Känslor

Bekräftelsebehov?

2016-03-13 22:24 #0 av: [Indii]

Finns det fler här som känner att ni har ett överdrivet bekräftelsebehov, och hur yttrar det sig i så fall? Har ni försökt göra något åt det?

Jag upplevde det som att jag förbisedd som barn. Detta präglar mig mycket än i dag, och jag skulle gärna vilja bli av med det bekräftelsebehov som kommit utav detta.

Anmäl
2016-03-18 21:51 #1 av: [xMondSy]

Jag har det och min sambo kan nämna det ett par gånger till mig.
Jag var väldigt självgående som barn, behövde inte hjälp med läxor, skötte mig själv och fick väl inte så mycket beröm för det då.

Idag försöker jag att tona ner det en hel del genom att inte söka bekräftelse lika mycket, dock är det ett livs projekt för mig kan jag känna.

Anmäl
2016-03-18 23:47 #2 av: [Indii]

Ok! Ja, det är nog något man får jobba med livet igenom.

Anmäl
2016-03-19 08:12 #3 av: pyromanen

Man kan lära sig ge sig själv bekräftelse. Det kanske låter konstigt men funkar. Då blir behovet från andra mindre/mer lagomt. Att leva ihop med nån med (orimligt)stort bekröftelsebehov tar mycket energi, så för sina rekationers skull kan det definitivt vara värt att ta tag i. Bara för att det är ett mönster från barndommen innebör inte att det inte går att föräbdra, det gpr!

Anmäl
2016-03-19 10:18 #4 av: MinnaJosefin

Min pappa fanns inte där för mig när jag växte upp, vilket har resulterat i bekräftelsebehov av dom jag har haft en relation med. Männen som kommit och gått i mitt liv. Inte allvarliga men tillräckligt uppenbarliga "dadda issues". Nu har det inte varit anledningen till att det inte hållt, idag lever jag med en underbar man och jag kan själv märka av mina bekräftelsebehov men det är som sagt inget som påverkar vår relation. Sen är jag så medveten om det själv och det är ju bra att man är det så det inte går ut över andra människor :)

Anmäl
2016-03-19 10:19 #5 av: MinnaJosefin

"Daddy issues" skulle det stå haha

Anmäl
2016-03-22 18:29 #6 av: Zadeira

Med min borderline kom också bekräftelsebehovet, som precis som du grundades i  utanförskap/utsatthet som barn och tonåring. Det ledde till flertalet dåliga sexuella förbindelser där jag utsattes för misshandel både fysiskt och psykiskt eftersom jag tyckte att enda sättet att bli bekräftad och omtyckt var genom sex.

Det var egentligen inte fören när jag för fyra år sedan träffade min nuvarande kille, samt påbörjade DBT-behandling för min borderline, som mitt bekräftelsebehov minskade och numera är i princip övervunnet. Jag tror att kombinationen med att hitta någon som ständigt bekräftade mig (min partner är nästan överdriven i sitt sätt att bekräfta mig) med att faktiskt behandla och bearbeta mina psykiska diagnoser gjorde att det inte fanns behov längre på samma sätt att bli bekräftad. Jag kan ge mig själv det nu och är inte beroende av andra att ge mig bekräftelse.


Anmäl
2016-03-22 19:55 #7 av: [Indii]

#3 Hur ger man sig själv bekräftelse, som du skriver att man kan lära sig?

Anmäl
2016-03-23 06:28 #8 av: pyromanen

http://www.overlevnadsguiden.se/personligutveckling/hur-lar-man-sig-bekrafta-sig-sjalv/

Anmäl
2016-03-23 15:52 #9 av: Ebolaa

#0 Hej TS!

Bekräftelsebehov går rätt mycket ihop med "dålig/låg självkänsla", som betyder att man inte själv förstår hur mycket man är värd, och därmed hela tiden söker efter att få den där uppmuntran eller att bli sedd av omgivningen. Något som ofta märks i relationer.

#7 Ja, man kan definitivt "lära sig", det handlar ju om att du måste vara ärlig med vad Du känner och varför Du handlar på ett visst sätt. Att du börjar bli mer medveten om varför du gör som du gör, och därefter försöker hitta på strategier för att göra på ett annorlunda sätt. Man ska inte klanka ner på sig själv för att man inte är en "fulländad" människa, det är viktigt att du bara SER att du kanske har brister, men det går alltid att göra saker på ett annorlunda sätt så att du sakta men säkert arbetar på detta, och blir mer och mer trygg i dig själv.

Vad är det som får dig att "märka" att du har ett större bekräftelsebehov än andra människor? Liksom, har du beteenden som du inte är speciellt stolt över som du kopplar ihop med detta bekräftelsebehov?

Berätta gärna mera om hur du lärt dig om Ditt bekräftelsebehov, så kan vi säkert komma med lite ökad förståelse och tips om du vill.

Kram Ciao Sol

Anmäl
2016-03-24 18:44 #10 av: [Indii]

#9 Tack för dit svar. Ja, hur ska jag beskriva det hela?
Det känns som om jag går runt med en känsla som att jag ber om att folk jag möter ska "se mig". Det kan vara vem som helst, men oftast är det en tjej / kvinna som verkar bry sig det minsta som jag inom mig "ber" om detta. Det kan vara en läkare, en kollega, o.s.v. Detta låtar nog underligt, och det är innerligt tröttsamt, och leder ( iaf tidigare,) ibland till att jag öppnar upp mig för mycket, vilket kan ses som lite udda.

Jag tolkar detta som att jag söker en ersättare för min mammas som var borta en lång period när jag var liten, och sen inte hade möjlighet att ge mig den uppmärksamhet jag behövde när hon kom tillbaka. Skulle gärna vilja bli av med denna känsla av att vara övergivenhet.

Anmäl
2016-03-24 19:22 #11 av: Ebolaa

#10 Tack för att du delar med dig, det är starkt. Beklagar att du gick igenom denna långa period utan din mamma. Det är många föräldrar som absolut älskar sina barn och vill dem deras bästa, men faktiskt inte har den kapaciteten att själva ge det som sitt barn behöver.. Det är så trist att de bara inte kan inse det själva och på andra sätt försöka ge sitt barn det dom behöver. Förstår att det har varit tungt för dig och gjort dig i grunden rätt otrygg.

 Ja, jag fattar att det inte är så lätt att förklara, för det blir ju lite som en del av ens personlighet och en självklarhet för dig :)

Det är nog rätt så vanligt att människor inte riktigt ser den där gränsen för hur mycket man ska berätta om sig själv vid ett möte med en annan. Du är långt ifrån ensam om detta vill jag bara säga ;) Allt detta hänger ju ihop med den där låga självkänslan, att man får svårt att se sina egna gränser. 

Har du någon nära vän eller släkting som känner dig bra? Liksom någon som du verkligen känner dig trygg med? Om inte, har det funnits någon sådan person i ditt liv under någon period?

Det är inte lätt, men desto mer du uppmärksammar dina beteenden genom att du efter ett möte tänker/känner  "Nej, nu sa jag ju igen en massa, så blev det lite konstig stämning eller bla bla.." Klanka inte ner på dig då, utan tänk istället på vad exakt det var som fick dig att börja ge så mycket av dig själv igen. Vad triggade liksom igång det? Det kommer göra dig mycket mer medveten, att "Oj, det var samma sak den här gången - när hon frågade mig den där frågan".

Sen kan du ju också öva dig lite mentalt innan ett möte med att du tänker ut lite frågor som du skulle vilja fråga den du möter, eller tvärtom att du tänker ut hur du skulle svara på en fråga som du gissar att hon/han kommer fråga dig.

Det här är bara tips, och säg gärna om du tycker det inte passar för dig. För du ska inte göra något du inte känner för eller så. Tips är svårt, speciellt om man inte känner varandra så bra.

Ciao!

Anmäl
2016-03-24 23:46 #12 av: [Indii]

#11 Jo, det är synd att hon var borta så pass länge, men hon kunde inte hjälpa det. Däremot kanske hon kunde ha givit mig mer uppmärksamhet när hon kom hem, men jag tror att hon inte förstod att jag behövde det och snarare tyckte att jag var ett klängigt och jobbigt barn.  Det är ju inte alltid lätt att vara förälder heller. 

Jag har egentligen inga problem med att inte öppna mig för mycket om jag väl bestämt mig för det innan.  Men samtidigt har jag ju tyvärr det där "se mig, snälla-begäret" och det gör att jag gärna gör det ändå.

Som ett litet exempel: Jag var på ett läkarbesök hos en ny läkare som visade sig vara mycket trevlig, och som verkligen tog sig tid att lyssna. Även vid det första återbesöket tog hon sig verkligen tid, det kändes helt enkelt som om hon brydde sig. 

Vid det andra återbesöket var hon däremot stressad och halvt ointresserad, och ville få besöket avklarat så fort som möjligt. Jag blev helt ställd av detta, jag hade länge funderat ut vad jag skulle fråga / berätta,  och ärligt talat sett fram emot besöket. Nu kände mig istället oerhört besviken efteråt. Hon som verkligen engagerat sig tidigare . Dumt, såklart, eftersom jag ju förstår att jag bara var en i raden av patienter hon träffat, men, det kändes helt enkelt som att hon "såg mig". 

När jag tänker efter så har jag väl aldrig haft någon släkting eller vän som stått mig speciellt nära. Inte på många, många år i alla fall. Detta är ju såklart något jag önskar att jag hade.

Tack för ditt engagerade svar!

Anmäl
2016-03-25 10:45 #13 av: Ebolaa

#12 Av det du beskriver så verkar du ju ha en bra självkännedom, att du vet hur du fungerar och så. Men det förändrar ju ändå inte din känsla av trygghet - du vill ju bara bli älskad för den du är, och det förtjänar du självklart också.

Läkaren du träffade verkar som att hon verkligen brydde sig, men det är ju klart att när hennes tidsschema var mer pressat så kunde hon inte ge dig den tiden du hade sett fram emot. Tror ändå inte att du bara var en patient bland mängden, utan det hade nog - som du säger - med hennes tid att göra. En fin läkare verkar hon vara :)

Okej, så du har inte haft någon riktigt nära vän eller någon släkting som känt dig riktigt väl. Har du då haft någon partner någon gång?

Tack! Det är så lite så :)

Kram ciao!

Anmäl
2016-03-25 11:25 #14 av: Aleya

När jag var ung så kände jag ett större behov av bekräftelse. Nu struntar jag i det. Jag vet ju iaf vad jag vill och att jag kan saker. Kan bekräfta mig själv bättre än vad andra kan.
Jag var väl ung och osäker, men sen började jag inse att jag är den enda som ska leva och acceptera mina val och gilla det jag gör. Vad då resten av skaran tycker är mindre viktigt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-03-25 23:30 #15 av: [Indii]

#13 Jo, visst, läkaren är nog bra egentligen, synd bara att det blev som det blev det sista besöket. Ang. relationer så tycks jag snabbt dra mig undan om någon visar intresse, vilket väl egentligen borde vara tvärtom, jag borde ju vilja ha någon som bekräftar mig... Knepigt detta.

#14 Önskar att jag var som du, är inte heller purung, om nu åldern spelar in, men detta "hål" inom mig verkar inte gå att fylla, snarare tvärtom.

Anmäl
2016-03-26 17:25 #16 av: Ebolaa

#15 Det är inte alls konstigt att du "drar dig undan" från relationer, du har ju en inneboende rädsla för att bli övergiven. Det kanske gör att du inte vågar riskera det än en gång? Samtidigt som din låga självkänsla gör att du också inte riktigt ser ditt eget värde och att du faktiskt förtjänar att bli älskad villkorslöst. Du har ju ännu inte riktigt upplevt det.

Ja, det är svårt med relationer. Det är jättejobbigt att ingå i en relation man verkligen vill och tror på, men som inte går som man tänkt sig. Men det är ju helt normalt. Ibland är det man själv som känner att man inte vill fortsätta, och ibland är det den andre som inte vill. Det hör till, och varje relation är en ny lärdom, man lär ju sig känna sig själv - vad man behöver förbättra - samtidigt som man lär sig vad man själv vill ha och behöver i en relation.

