Undrar om det är någon som vill vara vän med mej.
Hade aldrig några vänner i grundskolan utan var helt utfryst då, eftersom jag var smalare och fysiskt svagare då än alla andra inklusive tjejerna, och är man inte som alla andra så... Så har ingen erfarenhet alls av vänner därifrån.
Hade en vän sen fram till för några år sen, och det var nått som varade i flera år. Men det var ofta en massa problem och hon var inte alltid så snäll och det fungerade bara inte till slut, och så blev jag deprimerad då och ville inte leva mer för hade ingen annan vän och tyckte trots allt om henne väldigt mycket.
Men tänkte sen efter att ha gått ner en del i vikt pga att jag knappt klarade att äta något på några månader pga illamående, och så vidare, att det ju bara är att rycka upp sej och försöka se positivt på allt, och hitta någon ny person som är bättre än och kan ersätta henne, borde ju åtminstone gå att hitta -någon- som vill vara vän med mej.
Så har haft ett antal vänner som varat i runt ett halvår. De flesta tröttnade bara på att prata med mej, och de få som jag tyckte allra bäst om och passade bäst ihop med blev jag även kär i och det blev inte de och då tyckte de det var jobbigt och ville inte prata mer på grund av det istället. Aldrig hittat nån ny vän som funnits kvar i ett helt år.
Har i nuläget ingen att träffa och ingen att prata med och inget att se fram emot och ingen vänskap eller någonting överhuvudtaget som kan växa och utvecklas.
Blir jag kär i någon så är det aldrig besvarat, så har aldrig upplevt hur det känns att någon är kär i en, utan då träffar hon bara någon annan sen istället. Spenderar jag en timme på att omsorgsfullt skriva ett fint mail till nån så får jag ofta inget svar tillbaka om det inte är någon jag redan pratat med nån månad och kan känna mej hyfsat säker på, men ibland inte då heller.
(Att lägga 1-2 timmar på att skriva ett långt och genomtänkt mail till någon som man vet förmodligen inte kommer att svara men som man gärna vill prata med brukar förresten vara en ganska deprimerande upplevelse).
Så om jag pratar med någon så brukar jag alltid förvänta mej att personen när som helst kommer att tappa intresset och inte vilja prata mer, för brukar ofta bli så även med de som verkar gilla att prata med mej med. Tycks vila nån sorts förbannelse över mej som gör det omöjligt för någon att kunna gilla mej.
Men att prata och umgås med andra är även det bästa jag vet i världen så vill gärna prata så mycket som möjligt och helst även träffas hela tiden om det går, och behandlar och uppskattar för det mesta alla som om de är min allra bästa vän, för det brukar även vara vad de är.
Och jag vill veta allt. Inte nödvändigtvis direkt utan kanske mer efter nån månad, men vill ha en sån nivå av acceptans att man kan förstå varandra perfekt och att man kan säga vad som helst utan någon rädsla och inte ha några hemligheter alls. Tror det är väldigt få personer som klarar att nå upp till den nivå jag tänker på eftersom det kräver att man är öppen till 101% och det är något man måste träna upp och våga för att kunna.
Men det gäller samtidigt enbart för personer som jag har naturligt lätt för att prata med redan från början, för övriga brukar som sagt tröttna på mej ganska snabbt.
En person har föreslagit att jag borde umgås med andra mer i grupp och delta mer i olika aktiviteter, men det är jag för blyg och tyst för, och hamnar alltid utanför i grupper och känner mej osynlig. Men om någon gillar att gå på kurser och alla andra möjliga såna aktiviteter så hade jag gärna följt med på sånt.
Saker som jag drömmer om annars är att till exempel delta i humanitärt arbete och resa jorden runt och hjälpa både människor och djur, för det hade känts rätt meningsfullt. Eller vad som helst som vore bra för världen.
Allt som krävs för att få mej att gilla någon är för övrigt även ett riktigt brett och äkta leende, typ så att det fyller hela ansiktet, kan inte låta bli att tycka om någon som jag sett le på det sättet för kan omöjligt vara annat än en bra person då! :D
