Annons:
Etikettfamilj
Läst 1135 ggr
Catch87
7/9/16, 9:19 PM

Mamma

Tänk vad mycket jag skulle ha velat dela med dig, både sorger och de gånger som jag varit glad över något. Tänk vad roligt vi hade kunnat ha haft det. Vi har på så många sätt gjort illa varandra men där du alltid hade det största ansvaret som vuxen. Istället har min barndom bestått av slag, hårda ord, kränkningar, rädsla. Jag var rädd när ni kastade grejer på varandra, ledsen ofta för att jag fick vara den som fick medla mellan er flera gånger per vecka när ni bråkade, jag var rädd när din exman framför mina ögon hotade att kidnappa mig. Att jag fick hjärtat i halsgropen varenda gång jag såg en likadan bil som hans köra förbi mig. Av rädsla för att han nu skulle komma och ta mig. Hur chockad och förvånad jag blev när du slog mig över munnen för att du med dina egna ord inte visste hur du skulle hantera mig. Där du också rakt ut sagt till mig som barn att du inte längre ville ha mig hemma. Jag har fått se saker som ett barn inte ska behöva se, alla jävla bråk där föremål har flugit genom rummen och skrik som hördes till våra grannar. Hur jag mer och mer blev tystlåten och även aggressiv, hur jag på skolan kastade möbler för att för mig var det ju så man löste saker. Hur ingen vuxen någonsin såg mig bakom beteendet, hur ingen kopplade att det berodde på en destruktiv miljö. Jag har verkligen vuxit upp i en familj där skrik och bråk ständigt var närvarande. Jag och min mamma har i princip bråkat varje dag under hela min uppväxt. Idag har vi en väldigt ytlig relation, mina föräldrar har ingen aning om vem jag är eller vad jag står för, de vet inte om att jag under 2 års tid har skadat mig själv, eller att självskadebeteendet även förekom under tonåren. De vet inte om att jag önskar att jag fick dö. Hur jag emellanåt ständigt går med en klump i magen och att jag inte trivs med den personen jag har blivit, som jag har blivit pga allt jag har fått uppleva. Hur mycket det har påverkat mig idag att jag inte kan leva mitt liv fullt ut. Att få höra sin mamma säga att man ska flytta och att bli slagen över ansiktet av den människan man ska lita mest på sätter sina spår. Vad jag känner mig liten och bara skulle vilja krypa upp i någons famn och med stolthet kalla henne för mamma. För hur mycket mina kompisar än vet så är mamma alltid mamma. En relation som jag aldrig har haft och aldrig kommer få.

Annons:
Honestyisdead
7/9/16, 9:37 PM
#1

Hemskt att du fått gå igenom det. Det ska ingen behöva.

Får du professionell hjälp idag?

Catch87
7/9/16, 9:38 PM
#2

Nej, jag får ingen professionell hjälp. Har inte hittat de forum för hjälp som jag söker. Jag är så pass ung att jag skulle vilja gå till någon inriktad mot yngre människor.

Honestyisdead
7/9/16, 9:43 PM
#3

Har psykiatrin inte en avdelning för unga vuxna där du bor? Här finns BUP, unga vuxna och sedan vanliga.

Hoppas du hittar någon fort. För du behöver hjälp och stöd.

Catch87
7/9/16, 9:50 PM
#4

I grannkommunen, men det är några mil bort. Måste våga söka om hjälp också.

[josten]
7/9/16, 10:57 PM
#5

Låter som du har haft det tufft ! Hur gammal är du ?

Catch87
7/9/16, 11:07 PM
#6

Ja, emellanåt har det varit tufft. Jag är 25, jag är inte jätteung men tycker ändå jag är tillräckligt ung.

Annons:
Honestyisdead
7/10/16, 2:07 AM
#7

#4 Ja det är inte lätt att visa sig svag för andra. Och man känner sig svag först när man söker hjälp. Trots att man är motsatsen. Man är oerhört stark som tar tag i det och har bestämt sig för att ge livet en chans.

