Vänskap

Hur är man en bra vän?

2016-02-06 09:59 #0 av: [Mazamizari]

Jag tror jag behöver tips vad det gäller det här. Även om jag själv tycker att jag är en bra vän, samtidigt är jag ju en egen person så jag har ju min egen personlighet och karaktärsdrag. Men vänner ska ju bortse från sånt för de vet ju att ja det är ju sån du är. 

Men trots detta och min egen uppfattning om hur jag är som vän så tycks jag inte ha någon koll alls. Jag vet inte vad jag gör för fel heller. Jag försöker ju verkligen vara en så bra vän som möjligt men ändå så förlorar jag varenda vän jag har. 

Man kommer ju alltid bråka, det kommer alltid finnas stunder då man kanske säger något som man ångrar sen. Men man förlåter ju alltid varandra efteråt? Eller är det bara en fantasi bild av hur vänskap fungerar? Den där perfekta drömmen, men verkligen är helt annorlunda.

Helt ärligt så vet jag inte. Igår förlorade jag min närmsta vän, den som jag verkligen inte trodde skulle försvinna vad som ens hände. Men ja plötsligt tog hon bort mig från Skype. Hon ville inte ens säga det till mitt ansikte att hon bröt upp vänskapen. Men sen gjorde hon det och sa hejdå. Och jag är hjärtekrossad. Har gråtit mig igenom natten och morgonen. För jag vill ju verkligen inte att hon ska försvinna, men hon vill ju det. Så vem är jag att tvinga henne att vara min vän?

Och det här är inte första gången det hänt. I princip alla mina närmsta vänner dumpar mig tillslut. Och ja, jag förstår verkligen inte varför det blir så. vad jag gör för fel. Så jag kan inte direkt berätta och be om råd hur jag ska göra annorlunda. Därav titeln, kan någon bara typ... beskriva hur man är en bra vän. För jag förstår tydligen inte det... 

Anmäl
2016-02-06 10:05 #1 av: Tjeja

Du kanske oavsiktligt sårar dem eller får dem att känna sig utnyttjade på något vis. Och det finns gränser för vad man kan säga och göra mot en vän även när man bråkar.
En person orkar inte hur mycket hug och slag som helst och sedan blir man vänner igen.
Man vill inte och bör inte fortsätta vara vän med någon som gör en illa igen och igen.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-02-06 10:15 #2 av: Torparmor

En fundering ..  Du kan ta kontakt med en av dina gamla vänner, kanske genom brev, och ställa frågan "Vill du för gammal vänskaps skull svara varför du inte ville vara min vän? Jag behöver förstå." 

Dagen idag är ett oskrivet blad - gör något bra av den gåvan!

Anmäl
2016-02-06 10:16 #3 av: Tjeja

Jättebra förslag från torparmor. ♡

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-02-06 10:20 #4 av: [Mazamizari]

#2 Det var faktiskt ett bra förslag.

Anmäl
2016-02-06 10:43 #5 av: fridelfina

Hm, ber om ursäkt för om det blev lite långt och spretigt inlägg... Cool

Kanske felet inte ligger hos dig utan de vänner du haft? Idag tycker jag att det är en slit och slängmentalitet över alla områden, även vilka vi umgås med. En bra vän kan du ringa upp och säga "hej, hur är det" oavsett om det var igår ni pratade eller om det gått flera år. Du/vännenska kunna säga att "jag är upptagen, kan vi höras senare" utan att den andre känner sig åtsidosatt och kränkt, utan förstår att du/vännen faktiskt är upptagen och inte har tid och du/vännen inte misstänker att "hen tycker inte om mig/vill inte prata med mig/har roligar utan mig". 

Man ska kunna vara sig själv och man ska tolerera att den andre är sig själv. En bra vän bör ju inte medvetet göra sånt som gör den andre illa. Om man mot förmodan gjort nåt som den andre blir ledsen över så bör den som blivit ledsen kunna prata med den andre om det och du bör kunna be om förlåtelse. 

Men egentligen så känner jag att de jag betecknar som  riktiga vänner är väldigt få, kanske bara ett par till antalet. De andra är mer folk man känner, har ett eller annat gemensamt med av olika anledningar. 

Ämnet "vänner" är intressant, jag tror och tänker att många går omkring och tänker att "jag har ingen, eller få, vänner".... eller har jag fel? Jag tycker att jag har två riktiga vänner, varav den allra närmsta, min kusin dog för 16 månader sedan Hjärta och den andre är min svägerska. Sen har jag över 200 personer på facebook som är "vänner". Jag har som regel att jag lägger inte till nån jag inte har träffat och känner således alla dem. Men inte tänker jag att jag har över 200 vänner för det! Hänger du med hur jag tänker? 

Finns nån person du känner som du kan ringa upp efter lång tid och du känner att "det var som igår vi pratade"? Att tiden liksom inte har nån betydelse? Jag tror att de personerna är de som är riktiga vänner och vänner som består. Man behöver inte ha samma intressen, men det måste nog finnas nån beröringspunkt som förenar. Vad gör du på fritiden? Hitta nån som har samma intresse som du så kanske det kan utvecklas till vänskap.

Jag önskar verkligen att du kan hitta en vän som du känner dig trygg med och som du vet vill ditt bästa oavsett vad, men också att du i ditt eget sällskap kan känna dig trygg och göra ditt bästa oavsett vad! Tummen upp

   
Anmäl
2016-02-06 10:47 #6 av: Maria

#0 Man kommer ju alltid bråka, det kommer alltid finnas stunder då man kanske säger något som man ångrar sen. Men man förlåter ju alltid varandra efteråt?

Där känner jag inte igen mig. Mina nära vänner har jag aldrig bråkat med. Inte heller har vi sagt några ord vi ångrat sedan. Vi tycker om varandra precis som vi är.

Jag tror att felet ligger i att du försöker vara en så god vän som möjligt. Försök hellre att vara dig själv. Det kommer man allra längst med tror jag.

/Maria

 

Anmäl
2016-02-06 10:48 #7 av: fridelfina

Ja, torparmor gav ett bra förslag! 

   
Anmäl
2016-02-06 10:58 #8 av: Sindri

Det är en viktig och bra fråga du ställer dig. Vad är en vän? Det finns nog många svar på det. Vi har nog olika förväntningar på en vän och vad vänskap är. Vi har kanske olika vänner som passar i olika situationer. Med en vän gör vissa saker, med en annan andra etc.
Hur vi är mot våra respektive vänner kan också skilja sig åt, beroende på i vilket sammanhang vi  är vänner, och också hur länge vi känt varandra.

Det du skriver om att bli ovänner och sedan sams igen gäller inte för alla. Till någon som man känt väldigt länge kanske man kan var helt uppriktig - men det är inte säkert.

En bra vän kan "känna in" en annan persons stämning och känsloläge, och anpassa sig lite efter det. Till någon som är känslig och har dåligt självförtroende påpekar man inte fel och brister. Om personen frågar kan man på ett fint sätt linda in sin negativa åsikt.

Alla människor vill ha bekräftelse, få höra att man gjort något bra, att man är bra, vilket inte betyder att man skall smöra, men uppriktigt uttrycka något man gillar hos den personen.

Det finns andra härinne som skrivit om jobbiga kompisar. Det brukar ofta handla om att det är personer som tar mycket plats, som är självupptagna och mest tänker på sig själva och vad de behöver. Som pratar mycket själva, är mycket "på", och har svårt att lyssna på andra, och "ta in" känslor och stämningar. Har man dålig självkänsla är det lätt att man verkar sådan.

Så - att vara uppriktig utan att vara "brutal-ärlig" är väl en egenskap sim uppfattas. Att vara genuint intresserad, utan att vara påfluget nyfiken är en. Att kunna lyssna och "se" andra människor en annan bra egenskap.
Nu menar jag inte att man skall var självutplånande, men många tonåringar har dålig självkänsla och kan därför vara ganska självcentrerade.

Sedan verkar ju tyvärr många ungdomar väldigt ytliga och går mycket på yta och status. Jag tror inte att de verkligen är så, det är det dåliga sjävförtroendet som spökar, men det är en tuff tid och alla vill bli sedda och älskade. Det blir många ytliga beteenden som sårar andra människor.

Du kanske går i skolan - då skall det finnas en kurator att prata med. Det är väldigt svårt för oss som läser här att utläsa något om din personlighet, men någon som träffar dig kanske kan ge en hint om något du kan förbättra.

Jag tror inte  på något sätt att du är en dålig eller egoistisk  person som behöver göra om dig totalt för att bli accepterad av de du vill bli accepterad av. Du kanske bara behöver lära dig att "läsa" andra människor bättre.

Att hitta sig själv och bli trygg med vem man är brukar också ge ett lugn och en sorts auktoritet som drar till sig andra människor.

Vem vet - du kanske kommer på att du sökt dina vänner bland helt fel personer. Att våga släppa på sin ytlighet, ängslighet och statusjakt tar längre tid för vissa människor (ibland ett helt liv...). Du kanske skall vända blicken mot andra personer i din närhet.

Jag önskar dig lycka till och tycker du är mogen och modig som vågar reflektera över vem du är och hur du vill vara.

Anmäl
2016-02-06 12:02 #9 av: [Mazamizari]

#5 Jo, jag har en barndomsvän. Vi har känt varandra i snart 15 år och trots det faktumet att vi inte brukar prata med varandra så vet vi ändå att vi har varandra ifall det behövs. fast det är oftare jag som behöver henne än tvärtom då hon är väldigt bra på det här sociala. Medan jag är mindre bra på det. 

