Kriser

Är det fegt att ta livet av sig?

2016-09-01 19:01 #0 av: SuperNaturalBeing

Idag "sökte jag hjälp" efter en lång tids dåligt mående (10 år. Började må dåligt när jag var barn redan). Min kompis tjatade dit mig efter att jag upprepade gånger sagt att jag numera mår så dåligt att jag inte orkar leva längre. Det var väl ett helt okej bemötande jag fick och så, MEN jag blev väldigt illa berörd av en sak som sjuksköterskan där sa till mig. Efter att hon frågat om jag hft/har självmordstankar och jag svarade ja så sa hon till mig nått i stil med "tänk på att det är jättemodigt att fortsätta leva och att komma hit oh söka hjälp är också jättemodigt." Detta håller jag med om. Det är nått av det svåraste jag gjort och om min vän inte letat upp all info , kört dit mig och bokstavligt talat hållt mig i handen hela tiden hade jag aldrig gjort det. Jag har verkligen haft och har fortfarande en slags skräck för "att söka hjälp" så jag behövde att nån ledde mig dit. Hur som helst. Efter det hon sa fortsatte hon med "men att ta livet av sig, det är FEGT" och när hon sa detta lät hon även som när man pratar med ett litet barn och säget "nä nä. Sådär får du inte göra. Ajabaja."

Jag håller inte alls med om detta. Inte på något sätt. Och jag tycker att det är rätt förolämpande och oförstående mot alla som har / haft självmordstankar och alla som nått den gränsen där de antingen försökt eller lycksts genomföra detta. Enligt mig är det inte fegt nånstans, bara oerhört tragiskt. Kan däremot tycka tvärtom, att det är väldigt väldigt modigt att ta ett sånt beslut. Att avsluta sitt liv är en mycket svår sak att bestämma sig för. (Missförstå mig rätt , med "modig", menar jag inte alls att det är en positiv sak och nått eftersträvansvärt beteende, det är ju fortfarande så jävla tragiskt att känna så. Hoppas ni förstår vad jag menar.)

Tycker att det är rätt elakt att säga till någon som är så långt nere att man är feg (eller självisk vilket jag också hört sägas). Bara för att man har så ont inombords att man inte orkar mer är man absolut inte feg!

Vad är er åsikt?

Anmäl
Fråga 1/1

Tycker du att det är fegt/själviskt att ta livet av sig?

2016-09-01 19:10 #1 av: Scorpio97

Nej, jag tycker inte det är fegt att ta livet av sig. Inte själviskt heller. Däremot tycker jag det är väldigt fel och oprofessionellt av en sjuksköterska (eller annan personal inom sjukvården) att säga så, speciellt till en person som söker hjälp för just dåligt mående eller självmordstankar. 

Jag håller med om att det är väldigt modigt att våga söka hjälp och vilja fortsätta leva, men det betyder inte att det är fegt att inte göra det. 

//Jessie

Anmäl
2016-09-01 19:13 #2 av: Mysan_

Jag har tänkt och nästan planerat självmord flera gånger, och än idag mår jag för det mesta inte så bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara... Det är inte fegt, det är det inte, men det är mycket starkare om man fortsätter leva och tar sig ur allt. Men det är starkt att väl ha försökt också, även om man tillslut bestämmer sig för att ge upp. Det är inte fegt att ge upp. Men jag tänker själv på, om till exempel min närmsta vän skulle ta livet av sig, eller min mamma eller min syster, vad förkrossad jag skulle bli. Det skulle förstöra hela min värld, mitt liv och min framtid. Jag skulle verkligen inte orkat med den sorgen. Därför har jag tänkt mycket på hur det skulle kunna skada andra om jag dog. En oändlig sorg och smärta. Det är därför jag fortfarande lever.


Anmäl
2016-09-01 19:31 #3 av: Silent_Hill

Nej, det är inte fegt. Tycker det är oerhört fel att sätta en sådan stämpel på folk som mår så dåligt. Att ta livet av sig gör man oftast inte i en handvändning utan det har många gånger rört sig om åratal med dåligt mående som personen har försökt kämpa sig igenom. Så att kalla en person feg som har försökt åratal in i det sista så att den till slut går emot överlevnadsinstinkten, känns som att sparka på någon som redan ligger. 

MVH Silent_Hill
Sajtvärd på Vetenskap & Bröllop
Medarbetare på Wicca

Anmäl
2016-09-01 19:37 #4 av: MissClue

Det är väldigt dumt och okunnigt att uttrycka sig så som sjuksköterska. Jag har aldrig försökt ta livet av mig men jag var för 2 år sedan i en väldigt mörk grop. Det är självklart för mig att jag är älskad av familj och vänner. Men då kunde detta bytas ut mot tankar att det var lika självklart att jag var en börda för familjen och kanske bäst om jag försvann. Att jag var älskad existerade inte, jag kände det inte överhuvudtaget. Dessa tankar tog över ca 10 min åt gången innan det klarnade lite. Jag vet inte alls vad som försegår innan en person tar sitt liv, det vet bara dom. Men för mig gav detta en helt ny förståelse om att det kanske inte alltid är ett medvetet val. Så själviskt eller fegt passar absolut inte in, blir så arg. Min vän uttryckte sig så när hans vän tog sitt liv, jag lät det vara för han var i sorg men det gör mig upprörd att det är den synen folk har. Sen tror jag det går att förhindra innan det går så långt, ingen är hopplös. 

Anmäl
2016-09-01 21:01 #5 av: ny.här

"Fegt" och "själviskt" har ju två olika betydelser. Jag tycker inte det är fegt att ta livet av sig men ja jag tycker det är själviskt.

