Annons:
Etikettkriser
Läst 1067 ggr
Duvethon
6/9/16, 3:11 PM

Förälder som blivit sjuk.

Hej.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag är 18 år, och i April fick min förälder en stroke. Jag var då utomlands på skolresa men åkte hem tidigare, läget var väldigt kritiskt och jag var på sjukhuset varje dag i 2 månader. Nu är min förälder utskriven och bor hemma, tillsammans med mig och min andra förälder som är nykter alkoholist men fick flertalet återfall i samband med händelsen.

Det var en hemsk period för mig. Jag kan inte förlåta mig själv. Jag och min förälder bråkade väldigt mycket innan jag åkte utomlands, och när jag kom tillbaka hade jag på ett vis förlorat min förälder. Nu mår hen bättre, men självklart är det en stor förändring för både mig och min familj. Jag kan inte anpassa mig, jag vill inte acceptera. Samtidigt är jag så tacksam för att hen är på bättringsvägen, men samtidigt är jag rädd för att hen ska bli sjuk igen och jag är så rädd för det. Jag har återkommande drömmar, i början drömde jag om att jag åkte utomlands igen och att jag fick beskedet. Nu drömmer jag istället om att hen blir sjuk igen och att vi får åka till sjukhuset. Jag lever i en oro, där jag inte vet vad som kommer hända i framtiden. Jag vet inte om jag mår bra - jag är tacksam, men samtidigt är jag trött och rädd. Huvudvärk, oro och rädsla. Ibland känner jag inte igen mig själv, men ibland mår jag hur bra  som helst, då frågar jag mig själv- borde jag inte må sämre? Kommer det komma en dag då jag verkligen inte orkar mer? Det känns som att den dagen börjar närma sig.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med inlägget. Jag undrar väl mest hur man ska hantera en sådan situation. Min förälder betyder allt för mig, och jag är så tacksam för att hen är på bättringsvägen. Min ena förälder är alkoholist, och har fått återfall det senaste. Det är dock inget jag kan lägga energi på, eftersom att jag fokuserar på att stötta min förälder som har blivit sjuk. Jag är trött på att ta ansvar - jag vill bara att allt ska återgå till hur det var som innan. Och jag är arg på mig själv att jag inte var tacksam för hur det var då.

Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away.      

Annons:
Agafia
6/9/16, 4:29 PM
#1

Ta kontakt med Stroke föreningen så kan de lotsa dig vidare till anhörigstöd eller ev. Stödsamtal .

OlgaMaria
6/10/16, 9:27 AM
#2

Beklagar att ni råkat ut för detta! Förstår att det måste vara oerhört tufft. Jag tror du behöver prata! Gärna med en kurator, men också med vänner och med dina föräldrar. Försök att bara få till lite mer öppna ärliga samtal mellan er. Försök att sätta ord på några dina känslor, och försök ställa frågor till dem som kan få dem att säga några ärliga ord också. Att prata hjälper mer än man tror. Om du inte fixar att ta initiativ till detta så skriv ett brev istället.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Ronja06
6/10/16, 11:21 AM
#3

Mitt enda tips till dig är att umgås med nära och kära som sitter i samma "situation" - far/morföräldrar, kusiner, syskon eller liknande. Även nära vänner till familj fungerar. När jag var 17/18 år hade jag en mycket hemsk period i livet… min pappa får en stroke och blir i princip helförlamad och får afasi. Mamma får elakartad cancer och min hunds höft hoppade ur led vid en olycka och vi fick lägga allt som hade med tävlingar och träningar på hyllan. (Min största hobby) Allt detta händer under 4 månaders tid. Hela min värld rasade. Jag flyttade en period hem till min farföräldrar, bara för att släppa allt runtom och prata med människor som var nära "oss".

Mvh Emelie Förlägen

Duvethon
6/10/16, 11:59 PM
#4

Tack för era svar.

#2 Håller med dig om att prata är en viktig del i processen. Jag pratar om detta ganska mycket med mina vänner, men samtidigt känner jag mig ensam om det. Jag skulle kunna tänka mig stöd från psykolog, men känns som att det är väldigt mycket annat jag behöver ta upp och är nog inte riktigt redo för det än.

#3 Jag pratar väldigt mycket om det med mina systrar- vi har fått en mycket mer öppen relation sedan händelsen. Dock bor dessa i olika städer, men kommer hem så ofta de kan, men när jag är hemma själv så känner jag mig ensam och det är då jag får ta allt ansvar. Hälften av släkten pratar inte med oss längre, eller har inte varit på besök. Har ingen kontakt med de. Inte ens ett samtal får man.. Förstår din situation, det är hemskt, när så mycket saker händer under en sådan kort tid.. man kan inte riktigt förstå vad som händer. Tack för ditt svar, känns som om man inte är ensam ändå.

Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away.      

Upp till toppen
Annons: