Hans ständiga jobbångest
Jag har en sambo med en så jobbig ångest jämt efter en ledighet och när han ska börja jobba igen. Ju längre tid han varit ledig desto mer tid går åt till hans ångest och hans deppande över att ledigheten snart är slut. Så här på helgen är hela söndagarna helt förstörda. Han vill inte göra NÅGONTING på söndagar. Allt är jobbigt. Vill någon kompis komma och hälsa på så suckar han och stönar och tycker det är förfärligt hemskt att han inte får vara i fred hemma och deppa inför att det snart är måndag. Då vill han inte behöva anstränga sig att sitta och vara trevlig och glad när han är helt förstörd över att han ska till jobbet dagen efter. Det tragiska är att han den senaste tiden börjar oja sig redan på lördag kvällen över att det är söndag nästkommande dag och då är helgen slut tycker han.
När han har längre ledigheter så är det många fler dagar/veckor som blir förstörda. När han har 5 veckors semester så njuter han fullt ut i ca 2 veckor. Sedan börjar han oroligt titta i almanackan flera gånger om dagen och räkna hur kort tid det är kvar av semestern. När bara en vecka återstår så tycker han att semestern är slut. Jag försöker få honom att njuta av de hela sju dagarna han har kvar men han kan inte. Han pratar bara om hur hemskt det är att semestern är slut och hela sista veckan blir totalt förstörd. Träffa någon och umgås är helt uteslutet. Det får jag göra själv och utanför vårt hem så han får vara i fred hemma.
Detta påverkar ju såklart mig också. Jag mår dåligt av att se att han förändras när det drar ihop sig till ny arbetsvecka. Jag tycker också att det är drygt och jobbigt att ledigheter är slut men jag känner absolut inte så starkt som honom.
Jag vet inte vad man kan göra åt detta. Jag har uppmanat honom att söka nya jobb men han gör det inte. Han påstår att det inte handlar om otrivsel på jobbet utan en förlorad frihet. Att någon bestämmer över vad han får och inte får göra på dagarna. Och detta skulle inte förändras av att hamna i ett nytt fängelse säger han. (Ja han kallar jobbet för "fängelset")
Jag tycker det är lite hemskt att han bara går och längtar tills han blir pensionär så han får vara ledig och göra vad han vill på dagarna. Han har ju många år i arbetslivet kvar. När vi handlar mat i affären kan han peka på en gammal gumma med rollator och säga till mig "tänk om man haft det som henne. Få göra preciiiis som man vill heela dagarna"
Är det vanligt att må så här himla dåligt inför en ledighet som håller på ta slut?
Vad kan man göra åt saken som familjemedlem när personen inte vill söka nytt jobb? Och såklart kan han inte säga upp sig heller för han får väl knappast A-kassa om han frivilligt slutar jobba.
Finns det någon möjlighet att han kanske går ner i arbetstid?
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Oj, det låter ju inte roligt för någon av er :(
Han kanske kan fundera på vad han VILL göra? Och i så fall börja plugga för att sen börja arbeta med något han faktiskt vill arbeta med.
Det ska inte kännas som ett fängelse. När jag har haft semester har jag till och med längtat lite till jobbet :P
Han behöver ett nytt jobb.. Kanske även ett läkarbesök, kan ju vara en ordentlig depression som ligger i grunden för det.
Gå ner i arbetstid har jag föreslagit också men han säger att det bara är heltidstjänster på företaget. Två stycken jobbar 50 % men då är det för att de är handikappade och företaget betalar inte deras löner. Jag är dålig på hur det där funkar men det är vad han sagt ungefär. Och att han måste jobba heltid för att han är "fullt frisk"
Å andra sidan visar han ju aldrig chefer/arbetskamrater eller någon annan heller hur han egentligen känner. Det är bara jag som helt får se och höra. Till andra drar han på sig en mask och visar att allt är jättebra.
#3 Ok, jag tänkte mer på 80% som ett försök. Då är han ju ledig en dag i veckan och det kanske inte skulle kännas så tungt.
Men som sagt det är ju arbetsgivaren som bestämmer.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Jag har full förståelse för hur han känner. Det kan kanske fungera bättre att sikta in sig på ett eget företag. Jag vet att det inte bara är att starta upp något och att det krävs lite kapital och planering och framför allt en företagside, men det kanske är något för honom att fundera över.
Även om man får jobba mycket ibland, så jobbar man åt sig själv och kan ofta sätta egna tider och ha kontroll över sitt jobbliv på ett annat sätt. Har man tur går firman bra och då kan man gå ned i tid eller köra på hårdare och kanske bli ekonomiskt välbärgad. Det kan ju gå åt fanders också, men friskt vågat vet du😉
Bara ett tips, så där vill man ju inte känna hela arbetslivet ut
If Not You, Who? If Not Now, When?
