Familj

Föräldrar

2016-07-08 21:55 #0 av: Sparklingponi

Hej!

Under en period just nu behöver jag bo hos mina föräldrar. Jag är 22. Har bott själv sen jag började gymnasiet och klarat mig bra.

Problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera att dom nu vill bestämma över mig igen. Jag ska ta ut mina piercingar och jag får inte färga håret, jag får inte äta det och det osv.
Jag känner helt enkelt att jag inte kan vara mig själv där.
Är det nån som har varit i samma situation och hur orkar ni stå för vad ni är när ni hela tiden får höra att ni gör fel?

Anmäl
2016-07-08 22:05 #1 av: Sindri

Oj, det är en smula respektlöst av dina föräldrar att inte acceptera att du är vuxen och faktiskt myndig. Ingen avundsvärd situation att hamna i för dig.
Kanske hade förstått om det hade gällt sådant som att röka inne, festa och sånt. Men någonstans är det förstås för att de tror att det är bäst för dig.

Ni verkar inte ha haft någon bra kommunikation från början, men är det möjligt att sitta ner och lugnt diskutera igenom situationen?

Det är verkligen inte varken snällt eller smart av dina föräldrar att hela tiden klanka ner på dig. Som förälder gillar man inte alltid de val ens barn gör, men konfronter leder sällan någon vart.

Anmäl
2016-07-09 00:55 #2 av: [LadyK]

Provade att flytta hem igen när det tog slut med min kille, var 17½ då och hade bott ihop med honom sen jag var 15. Det tog tre dagar sen köpte jag en insatslägenhet. Mamma försökte börja bestämma på samma sätt över mig och det gick inte jag med på.

Anmäl
2016-07-09 10:44 #3 av: alicetrött

Dom kan ju verkligen inte bestämma såna saker som vilken hårfärg du får ha och hur du smyckar din kropp osv. Dom kan tycka saker men aldrig bestämma. Sen kan dom ju ha andra regler om vad du får göra och inte när du är i deras hem. Att du inte får dricka dig full där eller röka inomhus och såna saker. Men dom kan ju såklart inte hindra ifall du vill röka eller dricka ute.

Anmäl
2016-07-11 14:31 #4 av: Sparklingponi

Tack för svar,
Ja det är ju lite respektlöst. Som tur är har jag en riktigt bra kompis jag kan hälsa på ibland så jag får lite pepp. Hon bor en bit bort men nu är jag där ett tag.
Jag har försökt ha mogna diskussioner med päronen men speciellt min mor brukar bara säga att det är hon som bestämmer och gå därifrån.
Misstolka mig inte, jag älskar dom båda, men som ni förstår är vi väldigt olika och kommunikationen bristande.
Jag dricker eller röker aldrig hos dem, skulle jag dricka så är det måttligt med mina kompisar typ en gång varannan månad :D Men som sagt jag har åldern inne sen ett tag tillbaka nu.

Tyvärr är det så att dom har bestämt sig för att saker ska vara på ett visst sätt.
Det jobbiga är att jag "sjunker" mer och mer ju längre jag är hos dem. Först kanske jag blir lite ledsen, sen deppig, motivationen försvinner, och till sist mår jag väldigt dåligt.
Jag ska plugga i höst och då kommer jag eventuellt få ett annat boende, så det är bara att härda ut.

Hur gör ni för att peppa er själva?

Anmäl
2016-07-11 16:10 #5 av: Sindri

Och du kommer antagligen att bli som det barn de behandlar dig som.....

Mitt råd är; självdistans och humor! Jag tycker man kommer långt med det. Försök sätt dig själv utanför hela situationen och tänk det som en absurd komedi. Du kan säkert förutsäga dina föräldrars beteende och reaktioner ibland, det blir som en sport. Kanske kan du skriva om det också? Och härinne kan du alltid avreagera dig!! Arg

Har du svårt att hålla dig till det så försök ha fler seriösa diskussioner med dem. Om din mamma av någon anledning skulle VARA TVUNGEN att bo hos dig ett tag, tycker hon att det vore rimligt att du tvingade henne att pierca sig och färga håret då  - "bara för att det är du som bestämmer".

Och fråga dem om det är rimligt att du skall behöva ändra dig så mycket för att de skall acceptera dig, medan du inte har något annat val än att älska dem som de är.

Anmäl
2016-07-11 18:54 #6 av: [Tibonnanj]

Jag är 24, min sambo 23. Vi väntar vårt första barn senare i år. Vi har stenkoll på vår ekonomi just för att den är så ansträngd. Vi har bott ihop i 2 år och nu ska vi snart flytta in i en större och lite dyrare lägenhet. Mina föräldrar behandlar oss som barn. Ibland känns det som att de inte ser oss som vuxna bara för att vi inte gör de val som de själva skulle gjort och de har ingen koll alls på våra liv och vilka val vi har, ändå så trycker de ner oss nästan varje gång vi ses. Det finns alltid något att klaga på som inte duger i deras ögon.

Jag har tänkt ta upp det här med dom men jag är ganska säker på att de kommer känna sig kränkta och bli sura. Jag hanterar det genom att ventilera mina känslor med min sambo.

Känns som att föräldrar kommer alltid vara föräldrar och de kommer alltid se mig som ett litet barn.

Sorry att jag inte kan ge något stöd men du är iaf inte ensam :)

Anmäl
2016-07-11 22:03 #7 av: Agafia

#6 . Ta upp det med dina föräldrar , tala om hur du tänker . Visst de kan välja att bli sura ( inget de dör av ) . Gjorde så med min kontrollerande mamma ...... Hon var sur i tre veckor och pratade inte med mig , sedan ringde hon och bad om ursäkt 😊

Anmäl
2016-07-11 22:44 #8 av: OlgaMaria

Du kanske får ryta ifrån och vara lite hård. Det låter som att du är ett snällt och ansvarstagande barn, och det är bra, men jag tror vi behöver frigöra oss från våra föräldrar för att så småningom få en bättre och mer vuxen relation till dem. Att frigöra sig innebär lite trots. Om du inte gjort det under tonåren kanske det är dags nu.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-07-11 23:03 #9 av: obstitant

Som övriga säger, om du bor hos dem är det rimligt att de bestämmer t.ex. att du inte får röka eller dricka där, inte väsnas efter ett visst klockslag, att du ska hålla ordning och kanske hjälpa till med städning, matlagning osv - allt som har att göra med vad som händer i deras hem.  Men de kan inte bestämma över ditt utseende eller dina matvanor, så länge det inte påverkar dem på något sätt.

Sen är det väl formellt deras rätt att bestämma om du får bo där eller inte, de har ingen juridisk skyldighet att ta hand om dig längre och har de så starka åsikter om ditt utseende att de tycker det är värt att kasta ut dig över det så får du väl välja mellan boendet och piercingarna - men det är knappast en rimlig begäran.

Anmäl
2016-07-12 13:57 #10 av: Sparklingponi

Jag håller med er, det är deras hus och deras regler. 
Jag har en septumpiercing och en navelpiercing och jag tycker inte jag ser så ful ut som dom tycker SkrattarRegnbåge 
Jag längtar tills jag flyttar ut igen!
Dom kommer antagligen inte kasta ut mig på grund av hur jag ser ut, men det kommer många kommentarer och hintar som är negativa och väldigt tråkiga att stå ut med. 
Just nu är jag hos min bästa vän och fyller på med energi så jag orkar ett tag till hemma. 
Jag ska plugga i höst och då kommer jag att bo på lite olika ställen, dels mina kusiner som bor på orten, och ibland hos min kompis där det finns bra förbindelser till skolan. Efter det hoppas jag på att kunna få nåt eget igen.

Jag har alltid varit ett snällt och ansvarstagande barn, men det jag gjort har aldrig varit tillräckligt. Jag har fått inse att jag aldrig kommer vara bra nog för dem, så jag får se till att vara bra nog för mig själv istället. 

Jag har försökt jobba på vår relation sen jag var 15, inte det lättaste i den åldern för man tänker väldigt olika. (Jag är nu 22) Ibland känns det som jag gör små framsteg men ofta blir det två steg tillbaka igen efter det.  Och tyvärr så ser inte mina föräldrar hur jag har växt sen jag var 15, de tror fortfarande att jag är liten. Det verkar som att dom har missat allt som hänt sen jag flyttade hemifrån, som ett stort glapp. Det är synd, för jag tror vi hade kommit varandra närmare om vi kunde ha en mer vuxen relation. Lyssnar på musik

Anmäl
2016-07-12 14:50 #11 av: Sindri

Föräldrars största oro är att inte vara tillräckligt bra föräldrar. Är det något som är fel/avvikande/utstickande med barnet klandrar föräldrar i första hand sig själva.

Det säger de inte alltid till barnet, men det är en anklagelse mot dem själva. För att lätta på trycket och försöka släppa lite på bördan blir det barnet som får ta emot kritiken. Men jag tror helt enkelt att dina föräldrar känner sig otillräckliga och undrar vad de gjort för fel.

Men före 15 års ålder - hur var det då? Hade ni en närmare relation då?

Nu när du ändå måste bo tillsammans med dem att tag, finns det något positivt i din barndom, i er tidiga relation som du kan "ta tag i"? Kanske börja prata trevliga minnen, påminna dem om en lyckligare tid, även om du verka haft en tuff barndom.

Finns det något positivt du kan säga till dem om det de gett dig eller något roligt ni gjort när du var liten? Räck ut en liten försoningsgest och se om de nappar.

Det här med piercingar och färga håret är antagligen lite skrämmande för dem, de känner inte igen den lydiga lilla flickan du en gång var, Visa att hon ändå finns kvar därinne.

Du har varit självständig och tuff länge, det är kanske också en barriär för dem. Du visar att du inte behöver dem. Om du vågar visa dem att du även behöver dem känslomässigt, att deras "godkännande" betyder något för dig, kan det vara en öppning er emellan.

Ja, jag är en evig optimist och hoppas och tror alltid att man kan försonas och hitta tillbaka till varandra. Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas du vågar ta ett steg emot dina föräldrar.

Anmäl
2016-07-12 21:59 #12 av: Sparklingponi

Tack sindri.
Min mamma har alltid låtit väldigt arg även om det kanske är fler eller andra känslor bakom. Jag minns många gånger jag sprang ut till pappa i garaget och grät när hon hade skällt på mig. Detta var innan 10 års ålder ungefär. Jag har alltid kopplat lite lättare till pappa. Som tonåring upplevde jag ett större glapp i min relation med båda föräldrarna. Som många kanske gör. Det är lite svårt att försöka förklara hela situationen för det har varit många ups and downs. Ibland har jag upplevt att mamma har varit den milda och pappa den arga, fast det oftast är tvärt om. 

Vi har ändå många fina minnen. De brukade ta med oss (mig och min yngre syster) på resor genom sverige på somrarna. 

Jag vet egentligen inte riktigt vad mamma tycker om. Jag har svårt att hitta saker hon tycker är roligt att prata om. Jag brukar försöka prata med henne men det brukar låta "shhh" eller om jag frågar, varför svarar du inte? "Du pratar ju så det räcker för oss båda" eller "ja vad ska jag säga då?". 
Och jag menar inte bara ibland, utan alltid. 
Jag gör mycket för att hon ska vara glad; jag odlar åt henne och hjälper till mycket i hemmet och på gården. 

Anmäl
2016-07-12 22:19 #13 av: Sindri

Så sorgligt. Din mamma måste ha problem som hon kanske inte ens vet om själv. Jag har så svårt att fatta att man inte är glad i sina barn.

Tonårstiden är ofta en svår tid och man skall frigöra sig från föräldrarna. Det är ju helt naturligt, men vissa tycks inte hitta tillbaka igen. Kanske är det mest föräldrarnas fel, för man måste ha överseende och förståelse för hur det är att vara tonåring. Alla har ju varit det i alla fall.

Ja, jag kan bara hoppas att du kan vara den förlåtande och visa att du vill ta upp tråden igen. Kanske om ni pratar om gemensamma minnen när ni var på semester. Kanske du kan fråga lite saker om resorna, små detaljer som de kanske kommer ihåg.

Har din syster samma relation till föräldrarna? Pratar ni två om det?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.