Min pappa hängde sig i garaget när jag var 12 år gammal. Det var min lillebror då 8 år som hittade pappa hängandes i en snara. Min bror har fått men för livet, nu många år senare mår han fortfarande väldigt dåligt och vistas på psyket regelbundet. Mamma blev väldigt förstörd i många år och jag förstås också. Vi fick aldrig någon förklaring. Vi trodde alla att pappa mådde bra. Lite stressigt på jobbet bara men annars var vi en familj som alla andra trodde vi.

så ja jag tycker pappa var självisk som lämnade oss på det hemska sättet, 2 barn och en fru som älskade honom.

Anmäl
2016-09-01 21:04 #6 av: vendelay

Nej, det är inte fegt eller själviskt att ta livet av sig. Det är otroligt sorgligt och hemskt att ta livet av sig. De som säger att det är "den lätta vägen ut" har verkligen ingen aning vad de pratar om (ja, jag förstår att någon komma säga emot mig, men det är faktiskt så). Någon som är självmordsbenägen mår så dåligt att inte ens vår inbyggda överlevnadsinstinkt kan stoppa döden, hur någon inte kan förstå hur sjukligt sorgligt det är is beyond me. 

Det är starkt och modigt att söka hjälp, men det är inte fegt och själviskt att ta livet av sig. 

Veganism Savvity (English)
Vegan iFokus (svenska)

Anmäl
2016-09-01 21:15 #7 av: SuperNaturalBeing

#5 sa aldrig att feg och själviskt betyder samma sak. Det är bara två saker som jag hört sägas om självmordsbenägna och som jag absolut inte håller med om :)

Jag förstår dina känslor, även om jag inte håller med.

Anmäl
2016-09-02 01:19 #8 av: [LadyK]

Jag anser inte det vara vare sig fegt eller själviskt att avsluta sitt liv. Har själv försökt ett antal gånger men backat ur i sista stund. Mår fortfarande riktigt, riktigt dåligt i perioder och är ganska övertygad om att jag inte kommer att leva mitt liv klart innan jag väljer att lämna jorden. Att kämpa i uppförsbacke hela livet tar så mycket kraft att jag känner att jag inte orkar eller räcker till.

Anmäl
2016-09-02 11:04 #9 av: Jeakar

Vad människor menar när de säger "fegt" har jag svårt att få grepp om, men "själviskt" förstår jag däremot i den meningen att anhöriga kommer att må så jädra uselt i efterhand och dessutom i många års tid om inte värre, hela deras resterande liv. Det är alltid en sorg när någon går bort, men är det självförvållat är det en helt annan sorg att ta sig igenom som anhörig för det skuldbelägger dom indirekt. De kommer fundera om och om igen om de kunde gjort något för att stoppa det som hänt, tänka på saker som "hade jag aldrig sagt ditt eller datt så hade hen kanske levt idag", "om jag bara hört av mig mer" eller "jag har uppfostrat hen fel" eller "allt är mitt fel". De kommer tänka på dödsögonblicket och vad de gjorde vid just den tiden och varför de inte kände på sig att något var fel etc. Och även om man får för sig att "ingen skulle bry sig om jag försvann" så måste man förstå att det är depressionen/dina hjärnspöken som talar, inte sanningen.

Jag har bekanta som gått igenom/fortfarande går igenom det helvetet och jag hade själv dessa tankar i tonåren. Men just de här orden räddade mig och jag är för evigt tacksam för det. Jag har gått igenom mycket skit i livet men lyckats ta mig igenom det och allt mitt huvudbry, även om jag har ångest ibland så vet jag att det går över, att allt man går igenom stärker en om man bara använder det på rätt sätt och att man har så mycket bra framför sig.

Det är inte lätt att komma över en depression och jag förstår precis hur du tänker. Men du är mer än dina svarta tankar. Kanske kan du använda dina egna erfarenheter att hjälpa andra en dag när du är frisk?

Vad jag vill få sagt att det sägs i välmening både för dig och dina närstående även om det sjuksköterskan sa var klumpigt sagt. Hoppas allt löser sig för dig!

Anmäl
2016-09-02 14:31 #10 av: Aleya

Som jag ser det krävs det mod att ens ta steget och faktiskt avsluta sitt liv. Men ja, jag anser att det är på ett sätt själviskt. Emot den som hittar dig eller om du tar livet av dig genom att ställa dig på ett spår och en lokförare kör på dig. Hen kommer drabbas av men. Ens anhöriga kommer må skit och kanske själva må så dåligt att dom i sin tur tar sitt liv.

Men jag vet att dessa ord inte gör någon skillnad när man är i skiten och bara vill slippa allt ens lidande.

Jag fick själv en ganska "fin" kommentar då jag sökte hjälp för hur jag mådde. Då säger läkaren åt mig" skaffa jobb och en hobby så börjar du må bättre." Detta var på en vårdcentral. Och tippar att du eventuellt har varit till en sådan också ts?

Jag hoppas att det löser sig för dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-09-02 16:03 #11 av: SuperNaturalBeing

#9 "vad jag vill få sagt är att det sägs i välmening", ja kanske, men vadå? Det är ändå grymt förolämpande och kan faktiskt få en att må ännu sämre. Ja själv har dock distanserat mig från andras åsikter då jag vet att jag har rätt kontroversiella åsikter om hur självmord / självmordstankar ska bemötas. Jag förväntar mig därför inte att någon ska hålla med mig.

#10 jag tror du skrivit om det här på ifokus? För detlåter bekant det den läkaren sa. Oavsett är det ju verkligen hemskt att säga så till nån som mår så dåligt. Usch.

Nej, på vårdcentral har jag faktiskt inte varit. Min vän som ordnade allt detta ringde dit men skickades vidare

Anmäl
2016-09-02 16:56 #12 av: Jeakar

Ja. Samtidigt är alla människor olika individer och reagerar därmed olika på hur man blir bemött. Det som inte passar och känns förolämpande för dig, räddade ju mig. Det kan kännas som en slap in the face om man tar det på fel sätt, men för mig var det ett sätt att vakna upp. Det starkaste en människa kan känna är kärleken till ens familj, vänner/partner och inser man i den stunden att fan vad jag kommer att orsaka smärta om jag gör det här så har man kommit någonstans i processen. Jag kunde föreställa mig hur min älskade familj skulle må om jag tog steget och där började min process till ett bättre mående. Så därför är det det bästa någon någonsin har sagt till -mig-

Givetvis funkar inte allt på alla så jag förstår var du kommer ifrån och menar med det du säger. Vad vore det allra bästa att säga till någon med de här tankarna tror du?

Anmäl
2016-09-02 17:08 #13 av: Hera

#11 Allt kan få en som mår så dåligt att må sämre tyvärr.

Jag håller med #10.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2016-09-02 18:45 #14 av: Aleya

#11 jag har nog säkert skrivit det här på ifokus.
Jag har skrivit så mycket i mina dagar att jag inte minns allt.
Jo jag minns att jag kände redan då att söka hjälp kommer bli ett rent helvete. Och jag hade tyvärr rätt. Jag tror jag tyvärr träffade en vettig läkare under denna karusellen som pågick i flera år.
Och träffade en vettig kontaktperson via öppenvården. Och jag hoppas att ingen ska behöva gå igenom det jag har upplevt gällande psykiatrin. För det blev så illa tillslut att jag planerade min egna begravning och sa till mina anhöriga att jag orkar inte. Och att dom inte skulle ta det personligen om jag väl gick och tog mitt liv. Men jag orkade bara inte mer just då. (Ja nu blev ju detta jäkligt personligt men det bjuder jag på)

Men jag såg verkligen ingen utväg. Så jag kan förstå båda sidorna av myntet. Att man inte orkar med all skit. Men samtidigt att se anhöriga förkrossande över att se den dom älskar död för att dom själva valt det.

Så därför svarar jag som jag har gjort.

Men kontentan av detta är att psykiatrin måste bättra sig. Det går inte att dra ner och nästan tvinga folk till att ta sitt liv för att man inte blir trodd eller får hjälp.
Och man ska slippa att känna att det är fel att söka hjälp för att man kan just få kommentarer som dessa. För fortfarande känns det som att det är tabu att må dåligt i sverige. Vilket jag inte tycker att det ska vara.

Och det ska inte behöva vara så stora skillnader heller i hur man bemöts. Oavsett om det är vc eller psyket man söker hjälp hos.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-09-02 20:35 #15 av: Therese

Jag tycker att det är supermodigt att överleva, söka hjälp och hoppas på att få hjälp och kunna må bättre och helst helt bra. Jag tycker också att det är modigt att ta sitt liv. Det är så fruktansvärt skrämmande för mig, att lämna nära och kära och aldrig få träffa dem igen, att ens själ och tankar skulle försvinna och det bara skulle bli tyst, och tänk om man skulle få ett fantastiskt liv om ett kort tag.

Fegt tycker jag absolut inte att det är, eftersom om man faktiskt hamnar där då man ska välja så mår man förmodligen fruktansvärt dåligt..

Jag har tänkt tanken för många år sen "de skulle ha det bättre utan mig" "jag är bara en börda", men inte såpass allvarligt att jag faktiskt planerade något och idag har jag det så mycket bättre än då.

Anmäl
2016-09-03 09:37 #16 av: [strutter]

Jag tycker inte att det vare sig är fegt eller modigt att ta sitt liv. Det är nåt helt annat. 

Jag är övertygad om att det händer något i personens huvud, en slags kortslutning kan man säga, där man inte inser följderna.
Man tycker att man har stora problem, och det har man säkert innan man får dessa destruktiva tankar. Men man inser inte att ALLT försvinner för evigt om man tar steget. Och att det aldrig nånsin går att ändra på...

Så tror jag att det är.

Anmäl
2016-09-03 11:25 #17 av: SuperNaturalBeing

Många intressanta svar här tycker jag. Alltid kul att veta hur andra ser på saker och ting :)

Just det. Nu kom jag ihåg att samma sköterska även frågade mig om vad jag tror händer efter döden. "Tror du det bara tar slut och så finns man inte mer?" Och när jag sa att ja, det tror jag, då sa hon , och jag citerar "nej , så är det inte!" Och menade att det finns något efter döden och därmed också finns en chans att ångra sig. Då sa jag att jag respekterar vad andra tror på, men att jag personligen inte tror att det finns något efter döden, att när livet är slut så är det det, och därmed finns det inte heller någon risk att ångra sig. Hon respekterade inte det jag sa och insisterade på att jag hade fel. Visst att man kanske kan diskutera saken och försöka få den som inte tror att se saker ur ett annat perspektiv, men att rakt ut säga att den som inte tror har fel ...liksom.. vad är det ens? Efter det blev det rätt tyst från min sida. Jag slutade prata och lät henne säga sitt , utan att svara, tills hon bytte ämne. Tänkte inte diskutera då vi uppenbarligen hade helt olika åsikter och hon vägrade ta till sig någon annans åsikter.

Anmäl
2016-09-03 17:02 #18 av: citytjejen

Fegt är det inte!! Det är djupt tragiskt när en människa mår så dåligt att denne ser självmord som den enda (och snabbaste) utvägen. Att må så dåligt att man inte bryr sig om att ens nära och kära kommer att sakna en, att bara vilja bort från livet.  Jag har inte upplevt självmordstankar själv, men min pappa, som varit deprimerad två gånger har berättat för mig att han har känt så. Han tog sitt liv för drygt två år sedan och det är så svårt att acceptera att han mådde så dåligt att han gjorde det valet.

Anmäl
2016-09-04 18:35 #19 av: smileoncemore

Känslan av att den enda utvägen att slippa all smärta inombords, är att ta sitt eget liv går inte att beskriva för någon som aldrig varit där. Hela ditt inre är i uppror, ångesten och smärtan är olidlig och den enda tanken är att jag inte orkar kämpa mer. Är det fegt ? Nej i mina ögon en desperat handling av en kämpe vars lidande är utan ord - där tårarna pratar och ångesten gror.
Har haft återkommande tankar att ta mitt liv - ett liv jag för stunden inte orkar med. Jag lever än och enda anledningen till detta är att jag inte kan svika mina barn- de behöver mig mer än änglarna bland molnen. Jag älskar livet, jag har underbara barn - jag vill leva!
Det är inte mitt normala tillstånd att vara så utom mig av snärta och sorg - det är återkommande depressiva dagar - sviter från en otrygg barndom med svek från föräldrar. Kramar till alla som kämpar ❤️

Anmäl
2016-09-04 18:36 #20 av: smileoncemore

Känslan av att den enda utvägen att slippa all smärta inombords, är att ta sitt eget liv går inte att beskriva för någon som aldrig varit där. Hela ditt inre är i uppror, ångesten och smärtan är olidlig och den enda tanken är att jag inte orkar kämpa mer. Är det fegt ? Nej i mina ögon en desperat handling av en kämpe vars lidande är utan ord - där tårarna pratar och ångesten gror.
Har haft återkommande tankar att ta mitt liv - ett liv jag för stunden inte orkar med. Jag lever än och enda anledningen till detta är att jag inte kan svika mina barn- de behöver mig mer än änglarna bland molnen. Jag älskar livet, jag har underbara barn - jag vill leva!
Det är inte mitt normala tillstånd att vara så utom mig av snärta och sorg - det är återkommande depressiva dagar - sviter från en otrygg barndom med svek från föräldrar. Kramar till alla som kämpar ❤️

Anmäl
2016-09-04 20:09 #21 av: SuperNaturalBeing

#19 jag kunde inte sagt det bättre själv. Precis så! <3

Anmäl
2016-09-04 20:27 #22 av: smileoncemore

<3

Anmäl
2016-09-04 21:05 #23 av: glittertind

#19 är ett mycket bra inlägg. Man är sjuk i själen, och vill bara ut ur det tillståndet, till varje pris. Man kan inte alls uttala sig om rätt eller fel, och fegt eller modigt.

Men.... man vet inte vad som kommer efter döden... inte säkert... och om man ångrar sig är det kört. Man ser familjens förtvivlan från astralvärlden, utan att kunna ge sig till känna, utan att kunna göra ett dyft. Kanske är den värre än den ångest man själv försökte fly från... Nä, bäst att stanna kvar i skiten. Här kan man i alla fall göra någonting konstruktivt, om än det bara är att byta läkare, eller börja gå på gym...

Anmäl
2016-09-04 21:37 #24 av: 134643

Jag har inte läst alla inlägg så jag ber om ursäkt om jag upprepar något.
För några år sedan var jag så långt nere att jag ville avsluta mitt liv. För min egen skull, mina föräldrars skull, för att jag helt enkelt inte orkade mer. När jag satt där, inlåst på bups slutenavdelning, i ett mötesrum med en psykolog och mina föräldrar förstärktes det bara. Jag har aldrig sett mina föräldrar gråta så mycket, och det var på grund av mig? Jag hade orsakat dem så mycket smärta, och i den stunden trodde jag genuint att de skulle få det bättre om jag helt enkelt inte fanns.
Nu i efterhand när jag ser tillbaks på det, och tänker på hur nära det var att jag faktiskt dog, så ja, då tycker jag att jag var självisk. Men i stunden så förstod jag inte det. Jag var alldeles för sjuk för att kunna förstå det.
Jag var modig som vågade fortsätta leva, men det innebär inte att jag hade varit feg om jag avslutat mitt liv. Båda sakerna kräver enorma mängder mod. Jag är bara glad att jag valde det jag valde.
Så nej. Det är inte fegt. Inte själviskt. Men det är inte rätt val heller. Jag känner så otroligt stor sorg över en av mina närmsta vänner som valde att ta sitt liv, och jag har varit så fruktansvärt arg på henne för att hon inte tänkte på mig, för att hon var självisk. Men samtidigt så handlar det inte om mig. Det handlar om en 15-årig tjej som kände så mycket smärta och ångest att hon inte såg någon annan utväg. Hon var inte feg, eller självisk. Men jag önskar att hon levde idag, gör det mig självisk?
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Ts, jag blir otroligt glad över att höra att du har sökt hjälp. Jag hoppas att du mår bättre snart :)

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2016-09-04 22:31 #25 av: SuperNaturalBeing

#23 "bäst att stanna kvar i skiten." Alltså...Ja och nej. Som jag sa till sköterskan "det beror ju helt på vad man tror på." Tror man genuint att det finns något liv efter döden så är det ju också lätt att tänka så som du beskrev här. Jag själv gör däremot inte det. Jag tror helt och fullt på att det inte finns något liv efter döden (fast jag respekterar andras tro också) och i min värld, där jag är nu , så är det inte alls värt att hålla mig levande bara pga någon abstrakt tanke om att det "kanske finns något efter detta." Om denna tanke hjälper andra så är det verkligen fantastiskt (allt som förhindrar självmord är ju bra), men för just mig gör den inte det. Och min poäng var att sköterskan borde respekterat att bara för att hon tycker och tänker på ett sätt så behöver inte det vara det rätta (för det finns ju inget rätt och fel när det gäller detta då ju ingen vet nånting egentligen). :)

#24

Du beskriver precis det jg själv känner. Speciellt i slutet när du pratar om din kompis. Det handlar inte om själviskhet eller feghet, det handlar om en människa som är så nedbruten att man inte ens kan föreställa sig det (om man inte varit där själv).

Dock är det absolut inte konstigt att reagera med ilska i en sån situation. För det handlar egentligen inte om ilska, utan om att skydda sig mot smärta. Man blir så chockad , och kanske i vissa fall överraskad, att det är svårt att ta in all den smärtan,så det är lättare att bli arg. För det skapar distans och gör det lättare att hantera.

Du frågar om det gör dig självisk att du önskar att hon levde. Förstår att det är en retorisk fråga , men den är också intressant för jag har tänkt på det mycket. Jag anser på ett plan att ja, det är själviskt att "kräva" av en människa som mår så dåligt att de ska fortsätta kämpa, fortsätta lida, bara för ens egen skull. Men samtidigt..är det själviskt på ett dåligt sätt? Lidandet är ju stort, outhärdligt, men man är ju bara "självisk" för att man älskar personen så mycket och vill att den ska ha det bättre. Jag vet inte... Förmodligen både ja och nej. Det är en komplex fråga med ett svar som beror på många olika faktorer...

Jodå. Jag kämpar på i alla fall, men det är inte så lätt. Känner mig totalt hopplös ärligt talat och ser inte riktigt nån poäng med att söka hjälp ...men min vän fortsätter pusha mig så får se hur det går. Förhoppningsvis blir det bättre :)

Anmäl
2016-09-05 00:11 #26 av: tarantass

Jag tycker gott man kan vända på varje sten här, även aspekten i vilken mån man kan kalla det själviskt att vilja ha kvar en person som inte själv ser någon möjlighet att leva.

Som i så många andra relations-, moral- och känslofrågor finns det ju inget entydigt rätt eller fel här, utan saker är på olika sätt beroende på varifrån man ser dem. Och det måste de få vara. Det är ju så en värld med fler än en person ser ut.

Och som enskild person är det bra om man har modet att se att det är så, att skaffa sig ett fågelperspektiv, och att se att det inte står i någon motsättning mot ens rätt till sina personliga känslor. Vi har nytta av båda de sakerna, var sak vid sitt tillfälle.

Anmäl
2016-09-05 07:29 #27 av: Devya

Visst är det väl själviskt men spelar det faktiskt någon roll? Alla människor är själviska, eller hur? Allt vi gör bottnar ju oftast i just det, själviskhet. 

Jag tycker däremot att det inte är fegt. Det är inte det lättaste att ta det där steget och avsluta allt, speciellt då man inte vet vad som händer efteråt, om något alls händer. 

Det är väldigt sorgligt då någon beslutar sig för att ta livet av sig. Jag tänker oftast på hur jobbigt den personen måste ha haft det som såg ingen annan utväg.

Anmäl
2016-09-06 12:13 #28 av: Jeakar

Snubblade över en så fin video på facebook från Steg för livet med tillhörande länk: stegforlivet.se som tar upp ämnet. Rekommenderar även Aldrigensam som också finns på FB där de pratar öppet om psykisk ohälsa. Kände att det kan vara relevant i diskussionen, hoppas det kan hjälpa någon.

Anmäl
2016-09-06 14:47 #29 av: glittertind

Jag håller i viss mån med sköterskan! Det finns något efter detta livet, antingen du tror på det eller inte, och att inte respektera din tanke om det är omtänksamhet, inte respektlöshet för din rätt att tro som du vill. För verkligheten struntar i vad du tror på. Den är som den är. Gör du fel val, så ångrar du dig garanterat. Om det inte är vatten i bassängen och du hoppar ändå,  så ska inte den som ropar att bassängen  är tom, få skit av dig, eller någon annan, för att den vill hjälpa dig.
Men nej...det är  inte egoistiskt, och det är inte fegt, för man är sjuk... , men det är fel väg... man får det tillbaka.

Det är något livet vill lära dig genom det du upplever nu , hur djävligt det än är. Smiter man kommer man tillbaka och hamnar på nytt i samma situation, tills man lärt sig det man ska. Det finns mycket som kan hända som kan vända på situationen, även om du inte tror det just nu... Väldigt mycket. Från stort till smått.

I första hand måste man jobba med sitt tänkande och lära sig göra lemonad av citroner.

Börja med att skriva dagbok eller dikter. Då sätter du ord på känslor och gör dem mer hanterbara. Då strukturerar du upp känslorna. Precis det som du gör när du pratar med en kurator eller psykolog. Och då får du överblick och förmåga att se och handla.

Eller skapa något vackert! Fotografera! Måla!  Rita!  Det är den bästa mindfulness som finns. Gå ut och gå och leta fotomotiv, som är intressanta, eller bara vackra! Det räcker med mobilkamera. Lägg ut dem på fb och visa att du finns, och få ett och annat gilla.

Lyssna till musik, som höjer dina vibbar.... Sjung! Se roliga filmer! Så att du skrattar. Då lurar du sinnet genom kroppens reaktion, att må bra....

Och... Motionera, så att du blir flåsig! Gå, spring, cykla, simma.... Då startar du upp endorfinerna, kroppens eget morfin, och får en extra hjälp genom att det endokrina systemet startar upp ordentligt. Det händer mycket bra saker i kroppen när du rör dig. Det är inte utan anledning som läkare skriver ut motion på recept.

Eller... gör smycken! Det är väääldigt många som räddat sig genom den verksamheten. Gå in på sidan Smyckestillverkning här på iFokus och fråga och be om hjälp att starta. Där är det många som vet. Och där är det också en del som varit i din situation, och hamnat bland pärlfolk, som är en underbar sorts folk. De tar hand om varandra även om de knappt känner varandra.

Ja visst kan du vända på det! Kom igen!

Anmäl
2016-09-06 15:48 #30 av: SuperNaturalBeing

#28

#29 det är respektlöshet och inget annat. Dessutom väldigt oproffessionellt. Hon är där för att se över situationen och göra en första bedömning av vilken typ av fortsatt vård skulle vara lämplig, inte för att köra ner sin tro i halsen på mig. Som jag skrev så är det absolut helt okej att diskutera tro och försöka få folk att tänka i andra banor, men det var inte det hon gorde. Hon diskuterade inte, hon sa att jag har fel och läxade sen upp mig för att jag inte har samma åsikt som hon. Detta är inte alls okej. Det är inte en konstruktiv dikussion och leder bara till att patienten sluter sig, vilket jag gjorde (slutade prata helt tills hon var klar) , eller kanske blir arg och går därifrån, vilket jag hade gjot om jag inte var så konflikträdd.

Att hobbies skulle hjälpa alla är inte heller sant. Jag spelar tre instrument samt håller på mycket med växter och är med i två orkestrar) och detta fyller all min tid , utöver den tid då jag studerar, vilket är heltid) och jag är ÄNDÅ självmordsbenägen. Hobbies hjälper vissa , ja, det säger jag inte att de inte gör (enda gången jag mått genuint bra och till och med skrattat på väldig tlänge var t.ex. senast när jag spelade med en av orkestrarna, så det finns ju absolut en poäng i det du säger), men att det skulle vara en universiell lösning är verkligen en förenkling av detta komplexa problem som kallas självmordsbenägenhet. För övrigt kan jag ju säga att jag mår för dåligt för att ens orka med mina hobbies just nu. Det som förr gav mig glädje och som jag med lätthet kunde sitta flera timmar med, känns nu totalt meningslöst och nästan lite som en börda. Försöker jag öva mina instrument blir det mest att jag sitter och stirrar ut i luften med instrumentet i handen, men struntar jag helt i att öva däremt får jag så dåligt samvete att det knyter sig i magen för det känns som att jag är ännu mer värdelös än jag redan är.
"Jag sitter bara och stirrat ut i luften hela dagarna, varför kan jag inte ens öva en enda timme? Vad är det för fel på mig?! Jag klarar ju ingenting! Vad ska det bli av mig?! "

Du verkar ha en väldigt positiv attityd och det tycker jag är beundransvärt, men ibland är saker och ting mer komplicerade än så som du beskriver, OCH alla hr inte heller samma tro som dig.
Försök att respektera detta, annars kommer folk bara bli defensiva istället för att lyssna.

Anmäl
2016-09-06 15:49 #31 av: SuperNaturalBeing

#28 ska titta på detta :)

Anmäl
2016-11-14 22:19 #32 av: Candela

Jag har läst hela tråden och känner att jag vill skriva några ord till dig TS.

För det första betedde sig sjuksköterskan mycket oprofessionellt. Jag läser själv på en vårdutbildning nu, och vi har många kurser som handlar om professionellt bemötande. Om någon av oss hade sagt så där till en patient under en praktikperiod hade vi inte blivit godkända. Förmodligen hade vi blivit kallade till programansvarige och blivit ifrågasatta om vi överhuvudtaget bör fortsätta denna utbildning (ja, det finns några fall där studenter har blivit avstängda från programmet för att de har uppvisat ett så pass oprofessionellt beteende).

För det andra så vet jag hur det är att vara när man befinner sig i självmordstankarna. Det du har gjort nu, sökt hjälp, är första steget mot ett bättre liv! Ge inte upp, även om du möter idioter inom vården.

Jag sökte hjälp för första gången när jag var 20 år gammal, hade då mått dåligt i 8-9 år. Jag har gått i terapi i tre olika omgångar, hos olika terapeuter, och jag har testat olika mediciner och hittat två som hjälper. Sen ca 27 års ålder (alltså i 4 år nu) har jag varit till största delen fri från depressionssymtom. 

Jag måste fortsätta medicinera och jag måste fortsätta vara rädd om mig själv, för att inte bli sjuk igen. Det är något jag har fått acceptera, att detta är en kronisk sjukdom hos mig. Slutar jag med medicinen, om jag utsätts för stark stress, eller om jag tillåter mig bli behandlad illa av folk, faller jag lätt ner i depression igen. 

Har haft några små kriser de senaste åren när jag dels har varit i ett dåligt förhållande, och dels när jag hade en arbetsplats där jag blev illa behandlad av chefen. Jag mådde dåligt då, började hamna i en depression. Med mina erfarenheter av vården så visste jag att det bästa var att ta kontakt med vården, och att prata med någon inom psykiatrin för att våga ta steget att lämna det som fick mig att må dåligt. Det gjorde jag, och jag kom ut hel på andra sidan!

Det kan lätt ta 10 år innan man mår bra igen, och det kan kännas som en oändligt lång tid. Men du har förhoppningsvis ett ännu längre liv kvar framför dig. Det är jobbigt nu, och det kommer vara jobbigt under själv läkande-processen, men kämpa på! Du är stark som har tagit första steget.

Anmäl
2016-11-15 08:37 #33 av: SuperNaturalBeing

Denna tråd hade jag nästan glömt bort.

Kan säga att jag inte varit på fler samtal efter detta. Just där och då kändes det som något jag ville göra, men ju mer tid som gick desto mer avsmak kände jag inför hela grejen. Jag har alltid varit skeptisk inställd tillbsykvård , och den här erfarrnheten bara dödade den lilla förhoppning som fanns när det gäller att skaffa hjälp.

Mår också så dåligt just nu att jag inte ens vill ha hjälp. Jag har liksom stängt av och väntar i princip bara på att få dö. Är väldigt skeptisk till om jag aktivt skulle ta livet av mig dock. Det tror jag faktiskt inte att jag skulle klara, men (!) livet jag lever nu är verkligen inte bra. Så mycket smärta och ångest och dåliga känslor. Vill bara inte mer.

Anmäl
2016-11-15 08:52 #34 av: [Jordglob]

Jag tänker att vi inte belastar andra människor som är sjuka med skam och ord som feg, självisk mm. Majoriteten av alla som tar sitt liv är deprimerade, dvs sjuka. Depression är en dödlig sjukdom som gör att runt 1500 människor i Sverige tar sitt liv. Det är sjukdomen som gör att människor inte vill leva. Inte i grunden människan själv. En icke deprimerad kan se att det inte är en lösning och de allra flesta hanterar sådana tankar eller känslor. När en inte gör det så kommer alltid de där, själviskt, egoistiskt osv. Jag tänker att det ställer till det både  för de som är självmordsbenägna, det ökar skammen och skulden för en bär sådana tankar och kanske självmordsförsök och vem vill i sin sjukdom bemötas med att en är självisk!!?!!

 Dessutom spär det på de efterlevandes ilska och anklagande och känsla av att vara övergiven och bortvald. Min bästa vän sen 20 år tog livet av sig. Det var hennes sjukdom som gjorde det. Hon var absolut ingen självisk eller egoistisk människa. Hon försökte få vård, hon fick rätt taskiga förutsättningar i livet med sig av sin familj och hennes självmord var ett misslyckande av vården, av nätverket runt henne och hennes sjukdom (depression) blev för stark och det hade kunnat hindras. Det var så jävla onödigt att det hände. Om inte ämnet varit så extremt skambelagt hade hon kanske berättat om sina tankar innan dom blev så starka att hon faktiskt handlade på dom. Om depression varit mer accepterat så kanske hon tidigare i livet vågat söka hjälp och inte först när de blev så djup och kom så ofta att det blev svårbehandlat.  Det var hennes sjukdom som dödade henne och den som kallar henne självisk och egoistisk har så fel som en kan ha.

Anmäl
2016-11-15 09:09 #35 av: Aleya

#33 jag blir ledsen då jag hör detta. Har du ingen vän att ta med dig som kan stötta. Jag hade det då jag mådde som sämst och fick höra av en läkare att hitta jobb och skaffa en hobby skulle göra mitt liv mycket lättare. Hade med henne redan då.

Jag gav upp. Men inte hon. Och drog mig till andra vc och öppenpsyk och undrade vart vi skulle ta vägen. Hon drog mig till akutpsyk och satt med mig hela jävla tiden. 💖

Jag kan nog tacka henne att jag ens lever idag. Kan säga att innan så hade vi nått år innan inte pratat med varandra alls. Vi bråkade och bara sket i varandra. Och ändå gjorde hon detta för mig.

Så be om hjälp. Av någon vän eller anhörig. Det blir bättre. Och vissa borde inte jobba inom psyket. Det har jag lärt mig.
Men det finns guldtackor. Så kära. Sök hjälp. Låt inte en människa som inte trivs med sitt jobb få förstöra för dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-11-15 11:07 #36 av: SuperNaturalBeing

#34 jag håller absolut med

#35 "har du ingen vän att ta med dig"

Det är en komplicerad historia...Både ja och nej..Har skrivit andra trådar om det ämnet.

Hur som helst, om man läser #0 så ser man redan i andra meningen att jag skrivit "min kompis tjatade dit mig..." Detta är den ende vän jag har just nu och just då var han verkligen en klippa. Han hämtade mig på morgonen och körde mig till akutpsyk, och bokstavligt talat höll min hand hela tiden. I bilen dit, i väntrummet, under samtalet osv osv.

Dock (!) är min relation med denna "vän" oerhört ansträngd så mitt tålamod med honom är mycket kort. Jag pendlar från att försöka förlåta all skit han utsatt mig för och se framåt , till att hata hans existens och bara vilja slå honom i ansiktet med knytnävarna. Inte en stabil vänskap med andra ord...

Dessutom mår denna "vän" också mycket mycket dåligt och skulle förmodligen behöva söka hjälp själv. Han är inte alls stabil och att en instabil person ska stötta en annan instabil person är ju ohållbart. Han försöker visserligen dra med mig på fler samtal, men trots att han vill och försöker så är han inte stark nog mentalt för att klara att pusha någon som mår så dåligt som jag gör. Jag har ju liksom gett upp allt hopp om att leva och det gör ju allt mycket svårare.

Jag är rätt ensam helt enkelt.

Anmäl
2016-11-16 10:06 #37 av: Vanja

Jag tycker att självmord är elakt. Mod eller kurage finns inte ens bild i bilden när jag tänker på självmord. Det är varken modigt eller fegt att ta sitt liv, det är elakt. 
För som sagt, den smärtan man känner som gör att man tar självmord, den försvinner inte. Den passerar bara vidare till alla nära och kära. 

Sen tycker jag samtidigt att man ska få ha ett eget val om man vill leva eller dö, men de är som sagt inget jag förknippar med något av orden fegt, eller modigt. 

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Anmäl
2016-11-16 10:34 #38 av: Maria

Jag tycker det är någon form av mod att ta sitt liv men ett ännu större mod att fortsätta leva när man är så djupt ner.

Att blanda in ordet "elak" tycker jag är horribelt.

/Maria

 

Anmäl
2016-11-16 11:13 #39 av: SuperNaturalBeing

#37 vilken oerhört oempatisk åsikt. Det är precis den typen av skambeläggning som gör att många självmordsbenägna håller tyst om sina svårigheter.

Du vet, när jag var där på samtal, jag hade haft panik i flera dagar, knappt ätit eller sovit nånting, hjärtat rusade, mådde illa, suddigt seende och en konstant känsla av skräck och sorg. Hade det pågått bara lite längre hade jag nog inte levt för jag hde inte stått ut. Hade det varit elakt av mig? Om jag känt samma sak dag ut och dag in i veckor, månader, hade det varit elakt av mig att inte vilja lida på det sättet mer?

Man kan ju vända på det och säga att det är elakt och själviskt av de anhöriga att tvinga någon som mår på det sättet att stanna kvar i livet och fortsätta lida bara för att de skulle bli ledsna av att inte ha personen kvar? För hur mycket bryr man sig egentligen om en människa om man tycker att den ska fortsätta lida enbart för ens egen skull och kanske t.o.m blir arg för att personen väljer att inte göra det?

(Obs. Bara ett exempel. Jag tycker inte så. Bara påpekar hur bisarrt det är att skuldbelägga någon av sidorna i en sån här situation)

Anmäl
2016-11-16 12:14 #40 av: Vanja

#39 Jag har befunnit mig på andra sidan av detta, och det är självklart för mig att man inte vill att någon ska ta sitt liv. 
Man vill såklart inte att personen ska leva i smärta eller ångest, det säger sig självt. Man vill att personen ska finna styrka någonstans ifrån någonting, vad som helst egentligen. Så att personen kan fortsätta leva och tycka att det är okej. 

Jag vet precis hur det är att kämpa för någon, med allt man har. Att ge upp halva sitt eget liv för att få någon annan att må bra. Att denne person styr nästan allt man gör. Till och med vart man bor just för att jag på bästa sätt ska kunna hjälpa till. Vara en pelare och på det sättet på personen att må bättre, även om de kanske aldrig kommer att må perfekt så kommer de känna att livet är värt att leva. Mycket tack vare uppoffringar som andra gör enbart för dennes skull. 
I den situationen så anser jag att personen är stark som fortsätter leva, inte modig. Och om personen skulle ta sitt liv ändå, trots att människor runt omkring anpassar sina liv utefter denna så tycker jag att det är elakt. 
Men och andra sidan så tror jag inte att personen som jag talar om kommer att ta sitt liv, just tack vare att vi finns här.  

Sen är det kanske skillnad om man inte har någon att vända sig till, ingen axel att gråta emot eller ingen klippa man kan dumpa över allt skit på. Då kanske de inte är elakt att avsluta sitt liv, men de är heller inte modigt. Inte fegt heller, jag förstår inte var feghet har med självmord att göra överhuvudtaget.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Anmäl
2016-11-16 12:49 #41 av: Maria

#40 Du pratar om ett enskilt fall. Jag uppfattade att frågan var mer generell.

/Maria

 

Anmäl
2016-11-16 13:27 #42 av: Vanja

#41 Oftast så utgår man ju ifrån sina egna erfarenheter oavsett vad frågan handlar om. Vilket jag gjorde i det här fallet. 

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Anmäl
2016-11-16 15:34 #43 av: SuperNaturalBeing

#42 ja fast du får ju fortfarande svara på den fråga som ställs , annars kommer ingen förstå vad du menar. Hur skulle någon här förstå att du pratade om en specifik person? Frågan är vad man tycker om självmord i allmänhet , säger man då "jag tycker det är elakt" så kommer man ju anta att du tycker att självmord i allmänhet är elakt.

"Jag förstår inte vad feghet har med självmord att göra över huvud taget"

Nej inte jag heller, men det är vad sköterskan sa till mig, och då undrade jag vad andra hade att säga om det helt enkelt. Jag själv blev väldigt förvånad när hon sa så.

Anmäl
2016-11-16 15:54 #44 av: tarantass

Frågan är vad man gör om man vet att andra offrar allt för en och man ändå bara inte orkar leva. Tar livet av sig med ännu sämre samvete kanske? Å andra sidan, även om hjälp är bäst utan tanke på egen vinning, hur ofta har man så "rena" motiv i ett sådant här fall? Å första sidan igen: hjälpte vi inte varandra skulle vi alla gå under, men sist och slutligen är det bara man själv som fullt ut känner vad man känner, det kan ingen annan döma om.

Och så kan man fortsätta. Många saker kommer det alltid att finnas flera sidor av. (Och det hoppas jag tas upp i vårdutbildningarna.)

Anmäl
2016-11-16 16:15 #45 av: Candela

Depression är en dödlig sjukdom. Ingen frisk människa tar livet av sig. 
Skulle man vara arg på någon som dör i cancer, för att man har anpassat sitt liv efter dennes sjukdom och ändå går hen och dör? Är den personen självisk?

Jag tror problemet är att folk bara har sig själva att referera till. Om man inte har varit så pass sjuk i depression att man har kommit till det stadiet, så är det svårt att se att det faktiskt är ett resultat av sjukdomen och inte ett val som den sjuka personen gör.

Anmäl
2016-11-16 16:19 #46 av: Candela

#40 "Vara en pelare och på det sättet på personen att må bättre, även om de kanske aldrig kommer att må perfekt så kommer de känna att livet är värt att leva."

Du kanske tror/tycker att personens liv är värt att leva, men om personen själv hade tyckt det hade hen inte tagit livet av sig. Så uppenbarligen räckte inte det stödet som de anhöriga till personen försökte ge, och det är ingens fel egentligen. Det bara räckte inte, och det är ingen som klandrar de anhöriga för att inte ha stöttat tillräckligt mycket.

Anmäl
2016-11-16 16:20 #47 av: Rebexi

Jag svarade nej, men tycker att det är mycket mer nyanserat än bara ja eller nej. Iaf när det gäller självisk-delen, fegt tycker jag inte det är, inte modigt häller. Men tycker iaf att det inte hjälper någon att säga att det är själviskt/fegt.

Tycker det pratas så mkt om hur det anses vara själviskt/fegt när det gäller självmord, men varför pratar man inte då så om allt som skadar ens hälsa och kan förkorta ens livslängd? Ja, man gör inte valet att avsluta livet just då, men man tycker det (vad det nu än kan vara) är värt att dö tidigt för ändå, bara längre fram i livet. 

Jag tänker så pga egna erfarenheter. Min pappa dog pga sin alkoholism, och jag tycker såklart inte om att han prioriterade alkoholen före nära och kära, men har fått acceptera att det var pga hans sjukdom. Tar någon efter år av depression  livet av sig är det en följd av sjukdomen. Det är mer komplicerat än bara "ja och nej" "rätt och fel" "modigt eller fegt".

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.