Jag känner igen det till viss del. Har haft dåliga jobb tidigare där jag känt sådan jobbångest att hela söndan varit förstörd och det var jobbigt redan på lördagen. Känslan "Jag vill inte gå o lägga mig redan nu för då är det snart måndagmorgon" sitter i hela söndagen. För min del hjälpte det med annat jobb, mycket av min ångest berodde på dålig självkänsla och en vetskap om att jag inte mådde bra på jobbet. Det kan fortfarande komma sådana helger, framförallt om jag inte har koll på vad veckan ska föra med sig. Men som sagt, i mitt fall är det självkänslan som spökar. Jag var rädd att inte duga på jobbet.
Men det din sambo har, att han mår dåligt över att förlora sin frihet, det lårter ändå som att han inte trivs på jobbet. Jobbet ska inte kännas som ett fängelse, då är det inte rätt jobb.
Jag tycker du ska bemöta hans kommentarer om gamlingar med att vända på steken. "Ja, men tror du hon ser det så? Tror du det känns bra att inte vara behövd på en arbetsplats? Hon kanske inte har något socialt umgänge längre, alla hennes vänner kanske fanns på jobbet hon blev för gammal för." Eller nåt i den stilen. Få honom att tänka till och inse vad jobbet ändå betyder i positiva värden.
Sen kan det vara bra om han söker läkarhjälp, det är inte sunt att känna så. Inte för nån av er.
I don't have hobbies - I have obsessions!
Ebmfh
Trollcaféet
Tror man får A-kassa om man säger upp sig, bara att det är typ två månadees karens i början. Ett annat söternativ är att söka tjänstledigt för studier. Hitta nåt han kan vara intresserad av att plugga ett tag, för att få lite andrum, nya intryck och kanske se sitt jobb lite utifrån. Det är svårt utifråb din beskrivning förstå om det mest handlar om nåt psykologiskt hos honom eller mest att han är på fel srbetsplats.
Jag kom att tänka på en sak till. Se till att han inför en söndagslyx. Nånting som han gillar och mår bra av som han kan göra på söndagkvällen. För min del är det att lägga mig i badkaret med en god bok och nåt bubbelbad. Sen skiter jag totalt i knugens åsikter om badkar, han kan dämpa sin ev söndagsångest med dyra bilar…
Skämt åsido, just skumbad kanske inte är din mans grej, men istället kanske han är svag för nån viss choklad? Då kan han införa en söndagslyx med att sitta i favoritfåtöljen och mumsa i sig sådan choklad. Kanske finns det nån gammal TV-serie han verkligen gillat? Då kan han se ett avsnitt var söndagkväll. M*A*S*H hade elva säsonger, det räcker många veckor… =) Vad det än kan vara ska det göras sent på söndag kväll. Efter kvällsmat o alla sysslor är klara. Så att just söndagkvällen blir något att se fram emot. Så att livet känns lite lättare när han lägger sig. Då är det lättare att förtränga att det är måndagmorgon dan efter.
Jupp, för egen del har jag just klivit ur det där badet, det var då tanken slog mig. Det har faktiskt hjälpt mig många gånger, och även om jag nu inte mår dåligt så vill jag gärna ha min söndagslyx i badkaret. En belöning för veckan jag tagit mig genom och en pepp inför veckan som kommer.
I don't have hobbies - I have obsessions!
Ebmfh
Trollcaféet
Gå ner i tid, byta jobb eller starta eget så han får dra in pengarna på något han själv tycker är kul att spendera tiden till är väl mina tips.
Förstår att han känner att han slösar bort värdefull tid. Vi är många som känner så, men har man en arbetsplats med kollegor man verkligen trivs med så brukar det inte kännas lika hårt. Eller om man som sagt startar eget (kräver ju dock att man har en bra idé, tid och pengar)
Han säger ju att han trivs, men frågan är ju om han verkligen gör det innerst inne.
Jag är extremt sent ute - jag vet - men jag ville bara säga att jag känner igen mig i det du beskriver. "Egentligen" trivs jag på jobbet, har bra kolleger och allt det där, men jag känner också en sorts "sorg" efter längre ledigheter. Kanske inte fullt så extremt som din partner men absolut åt det hållet. Jag gillar inte heller söndagar, men det hindrar mig inte från att göra saker - det är mest en känsla som "bara är där". Att jag blir låg efter semestern hänger nog ihop med att jag hatar vintern av hela mitt hjärta, och vetskapen om att hösten och vintern är på väg drar ner mig enormt. Men det är ju lite knäppt när det nästan hindrar en från att njuta fullt ut ända tills hela sommaren är slut… Tyvärr har jag inget bra råd. Ville bara bekräfta att det finns åtminstone en till - och säkert fler - som känner som din partner. Lycka till!