Och jag håller med om att det finns en slit och slängmentalitet ibland, känns väldigt ofta så. Så jag är väl ofta väldigt rädd för att vara mig själv då folk som inte känner mig särskilt bra kan använda ordet elak/bitchig då de pratar om mig... Men vet helt ärligt inte riktigt varför jag framstår på det sättet när jag verkligen inte menar att vara så. 

Folk som känner mig väl vet ju om att jag bryr mig jätte mycket folk och alltid förlåter alla för allt, vad de än säger till mig. Men på grund utav all kritik jag fått kring min karaktär så vågar jag inte längre vara jag... istället har jag väl förvandlats till en stor push over... 

#6 Det stämmer nog, fast samtidigt är det läskigt då jag verkligen inte vill att folk ska tycka att jag är elak. Och jag förstår inte varför folk tycker det heller. Det enda jag kan komma på är det att mitt ansikte då det är neutralt ser surt ut. För de kommentarerna har jag fått hela mitt liv.

#8 Ja någon kurator finns inte då jag studerar på högskolan. Men funderar på att kanske kontakta habiliteringen igen och be om att få tillbaka min psykolog, jag har med Asperger syndrom. Han hjälpte mig förstå mig på de sociala koderna... Så jag är nog inte särskilt bra på att läsa in stämningen och sånt. Det kanske är där problemet ligger... Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. 

Alltså jag har ju vetat om att jag har de problemen. Man jag trodde väl inte att det var så illa att jag skulle förlora mina vänner på grund utav det... Särskilt inte då min vän som jag förlora nyss hade samma diagnos som mig. Så man räknar väl med att det ska finnas någon gemensam förståelse i de fallen.  

Anmäl
2016-02-06 12:34 #10 av: Sarah

Vad bråkar ni om, om det är vanligt för dig att bråka med kompisar? Jag har visserligen haft något bråk med båda av mina allra närmsta vänner, men det har varit då båda sidor känt sig svikna pga små missförstånd. Då har vi pratat, gråtit och löst det. Sen har allt varit bra igen. Men, då pratar vi om kanske ett bråk på tio år. Blir det mycket bråk, så känns ju vänskapen kanske inte rätt.

Anmäl
2016-02-06 12:53 #11 av: [Mazamizari]

#10 Bråk var något väldigt vanligt mellan mig och ja vännen jag förlorade igår. Ibland små saker som vi kunde sura över i någon timme och sen förlåta varandra för och ibland så var de något större som höll på i flera dagar. Jag såg det som något väldigt vanligt då jag alltid har haft turbulenta relationer...

Jag trodde helt ärligt att ja det var rätt vanligt. Men tydligen är det inte det... Vilket inte direkt hjälper mitt självförtroende känner jag då jag är ja den gemensamma biten. Så jag antar att jag omedvetet retar upp folk eller liknande eftersom bråk sker så ofta.

Anmäl
2016-02-06 12:58 #12 av: Maria

#11 Vad brukar bråken röra sig om?

/Maria

 

Anmäl
2016-02-06 13:15 #13 av: [Mazamizari]

#12 En massa olika saker. En annan barndomsvän till mig, som jag nu förlorade för flera år sen men hade känt i elva år då det hände, blev bland annat väldigt arg över att jag inte ägnade henne tillräckligt mycket tid. I alla fall var det hon sa. Just då var jag i en väldigt mörk period och led av depression och självmordstankar, samtidigt så försökte jag hänga med i skolan så jag erkänner att jag kanske inte riktigt spenderade mycket tid med henne. 

Med henne som jag förlorade igår så brukade det oftast vara att någon utav oss kunde ja uttrycka oss på ett dåligt sätt. Men sen blev hon väldigt upprörd då jag nämnde andra som jag hade kontakt med. Och ibland kunde jag försäga mig och berätta om att jag varit på dejt med en kille eller liknande... då brukade hon inte prata med mig på ett par dagar för att hon blev så upprörd.

Sen så brukar många bråk med andra vänner jag ha handla om att jag säger emot då jag känner att de trampar rakt över mig. Alltså struntar i mina åsikter eller förslag. Och ja... då blir de sura. Så oftast håller jag tyst. Vet inte om de kände samma sak. Kanske? Något sånt kan det ju vara.

Men oftast är det nog att någon utav oss uttryckt oss lite illa och det då skapas ett missförstånd. Så vi båda två känner oss sårade och ja, båda vill ha en ursäkt. 

Lite sånt... Antagligen mer men ja jag minns inte allt då det skett så många gånger.

Anmäl
2016-02-06 13:26 #14 av: Devya

Jag har en "vän" som jag inte längre klarar av att umgås med. Hon är så otroligt negativ och inte alls trevlig att umgås med då jag jämt måste tippa på tårna kring henne så hon inte blir sur över någon bagatell. Jag trodde först att det var något personligt mot mig och sen berättade hon hur glad hon var att jag aldrig tog sådant där personligt... där stod jag och tappade nästan hakan för jag hade aldrig förstått det på det viset. Oberoende så tänker jag inte fortsätta vara vän med henne efter att jag flyttar för jag vill inte ha negativa människor i mitt liv. Jag vill må bra och det gör jag inte om min så kallade vän hela tiden vill haka upp sig på minsta lilla grej (typ diskussioner gällande filmer, mat, vanor osv). Om hon inte tycker om något så snäser hon till och får det att låta som om man är världens hemskaste och idiotiska människa om man gillar en Nicholas Cage film, för att nämna ett exempel. Det handlar om de mest löjliga sakerna någonsin och det får mig att må så dåligt att jag vill helt bara springa min väg. Det kanske låter hemskt att jag bara vill dra min väg så fort tillfället yppar sig men det finns gränser för hur mycket skit man orkar ta. 

Jag vet inte vad för sorts bråk du och dina vänner brukar ha men det kan vara värt att fundera på om de faktiskt förstår att du verkligen bryr dig om dem eller ej och sen kan det vara bra att reflekte över att kanske de inte orkar med en massa bråk i längden? Inte ska man ju ändra på den man är men om man är oartig och inte tar hänsyn till andra människors känslor så borde man nog ta ett steg tillbaka och analysera siuationen.

Alla övriga vänner som jag har är underbara och jag bråkar aldrig med dem. De skulle jag aldrig vilja förlora för det är så skönt att umgås med dem. Man behöver inte någonsin oroa sig för bråk och gräl eller liknande, för vi förstår varandra så väl och mår så bra i varandras sällskap.

Anmäl
2016-02-06 15:53 #15 av: Sindri

Jag anade i ditt första inlägg att du har en diagnos - inte menat som något negativt, men jag  vet att man då har väldigt svårt med sociala relationer. Man skall nog vara ganska mogen för att kunna stå över och se sådant. Men det är märkligt att din vän, som har samma diagnos inte har mer förståelse.

Jag tror på att vara rak med sånt - det behöver inte vara det första man säger till en ny vän, men det kan vara bra att förklara att man faktiskt är en person som bryr sig om andra, men att man har svårt att visa det, och ibland trampar fel och säger fel saker.

Jag kände en gång en liten pojke som hade Aspberger, många tyckte han var jobbig, men jag tyckte väldigt mycket om honom. Så bara man förstår sig på dig är du såklart värd att tyckas om och älskas.

Många människor tycker det är väldigt jobbigt med konflikter och kan inte alltid ta att man säger rent ut vad man menar.

Din f.d. vän verkar vara väldigt svartsjuk och vill ha dig för sig själv - ha kontrollen. Det är inte en bra grund för vänskap. Du känner dig som om allt är ditt fel, men det tror inte jag.
Men jag skulle nog ta kontakt med psykologen igen. Det kan vara så att du behöver det stödet lite då och då under ditt liv för att kunna möta nya situationer och din egen utveckling.

Har du förresten läst något av Gunilla Gerland? Jag läste hennes bok En riktig människa för flera år sedan, och den var verkligen bra. Hon har Aspberger och har skrivit fler böcker.

Jag tycker framför allt INTE att du skall skuldbelägga dig själv och tycka att du felar, det är ingen konstruktiv väg. Klart att du duger som du är, du behöver bara lära dig lite mer sociala koder. När du ser andra människor interagera med varandra, på film eller i verkligheten, försök se och komma underfund med vad de använder för sociala koder. Javisst, mycket är helt förljuget och helt åt skogen, men en del kan vara bra att kunna för att det sociala livet skall löpa på gnisselfritt.

Anmäl
2016-02-06 17:27 #16 av: fridelfina

Hm, eftersom ni har samma diagnos (men antagligen ändå är olika en hel del) så kanske det är så att hen inte har samma förmåga till självreflektion som du verkar ha? 

Jag tror inte att det per automatik är så att två aspies förstår varandra, just det är ju liksom en stor del av diagnosen! 

Tycker det låter toppen om du får kontakt igen med habiliteringen och den personen som var hjälpsam tidigare. Om inte det funkar, kan du ansöka om en kontaktperson från soc kanske, en som kan vara ditt bollplank när det gäller funderingar kring hur andra människor fungerar och din egen roll i en relation? Jag tycker att du verkar kommit långt när det gäller mentalisering (att andra har ett annat perspektiv) och det skulle nog vara hjälpsamt för dig om du fick stöd i att utveckla det mera. 

   
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.