlek. Och jag kommer aldrig släppa taget om honom. Så var det för mig, men hur det är för någon annan kan jag inte säga. Men av det jag läste så verkar ni funka väldigt bra ihop om man bortser från att han har lätt för att lova saker han inte håller. Jag tycker du ska prata med honom angående det där med barn. :)

[Tuulikki]
2016-01-07 23:58
#2

Jag vet att min sambo är den rätta för han gör mig till en så bra människa.

Jag har också Borderline (+ andra diagnoser) och är en orkan av känslor. Bara att han står ut med detta och tar sig tiden till att förstå mig gör mig varm inombords. Att han pushade mig till att skaffa hjälp är jag SÅ tacksam för, jag har slutat självskada och sätta mig själv i farliga situationer nu :)

Han är min bästa vän. Jag kan säga ALLT till honom, eller bara sitta knäpptyst och njuta av varandras sällskap. Vi planerar en framtid ihop, tillsammans. Trots att vi är så tighta kan vi ändå ha våra egna liv med studier, vänner, jobb, intressen osv. Att allting flyter på så bra gör att jag vet att han är Mr. Right. Vi kompletterar varandra.

(Det här med Borderline. DBT har hjälpt mig otroligt mycket, är det ett alternativ för dig?)

milow
2016-01-08 17:31
#3

#1 Vad fint du skriver om er kärlek! Min kille är min bästa vän och min själsfrände. Han får mig att må bra och tvärtom. Han var säker från början på att jag var "den rätte" medan jag är trögare, haha. Jag tror att jag är rädd för olikheterna för kärleken har vi. Känner även att jag mognat mycket och önskar att han hänger med mig på samma bana, då vi ju tidigare haft lite samma "omogna" beteenden, så att säga. Tidigare var det mycket festande och leva "ungdomsliv" och jag kan helt enkelt se tydligare hur jag vill leva mitt liv och hoppas på att han vill (någorlunda) detsamma. 

#2 Jag har gått DBT i många år. Jag anser mig i stort vara "frisk" idag men har vissa drag kvar som jag tror jag kommer få leva med. DBT var det som fick det att vända för mig också när jag tog det till mig i 23-årsåldern (är 28 idag). Har tagit bort det sista stora "självskadebeteendet" i mitt liv vilket är alkoholen. Kan tyvärr svacka otroligt på min nykterhet de gånger killen ska ut, vilket gör att jag känner mig osäker. Jag försöker komma på hur mycket jag står ut med, för jag vill inte ramla tillbaka ner i alkohol-träsket…I övrigt är han fantastisk när det kommer till mina mindre charmiga sidor och vet oftast precis hur han ska hantera situationen så det inte går överstyr och det är en stor trygghet. Mitt ex triggade mig något enormt och drogs med i stormarna och det blev katastrof. 

 Åååh, jag blir så trött av att fundera!

Gaara
2016-01-08 18:57
#4

#3 Tack. :) Har du pratat med honom angående att skaffa barn, och vad säger han om den ansvarsbiten osv? Ni verkar ju passa väldigt bra ihop annars liksom. :)

Upp till toppen
Annons: