Singel

Orka med osäkerhet, väntan och dubbla signaler

2016-05-24 00:44 #0 av: tililili

Jag nu efter många år som singel pga jag själv har backat ur allt som kunna bli nåt bra/ funderat på om det kanske fanns nåt bättre nån annanstans/ varit kär i en kompis (min allra närmaste bästa kompis idag) / mått så jävla dåligt i mig själv att jag inte trott att nån kan vilja vara med mig...osv. bestämt mig för att våga satsa.

Våga öppna upp och tala om att jag är intresserad av någon. Jag vill lära känna honom.

Men hur står en ut när svaren dröjer och ångesten kryper. Misslyckande efter misslyckande. Killar som är dubbeltydiga. Rädsla att de inte alls ska svara. Hur värdelös och utskämd jag känner mig då. Hur bär en sig åt för att inte bli tjatig samtidigt som en håller på att bli galen på att aldrig få ett ordentligt svar. Killar som inte ger ngt vettig svar är inget att ha...Jag vet, men ångensten över att bli nekad, och hoppet att det kankse gå om jag bara ger honom lite tid. Jag kan nästan bli arg på mina vänner som är i förhållande. Orkar inte se allt gullandet. Alla människor i parkerna nu som går och håller varandra i hand.

Ena stunden mår jag nästan illa av ångest över att en kille inte svarar. Nästa stund känner jag bara att jag orkar inte hålla på så här, orkar inte försöka. Orkar inte inleda ett förhållande. Det är så jävla mkt jobb och för min del så mkt ångest.

Mitt första riktiga förhållande gick så att säga upp i rök när min kille plötsligt gick ifrån mig på en utekväll och aldrig mer pratade med mig. Självklart hade jag kännt att något inte var helt hundra. Men 18år och första pojkvännen, efter ett halvår, jag vågade inte ifrågasätta för att jag var rädd att han skulle säga att han ville göra slut. Men han hade aldrig sagt något. Det var bara känslor jag hade av att ngt var fel. Sen gick han bara. Svarade inte i telefon. Knappt på sms. Typ talade om att han inte blivit drogad och ohjälslagen. Har lite svårt att lämna över mina känslor på nån annan efter det där... nån annan har makten att rasera mitt liv?

Hur orkar man? Hur gör man? Jag får ju kontakt med killarna men antingen så är jag rädd att skrämma iväg dem genom att vara för på. Eller så backar jag ur. ..

Är detta något som en ska prata med en psykolog om? Det känns så otroligt att det skulle gå att ändra på hur jag känner att jag aldrig tänkt tanken tidigare trots att jag varit hos otaliga psykologer pga ätstörningar och efterföljande depressioner. Sedan 14 års åldern typ.

Nu ska jag fylla 25. Vill träffa nån att bilda familj med. Börjar känna mig stressad över det med.

Anmäl
2016-05-24 00:57 #1 av: Pytteliten

Jag är inte riktigt med på hur du frågar dem, eller säger till dem att du vill mer. Eller hur du nu gör, men du sa att du väntar på svar, så något slags fråga måste det ju vara!

När och hur är det du frågar? Jag får en känsla av att det inte är öga mot öga. 

Anmäl
2016-05-24 07:02 #2 av: Aleya

Hur man orkar? Man låter inte alla dumheter som kan ske slå ner en. När man får nog distans så skrattar man åt hur löjligt det var.

Du är inte den enda som fått ett konstigt slut på din första relation. Och visst som ung så är det hjärtekrossare. Men kan säga att jag snart kan skriva en komisk bok om hur tusan vissa dejter och saker ballar ur.

Jag tycker dessutom att din självkänsla inte verkar vara på topp. Som att du verkligen känner själv att du är värd kärlek. (Du behöver inte svara utan jag tänker bara högt)

Har psykologer lyckats hjälpa dig med dina problem innan?

Annars tror jag detta handlar mer om att träna sig själv.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-05-24 08:18 #3 av: Åsa S

Du är bara 25 ha inte bråttom htta nån att skaffa barn med. Börja med dig själv och att du mår bra och är trygg i dig själv och vet att du klarar dig själv. Och skulle barn vara jätteviktigt (du ska vara säker på att du vill och inte att det är normen som lockar och att man ska göra samma som vännerna) och du inte funnit den som vill ha barn, villa och volvo med dig så kan man ju nu skaffa barn på egen hand. Syrran träffade nån på nätet som hon blev med barn med men han var inte pappamaterial så hon blev singelmorsa, hon fick nu barn nr 2 på egen hand och det går bra det med, bara man kan ta hand om sig själv först som en stark människa. Det finns många olika familjekonstellationer numera och alla är OK man måste inte göra som andra bara för att det är normen.

Anmäl
2016-05-24 12:13 #4 av: tililili

Ang. hur jag "kontaktar" dem...varit nån som jag suttit med på nån middag, trivt superbra med, men vi kommer liksom aldrig springa på varandra av slump. Skickade ett Facebook medelande och det tog ett dygn typ innan han svarade med att han tyvärr träffar ngn annan.
Ett par andra som visar intresse till och från under tid när jag inte varit mottaglig och sen nu när jag försökt lära känna dem mer så har det slutat med att vi snackat och kommit fram till att det här var nog inget. Då har jag oftat gått och velat och mått dåligt ett tag först...och jag är den som söker samtalet för att jag måste få reda ut vart vi har varandra.

Nu för några veckor sen träffade jag en kille ute som var supernoga med att jag skulle ha hans nr. Sen har han varit helkass på att svara på sms. Men han lyckas alltid höra av sig precis när jag tänker att fasen, jag skiter i honom.

Jag har provat lite nätdejting. Och där har det varit nån kille som först "gillat "mig och sen inte svarar på medelande...

När det är jobbigt är nog 1. Om jag blottar mina intressen / känslor för någon och inte får någon direkt respons.
2. Om någon visat intresse för mig och sen inte svarar på tex sms eller plötsligt slutar visa intresse om jag börjat bli intresserad tillbaka...

Jag har inget problem med ett rent nej. Men jag hatar tystas och väntan.

Och så känner jag mig så fruktansvärt ensam bort ibland.

Och visst borde jag jobba med att tycka om mig själv och att inte hänga på att andra människor ska tycka om mig. Men samtigt så, jag är inte en person som hela tiden söker bekräftelse, det är det sista jag vill vara, men alla människor vill väl bli omtyckta och älskade?

Jag har haft ett bra förhållande sen jag var 18. Nu ganska nyligen, några månader sen, 3 mån distans... Förhållande jag haft innan det lät jag aldrig mig själv känna. Jag var rädd att det inte skulle bli bra och vågade undermedvetet inte.

Nu, efter mitt korta, och dessutom distans, förhållande längtar jag än mer, för jag vet hur oerhört lätt allt kändes. Mina komplex över mig själv försvann, för han tyckte om mig ändå. Han fick mig att skratta och slappna av. Det sprack för att han jobbade för mkt och inte orkade ha distansen.

Sjukvården och psykologerna har hjälpt mig väldigt lite genom åren. Vilket gör att jag drar mig för att gå dit.

Anmäl
2016-05-24 13:10 #5 av: Sudigtjej

Hej!

Jag vet hur detta är, och du gör helt fel. Vet att det är lätt att säga. Men det är så här, har jag fått lära mig. ( Jag har haft många killar + många dejter) Jag känner igen mig i ditt betende för jag var också sådan först. Men då är man för påstridig. Killar känner sig för obekväma om dom får för många sms och därför svarar dom inte. Du anar inte hur många jag skickade till den killen som blev min make. Fast jag höll på att förlora honom. Han tvingade mig att ändra på mig och ändra beteende helt. Hade inte jag gjort det hade min dotter aldrig blivit till. Tänkt nu om!

Tips, tänk så här!

1. Tänk alltid och jag menar alltid, på dig. Inte på den killen du skall träffa. Du måste sätta dig först främst, för du är viktig för dig.

2. Sök inte bekräftelse utan ge bekräftelse istället.

3. Var inte för påflugen, och bli inte irreterad om du inte får svar. Skriv t.e.x inte för många meddelanden och sms. Å förvänta dig inte att du får något svar. Då smiter dom och bli rädda och undrar vad du är för någon. Låt dom få en chans att svara i sin takt.

4. När du fått kontakt, hoppas inte för mycket första gången. Det är inte bra att ha höga förväntningar på något som inte finns. Om en kille som du tycker är snygg ler till dig på stan, när ni går förbi varandra du ler tillbaka. Å ni går åt var sitt håll. Tror du då att han kommer ta reda på vem du är bara för han log emot dig? Nä det kommer han inte. Å jag vet det sårar men du måste tänka så för din skull.

5. Lär känna killen innan du hoppas på guld och gröna skogar. Det är viktigt, samt att man träffas några gånger. Då får du reda på av honom om han tycker om dig som vän, eller om det finns något mer. Bara för att ni träffats en gång är ni ju inte ihop.

6. Bygg upp din självkänsla genom att skriva en lista av saker 10 saker som du ser är bra i dig själv. Sedan tar du en annan lista och skriver om 10 saker som du är dålig hos dig själv och som du måste ändra på. Så gör du det. Sedan gör du en 3e lista och skriver 5 saker som du söker hos en killes personlighet, en 4e lista på hans utseende med 5 saker, 5e lista med saker han tycker om. Sedan använder du dig av dem. Å letar upp en kille och gämför och så kommer du finna den du söker.

7. Låt killarna söka upp dig efter ni fått kontakt. Gör dom inte det så skall du inte gråta över spild mjölk. Då är dom inget att ha.

8. Sluta att tänka på barn, då blir det svårare att få några. ( Jag och mitt ex hade barn som huvudämne i vårat långa förhållande. Det var vad vi pratade om i 5 1/2 år. Det blev inga barn, min mens slutade komma. Å i två år var jag utan mens. Blev inga barn med honom. När det tog slut kom mensen igen och när jag till slut träffade mannen i mitt liv, pratade vi inte om barn. Å då tog det bara några månade 4 månader så blev jag gravid.) När du längtar så stänger kroppen av sig. Slappna av och tänk bara på nuet och på dig.

9. Första daten:

1.  Bjud inte hem honom första gången, du vet inte vem det är och om du får se honom igen. 

2. Låt han bjuda dig, och visa dig inte nervös var lugn och samlad men ändå skarp. 

3. Visa att du har skin på näsan. Visa dig aldrig svag, då slutar dom bry sig. Berätta inte så mycket om dig första daten. Låt han prata men visa dig inte ointresserad.

4. Visa att du är svårflirtad, det är då som det är lätt att få någon på kroken.

10. Glöm inte att det skall kännas bra för dig. Även om du ge han ditt nummer, så kan du inte vara säker på att han skall höra av sig. Så sluta hoppas och fortsätt leta. Det kommer alltid någon som fastnar på din krok. Låt han ta första steget, gör han inte det så vänta lite till sedan vet du.

Det är fel att du skall sitta på fejan och skriva ett meddelande och hoppas på att denna killen skall höra av sig till dig. Å om han inte gör det blir du ledsen. Så skall du inte behöva ha det, och jag vet hur det är eftersom jag gjorde med så innan jag träffade min gubbe. Jag var osäker. Å det är du med. Men du måste bry dig mer om dig själv och mindre om andra. Jag vet det är taskigt att säga så men det är så det är.


Lycka till! Hoppas jag kunde hjälpa dig och att du tar till dig mina tips. Jag är lyckligt gift idag med en man som jag bombade med över 300 sms i minuten. Å det var nära att jag förlorade honom. För tro inte att han gillade det, nä det gjorde han inte. För så fort han skulle göra något pep telefonen. Så när han satte ultimatum på mig och när han sa att jag skulle bokstavligt dra åt helvete och lämna honom ifred. Så förstod jag honom. Om jag ändrade på mig och ångrade mig, så kunde vi hålla kontakt. Å det var svårt att få tillbaka hans till lit på mig. 

Så jag hoppas du finner kärleken med.

Anmäl
2016-05-24 13:23 #6 av: Aleya

#4 på dig låter det dock som att bekräftelse från en man är allt.
Men om du inte kan ens bekräfta dig själv så hur ska någon annan kunna göra det då?

Jag skulle säga att börja gilla att vara med dig själv innan du försöker dig ens på ett förhållande. Så att du kan ta att det kan ta tid. Och att du kan ta att ja men ibland slutar ett förhållande på ett konstigt vis.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-05-24 15:22 #7 av: tililili

5# Tack

Jag har svårt att acceptera det men har nog ända sedan jag var liten sökt efter beröm och bekräftelse. (Jag vet inte varför det blev så. Uppvuxen i missionsförsamling, allas lika värde centralt, gifta föräldrar, liten skola, alla känner alla. )

Men har även alltid varit medveten om att det "anses fult" att göra det och därför alltid bara kämpat på för att bli omtyckt utan att visa hur viktigt det är för mig. Alla människor ser mig som stark och självsäker. Ingen i min omgivning förstår någonsin att jag mår dåligt om jag inte säger det rakt ut till dem. Vilket jag på senare år ändå gjort till många av mina vänner, men måste göra det gång på gång, för inte ens med dem låter jag någonsin något skina igenom utom när jag mår så dåligt att jag verkligen behöver hjälp. Detta är inget medvetet val, det bara blir så.

Jag visar mig inte svag. Jag låter ingen veta att jag söker bekräftelse. Jag pratar inte killar och känslor med mina vänner om de inte drar det ur mig. 

Jag har en mask och ett sätt som är den person jag vill vara. Och inuti är jag så trasig. Men eftersom masken är den person jag vill vara...den känns mer som mig än den ledsna trasiga insidan, så hur ska jag kunna vilja  ta bort den.

Jag antar att det inte går att bli helt frisk från en ätstörning om en inte accepterar att en är bra oberoende av vad en väger. Men hur ska jag kunna vilja tycka att det är ok att jag är tjock? Det är ju varken vackert eller hälsosamt och jag vet hur mycket självsäkrare jag känner mig när jag känner mig snygg. 

På samma sätt. Hur ska jag kunna vilja må bra och känna mig tillfreds med att vara singel när jag så gärna vill träffa någon? 
Skillnaden är väl att jag fortfarande får vilja träffa någon men jag får inte må dåligt när jag inte gör det...? 

Jag förstår ju logiskt att acceptera min vikt och att må bra utan bekräftelse från andra inte är synonymt med att vara tjock och ensam. Men att skilja på logik och känslor är svårt! Jag vill vilja släppa på alla dessa krav jag har på mig själv och bara vara, men jag är så jävla rädd att mitt liv ska rasa ihop och allt det jag är rädd för ska ske. Att människor ska tycka illa om mig. Att jag ska bli tjock, ful och ensam.

Anmäl
2016-05-24 15:26 #8 av: tililili

Och jag mår precis lika dåligt om jag får känslan av att en kompis eller eg. nästan vem som helst, tycker illa om mig.
Men det utsätter jag mig inte för på samma sätt. Och de är oftast lättare att prata med och reda ut vad som är fel.

Anmäl
2016-05-24 22:25 #9 av: Sindri

Du verkar kämpa enormt mycket för att upprätthålla en bild utåt av dig. Men det är ju inte du! Inte just nu i alla fall.

Hur tänker du om du skulle träffa en kille nu och det skulle bli "hett"? Skall du fortsätta hela livet och bära denna mask? Hur skall du orka? Och hur skall du orka med att uppfostra barn på det?

Eller skall du helt plötsligt visa upp en annan sida av dig när du fått honom "på kroken"? Vad tror du händer då?

Du verkar vara så rädd för dig själv att du helst vill glömma bort dig själv i en annan människas sällskap, få en identitet som någons tjej eller fru eller mamma.

Det låter kanske hårt - men du är inte mogen för en allvarlig relation. Var glad att du inte hittat ditt "öde" än för då hade du nog gått miste om det.

Om inte ens du kan älska dig - hur tror du då att någon annan skall kunna det? Och hur skall någon kunna älska "Dig" när du inte visar vem du är?

Det är fruktansvärt att du aldrig fått någon som helst hjälp av psykologer, nånstans därute måste det finnas någon som kan hjälpa dig. Men den bästa hjälparen är faktiskt du. Du är också din värsta kritiker och din farligaste fiende. För du måste börja acceptera dig som du är. Och det vare sig du träffar någon eller inte. Det är för din egen, egen skull.

Din ätstörning är inte ett problem i sig, utan det är det som orsakar din ätstörning som är problemet och det som du skall ta itu med.

Du måste lära dig att acceptera alla delar av dig. Även den lilla trasiga som finns därinne. För hon är en del av dig, du får lära dig att se henne med ömhet och överseende. Som sandkornet som musslan förvandlar till en pärla, istället för att spotta ut.

Den där som du vill vara finns ju också, och om du lär dig att acceptera och älska den lilla trasiga, så kommer så småningom den du vill vara att ta över. Men du får aldrig glömma den andra delen av dig. Den kommer att ge dig insikter och erfarenheter som du kommer att ha nytta av senare i livet.
Även sorg kan vara vacker och skimrande. Lär dig att varsamt bära den, tillåt dig att tycka om den ibland, le åt den ibland.

Människor som tror att en partner kan rädda dem från livet får aldrig rätt. Det kan funka ett tag, men till slut går det inte att leva på en lögn, på en dröm.

Du är värd att älskas som du är, men du måste vara den första att visa det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.