Psykologi

Han drar ner mig. [Lång text, Akut stöd]

2016-07-25 13:03 #0 av: oddahviing

Jag skrev ett inlägg i depression.ifokus också som anonym, men tråden blev kapad med massa ludd, men skitsamma med anonymitet, ingen vet vem jag är i alla fall. Jag är i enormt behov av stöd. Flera här kanske vet att jag sagt att jag är i ett distansförhållande med en man i Storbrittanien. Han är mycket äldre än mig men åldern skulle inte varit något problem om hans psyke varit annorlunda och han var stabil.

När vi möttes var vi båda deprimerade och hade en negativ syn på världen. Jag antar att vi fann tröst i varandra och bandet mellan oss blev  starkt. Det var alltid jag som kom till honom. Han har skyllt på ekonomi och att han inte kan lämna sina djur, vilket var förståeligt då. Dessutom ville jag hellre komma till honom.

Jag hade dåligt förhållande med mina föräldrar och med honom fick jag en paus. Jag kom väldigt bra igen under de första åren, jag pluggade upp gymnasiebetyg på distans så jag kan komma in på universitet, och jag åkte fram och tillbaka till Sverige för att jobba och tjäna pengar jag lever av.  Jag började förstå vad jag ville med livet och samtidigt är jag glad att jag tränat upp min engelska, för det kommer komma till nytta.

Jag kände att jag hade frihet med honom, men däremot började han konsumera det mest av mina tankar. Det var en gång jag var i Sverige och gick ut på promenad med en av mina gamla klasskompisar. Jag trodde han skämta när jag logga av och gick ut. När jag kom tillbaka var han borta i ett dygn från datorn och hade tydligen blivit jätte arg och jag förstod inte varför. Jag vet inte om det var då problemen började. Han är otroligt paranoid.

I början när vi träffades skrev vi om allt. Men med tiden så skrev han mindre och mindre, det enda han kunde säga var att jag skulle komma tillbaka för han är bara apatisk och vill inget göra när jag inte är där. Jag fattar först nu att det var början till något ohälsosamt. Visst blev jag irriterad ibland på det eftersom jag behövde tid att jobba och samla pengar, men jag tänkte inte mer på det.

Vi har pratat om vår framtid. Han vet att jag är framåtsträvare och jag har sagt till honom nästa varje dag om mina drömmar. Eget hus någonstans i ett vackert landskap. Ha häst, och med tiden ha min hobby som jobb.

P (han), har inte jobbat på många år. Han har tagit droger genom sitt liv ("live hard die young" var hans motto, men han dog inte när han planerade...) och begått ett självmordförsök för länge sedan. Han har två barn och är väldigt nära sin mamma. Det var när hans pappa dog som han i princip slutade socialisera sig med människor som han brukade och drog sig tillbaka. Han har alltid hyrt sitt hus/lägenhet.

Han har i princip velat att jag ska gömma mig för samhället så att han inte riskerade sina bidrag, och därför började jag aldrig jobba där utan åkte fram och tillbaka. När jag är i UK så är jag helt beroende av honom att skjutsa mig etc., jag har inga vänner här. Jag har alltid sagt till honom att om vi inte tar oss dit vi pratat om så gör jag det utan honom, för det är för viktigt för mig. Jag har sagt att vi kan bo i UK, och då lyser han upp, och det är därför jag antar att allt prat om att flytta till Sverige inte varit seriöst för han inte vågar ta steget.

Jag sökte till universitet i Sverige förra året och kom in. Jag valde dock att stanna med honom och fram-och-tillbaka livet och tackade nej. Saker gick bara nedåt sedan dess, all skit hände för honom eftersom han inte kunde ta något ansvar. Hans hund dog av ålder, och han förlorade sin ponny eftersom hon blev sjuk och han inte orkade ta hand om henne utan lät en tant som inte hade en aning om hur man gjorde göra det. Han fick skulden i slutändan, och det är väl inte mer än rätt som ägare. Jag hade ingen sägan trots mycket erfarenhet om hästar men fick inte ens vara med och hjälpa till när jag ville. Han ville inte att jag skulle synas bland folk antar jag.  Han blev också vräkt från huset han hyrde (som var en hälsofara av mögel) pga att vi adopterade två hundar som var alldeles för mycket jobb för oss. Jag åkte tillbaka till Sverige för jag mådde skit, och han behövde välja mellan mig eller lämna tillbaka hundarna. Well, de rymde och skadade får, så de ville inte att han skulle bo kvar trots att hundarna var borta (ny adoption).

Jag kom tillbaka för att hjälpa honom flytta. Jag hade inte i tanke om att bli kvar så länge, det var förra hösten. Jag kom in på universitet i Sverige i år och har bestämt mig för att gå. P fick ett utbrott när jag hade bokat biljett tillbaka till Sverige för jag ville jobba under sommaren. Jag vart skiträdd och avbokade och stannade med honom. Men inget blev bättre. Sen vi flytta ligger han bara i sängen eller spelar datorspel. Han vill flytta men inget händer eftersom han vägrar att t.ex. skaffa ID etc. för att kunna ansöka till nytt hem. Han vägrar gå till läkare och få mediciner, han vägrar alla försök till att må bättre. Jag är den som tagit hand om allt under de senaste månaderna; städat, diskat, hjälpt honom när han handlar, kramat om honom, fått honom ur sängen, pushat honom att ta hand om räkningar etc, varit positiv alla dagar igenom. Ibland är jag utan mat i flera dagar för att han inte vill åka och handla. Jag känner mig som en skötare, och han har inte givit mig något tillbaka. Jag lider själv av depression, men det hindrar mig inte från att ge honom min tid. Däremot har det nu börjat bli värre för mig.

Missta mig inte, vi har haft bra tider, men de varar inte i mer än ett par dagar i taget. Han har alltid haft kort stubin. Ibland har jag varit rädd för honom att han ska vakna upp och se någon förändring i rummet som gör honom galen, han kan leva som en storm för det minsta lilla. Jag går på äggskal. När jag grinar och får panikattack har han aldrig tröstat mig förrän han börjar oroa sig över att grannarna hör eller han inte orkar lyssna på det själv. Däremot är jag en människa som snabbt glömmer om någon gjort det värsta mot mig, när jag ser någon grina vill jag trösta av instinkt.

Jag ska vara ärlig. Det här känns som ett otroligt destruktivt förhållande där han inte har någon förståelse för hur jobbigt det är för mig. Jag har sagt till honom att om han inte skaffar hjälp är det över, för jag kan inte leva med honom så här. Jag kan inte stanna hos honom längre för min ekonomi tillåter det inte, och de pengar jag tjänat och sparat ska gå till att leva för universitet eller hus, inte till att ta hand om honom för att sedan stå utan pengar och inte kunna ta mig någon vart. Visst jag har min pappa som hjälper mig, men jag tänker absolut inte leva på honom, vilket  P tycker jag ska göra! Jag har sagt att han kan flytta till mig i Sverige om han verkligen vill vara med mig, men jag är ingen magiker, jag kan inte trolla fram pengar och boendet kommer inte vara den lyxvilla han vill ha. Han säger att han inte är i rätt tänk för det. Då är jag hjälplös.

Jag ska åka hem imorgon. De senaste två veckorna har varit ett rent helvete. Varje dag går han fram och tillbaka, han gör mig sjukt nervös och skakig, han har sagt att jag ska lämna huset med detsamma, hotat om att slå mig, för att nästa dag grina och säga att han har fel, jag har rätt. Jag har druckit alkohol, haft panikattack och skurit mig för att försöka hanter allt. Knappt ätit något mer än en potatis till mina vitamintabletter. Jag kan inte sova mer än ett par timmar i taget. Jag känner ju för honom! Jag förstår hur det är att må dåligt, men jag förstår inte hur någon kan vilja få en annan människa att må lika dåligt! Jag har alltid hållt mig undan med min depression, behövt ensamtid, men jag tycker att han spelar på det. Han säger att han inte kan klara sig själv, men jag känner att han MÅSTE kunna klara sig själv, han är en vuxen människa!!!

Han säger att jag inte förstår honom. Igår sa han det dummaste jag hört, vilket verkligen får mig att förstå hur självisk och borta han är i huvudet. Jag sa till honom att jag vet att du vill att jag stannar, men om jag stannar kommer jag falla dit där jag var förr (har redan börjat). Jag kommer må skit, jag kommer oroa mig över pengar varje dag, jag kommer få självmordstankar och jag kommer inte klara det. Att stanna med honom får mig att må illa, jag klarar det inte. Jag måste ha en paus!!! Och han sa: men jag tar hand om dig då.... ja, jovars, du kan inte ens ta hand om dig själv... jag blir så jävla ledsen. Vill han inte söka hjälp och bli bättre så känner jag att jag ger upp. Jag har däremot sagt att jag kan vara stöd till honom när han vill över dator och telefon. Han tycker inte det är nog.

Jag bara längtar till imorgon och komma ifrån honom, slippa oroa mig över att han ska rusa upp ur sängen och börja kasta ut sig elakheter, hota och leva runt. När jag vakna imorse hade jag panik, och den har inte gått över än. Jag har varit manisk och städat och försökt få iordning allt för att dra. Mitt hjärta rusar, jag känner mig jätte rädd.

Anmäl
2016-07-25 13:11 #1 av: [Rhonda]

Har du möjlighet att tillbringa sista natten på ett hotell? 

Anmäl
2016-07-25 13:14 #2 av: oddahviing

#1 Jag har tänkt på det, men jag är enormt rädd för det också. Jag vet inte vad det är, men tankar hindrar mig. På något vis är jag rädd att ta mig runt själv, speciellt här, för jag är rädd att gå vilse, och min mobil fungerar inte som back up, så jag har inget stöd från dator eller telefon att tillgå om jag behöver. Jag måste packa idag också... och fixa det sista... jag hoppas det kan få mig att ta mig igenom dagen.

Anmäl
2016-07-25 13:37 #3 av: Urhasten

Packa och håll dig i skick, sedan åker du hem och kommer aldrig mer tillbaka. Dags att han får känna på det som är värre än droger - ett brustet hjärta. DU förtjänar DINA drömmar!

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2016-07-25 13:50 #4 av: OlgaMaria

Jag hoppas allt går bra för dig sista dagen. Det är verkligen inte bra att du är rädd i den här situationen. Det ska verkligen inte vara så i ett förhållande. Ta tag i ditt eget liv och dina egna mål nu!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-07-25 14:00 #5 av: Calcifer

Jag ber om ursäkt över att tråden gick åt fel håll på depression ifokus, det är inte okej, och naturligtvis kan jag som medarbetare där låsa tråden eller rensa den om du vill. Eller låta det vara.

I den tråden lät det inte riktigt lika illa som det är nu, så jag ändrar nog lite på vad jag anser du borde göra. Svårt förstår jag att det är, men det låter som om du måste bryta med honom, för du är fast i ett destruktivt förhållande som förmodligen kommer förstöra det mesta för er båda och det är inte okej. Att tala ner till dig och att hota med våld är fruktansvärt fel oavsett om han påstår att han ångrar sig efteråt eller inte. Tänk så här, om din bästa vän berättade vad du berättat för oss, att de blev behandlade så, hur skulle du reagera? Jag gissar på att du skulle bli förskräckt, och det är en helt rätt reaktion, för det han gör är inte ok.

När du kommer hem till Sverige så se till att fokusera på dig själv och släpp honom, åtminstone ett tag. Sanningen är också att han förmodligen behöver en spark i baken för att få tummen ur och ta tag i sitt liv också, något han inte kommer göra så länge du fixar allt åt honom och låter honom bete sig hur han vill.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 15:12 #6 av: oddahviing

#3 #4 Hjärta

#5 Gärna både rensa och lås och länk till den här tråden istället.

Han ser hur jag känner. Vissa dagar kan han förstå hur mycket han sårat mig. Andra dagar är det bara han som gäller och jag har inget val än att stanna, för det är enda sättet han kan bli bättre. Jag vet att det inte är sant, för han har fel fokus. Han tror  att om han bara hittar ett nytt ställe att bo på på landet så ordnar sig allt. Men han kan inte ta tag i biten att fixa pengar, bank, alla papper, för att ta sig dit.... Det kommer aldrig hända om han inte ändrar sin mentalitet. Han har sårat fler människor genom livet med sin negativitet, han vet det. Ändå vill han inte ändras och skyller på att han är arg, han har tagit droger så han är förstörd, det är sån han är.... jag pallar inte längre. Jag vill inte stanna tills han tar tag i sitt liv, jag vill återvända NÄR han tagit tag i sitt liv... om det inte är för sent då.

Han lämnar mig ifred just nu, jag tror han har ångest av att se mig så förstörd.

Anmäl
2016-07-25 15:19 #7 av: VoxBauers

Du ÄR stark! Ta dig ifrån honom nu och återhämta dig ordentligt!

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-07-25 15:25 #8 av: Calcifer

Skönt att du får lite andrum. Hans prioriteringar är absolut felaktiga, och det låter lite som om han vill lägga ansvar på dig som inte är rationellt också. Det är liksom inte DU som måste laga honom. Klart man ska stötta sin partner men det måste gå åt båda hållen, det går inte att du ska bära honom 100% av tiden och han vill aldrig göra något för dig och vill inte ens försöka stå på egen hand.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 15:26 #9 av: oddahviing

#5 Jag antar att jag hade mer fokus på honom i den förra tråden och försöker att glömma mig själv och mina känslor. Jag har så länge velat hjälpa honom och ta honom ifrån all skit. Men jag börjar inse att han satte sig i skiten själv och nu vill börja dra ner mig i det. Kanske inte med avsikt, men han gör det ändå. Jag har länge tänkt den typiska tanken *jag kan fixa honom*, men han vill ju inte ge mig det stöd jag behöver. Jag säger till honom att jag kan vara den med en inkomst, men det innebär att han måste anpassa sig till mig så att jag kan få en utbildning och i slutändan leva lyckligt med honom. Börjar inse att jag tog på mig alldeles för mycket. Han började bete sig förjävligt mot mig så fort jag sagt att jag bokat biljett. Men innan dess också, när jag prata om att jag kommit in på universitet och vill gå. Det är som att han byter taktik varje dag i hopp om att få mig att stanna. Elak, arg, förstående, snäll, ånger... han till och med började ljuga om att "planen för oss har hela tiden om att skaffa en stuga på landet och du kan börja jobba här inom vården, och jag struntar i vad som händer med mitt bidrag." jag har aldrig hört den mening förut. Och i och med den meningen, så klandrar han mig för att jag hoppar och ändrar mig hela tiden, men vad kan han förvänta sig av en tjej i 23års ålder som försöker hitta sitt liv?  Dessutom har jag inte ändrat mig hela tiden, universitet och utbildning har jag pratat om i flera år. Bara tanken av att arbeta här i ett främmande land med något jag hatar, och komma hem till honom gör mig illamående. Det är inget jag vill. Förut hade det funkat för stunden, men inte nu längre, och inte i all framtid. Jag säger inte att jag aldrig vill se honom igen, men jag vill inte se honom igen om han fortsätter i de här spåren. Saker måste ändras isådana fall, och jag tror inte det händer över en natt, jag börjar inse att det kommer att ta år för honom, om han ens kommer dit. Han måste ta över allt ansvar han lagt på mig igen, för jag känner en enorm tyngd på mina axlar. Som att jag lever för en extra person som gör sig viktigare än mig själv.

Anmäl
2016-07-25 15:29 #10 av: Calcifer

#9 Du gör helt rätt och jag tycker du resonerar väldigt moget för din ålder. Jag kan förstå att din partner mår dåligt och det är ju otroligt trist. Som jag skrev i den andra tråden kan det vara otroligt svårt att ta sig ur ett negativt tänkande och just den sidan hos honom har jag förståelse för. Sånt är svårt. Att förändra sitt liv är skitsvårt. Be om hjälp är svårt. Det är liksom... ja, så är det. Det är kanske inte kul men det är bara så vad gör man åt det liksom. Däremot andra sidan av det, dvs hur han behandlar dig, det är där det inte är okej längre. Där tryter förståelsen för man får inte behandla folk hur som helst bara för att man själv mår dåligt. Det låter även manipulativt att han försöker med olika tekniker för att få dig att stanna och där ringer varningsklockorna skarpt.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 15:42 #11 av: oddahviing

#10 Vissa människor har ett driv, medan andra har svårare att hitta det. Om inte han hållt på så mycket med droger kanske han varit annorlunda idag. Det är också därför jag försöker få honom att ta medicin för jag tror det är hans enda utväg att balansera sina hormoner. Hans pappa var alkoholist och behandlade honom illa, och hans föräldrar bråkade ofta. Jag växte däremot upp under ungefär samma omständigheter, men jag blev inte som min skrikande mamma för det. Samma sak med min kompis, hon har utstått massor av skit från sin mamma som är alkoholist... blivit utlåst etc. hon blev inte som sin mamma, hon hatar alkohol och allt som har med det att göra... så jag har svårt att acceptera att man beter sig illa för man hade dåliga föräldrar... I början av min depression var jag en sådan som inte ville ändras. Jag tänkte att jag var född i det negativa och jag satt oftast i depressiva forum med andra depressiva och det enda vi gjorde varje dag var att tävla om vem som mådde värst i princip och prata om allt det negativa i våra liv. När jag slutade gå in i dessa forum var då jag började ta tag i saker i mitt liv. Jag går inte in på dessa forum för att må bättre, jag går in där för att dränka mig i sorger. Igår gick P in på sådana forum och prata med någon som förlorat sin partner. P sa att han sa att hans tjej var "a heartless bitch" och han förstod inte varför hon lämna hon. Då förstår jag varför hon lämna, för om han behandlar henne så, och inte förstår vad hon genomgår med en människa med depression, då är det inte lätt att hålla sig själv uppe. Jag fick panik bara jag såg att han satt på sådant forum, för det är så långt ifrån att bli bättre man kan komma. Han sa det själv, han mådde sämre medan han prata med dessa människor, men ändå fortsatte han. Jag skrek till honom att sådana som den personen han pratar med är anledningen till tjejer lämnar, för att de inte förstår oss, utan det är bara vi som ska förstå dem, och det blir för tungt till slut. Hans tjej lämnade honom för 3 år sedan, så jag antar att han aldrig gjorde någon förändring som fortfarande sitter på dessa forum och är fortfarande alldeles för själv-centrerad.

Anmäl
2016-07-25 15:46 #12 av: Calcifer

#11 Du har ett helt rätt tänk. Du har visat mycket förståelse och vänlighet mot honom men om han inte visar det tillbaka så fungerar det inte i längden. Då bränns man ut helt enkelt och så får man inte göra mot sig själv.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 15:57 #13 av: oddahviing

#11 Tack, det betyder mycket o höra att jag inte är självisk och elak som han får mig att känna... Jag bryr mig fortfarande och jag kan vara stöd för honom, men i Sverige. Jag behöver ha mitt liv och kunna stänga av om det blir för tungt. Här kan jag inte stänga av, det är som att jag är inlåst i samma hus med honom utan att kunna rymma någonstans. Jag har haft panikångest attacker i princip varje dag, och jag kan verkligen inte fortsätta såhär.

Det är en till sak, det som egentligen var... alldeles för mycket och som startade mina tankar om att jag vill tillbaka till Sverige. I början av året började jag må skitdåligt. Visade sig att jag blivit gravid trots kopparspiral. Jag blev livrädd. Jag är i UK och jag har ingen aning om hur vården fungerar eller om jag måste betala världens summa etc. När jag tagit gravidtest så sa jag till P. vi måste göra nåt NU vi måste till sjukhuset imorgon och påbörja abort process, för jag vet inte vilken vecka jag är i (jag är livrädd för o få barn, och det här var under värsta omständigheterna!). På morgonen sov han som vanligt, och jag ville att han skulle hjälpa mig, men jag fick ta reda på allt själv, för man kan inte ligga i sängen hela dagen och ta tag i allt på kvällen, då är allt stängt! Så jag ringde runt och förstod sedan att jag behövde gå till stora sjukhuset i staden på drop-in, så jag sa det till P. att vi måste åka imorgon. På morgonen låg han i sängen och jag sa jag vill åka nu, så snart som möjligt. Han var seg som fan, och jag fick panikångest för jag tänkte att vi kommer komma in för sent. Så efter om och men klädde han på sig och skjutsa in mig. Han HATAR att åka runt. Och nu var jag tvungen att gå från en klinik till en annan, så det tog ett par möten. Men under den tiden var han skitgrinig och behandlade mig som att det var mitt misstag att jag blev gravid och hade i princip ingen lust att skjutsa runt mig, men visste att han måste! Efter ett möte åkte vi till hans mamma och jag grina i bilen, han lämna bilen utan att ens se sig om för mig, så jag satt kvar medan han gick in. Jag hoppade in i baksätet så ingen kunde se mig och började störtgrina. Efter ett tag kom hans mamma ut och hämta mig och gav P. en utskällning. Först då slutade han klaga, höll käft och tog mig dit han skulle. Men även på abortdagen var han grinig som fan för att det var ett tidigt möte. När allt var klart så var jag lättad... men jag är säker på att jag blev lämnad med något PTSD-liknande, för jag kände mig inte alls som mig själv efter det. Mycket positivt i mig försvann, och jag hade ingen orka längre. Det var då jag kände första gången på riktigt att han är verkligen inte där för mig när jag behöver det som mest. Ok, han ändrade sig efter att han mamma sa något. Men krävs det verkligen att hans mamma skäller ut honom för att han ska börja vara förstående?

Anmäl
2016-07-25 16:28 #14 av: Calcifer

#13 Det låter som om det finns ett mognadsproblem hos honom. Det är inte ovanligt när man har mycket problem med mental ohälsa, jag fyller 28 om en vecka men inte fan känner jag mig som det. Jag hade så många problem under min barndom att i vissa situationer är jag fortfarande fast i en tonårings huvud, medan jag i andra är mycket, mycket äldre pga att jag tvingades växa upp för fort. Men det är fortfarande inte ditt ansvar, du är inte hans mamma, du har ingen skyldighet att städa upp hela hans liv. Jag tycker absolut inte du ska känna dig dålig eller skyldig för att du måste tänka på dig själv först nu. Det är inte som om ni var tillsammans i två veckor sen bestämde du dig för att du är viktigast i hela världen och åt helsike med honom han får väl sköta sig själv. Du har gett honom tid, energi, känslor, stöttande, omhändertagande, och det har inte fungerat. Till slut måste man sätta stopp och byta fokus till sig själv annars går man under. Det är inte själviskt, det är mänskligt.

Låter fruktansvärt med aborten men bra att du ändå lyckades välja något som känns rätt för dig och gick vidare med det. Att du inte blev pressad eller tvingad åt något håll, menar jag. Det är svårt det där med Sverige och UK nu när de röstat om att lämna EU. Gissningsvis kommer att resa och flytta mellan länderna påverkas och inte bli lika lätt, så jag tycker det låter helt rimligt att komma tillbaka hit och arbeta på dig själv och ditt eget liv och fundera ut vad DU vill.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 17:19 #15 av: oddahviing

#14 Jag känner igen mig. Jag själv har tvingats växa upp fort, men jag känner mig i många avseenden fortfarande som en tonåring. Och ja, det här med EU skrämmer mig också, han fattar inte det. Jag vet inte hur det kommer se ut med resevilkor osv, och om jag måste fixa något extra, han kommer inte va villig att hjälpa mig med det, och då är jag fast. Och eftersom jag varit här så länge redan... jag menade aldrig att vara här så länge, jag har aldrig varit här i mer än några månader i taget.

Anmäl
2016-07-25 18:09 #16 av: Stallmima

Ge dig av och dra dig ur detta destruktiva förhållande så snabbt du bara kan. Lycka till!   Blomma

Anmäl
2016-07-25 18:18 #17 av: VoxBauers

Håller med Stallmina! Gör det medan du orkar! Hjärta

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-07-25 18:40 #18 av: oddahviing

#17 #16 Imorgon åker jag och kommer inte lägga någon energi på honom på ett tag. Lovar, jag vill aldrig må såhär igen. Blomma

Anmäl
2016-07-25 19:08 #19 av: Calcifer

#18 Bra, fokusera på dig själv tills du mår bättre och är mer stabil. Sedan om du vill ha kontakt med honom så se till att det aldrig blir så här illa igen, utan att du omedelbart bryter igen om du ser att det går neråt. 

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-25 23:29 #20 av: oddahviing

Nu är det bara jobbigt för han är ledsen och säger att han inte vill vara i den här lägenheten ensam. Jag vet inte vad jag ska göra, tycker det är extremt jobbigt o vara i hans närhet för jag kan inte lösa det...

Anmäl
2016-07-26 00:26 #21 av: Calcifer

#20 Det är okej att han är ledsen och det är okej att du tycker det är jobbigt. Men sanningen är att detta är inte ditt problem att lösa. Du har försökt men detta tar sönder dig och det fungerar inte. Om han känner sig ensam måste han ta tag i det. Jag är totalt isolerad i min lägenhet och har ingen att umgås med IRL förutom mamma då och då och jag är jämt ensam. Det är piss och det är skit men jag kan inte direkt få någon att känna sig så skyldig att de umgås med mig mot sin vilja. Han kan inte göra det heller för det är inte okej. Du har erbjudit dig att finnas där för honom på distans, det måste han nöja sig med när det gäller dig, det finns inga andra alternativ.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-26 10:22 #22 av: oh-la

#20, håller med #21. det är inte din uppgift att bära honom och se till så han inte är ledsen. det är jättejobbigt eftersom du samtidigt älskar honom och vill honom väl, men i det här läget, vad jag kan läsa, skulle du verkligen må gott av lite distans, av ett liv som du vill ha det. du har satt så mycket åt sidan, offrat dig själv och dina drömmar om skola och utbildning för någon som inte riktigt vill offra detsamma för dig. det blir nästan värre, för man blir så isolerad och sätter sig själv så mycket åt sidan att det blir svårare och svårare att faktiskt ta sig ur det.

vad jag också tycker mig kunna läsa i dina inlägg är att du verkligen har potential att må bra själv! du strävar framåt, vill plugga, vill ha ett liv, har drömmar och planer. hela den här relationen tär på det som skulle kunna få dig att må bra. och du har all rätt att må bra, även om han inte gör det. 

Anmäl
2016-07-26 13:14 #23 av: Aleya

Läste ts men har inte läst svaren.
Jag säger att du måste tänka på dig själv i detta läget. Du kan inte vara hans skötare.
Och han har ingen rätt att styra ditt liv som han gjort.

Som fd deprimerad säger jag att det är viktigt att du följer dina drömmar. Annars blir du bara förbittrad.

Jag hade en nära anhörig som ville hålla mig "hemma" och inte att jag skulle studera i Stockholm i ett år. Jag sa åt denna personen när jag fick meddelande om att jag kommit in på utbildningen och den inte blev glad att om inte du är glad för att jag följer mina drömmar så då har vi inget mer att göra med varandra.

Så kanske du också måste göra. Vara hård åt han. Och han har som sagt ingen rätt att bestämma.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-07-27 01:56 #24 av: oddahviing

#21 #22 tack Hjärta

#23 japp, jag håller med.

Jag är hemma nu och mår redan mycket bättre, ångesten jag hade runt honom är inte där. Det var otroligt jobbigt o aldrig veta vilket humör han vakna upp till. Däremot var han förjävlig imorse när vi skulle åka. Sista minut och han undrar varför han ska skjutsa mig till tågstation. Ja du, kanske för jag åkt fram och tillbaka till honom i all evighet och det minsta han kan göra är att skjutsa mig, eftersom jag redan har timmar av resa tåg + buss + flyg som det är. Han ville jag skulle ta buss, då kommer jag för sent. Jag vettefan vad han tänkte. Jag blev arg först och upprörd men sen sa jag att nu skiter jag i det här jävla idiot jag ringer taxi, jag vill bara bort från dig sa jag, jag betalar gärna för det! Sedan sa han "lugna dig jag ska skjutsa dig ju, jag ska ju in ändå." men jag vet att det hittade han på när han inte fick sin vilja fram att få in mig i hjälplös-mode. Jag aa att jag inte lita på honom ett skvatt längre och att jag aldrig någonsin kommer låta nån behandla mig som han har behandlat mig.  I bilen fråga han hur jag kände, jag sa att jag mådde illa i hans närvaro. Hoppade ur bilen och tog mitt pickpack utan att säga något o drog till tåget. Han stannade kvar i bilen och såg på medan jag gick min väg. Visste redan då att ångesten i honom kickade in. Han kom nog inte hem förrän lite senare, satt väl hos sin mamma och sen sin vän för att prata.  Såg nu på senkvällen att han såklart skickat ett mejl fullt med ångest, och han hade lyckats pallra sig iväg till doktorn och pratat om att gå i terapi + skrivit ut effexor som jag ville att han skulle göra. Mycket som händer plötsligt och snabbt när man verkligen vill något! Han skrev att han gör det för min skull, hans enda driv är att hoppas att vi blir tillsammans igen nån dag. Jag har blockat honom på FB och det märkte han, så han kan bara använda mejl om han vill nå mig.  Det är nog bäst så för nu. Hans mejl var långt, men jag skrev ett ganska kort svar. Att jag är glad att han äntligen lyssnar på mig och att jag inte ger upp hoppet om någon, men just nu behöver jag läka mina egna sår, och han har fortfarande en lång väg framför sig.

Anmäl
2016-07-27 07:56 #25 av: OlgaMaria

Skönt att du nu är hemma och mår bättre!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-07-27 10:22 #26 av: Aleya

#24 bra sagt åt han. Och visst. Bra att han går till läkare. Dock hoppas jag att han skiftar fokus och att det är mer han hans egna skull han gör detta.
Blockera han på telefonen med skulle jag rekommendera .

Jag såg historien om aborten också. Jag måste säga att jag tycker denna snubben är ett avskum och jag hoppas att du slipper se han igen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-07-27 14:34 #27 av: oddahviing

Ja, han måste leva mer för hans egna skull. Han har skickat flera mejl om att han inte kan leva utan mig och han behöver kontakt och hellre vill ta livet av sig om han inte har någon chans på mig igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, får ju inte mig o må speciellt bra heller, och det är väl det han är ute efter... sa till honom att det enda jag kan göra för honom är över datorn när jag är redo för det, men jag kommer inte tillbaka, han måste kunna ta sig till mig om han vill se mig igen. 

Anmäl
2016-07-27 15:38 #28 av: Calcifer

#27 Det han sysslar med nu är mer manipulation, och ingenting du ska ansvara för. Att hota med självmord om du inte kommer tillbaka är inte okej och det är precis vad han sitter och gör. Om han fortsätter så uppmuntrar jag dig att för din egen skull blockera honom från att kontakta dig överhuvudtaget, någonstans. Du måste få fokusera på dig nu och det han gör är fel och fult!

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-07-27 17:24 #29 av: Aleya

#27 Han är inte den första som hotar att ta sitt liv. Har hört det snacket x antal gånger. Och än har ingen av dom som hotat med detta inte gjort det. Så lyssna inte på det jäkla gormet.
Han hotar och lär inte ta sitt liv.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-07-27 18:40 #30 av: oddahviing

#28 #29 Jag ska lyssna på er. Hjälper enormt mycket.

Anmäl
2016-07-28 10:16 #31 av: Urhasten

Jag är så stolt över dig.

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2016-07-28 11:54 #32 av: [Rhonda]

#24 Jag är så glad o lättad att du har kommit hem välbehållen. Har varit lite orolig för din skull. Jag bad andevärlden skydda dig.

stor kram Rhonda Kramas

Anmäl
2016-07-28 19:01 #33 av: oddahviing

#32 Tack <3

Jag har han på skype, men han kan inte kontakta mig någon annanstans... han har skött sig so far, men ibland försöker han skylle allt på mig lite tyst sådär, men då ignorerar jag. Det funkar. Jag har mycket stöd av vänner och familj här och vet att jag mår bättre än honom, så det är ok. Men jag kommer blockera honom om det blir för mkt och jag känner mig deppad av det igen. Det kommer nog hända snart antar jag.

Anmäl
2016-07-28 19:28 #34 av: Aleya

#33 går jag undra vad vitsen att ha kontakt med någon som han är? Han får som han vill = leka med dina känslor och ha kontakt. Jag säger blocka helt och hållet.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-07-28 20:07 #35 av: oddahviing

#34 Har gjort det nu. Han höll på och skicka låtar och skrev "there was time when u needed me" och om jag svarar på det med att jag inte behöver någon i livet som behandlar mig illa så blir han "jag lider redan som det är." Han gick offline, och det var då jag tog bort honom från listan. Han märkte visst det, och skrev "har du tagit bort mig redan?" jag skrev att jag måste ha space och behöver andas för han gör mig för upprörd. Då skrev han "wow. Har du några känslor kvar överhuvudtaget" jag skrev igen. Ge mig rum att andas. Nu är han blockad. Så grymt besviken. Det är lustigt hur man kan bry sig så mycket om någon som behandlat en så illa. Han går fram och tillbaka mellan förlåt och jag ska släppa dig och sen klandrar han mig för att inte ha några känslor kvar (men jag säger ju att jag har det.) förstår ju att han manipulerarar... ursäkta att jag kanske verkar dum.... jag har ändå den där rädslan att han ska ta livet av sig, och jag har så svårt att lämna nån i sticket... men, nu känner jag mig bara äcklad igen av att han säger emot sig själv. Jag kan verkligen inte prata med honom nu, men jag hoppas på en tid då jag faktiskt kan prata med honom igen och saker går in i huvudet på honom. Hoppas på att han fortsätter tar effexor och ser om det blir bättre. Ahhhhhh fan, försöker verkligen att inte bry mig men det är sååååå svårt. Ska dock inte. Kan inte, mår för dåligt av det.

Anmäl
2016-07-28 22:49 #36 av: Aleya

#35 dum är du absolut inte. Jag undrade mest varför du tyckte att det var vettigt att ha kvar han.
Jag skickar dig snart ett pm. Men du är stark. Och du har älskat denna personen. Och det är ett helvete att bryta sig loss från idioter. Men du klarar det!
Du förtjänar bättre än att bli manipulerad och idiotförklarad av han.

Jag kan till 99,9% säga att han inte kommer ta sitt liv. Nu kommer jag låta krass, men de flesta som tar sitt liv sitter inte och säger det innan.
Han hotar med allt han kan. Och försöker med dumheter.

Han är vuxen och måste ta ansvar för sitt liv. Och han kan inte göra det i detta nu som han beter sig. Låt han göra vad än han vill. Men jag tror ärligt att han är för feg för att ta livet sitt. Så du behöver inte ens fundera på det.
Han kommer fortsätta med fula knep om du låter han.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-07-29 00:48 #37 av: VoxBauers

Ta bort honom på Skype och besvara inte hans mail! Öppna dem inte ens! Klipp bort honom helt ur ditt liv om du ska komma ifrån honom!

Bra att du tagit dig ifrån honom och att du känner dig bättre! Du måste fortsätta kämpa! Och blir det tungt finns det hjälp och stöd att få!

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-07-29 00:53 #38 av: oddahviing

#37 tack Hjärta jag börjar komma dit nu, han är borta från skype och blockerad.

Anmäl
2016-08-09 19:39 #39 av: zatanica

Ooo lider med dig, är i typ samma sitts. Dock var vi sambos under 11 år. Han växte upp med bara sin mamma, träffade pappan på sommaren bara. Min hade även jobb.
Märkte knasiga tendenser ganska tidigt egentligen, att vi inte umgiks så mycket med andra och att han ville vara med mig jämt.

Mådde oxå dåligt under lång tid, då tänkte man inte så mycket över det. Men när man aldrig blev riktigt bra började man ana att det var han som bidrog till det. Så smygande kom allt.

Nu när jag fick jobb på annan ort blommade allt elände ut. Hade få lugna stunder då han inte ringde och smsade som en galning och skulle ha full koll. Han älskade mig ju så mycket. Den man älskar tänker man altid på och ska lltid vara med sa han. Nej sa jag det är sjukligt. Jag skulle åka hem annars brydde jag mig inte, fanns inte i hans värld att hälsa på här där jag jobbar, dessutom bara ett tillfälligt jobb.

Telefonen skulle man alltid kunna svara i och sms svaras på inom 30 sec. Annars brydde man sig inte. Han had eminnsan alltid svarat i telefon (stämmer inte så klart)

Nu ska jag åka för att packa mina grejer och ta med mina djur, han säger att jag inte får komma in i huset som är vårat och hotar på alla möjliga vis. Men jag har fått så nog. Hade tänkt bara ta det jag ville ha av det som är mitt.

Men nu blir han nog utan möbler helt, för jag har i stort sett köpt alla.

Så heja dej, bättre sent än aldrig att inse det här och ja man kan känna sig sjukt dum och korkad. Men det är bara att gå och sedan kapa alla band och möjligheter till kontakt för att kunna må bra.

Anmäl
2016-08-10 13:52 #40 av: obstitant

#36 En sak där är tyvärr en farlig myt. De allra flesta som begår självmord (eller försöker) har i själva verket kommunicerat om det på något sätt innan, på mer eller mindre tydliga sätt. 

Sen är det väldigt många som nån gång har självmordstankar eller -planer och kanske pratar om det, och av dem är det en majoritet som aldrig gör något.  Men sån kommunikation måste ändå tas på allvar, eftersom man inte kan veta säkert vem som går till handling och inte.

Med det sagt så är det INTE ts ansvar att göra allt som den här snubben vill för att han ska låta bli att begå självmord. Han behöver framför allt professionell hjälp med att hantera sina känslor och besvikelser i livet, och han behöver stöd från sin familj och ev. andra närstående i den mån de orkar. Men att stötta någon annan som mår dåligt ska aldrig vara på bekostnad av ens egen psykiska eller fysiska hälsa.

Anmäl
2016-08-10 15:41 #41 av: Aleya

#40 dock säger mina erfarenheter tyvärr annat. Att det är mer vanligt att folk inte säger nått. Man kanske vet att vederbörande har depression eller mår dåligt och så en dag hittar man denne död utan att ens ha märkt av det.
Men att det är mer få som hotar med självmord som faktiskt tar självmord.

Men det är min uppfattning av det hela.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-08-10 15:47 #42 av: Calcifer

#41 Mja, hade tänkt hålla mig utanför diskussionen men nu kan jag inte låta bli. Det stämmer faktiskt inte att det bara är de som i tysthet lider som tar livet av sig. Många har faktiskt slängt ut signaler och en del väldigt konkret då de blir tillräckligt desperata. Där de faktiskt säger rakt ut att de tänker ta livet av sig, men de blir väldigt många gånger inte tagna på allvar just pga att många tror att vill man ta livet av sig på riktigt så säger man inget. 

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-08-10 15:52 #43 av: obstitant

#41 Och forskningen säger något annat än just dina personliga erfarenheter och bygger på ett betydligt större underlag.

Anmäl
2016-08-10 22:52 #44 av: oddahviing

Vill bara säga att jag har brytit all kontakt nu eftersom det är enda sättet jag kan gå vidare. Det här med självmord för hans del... jag är på den punkt att jag känner att det är utanför min kontroll. Har läst på mycket och försökt hitta ett svar om vad det egentligen är som gått snett och vad det är jag känner, och den närmaste förklaringen jag kan hitta för den situationen jag var i var gaslighting (sök). En slags långsam manipulations/psykiskt misshandlade taktik att bryta ner någons självbild och får en att tvivla på sig själv.  Vare sig han var medveten om det eller ej... Han ville inte söka hjälp. Han kunde inte kompromissa. Han började bli riktigt hemsk mot mig, och jag kan tyvärr säga att det han gjorde mot mig de sista veckorna som jag var kvar fick min kärlek för honom att vända väldigt snabbt till tvekan om vad vårat förhållande verkligen var så som han fått mig att tro? Självsfränder? Varför kände jag mig då så jävla stressad, nervös och rädd i hans närvaro? Jag inser att jag har fått trauma genom det här. Något som kanske ingen direkt ser i min omgivning, men något jag känner på insidan att det här kommer ta tid att bearbeta... ibland vill jag prata om det så mycket med alla, och ibland vill jag bara vara tyst, för hur mycket jag än pratar om vad jag gick igenom så är det inte nog, det hjälper inte. Jag har en identitetskris just nu. Jag är ledsen. Jag försöker verkligen att ta tag i saker (och jag gör det) men det är ofta nu jag känner mig tom. Ibland undrar jag om jag verkligen är så egoistisk som han sa till mig, eftersom jag lämnade honom? Samtidigt så vet jag att jag skulle fortsatt spy upp mat, dricka alkohol och troligtvis ha flera kniv-sessioner nära till hands... Ibland känner jag mig så ensam. Igår var en dag som var fylld med "äventyr" jämfört med de trista dagar jag spenderade att sitta ensam på soffan och vänta på att han ska ta sig ur sängen, vilket oftast inte hände förrän efter kl 6 på kvällen. Jag kände mig överstimulerad och ledsen. Jag har insomnia och sover i snitt 2-4 timmar per natt. Jag orkar knappt tänka på honom längre, såklart kommer han upp i mina tankar men hans bild är ur fokus. Jag vet inte vem han är längre efter att ha vaknat upp och sett vad han gjort mot mig? 

Anmäl
2016-08-11 01:58 #45 av: VoxBauers

Kämpa på! Hjärta

                                                               www.voxbauers.weebly.com                                                                  www.cornishrex.se

Anmäl
2016-08-11 06:15 #46 av: Aleya

#44 bra jobbat. Och jag vet själv att man kan få en sådan kris efter att sådana saker skett. Och det tar tid att fixa. Men du har åtminstone tagit dig igenom de värsta. Att få han ur ditt liv.
Nu blir resten kanske en kamp. Men du verkar ju ha satt upp mål. Som att studera till det du vill bli. Så följ den vägen.
Och behöver du prata med någon så finns det kuratorer på många vårdcentraler.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-03-18 22:29 #47 av: Aleya

Hur går det ts? ☺

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-04-13 15:05 #48 av: oddahviing

Hej alla Hjärta Det var ett tag sedan! Jag har varit upptagen med skolan, och det är bra Glad! Mitt ex har slutat kontakta mig och jag har gått vidare med mitt liv. Jag har skaffat massor av nya vänner...  mitt liv har vänt totalt, 180 grader! Jag har till och med träffat en ny kille. Någon jag faktiskt skulle säga att jag vill tillbringa hela livet med. Han är fantastisk, och ibland känner jag mig inte värdig över hur bra han behandlar mig. Jag är helt enkelt inte van vid det. Under flera månader gick jag in i ett "I don't give a shit"-mode och jag levde livet, festade ofta och bara gjorde det jag vill, vilket var mycket! Efter att ha suttit deppad så länge så behövde jag verkligen ta igen det! Jag kan säga att det har kommit ikapp mig lite nu, men jag mår fortfarande sjuuukt mycket bättre än jag gjorde förut! Jag har vunnit livet tillbaka! Tack alla som stöttat mig Hjärta

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.