Och du, om man inte vågar satsa så vinner man ju inget heller :) Du "safear" lite för mycket? Eller? När du gör det så kommer du ju inte lära dig något heller. Det är en jättelång och brokig process att skapa konstruktiva relationer och en god självkänsla, när man inte har det med sig från sin uppväxt. Det ÄR jätteläskigt, det är jag väl medveten om, eftersom jag själv haft en riktigt svår uppväxt med en mamma som är oförmögen att älska. Men idag har jag en sambo jag verkligen förtjänar, och en ny familj. Mina dåliga och icke-ömsesidiga relationer ledde till honom.

DU förtjänar att älska och att bli älskad HjärtaBlomma

Anmäl
2016-03-26 17:29 #17 av: Aleya

#15 fast det tog några år att lära sig. Och folk har menat att jag borde ju ha ett så stort hål i mig då min far aldrig fanns där för mig och sådant. Men jag har nu efter år fått kontakt med han. Och jag tycker att hålet som folk pratar om aldrig funnits. Det är ju kul att få kontakt med han. Men jag söker inte bekräftelse av han alls som jag eventuellt trodde jag skulle göra.

Men jag har insett att den bästa bekräftelse är den egna. Den finns ju alltid där. Glad

Du kanske  borde testa KBT?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-03-27 18:11 #18 av: [Indii]

#16 Så är det säkert, att jag tar det säkra före det osäkra. Jag är nog också en sån person som de flesta tycks glömma bort så fort jag går ut genom dörren. (Trots att jag är ganska pratglad och social).  Därför känns det som att jag har blivit övergiven allt för många gånger, eller snarare "bortkastad", för tydligen gör jag inget större intryck, utan det spelar ingen roll om man har kvar mig i sitt liv eller ej. Så, jag har och liksom givit upp detta med relationer lite.

Roligt att du träffat någon som tycker om dig! Får jag fråga hur din relation till din mamma ser ut i dag?

#17 Ok. Ja, kanske borde testa KBT eller liknande.  Det gäller bara att hitta rätt där också, det tycks finnas en del "flummiga" behandlare i den branschen.

Anmäl
2016-03-27 18:59 #19 av: Ebolaa

#18 Hmm, har du någon gång haft intresse för någon som verkligen "glömt bort dig"? För jag tänker lite såhär att du kanske håller uppe en ganska kraftig mur för att du är så rädd att bli övergiven samtidigt som du liksom förväntar dig att han/hon, som du fattar tycke för, inte ska känna det samma för dig. Att det liksom gör så att du ger intrycket av att det är Du som inte behöver Dem. Förstår du hur jag tänker? Jag kan var helt fel ute! :)

Gällande terapi kan det också vara bra med psykoterapi i ditt fall eftersom du har i grund och botten är rätt stor otrygghet och skulle behöva kompensera för svunnen tid med din mamma. KBT skulle istället hjälpa med tankefällor och känslor som förhindrar en i relationer och vardagen, så säkert skulle du kunna få tips som hjälper dig på traven. Och precis som du säger, så kan det ta flera försök med olika behandlare innan man hittat rätt. För relationen är A och O, sen är metoden snarare sekundär. För har man ingen tillitsfull och bra relation med sin behandlare blir det ingen vidare bra effekt eller förbättring.

Ja, alltså min mamma och jag har en väldigt ytlig relation idag. Men det är så det är med henne, hon bryr sig inte mer om någon annan än henne själv, hon är narcissist så hon kan liksom inte engagera sig i andra. Det är bara jobbigt för henne. Så jag pratar med henne som jag gör med en bekant, och det är bäst så.

Hur ser din relation ut med din mamma? Har du någonsin berättat för henne att du kännt som du gjort när du var barn?

Kram Vinkar Blomma

Anmäl
2016-03-27 19:54 #20 av: [Indii]

Jo, jag hade gärna fortsatt vissa relationer, eller påbörjat andra, men det kan nog stämma att jag försöker värja mig mot att bli övergiven igen. Jag har dock tolkat det som att (när det gäller nya relationer,) folk i allmänhet inte ser mig som tillräckligt intressant att umgås med. Som ett exempel: På ett tidigare arbete hade alla kollegor varandra på FB. Men ingen undrade någonsin om de kunde få bli min vän där, (trots att vi jobbade helt ok ihop,) och jag ville inte fråga, för det kändes rätt uppenbart att jag inte var intressant nog. 

 Jag märker också på vissa av dem som jag känt länge att de tycker att de kan behandla mig lite som de passar dem, alt. avsluta vår relation och sen försöka ge mig skulden. Detta är såklart ledsamt, och jag har till och från funderat "hål i huvudet" på hur jag ska bli mer intressant att hålla kontakten med.

Ok, jo, då är det väl bäst att ha en sådan ytligare relation. Min mamma bryr sig om mig, men jag kommer nog aldrig att duga i hennes ögon. Hon tycker nämligen inte om sig själv, och tar dessvärre ut det på mig eftersom vi är lika till viss del. Hon ser nog sig själv i mig.

Jag har också en yngre syster som är favoriten i alla avseenden hos båda mina föräldrar. Detta har varit en stor sorg hela livet, och jag jobbar på att inte ta åt mig när de ständigt gör skillnad på oss. Har försökt visa dem vad jag känner, men det är så inpräntat i dem att hon är den bättre att de bara viftar bort det... Detta har kanske gjort bekräftelsebehovet ännu större..?

Tack ännu en gång för dina svar! :-)

Anmäl
2016-03-27 19:55 #21 av: [Indii]

#19 Jag ska ta reda på mer om psykoterapi!

Anmäl
2016-03-27 21:33 #22 av: John G

Jag vet inte hur det kommer sig?
Men jag har i princip inget behov överhuvudtaget av bekräftelse.

Vilket faktiskt kan vara ett problem i vissa situationer.
Eftersom jag inte behöver, eller vill ha, tacksamhet eller uppmärksamhet för saker jag gör för andra människor. Och det uppskattas inte alltid av mina vänner.

Anmäl
2016-03-27 21:43 #23 av: Ebolaa

#20 Jag beklagar verkligen, fan vad livet är så orättvist för vissa. Det gör mig så arg att föräldrar inte har förmåga att ge sina barn det dom förtjänar. Det är så grymt att de gör skillnad på dig och din syster, det är så sjukt fel. Du är så enormt stark som trots allt har lyckats behålla din psykiska hälsa och insikt om din familj. Det måste göra väldigt ont i ditt hjärta emellanåt. En bamsekram till dig!! Blev lite tårögd över att höra hur stark du är alltsåHjärta Du har inte haft det lätt.

Tyvärr så har inte alla föräldrar förmåga att göra rätt, det din mamma gör är så motsägelsefullt - hon projicerar. Liksom, då du och hon är så "lika" borde hon ju förstå hur Du mår, känner och fungerar (tycker man), men istället så "straffar" hon dig ?? Så paradoxalt, och helt fel! Hon verkar sakna insikt om sig själv - liksom hur skulle hon må om Ni skulle hacka på henne hela tiden för hennes brister? Hallå mamma, vad tänker du med liksom ??

Inte undra på att du är så försiktig med relationer, vem skulle inte vara det - ärligt talat?  Alltså, vill bara berätta en sak åt dig. Du är en vuxen individ, du har ett ansvar för din egen hälsa, utveckling och din framtid. Du har inte heller någon skyldighet till dina föräldrar - även om de får dig att tro det och även om det känns så inuti dig. Det jag vill säga med det här är att du faktiskt kanske skulle behöva ett litet andrum från dem. Du måste inte umgås med någon du inte mår bra av att umgås med, det spelar ärligt talat ingen roll att det är en mamma, mormor eller en sambo. Har själv behövt ta ett avstånd från min mamma och min moster eftersom de tryckte ner mig så hemskt, det var skitsvårt att göra det (jag hade tankar om att "kan man verkligen göra det"? - och JO det kan man). Det gav mig ett hälsosamt avstånd och nu klarar jag liksom av vår relation på ett helt annat sätt. Hennes beteenden rör mig inte längre. Förut så trodde jag verkligen att jag bara MÅSTA stå ut, för att hon var min mamma. Men nej, det måste jag inte alls. Min mamma säger att hon älskar mig och att hon bryr sig, men alla hennes handlingar tyder på det motsatta - på det viset lyckades hon länge hålla ett grepp över mig och mitt mående. Idag är jag fri från hennes skit. 

Jag får liksom lite samma känsla över din mamma och familjesituation, även om det säkert inte stämmer helt, men det ligger något i det. 

Och du, det är inte alls Dig det är fel på, det är INTE Du som är ointressant. Du har en riktigt låg självkänsla, så du känner liksom inte dig själv. Hur ska du ge av dig själv när du inte vet riktigt vad du själv vill ha, vad du behöver och så vidare? Jag känner igen mig så i det du beskriver, har också behandlats som en jäkla trasa av andra, eftersom man lättare råkar ut för såna som inte bryr sig, man blir så jäkla lätt ett offer för människor som behöver trycka ned andra för att själva må bättre. Det blir liksom en röd tråd i ens liv, och det handlar mycket om ens egenvärde. Hur ska du stå upp för dig själv om man inte vet vad man står för? Hur ska man visa sig själv för andra när man inte känner sig själv? Det är inte så lätt liksom..

Men man måste börja någonstans, kära du. Att börja va ärlig med det man känner, skriva lite dagbok över det du SER i din omgivning, börja tänka på hur du ISTÄLLET skulle vilja ha det. Det är en jättejobbig process att förändra på sin självkänsla, eftersom det river upp så mycket som har varit fel, eller är fel. Det skulle också va en idé att ta kontakt med en psykolog, för bara några få samtal kommer stärka din egen vilja. Men kommer du till en person som känns som att han/hon inte förstår dig, så lita på din magkänsla. Den känns av en orsak, samma sak i ditt liv för övrigt, lita på din magkänsla :) 

Du är en väldigt stark individ! Glöm fan inte det. Du har redan kommit en bit på vägen, och det finns en plats för dig här med i världen. Det lovar jag Hjärta

Sry för ett långt svar! Men ville sända dig lite styrka ;) Jag finns alltid här sen !

KRAAM

Anmäl
2016-03-28 23:40 #24 av: [Indii]

Jo, visst kan det kännas sorgligt att min syster är ögonstenen. Det verkar dock vara ganska vanligt att ett av barnen är favoriten i en familj, så jag får väl trösta mig med det.

Du har rätt i att det är underligt att min mamma ser sig själv så mycket i mig att hon också måste behandla mig på samma sätt. Detta visar sig extra tydligt när det gäller vikten. Hon har nämligen viktfobi, och alla som ser ut att väga ett par kilo för mycket eller mer nedvärderas starkt i hennes ögon, även fast att hon själv väger några kilo för mycket, vilket hon är mycket missnöjd med.                                          Många, många är de pikar och fula kommentarer jag fått när hon ansett att jag vägt för mycket. Det har ändå aldrig handlat om mer än några kilon, men det här med att man duger som man är är inget hon skriver under på. Jag har åtskilliga gånger försökt att få henne att sluta, men det verkar vara helt lönlöst. Mår hon dåligt av sin viktfobi så ska jag tydligen också göra det.                                                          Nu, när jag ligger nära undervikt så säger hon istället ingenting, utan tisslar och tasslar med min syster istället, som är lika viktfixerad hon.                                                                                                                                                                           

Så, ja, jag skulle behöva ta lite avstånd från hela familjen också, men jag skulle då bli väldigt ensam då många av mina s.k. vänner försvunnit på ett eller annat sätt de senaste åren.  Men det är klart att man måste början någonstans, frågan är bara hur? Jag tycker inte direkt att jag är speciellt stark. Däremot börjar jag väl komma till insikt om hur fel mitt liv är. Jag ska verkligen försöka då tag på en paykoterapeut eller liknande, då jag inte lär lyckas lösa detta helt själv. Det känns ändå glädjande att du lyckats förändra din situation, som ju till viss del tycks likna min. Tacksam över att du vill dela med dig av den! :-)

Anmäl
2016-03-29 00:22 #25 av: Sindri

Blir också så ledsen och upprörd när jag läser din berättelse.
Det känns helt klart att det är din mammas eget självförakt som spiller över på dig.

Eftersom hon inte tycker om sig själv, kan hon naturligtvis inte tycka om någon som liknar henne. Och där ser man hur lätt man överför negativa saker från generation till generation - var det någon som sade Arvssynd?

Det känns som om du tycker du har hamnat i någon sorts återvändsgränd, eller klibbig sörja.
Är det otänkbart för dig att flytta utomlands och försöka bygga upp ett nytt liv och nya relationer? Eller åtminstone långt bort från det du har nu?

Jag har rest mycket och kan tycka att vi på många sätt är väldigt trångsynta i Sverige. Känner många underbara människor här och gillar min släkt, men det känns som om  man kan andas lättare i andra kulturer.

Har alltid känt mig annorlunda, men det har liksom inte gått att ta på. Speciellt tjejer har varit väldigt ogina och ibland rent fientliga.
I andra länder har jag känt  mig som en helt annorlunda person.

Att flytta löser naturligtvis inga problem, men det kan vara skönt att komma ur gamla roller och få känna på ett annat sorts "själv". Det gör det lättare att stå på sig och våga vara annorlunda på hemmaplan.

Tyvärr är det så med självkänsla att det märks väldigt tydligt utåt, och det gör andra människor osäkra på hur man skall och vill bemötas. Ungefär som hundar som känner att man är rädd.

Så allt som kan boosta din självkänsla är viktigt för dig. Samtidigt som du går hos terapeut kan du också t ex gå en kurs eller studiecirkel i något som du tycker är riktigt roligt. Det har i alla fall varit viktigt för mig och också hjälpt mig att se på mig själv på ett annat sätt.

Jag önskar dig tusenfalt lycka till - du är absolut värd att känna dig accepterad och älskad.

Anmäl
2016-03-29 22:17 #26 av: Ebolaa

#24 Hej igen Glad

Jag har ett par andra här på iFokus som jag hittat på grund av att vi har haft narcissistiska föräldrar. Din mamma verkar ha vissa av just såna drag tyvärr. Min mamma är också helt överdrivet fixerad vid vikten, hon ser dock ut som ett vandrande skelett. Hon är tio centimeter längre än mig, men väger tio kilo mindre än mig!! Och jag är rätt liten. 

Likt din mamma, ser också min ner på de som inte är smala eller "häftiga". Narcissister är väldigt nedvärderande, det kan handla om de mest ytliga och obetydliga sakerna, men det beror också på att de drivs av att försöka unfly känslor av skam. Så de sätter sig över andra, avbryter folk eller försöker vara väldigt charmiga. Beroende på vad för människa de har framför sig.

Den  här länken förklarar en narcisstisk mamma mycket väl (längre ned på sidan ser du att det finns fyra sidor med lite mer än 20 karaktärsdrag, min mamma har alla förutom en eller två): http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Den här är från samma sida och beskriver hur barn till en sådan föräldrer "blir" eller mår: http://vuxnabarn.nu/vuxna-barn/om-vuxna-barn-till-narcissistiska-foraldrar/

Av någon anledning tror jag du kommer känna igen dig en hel del. Eftersom jag känner igen mig i det du beskriver. Det är förödande för ens självkänsla att växa upp med en narcissistisk personlighetsstörd förälder, eftersom man adrig får känna att någon bryr sig om ens behov eller känslor, man måste ju hela tiden försöka anpassa sig till andra. Så man vet helt enkelt inte vem man är. 

Det här med styrka är inte lätt att förstå när man har låg självkänsla. Men det är du som är stark i din familj, även om du inte förstår det nu, men det är dina känslor som är riktiga och mänskliga, inte deras. Du är väldigt stark, det hör jag. Din syster har blivit alldeles för påverkad av din mamma, det är väldigt tråkigt.

Har du några intressen eller hobbys som du har hållt på med? Elller något du känt att du skulle vilja testa på någon gång? För det är ju en bra grej om man vill få tankarna på något annat, träffa människor som är intresserade av samma sak, men också för att utvecklas som människa :)

Det finns en plats för dig med här i världen, det lovar jag :)

Kram!BlommaSol

Anmäl
2016-03-29 22:50 #27 av: obstitant

Mina tips om du ska söka psykoterapi (antingen psykodynamisk eller KBT) är att se till att du går till en legitimerad psykoterapeut, helst en legitimerad psykolog också (även andra yrkesgrupper kan vara psykoterapeuter). Det garanterar inte att ni "klickar" och att den terapeuten är rätt för dig, men det sållar bort de värsta hemmabyggena. Kanske skulle du leta efter någon som har inriktning på anknytning (attachment)?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.