Kriser

Dags att bli särbo?

2016-05-25 08:32 #0 av: pernillaa

Nu har jag och sambon varit ett par I 8 år, bott ihop ca 6 år, har ett barn på 4 år tillsammans och jag har en 9 åring från ett tidigare förhållande. Vi båda har adhd och problemen i vårt förhållande håller mig tillbaka så mycket och tar sån energi att jag har svårt att orka med min arbetsträning. Att flytta isär för att rädda förhållandet har för mig varit återkommande senaste 4-5 åren och igår fick jag ett erbjudande om en lägenhet jag funderar på att ta. Han tycker inte det är så mycket problem som jag. Skrev en lists nu på anledningar att flytta och stanna. Stanna fick 6 anledningar medan flytta fortfarande bara är påbörjad efter 22 anledningar. Känns som att vi båda skulle vara bättre föräldrar på varsitt håll och vi skulle få bättre sexliv för nu har t.o.m. han gett upp sexlivet. Det blir sämre nu och jag vill inte att vi slutar som ovänner. Älskar honom men jag tror inte vi kan bo ihop. Vad tror ni?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 08:34 #1 av: pernillaa

Har nån av er blivit tvungen att flytta isär för att rädda förhållandet när ni haft barn ihop och hur har det isf fungerat för er?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 08:34 #2 av: Fridaaaa

Ni kan ju prova. Jag själv skulle aldrig fixa särbolivet men många som gör.
Eftersom ni har barn och så med, hade jag absolut gett det en chans.

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2016-05-25 08:52 #3 av: pernillaa

Vad menar du att vi skulle gett en chans? Särbolivet?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 08:57 #4 av: Fridaaaa

#2 Ja precis. Skulle ni inte trivas med det, så kan du ju alltid flytta tillbaka eller om det krävs: gå skilda vägar och då har du redan lägenhet. Vill inte om det låter "Hårt" men då har ni provat och gett det en chans

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2016-05-25 08:57 #5 av: AnnaFagerell

Jag skulle skrivit en lista på hur man kan göra för att bo kvar ihop om man fortfarande vill ha sin partner. Att flytta isär och bli särbo ser jag som första steget mot singellivet.

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2016-05-25 08:58 #6 av: pernillaa

Ja jag tror vi har mer att förlora på att bo kvar ihop än att prova vara särbos.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 08:59 #7 av: Fridaaaa

#6 Ja det känns så när man läser ditt inlägg, att ni inte har något att förlora genom att testa, eftersom det inte fungerar så bra nu

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2016-05-25 09:26 #8 av: Loris M

Håller inte alls med #5 och så behöver det absolut inte vara. Jag personligen har ingen erfarenhet av att bo särbo, men en nära vän har det. De var tillsammans i många år när de insåg att det bästa för de och deras förhållande var att flyta isär ett tag och känna efter hur det känns och på var sitt håll reda ut vad de vill med livet. De behöll kontakt hela tiden och träffades ibland. Efter fem år flyttade de ihop igen och enligt henne var det här det bästa för deras förhållande. Nu vet de vad de vill av livet och av förhållandet och kan uppskatta varandra på ett annat sätt än innan. 

Jag tycker att din lista talar för sig själv och det verkar som att det finns goda anledningar till att bo själva ett tag. Vad tycker han om det? 

(Edit. Hon har fortfarande kvar sin lägenhet där hon ibland tillbringar några dagar ensam eller med honom. Även om de mest bor ihop numera. Det fungerar för dem)

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-05-25 10:08 #9 av: Bästakompis

Man kan ha ett bra förhållande som särbo också, om båda är överens, och i synnerhet om det finns orsaker som en diagnos bakom. Man kan ju säga att ni inte väljer bort varandra utan att ni anpassar er efter era diagnoser. Lyssna inte på hur det "ska" vara, utan på vad som är bäst för er.

Anmäl
2016-05-25 10:17 #10 av: pernillaa

Allstå om ni bara visste vad jag har kämpat för det här förhållandet! Problemet är att han saknar självinsikt och att han inte tycker det här är något större problem. Jag bär dom här problemen själv och får bära honom. Jag tror att vi kan prata bäst vi vill och försöka hitta lösningar men de här senaste 6 åren har det inte hänt mycket. Lite har ju blivit bättre men det går alldeles för sakta och jag känner mig som en tjatkärring. Han tar inte längre mina tankar och känslor på allvar utan skyller gärna dom på min adhd och bipolaritet eller hormoner eller vad det nu kan bero på enligt honom. Det har resulterat i att jag inte längre pratar om sånt här. Jag orkar inte med ett till "jag vet inte" eller tystnad och den här jojoeffekten där det blir lite bättre en kort period då han försöker och sen faller tillbaka till som det var innan då han börjar prioritera jobbet högre än allt annat.
Jag måste få utrymme att ta hand om mig själv för att orka ta hand om barnen. Om han vill tro att han klarar upp heltidsjobb, en treplansvilla och 2 barn här med sina problem med fysiska och psykiska hälsan som är så problematisk att han knappt tar sig nerför trappen de flesta morgnarna av värk m.m., så får han tro det. Men jag måste få ta chansen och börja må bättre nu och sluta bära honom och alla andra. Jag ska ha min ork till mig själv och barnen. Han är som ett stort barn. Jag älskar honom och vill absolut inte göra slut. Men jag har tappat gnistan att försöka och har blivit tyst. Det är gift, den här tystnaden. Istället går jag omkring och är arg och stressad och skäller på barnen...för att jag inte längre klarar av att prata med honom. Vi kommer inte framåt eftersom han saknar självinsikt och inte tycker att det här är riktiga problem.
Han har en enorm mognadsprocess som han behöver gå igenom och han behöver hjälp att bearbeta saker, men jag orkar inte vara den hjälpen. Är sjukskriven nu förra veckan och den här veckan ut p.g.a. att jag är påväg att gå in i väggen. Det är inte värt det längre. Visst blir det jobbigt för barnen och tungt att flytta och så, men jag klarar inte den här dansen längre som vi hållit på med så länge. Jag har börjat förlora den jag var och förändras till det sämre och är bara arg. Barnen har nog mer glädje av oss som glada och pigga förä'ldrar på varsitt håll än 2 trötta och arga föräldrar i ett kaotiskt hus.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 10:21 #11 av: pernillaa

Det största problemet är att ikväll, när jag tänkt ta upp detta med honom, så kommer han säga, som han alltid gör, att han inte vill bli särbos. Han tror vi kan lösa det här men hur ska han kunna lösa problem som han bara tror existerar i mitt huvud?! Att försöka lösa problem enbart för att någon annan sagt det, inte för att han tycker det behövs?! Nä. Jag tror inte jag kan övertyga honom om att vi behöver det här utan måste göra det ändå. Jag måste bara bestämma mig ordentligt och inte falla för det här valpiga beteendet han får när vi pratar då jag tror han ska dö om jag säger som jag känner.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 10:24 #12 av: pernillaa

Man kan polera en bajsklump, men det kommer fortfarande bara vara en bajsklump.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 10:31 #13 av: Sarah

Tycker absolut att du ska flytta. Du har kämpat med den här relationen så länge och du vet ju att inget kommer att bli bättre om ni fortsätter på samma sätt som nu.
Har inte erfarenhet av att bli särbo med barn, vi flyttade ihop då vi fick barn. Men jag har erfarenhet av att flytta isär. När jag och killen flyttade isär var relatinen dålig, men den blev bättre då vi bodde isär. Bodde isär i 6 år och nu funkar det bra som sambos igen.

Anmäl
2016-05-25 10:37 #14 av: pernillaa

Tack. Jag tror att jag har bestämt mig för det här. Sitter och väntar på att försäkringskassan ska ringa upp så jag får kolla vad som händer med min ekonomi ifall jag flyttar till eget boende. Sen om det verkar grönt skickar jag iväg ett sms till honom att jag vill att vi sätter oss och pratar ikväll när barnen somnat, annars kommer jag aldrig klara av att ta upp det här. Gud, det känns som en avrättning. Han gör sig så djävla liten, oskyldig och skamsen när vi pratar. Sen får jag dra ur honom allt.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 11:03 #15 av: Hera

Efter att ha läst om ditt förhållande och problemen tror jag egentligen inte att särbo kommer hjälpa heller, men det är ju bättre att testa det innan ni gör slut om det nu skulle hjälpa. 

De flesta problem du skrivit om handlar om hur din partner är och jag tror inte hans person blir en annan även om ni bor i sär.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2016-05-25 11:05 #16 av: Zadeira

Jag och min partner har valt att INTE, efter 4,5 år ihop, flytta ihop just för att särbo-livet funkar bättre för mig. Han har lite löst pratat om att flytta ihop men jag känner att vårt förhållande funkar så bra som det gör beror på just att vi inte bor ihop. Låter kanske fel men jag har en helt annan ork och tålamod till honom när vi inte går på varandra hela tiden.

Nu har vi inga barn och det blir ju kanske lite annorlunda. Men det fungerar nog jättebra att lösa det också, bara man är ärlig med barnen.


Anmäl
2016-05-25 11:15 #17 av: Sarah

Egentligen håller jag med Hera och jag har länge tyckt att du borde göra slut. Men, samtidigt vet jag att det inte är vad du vill. Att vara särbo kan då ge dig andrum, vilket är nog så viktigt.

Anmäl
2016-05-25 11:38 #18 av: pernillaa

Så långt kan jag inte tänka nu. Jag tänker inte ge upp än. Han har visat att han vill men han förstår bara inte hur och varför. Kanske kan det här vara det som får honom att förstå.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-25 11:40 #19 av: Ria74

Jag och min dotters pappa lever mer eller mindre som särbo. Han jobbar visserligen borta hela veckorna men har fortfarande kvar sin lägenhet och står skriven där medan jag och dottern bor i mitt hus.

På helgerna träffas vi oftast och han stannar hos oss eller vi stannar hos honom.

Jag har bara positivt att säga om särbolivet, det enda som är lite jobbigare är att jag är själv med dottern det mesta och på det viset lever jag som en ensamstående och kräver lite mer planering om jag ska göra något särskilt.

Ska jag vara helt ärligt tror jag inte vi hade varit ihop nu om vi inte bott särbo.

Testa, det går ju alltid att flytta ihop igen om ni inte trivs med att bo isär.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2016-05-25 20:28 #20 av: pyromanen

Låter som en nra ide att prova särbo. Tycker inte du ska försöka övertyga honom dock utan bara berätta att du bestämt dig för att flytta.

Anmäl
2016-05-26 08:59 #21 av: pernillaa

Tack för ert stöd. Nu är bollen släppt. Jag pratade med honom igår om det här och förklarade som det var att jag länge tänkt på om vi borde vara särbos och att jag ramlat på en lägenhet och känner att jag vill ta erbjudandet. Jag förklarade tydligt varför. Igår under dagen hade jag sjuk värk och hjärtklappning men så kom jag till en punkt då jag kände att jag hade bestämt mig och allt bara släppte. Det var en stor lättnad att få berätta för honom och jag kände nästan glädje över att få säga det jag sa. Han blev jätterädd och bara skakade hela tiden. Extremt sammanbiten. Han sa inte så mycket men det han sa var att han var rädd att det skulle ta slut då för han har en uppfattning om att det är vad som händer om man flyttar isär. Han är extremt rädd att bli lämnad sen tidigare förhållanden. Jag förklarade att det inte alls är på det viset och att jag älskar honom och VILL vara med honom, men att vi inte får det att fungera praktiskt. Att jag tvärtom såg det här som ett försök att rädda förhållandet. Jag förklarade att problemen vi har inte går att trolla bort så snabbt som jag skulle behöva och jag vet inte om de någonsin går att trolla bort då det sitter i våra personligheter och våra handikapp. Att det finns vissa saker som vi båda behöver för att vara lyckliga och allt det här krockar. Han sa att det bara handlar om acceptans och respekt och jag håller inte med riktigt. Jag har försökt acceptera och respektera att vi är olika och att vi inte delar de här behoven och våra intressen, men jag faller samman inombords av det. Jag orkar helt enkelt inte. Mina resurser är slut. Jag orkar inte göra de nödvändiga förändringarna just nu, hur mycket jag än vill. Sen vet jag hur som helst inte vad de förändringarna skulle vara. Jag vet inte hur vi ska fixa det och jag orkar inte fixa det. Förklarade att jag måste fokusera på att vara en bra och stabil mamma. Så sen som i förrgår svämmade känslorna över på morgonen när 4åringen trilskades och jag blev så arg så när jag skulle plocka bort 2 smutsiga glas på bordet framför honom slog jag sönder det ena när jag staplade dom. Sen skyllde jag på HONOM. Att det var för att han bums ska bli nedburen på morgonen från övervåningen trots att jag inte orkar och det är bråk om det varje morgon. Men egentligen var jag arg på sambon för att han skämt bort vår son på ett sätt som jag inte orkar med. Bad om ursäkt sen och förklarade så han förstod att det inte berodde på honom, men allt sånt här sätter sig ju. Jag är så djävla ostabil och har varit länge och det är barnen som får smällen för att jag inte klarar av att prata med sambon om problemen längre. För jag ältar ju bara samma sak om och om igen. Jag måste använda min energi till att  ta hand om mina barn. men jag har stängt av och hör knappt att dom pratar med mig. Ingen mår bra i det här huset och vi har blivit en trasig familj. För att jag ska kunna göra de förändringar som krävs måste jag släppa min utveckling i MITT liv med arbetsträning och intressen och då måste även han gå i terapi, men innan det börjat bli någon förändring kommer barnen må så djävla dåligt. Vi måste vända på steken och göra en drastisk förändring NU!
När jag frågade hur han kände sa han att det spelar nog ingen roll eftersom jag verkar ha bestämt mig redan. Frågade också om vi kunde gå igenom det här utan att bli ovänner och samarbeta och han svarade "Inte vet jag". Slutade med att han sa "Ja men då är det ju bestämt, jag kan ju ändå inte få dig att ändra dig!" Sen klev han upp, tog på sig ytterkläder och hjälmen och for ut med moppen mitt i natten. Sen har han undvikit mig.
Jag är rädd att han ska stöta bort mig för att själv slippa bli bortstött. Nu sliter det i mig åt alla håll. Jag vill ju ha allt det här med honom. Vi lever i en idyll. 3plansvilla, egen gård, 2 katter, 2 barn. Det är allt jag någonsin velat ha. Men ändå är jag så djävla olycklig...
Jag har gamla spöken från tidigare förhållanden som sliter i mig och säger åt  mig att det kanske finns något sätt ändå att lösa det utan att bli särbo och att jag gör ett misstag. Tycker mig ha sett tecken överallt. Igår tappade jag en spaghetti som lade sig på bänken som en perfekt kringla, som en början på en knut, mina tarotkort blir jag inte klok på för dom indikerar både att jag gör ett misstag och att det kommer bli bra. För ett tag sen kom jag hem och hittade en död, halvruttnad fågel i en tillbringare på diskbänken och ingen vet hur den kommit dit, m.m. Jag känner både att det kommer rädda oss och att det kan komma att ta slut. Fan vad förvirrad jag är. Och 4åringen har haft hemska mardrömmar inatt så jag har knappt sovit inatt. Alla jag har pratat med om det här har hållit med om att det är rätt sak att göra att bli särbo. Och att folk som känner honom lite, som en kompis till mig och min storasyster som sett utvecklingen håller med om att det är rätt att bli särbo, måste ju ändå betyda något.

Fan vad jobbigt! Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Imorgon måste jag meddela hyresvärden om jag vill ha lägenheten eller inte och hur fort jag kan ta den och det kan bli så jag isf flyttar om en månad ca. Det var lite löst när det skulle bli så jag vet inte heller tidsramen. Sen är jag sjukskriven från arbetsträningen enbart den här veckan ut och jag vet inte om jag orkar gå tillbaka nästa vecka eller inte. Eller snarare om jag borde. Det ger energi att vara där för jag trivs, men det tar tid som jag kanske behöver till annat. Jag vet ingenting om vad som kommer hända och sambon är ju helt chockad än. Önskar att det fanns mer tid för oss att prata om det här innan jag måste meddela för jag vill visa att jag ändå lyssnat på honom men han är inte redo att prata om det.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-26 10:24 #22 av: frejaspluto

Ok, hur långt har ni kommit? Till beslut? Kan ni inte testa att en förälder boendes kvar i eran lgh? Typ turas om? Har ni möjlighet och göra så du är för i nga dgr och du sover hos ngn annan, föräldrar, nära vän släkt? och barnen är kvar i lgh. Sen är det hans tur och bo i nga dgr sen är det din tur, igen osv. Bara känns på hur det känns.

Anmäl
2016-05-26 11:46 #23 av: Zadeira

Nu låter jag hård men du kan inte ta ansvar för hur han agerar, reagerar eller känner. Du kan inte tänka på "men om vi fortsätter bo ihop så blir det inte jobbigt för honom". Det är hans ansvar och upp till honom att hantera, bearbeta och eventuellt söka ytterligare hjälp och stöd utifrån ifall han inte klarar av situationen som den är nu. Du har gjort klart att det INTE handlar om att göra slut och avsluta förhållandet utan att för att du ska kunna RÄDDA förhållandet är det just nu så att det är särbo du behöver. Det innebär inte att ni aldrig i framtiden kommer kunna bo ihop igen, utan att det just nu för tillfället är precis det du behöver.

Ditt ansvar ligger i att tänka på dig och barnen. Ja, han har all rätt och förståelse för rädslan att det ska ta slut osv, men det är också så att han som vuxen själv måste ta tag i de känslorna och han som måste jobba på den biten.


Anmäl
2016-05-26 13:27 #24 av: Pytteliten

Go for it! Tänk på dig själv och barnen, och faktiskt gör du ju det här för allas bästa, eller hur!!! Du är starkare än du tror och det här är ju inget du kom på nyss utan det har ju vuxit fram i dig över tid. I ert fall skulle jag absolut tro att det är rätt att bli särbos. Och riktigt fel att fortsätta som förut. Vilket du ju vet!

Kram och lycka till Hjärta!

Anmäl
2016-05-26 13:43 #25 av: pernillaa

Tack. Känslorna ändras hela tiden. Pendlar fram och tillbaka. Men jag står på mig. Jag har bestämt mig för att flytta. Jag vet att han klarar sig. Har gråtit en sväng över det idag då det svallade över mig en rädsla att han skulle göra slut, men det gick fort över. Har sovit på förmiddagen och ska sova en sväng till nu för att orka ta hand om allt ikväll när han kommer hem från praktiken så han får vila och landa i det hela. Får se hur länge det tar innan chocken släppt. Det värsta är väl att den här flytten kan komma att sammanfalla med sonens födelsedag i slutet av juni... vet inte alls hur vi ska göra.
Men det blir bättre när vi pratat ut för igår var det mer som att jag berättade och han protesterade. Sen får han smälta det innan vi pratar igen. Har uppmuntrat honom att fara och sova hos sin bästa kompis över helgen så han får någon att prata och bolla lite med. Hoppas han nappar.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-26 18:17 #26 av: pernillaa

Oj vad han är påverkad av det här. Han svarade inte när jag ringde för att höra om vi skulle unna oss pizza. Köpte en bukett rosor åt honom tillsammans med 4 åringen för att muntra upp honom och visa att jag ser honom och bryr mig men han tog inte ens emot dom. Och sonen var ju med då. Han blev besviken. Sen har han inte sagt ett ord. Slängde i sig maten och gick till sovrummet och lade sig. Han sover nu. Vet inte om jag borde låta honom vara eller försöka nå honom och hjälpa honom igenom det här?! Han har haft det tufft på sistone med massa bakslag med hälsan så jag förstår att det kanske blev en grej för mycket.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-26 18:36 #27 av: AnnaFagerell

Det lustiga är att alla här ser till Pernilla och hur bra hon ska få det. Jag tror att en flytt kan få hjälpa mannen i fråga att få en push till att få ett annat liv. När han sörjt färdigt.

Låt honom vara. Antingen stödjer han dig i detta eller så skjuter du undan honom. Det måste få vara hans val. Lycka till!

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2016-05-26 19:15 #28 av: pernillaa

Vad menar du med att det är lustigt hur folk ser till hur bra jag ska få det?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-26 19:29 #29 av: Hera

#27 Förstår inte vad du menar.  Förklara gärna. 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2016-05-27 07:15 #30 av: pernillaa

Hur som helst tror jag att det här kan vara början på slutet för oss. Jättetråkigt, men det kan ju inte hjälpas isf. Jag är iaf beredd på att det kan bli så.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-27 08:38 #31 av: frejaspluto

Ok, det är kanske bäst så. Hoppas att det är det ni vill och att ni kan komma bra överens.

Anmäl
2016-05-27 09:02 #32 av: Forest

Tycker du gjort ett bra val. Sen får man bara se kanske du landar och får mer insikt vad du vill, det är många som lever särbos och har det jätte bra.  Jag hoppas även att du vågar stå på sig tro på dig själv. Lycka till Blomma

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2016-05-27 16:46 #33 av: pernillaa

Jag vill egentligen inte det utan hoppas att vi kan hitta tillbaka till varandra men jag börjar tro att han inte vill det. Jag respekterar det isf. Vi får se om det bara är chocken och hoppas att det blir bättre när den lägger sig. Är mest orolig att han inte ska kunna samarbeta kring sonens situation i det hela så han inte hamnar i kläm. Men det återstår att se.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-27 18:12 #34 av: pyromanen

Att ni bor isär skulle också kunna bli början på att ni båda börjar ta bättre hand om era problematiker och därmed bättre kapabla att ha en kärleksrelation.

Anmäl
2016-05-29 16:55 #35 av: pernillaa

Värsta chocken släppte i lördags så vi kunde prata ur och han öppnade upp sig om sina rädslor att bli lämnad och han frågade t.o.m. om jag träffat någon annan. Det drar upp en massa spöken från tidigare förhållanden för honom. Vilket jag tycker är bra för han har undvikit det genom att vara arg och snackat skit om alla. Skyllt allt på världen och alla andra.
Nu är det tyvärr så att han har problem i munnen som jag börjar misstänka kan vara cancer. Hans mamma har också haft det så det finns i släkten. När jag såg det kom mina gamla spöken upp och jag sa att är det så att det här visar sig vara något livshotande skulle jag prioritera hans hälsa och skita i flytten. Men nu inser jag att det var just gamla spöken och att skadan är ju redan skedd. Backar jag nu bekräftar jag bara hans rädslor. Jag måste nog pressa oss igenom det här för att kunna se ljuset på andra sidan. Men han är verkligen helt förstörd och är också sån som varken vill sjukskriva sig från jobbet om det är för mycket eller se till att få hjälp. Men han skulle nog behöva nå antidepressiva. Han är helt avstängd och uttryckslös.
Funderar på att prata med hans mamma om situationen och förklara att han behöver deras stöd och att jag inte kan vara det stödet just nu eftersom han stöter bort mig.
Han har projicerar sin ilska på min kompis som tipsade om lägenheten och tycker att man glr inte så, som om hon skulle ha vilselett mig, men så var det inte. Vi pratade om mig och vår relation och jag sa att största anledningen att jag inte flyttat på prov är för att det inte finns några lediga bostäder och kön är lååång. Då sa hon kort att det fanns en ledig lägenhet i huset. Jag sa att jag inte visste om jag skulle klara det ekonomiskt och frågade lite om hyra och storlek och så. Hon kunde inte svara det så hon sa att vi kunde gå ner och kolla och fråga hon som höll på att flytta därifrån. Så det var verkligen inte hennes fel. Skulle hon bara undanhålla det från sin kompis som uttrycker ett behov? Nä han undviker hela tiden problemet och säger hela tiden att han vill att jag skulle pratat mer med honom men jag slutade uttrycka mina behov för vi ältade ju bara samma saker. Jag vet inte om han fixar det här dock när det är så mycket som hänt på en och samma gång. Varje gång han far ut med bilen eller moppen i ilska är jag övertygad om att han ska köra ihjäl sig. Tror det kan vara lite mina spöken som kommer in där. Men han är skör, verkligen, och behöver rätt stöd genom detta. Vet inte hur jag ska få honom att ta emot stöd bara.
Känns som att hans mamma är hans bästa chans.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-29 17:34 #36 av: pernillaa

Usch vad hemskt det känns att måsta utsätta oss för det här. Givetvis bär jag en del av skulden att det blivit såhär men jag har varit tvungen att sätta mina egna behov åt sidan för att stötta honom och hjälpa honom växa då han inte velat söka hjälp, så jag har inte haft någon ork över för mig själv och barnen. Jag har ju också vuxit, men de perioder jag vuxit har varit när jag skitit i hans behov och bara tänkt på mig och utvecklingen har skett utan honom. Han har stöttat mig och varit otroligt förstående vad gäller mina problem med den sexuella biten och det är jag otroligt tacksam för. Men det som är alarmerande är att jag vet mer om honom än jag vet om mig själv idag. Jag kan inte hålla på och sopa framför honom som jag gjort för han är ändå en vuxen människa och jag är bara så himla trött och flrvirrad nu. Vet inte vad jag ska lägga min ork på. Jag måste få vila och få bearbeta mina egna spöken nu, så vi kan fungera tillsammans. Jag hoppas han mjuknar men nu har han stängt av för tillfället. Vet inte hur jag ska hjälpa honom då det är jag som är problemet....

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-30 07:17 #37 av: pyromanen

Det är inte du som ska hjälpa honom. Svårt att acceptera när man älskar någon och är van att hjälpa. Det bästa du kan göra är att ta hand om dig bättre. Det behövs både för dig, barnen och är en förutsättning för att kunna ha en bra kärleksrelation. Och i l med det sista då är även det bästa du kan höra för honom att ta hand om dig. Det gör du inte om du stannar, det har du ju provat!
Att hans mamma är hans chans låter inte bra i mina öron. För en mamma är man ett barn. För en stunds trygghet kan mamma vara bäst men för att bli mer kapabel att leva sitt liv på ett sjäkvständigt ich vuxet sätt behöver han bli stark i sig själv. Kunna klara sig själv med stöd av ett socialt liv, vänner och kanske proffshjälp.

Anmäl
2016-05-30 17:07 #38 av: pernillaa

Det är klart nu att jag kommer flytta ut 1 juli. Känner att jag fått det stöd jag behöver och undrar om admin kan ta bort hela det här inlägget? Vill inte att min sambo ska råka se det här och känna sig uthängd för det är tillräckligt jobbigt för honom ändå. Visste bara inte vad jag skulle göra när jag skrev inlägget. Tack alla för stödet. Det blir nog bra. Ser fram emot flytten men gruvar mig för processen. Kram på er!
(Hoppas admin ser det här)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-05-30 18:50 #39 av: frejaspluto

Tack själv och jag hoppas att du kommer må bra krama dig själv och familjen
Du har modet att skriva av dig.🌺☀️☀️😊

Anmäl
2016-07-25 23:04 #40 av: pernillaa

Bra att det här låg kvar trots allt. Nu har jag flyttat och det har varit kaotiskt, minst sagt. Orkar inte berätta allt men nu är jag helt slutkörd. Har i princip bara knölat in mina grejer och har ekonomisk kris. Sörjer som fan och är i en fas då jag typ bara minns det som var bra när vi bodde ihop. Saknar allt! Saknar? Katterna, huset, gården, hans familj och vänner och honom. Känner mig så ensam och har panik och ångrar mig. Måste påminna mig själv om anledningarna till att jag flyttade och den där periods precis innan flytten då jag upplevde att allt som hände hemma var sån tydlig bekräftelse på att vi inte kunde fortsätta bo ihop. Märkligt hur psyket fungerar. Känner att jag tappat fotfästet och glider in i en depression. Har svårt att känna glädje och har tappat ca 8 kilo. En riktig kris. Men jag vet att det här är en del av sorge-processen jag går igenom och en reaktion på att allt gått så fort och att det är mycket som hänt parallellt med det här. Eller åtminstone hoppas jag det.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2016-07-25 23:26 #41 av: Agafia

Ta en dag i taget , det blir bättre......

Anmäl
2016-07-25 23:34 #42 av: Hera

#40 Usch vad jobbigt! Men jag vet att du kommer igenom det och kommer ut glad igen! Du har ju mycket att leva för! Barn :)

Känns det för jobbigt ska du inte tveka att söka hjälp.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2016-07-26 09:14 #43 av: Maria

#40 En helt annan fråga men hur gick det med din mammografi och biopsi?

/Maria

 

Anmäl
2016-07-30 01:47 #44 av: Winta

Kan förstå att det känns riktigt jobbigt och ruttet! Kram på dig om du vill.  <3 Jag tänkte bara säga något som kanske "tröstar". Även om det blivit en avslut nu så dyker det upp en dörr till något nytt förändring. Det kan vara vad som helst, andra möjligheter. Man är van vid det gamla och fäster lätt även det inte kommer att bli bättre. Håll ut när det är jobbigt just nu. Du kan göra olika aktiviteter du har saknat eller glömt bort under de åren.

Låt bli och ramla i fällan om killen försöker "trampa dig på tårna under tiden"... Du har gjort vad du kunde under de alla åren och han gjorde inget åt det. Han får lösa sin egna problem och det är han vuxen för.

Hoppas det ordnar sig och att du mår bättre snart!

Anmäl
2016-08-02 01:56 #45 av: _Fisken

#40.  Ett göra slut på ett dåligt förhållande är som "lumpen" tycker jag.  Efter en tid minns man bara det bra och glömmer det dåliga. Saknaden sätter in. Men anstränger man sig lite så minns man att  det var ju faktiskt ganska drygt också o man ville mest av allt komma hem.  
Singel kanske inte alltid är roligt men man du har då möjlighet att göra nåt av framtiden. Du är många gånger din egen lyckas smed.

Anmäl
2016-10-01 21:04 #46 av: pernillaa

Hej på er. Nu har det gått ett tag. =) Mammografin gick bra. Det var ingenting. Kämpar fortfarande med vikten och försöker lägga på mig lite men det blir bättre och bättre. Den här flytten har gett utrymme åt en massa obearbetade känslor och minnen att komma upp till ytan så jag jobbar på det. Men i slutändan är det bra. Överlag mår jag bättre. Har kommit igenom min sorgeprocess och börjat komma in i min nya vardag. Tar hand om mig själv och mina barn och fokuserar på det som är bra för oss enbart. Är fortfarande ihop, men vi träffas inte så ofta. Hörs väl av nästan varje dag på sms åtminstone men helt ärligt har jag släppt det här såpass att jag ibland glömmer bort att han finns. Min nya tillvaro har blivit så naturlig och självklar så jag inte behöver tänka på honom och vårt förhållande. Det dyker upp när jag har behov av det. När JAG har behov av det! =)
Inte för att jag känner att jag måste försöka fixa något eller vara honom till lags, utan för min egen skull då isf.
Jag är så glad att jag genomförde den här flytten! Det har blivit bättre mellan oss och jag har mer ork för barnen och är en stabilare mamma, precis som jag hade för avsikt med flytten från början. Det blev ungefär som jag hade hoppats. =)
Självklart går det upp och ner i perioder, men överlag är det bra.
Det har gått bra med vår gemensamma son också. Det är nu först, några månader efteråt, som han börjat reagera när vi ska skiljas. Tror inte han förstått innebörden av den här förändringen förrän nu och går igenom någon sorts sorg han också. Men vi har bra kommunikation om det här jag och pappan och samarbetar bra kring pojken.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.