Dom man pratar med gör ju det hela dagarna och ser inte något konstigt med att man söker hjälp. Så man är så dum mot sig själv som målar upp en bild av hur svårt det är att släppa garden och be om den hjälp man behöver.

Jag fick nog för några år sedan och bara gjorde det. Jag ringde och sa jag behöver hjälp för jag mår inte bra och livet fungerar inte. Det är det bästa jag gjort :)

Våga. Du kommer känna lättnad när första steget är taget. Sedan är det jobbigt dom första gångerna eftersom man inte känner sin psykolog och tvärt om. Men det lättar. Och hittar man rätt psykolog så vågar man till slut öppna burken som man tryckt ner alla känslor i och vågar släppa ut det jobbiga. Sen börjar läkeprocessen.

Jag tycker du ska ringa på måndag. Ta det första jobbiga steget mot ett liv med bättre mående och verktyg för att hantera minnena.

Catch87
7/10/16, 4:34 AM
#8

Ja, herregud vad svårt det är. Jag har alltid skjutit undan mitt mående och emellanåt mått bra när jag inte tänkt kring det. Men så ibland, som nu, så har en situation bidragit till att jag börjat tänka o fundera kring det igen. Tog i veckan mod till mig och berättade för en kvinna i min närhet hur mycket hon betytt och att jag känt mig trygg med henne och som jag hellre söker mig till när något uppstår än till min biologiska mamma. Skulle aldrig falla mig in att berätta om liknande situationer för min mamma, då vänder jag mig hellre till min extramamma.. Sen skulle hon inte få veta allt heller givetvis utan ja, jag måste söka hjälp men vågar seriöst inte.

Honestyisdead
7/10/16, 4:39 AM
#9

#8 Be kvinnan som du känner dig trygg med att hjälpa dig. Antingen genom att vara med dig när du ringer eller att hon ringer.

Vad är du rädd för?

Catch87
7/10/16, 5:08 AM
#10

Dels att öppna upp sig för någon, hur man ens börjar. Vad ska jag ens säga? Lägga upp hela mitt liv på en gång? Tänk om det inte ens är värt att söka hjälp för.

Honestyisdead
7/10/16, 5:55 AM
#11

#10 Jag hade samma funderingar. 

Vad säger man? Blir det massa pinsam tystnad? Kommer psykologen stirra på mig och sitta och skriva saker om mig i sitt block och sedan döma mig? Är mina problem inte tillräckligt allvarliga för att få hjälp med?

Psykologen startar samtalet. Ofta börjar man med enkla saker om hur ditt liv ser ut nu. Psykologen kommer till slut ställa frågan om vad det är som fått dig att gå dit. Då kan du berätta allt direkt eller berätta en sak och sedan efterhand ta upp fler saker. Det viktiga är att du är helt ärlig både mot dig själv och psykologen så du får rätt hjälp. Skriv en stödlapp om det känns tryggare. För ibland får man helt tom hjärna när man är nervös och kommer inte på ett enda av problemen man vill ha hjälp med.

Efter ni har träffats några gånger känner du förhoppningsvis att psykologen verkar bra. Du kommer gråta, du kommer skratta och allt däremellan. Hos en bra psykolog hinner man gå igenom de flesta känslor eftersom man drar upp allt jobbigt till ytan för att kunna hjälpa dig att till slut må bättre och redo för att blicka framåt och lämna det gamla i arkivet. Man glömmer ju aldrig det som hänt. Men man lär sig hantera det och känner att livet faktiskt kan bli bra ändå.

Catch87
7/10/16, 8:22 AM
#12

Ja, och det jag är är mest fundersam kring är detta med att mitt jag har blivit så starkt rotat att detta alltid kommer vara en del av mig. Jag är ju någon jag inte vill vara, som jag som sagt har blivit pga upplevelserna. Det smärtar, jag har ett ganska starkt självhat gentemot mig själv. Jag ogillar att behöver ha med mig överallt.. Som en jobbig kompis..

Catch87
7/10/16, 9:12 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#13
Annons:
Upp till toppen
Annons: