Annons:
Etikettallmänt
Läst 1424 ggr
Sudigtjej
2016-05-26 15:44

Livs situation!

Hej!

Jag behöver få skriva av mig. Min situation kom till i september, då min syn började försämras. Sedan gick det bara utför till december, då jag hade förlorat min led syn. Jag är lyckligt gift, har man och barn och fått färdtjänst. Har nu hela detta året som gått av det, spederat mycket av min tid på sjukhuset och hos läkare. Ingen förklaring har jag fått , men att det är något som är fel det har jag fått konstaterat. Så jag har accepterat att jag har det svårt och är i en svår situation. Jag har ingen här i Borås att prata med, inga vänner här som stöd. Å jag har ingen familj här heller som stöd. Problemet är att jag är helt själv i min kamp och min make accepterar inte situationen.

Nu är det ohållbart och han har inte gjort annat än att såra mig. Först tänkte jag att han var ledsen och sårad för min skull. Men när han satte ultimatum på mitt handikapp och att om jag inte söker mera hjälp även här i hemmet, etc så skulle han ta dottern och ansöka om ensam vårdnad. Samt att han skulle ta ut skillsmässa. Jag har inte gjort annat än att söka hjälp från flera enstanser om min syn. Både läkare hemtjänst etc. Men dom jobbar inte så snabbt som min gubbe vill. Han vill ha svar direkt han accepterar inte att något sådant här kan hända.

Jag har fått låna en del hjälpmedel som jag har, bland andra en markeringskäp och även filterglasögon. Det är hjälpmedel anpassade för mig. Det som nu hände i lördags denna helgen är oförlåtligt. Då jag faktiskt behöver dessa saker. När vi skulle ut och äta, så hade jag dem på mig och markeringskäpen i hande och gick med. När vi gått en bit tar min man käpen ifrån mig argt, och säger att om jag inte tar av mig glasögonen så skall han ta sönder dem. Jag vågade inget annat än att göra som han säger. Han sa du ser utan, jag fick blunda och skisa. Samt <att jag gick och ramlade. Jag sa att om han förstör dem säger jag detta till syncentralen att du inte accepterar min situation. Jag börjar fundera om att kanske lämna honom. Men jag vill inte för jag älskar honom. Jag tar upp det med honom på kvällen och han säger förlåt. Men det käns fortfarande och jag har slutat att lita på honom. Jag mår dåligt av att inte få något stöd av honom.

Förlåt kände bara så skönt att få skriva av sig. Förlåt för stavfel

Annons:
Åsa S
2016-05-26 15:50
#1

Låter ju jättejobbigt att inte ha stöd av sin make. Undrar dock om inte han också går genom någon slags kris det var kanske inte såhär han såg erat liv tillsammans i framtiden.  Du säger ju själv att han inte accepterar vad som händer, han kanske måste prata med någon kurator el dyl. eller träffa andra som har en partner som fått div handikapp och se att man kan få det att funka ändå i vardagen och i livet tillsammans.

Sudigtjej
2016-05-26 16:35
#2

Stämmer nog som du säger. Men då tycker jag ju att han skall vara snäll, och inte komma med hot. Det har jag med funderat på men jag  undrar om detta sättet har med hans Aspberger att göra. Jag  förstår ju att han har det svårt med. Men han förstår inte att jag har det fruktansvärt. Å när något sådant här händer så sätter ändå ens kärlek på prov. Jag orkar inte med hans lidande också. Han borde vara den som stöttar och bry sig om mig inte tvärt om. Jag har det jätte jobbigt med alla läkartider samt allt jag skall göra, betalningar till vården och ändå kan jag ta hand om min dotter och min make, hem och hushåll. Den ända som jag inte få tid till är mig själv. Å jag vill inte låta självisk men man behöver tid för läkning i en sådan här situation. Att komma med en massa ot och dyrligt gör bara saker och ting sämre. Jag mår skit dåligt och orkar inte med honom snart. Men jag står ut för min dotters skull. Vist älskar jag honom men han visar då inte mig kärlek och förståelse. Jag känner mig djupt sårad. Han gjorde en sak i måndags kväll som sårade mig. När han kom hem var jag i telefon. Då för att få min uppmärksamhet började han skrika och sedan slog han mig löst på foten för att jag skulle lägga på. Jag var i ett viktigt samtal med min bank- Jag tycker inte att en 34 årig man skall beete sig så

Det sårar mig mer och mer och ja det blir inte mycket till kärlek kvar snart. Jag känner mig sårad och vill inte lämna honom då jag inte har någon som jag kan vara hos. Så helt ensam är jag.

pernillaa
2016-05-26 18:10
#3

Asperger tillsammans med att han krisar över att det inte blev som han tänkt och att han inte kan förändra situationen är nog förklaringen på hans beteende. Men det är fortfarande inte okej. Prata med honom om att du känner såhär och ta upp att han måste ta itu med det här. Gör han inte det kan du nog inte göra så mycket utan du behöver fokusera på dig själv och barnen. Står själv i ett vägskäl nu då jag tänker flytta ifrån min sambo för att våra handikapp(adhd) gör det svårt för oss att bo ihop. Han krisar nu så djävulskt för att han inte vill det här. Tråkigt att livet inte blir som man tänkt men man kan inte rädda alla. Ta hand om dig själv och barnen först och främst!

Ha en bra dag! // Pernilla

Myrrami
2016-05-27 09:58
#4

Jag tycker att ni skall leta efter en familje terapeut som är väl insatt i Asberger som kan hjälpa dig att få honom att förstå din sida av det hela. 

Jag har en vän som nyligen har förlorat synen och har sett hur viktigt det är för henne med stöd från familj och vänner. Själv har jag Fibromyalgi och leve i flera år med en man som inte kunde acceptera det.  Det gjorde att jag hela tiden gjorde saker där jag pressade kroppen för mycket och jag mådde dåligt psykiskt vilket ökade smärtan.

Efter ett år själv mår jag mycket bättre och det gör barnen också. Det har varit ett jobbigt år men nu för första gången på länge mår jag bra.

Om du behöver någon att skriva med får du gärna skicka pm till mig. Ibland behöver man få lufta ur.

Aleya
2016-05-28 11:34
#5

Fast din dotter mår nog inte bra av att se dig bli behandlad på detta sättet. Så att stå ut för hennes skull är inget att satsa på. För som barn om ens föräldrar mår dåligt så börjar barnet må dåligt. Och kanske t o m beskyller sig själv för att föräldrarna mår dåligt t o m. Min mamma har själv en sjukdom som gör att hon ser dåligt. Och till en början sörjde jag också och försökte vara stöttande. Jag sörjde för det hon inte kan göra längre p g a hennes synfel. Och det går upp och ner. Och jag är ändå 30. Men det påverkar mig med. Ni kan ju försöka att söka hjälp. Men jag tycker fortfarande inte att du ska behöva stå ut med hans skit bara för ert barn. Kanske låter hårt, men hon mår nog bättre av två lyckliga men separerade föräldrar än att ha två olyckliga tillsammans. Men ta med han till en kurator eller dylikt via syncentralen som kanske kan förklara ditt handikapp på en nivå som han fattar.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

obstitant
2016-05-29 09:57
#6

Det är säkert jobbigt för honom att din livssituation har förändrats, att han plötsligt  har en nästan blind partner osv, men det är faktiskt ingen ursäkt för att behandla dig så illa! Om han verkligen inte klara av att skärpa till sig, hjälpa dig och visa omtanke istället för att göra en redan svår situation ännu värre för dig så skulle du uppenbart ha det bättre utan honom.

Det borde vara möjligt för dig, honom eller båda att få kontakt med en kurator via syncentralen. Någon borde du absolut börja prata med om din situation!

Annons:
Upp till toppen
Annons: