Nej jag hade inte fixat särbolivet. Jag är ingen särbo/distansmänniska.
Vill ha min partner hos mig på nätterna mm.

Jag är också en sambomänniska. Vill dela vardagen med den jag älskar.

Vissa människor behöver väl mer utrymme för sig själv? Ser inga fel med det. Har en kompis som flyttade ihop med sin pojkvän nyligen, men hon fick mer ångest, panik, mådde dåligt osv pga psykiska besvär. Dom flyttade isär så att hon kunde få det utrymme hon behövde för att må bra.

Min mamma är tillsammans med en man som bor på samma gata som oss, och har varit det i drygt fem år nu. Dom har inga planer på att flytta ihop. Dom bor så nära att det tar en minut att gå emellan, hon sover oftast hos honom och dom delar en stor del av vardagen, men båda har egna hus. Jag tycker faktiskt det verkar helt perfekt. 

Jag har själv väldigt stort behov av att få vara ensam ibland. Hur mycket jag än älskar en person klarar jag inte av att vara med den eller andra personer jämt. Jag måste få vara ensam och hur mycket tid det handlar om varierar. Det kan vara svårt om man bor tillsammans och jag vet inte än om jag kommer kunna vara sambo med någon. Så för mig skulle det förmodligen kännas bättre om jag hade mitt eget ställe och vi båda kan välja när vi vill umgås med varandra samtidigt som jag har någonstans att dra mig tillbaka till när jag behöver. Det betyder inte att jag älskar personen mindre eller att jag inte älskar hela honom. 

Hur jag skulle reagera på frågan skulle dock bero helt på situationen. Man får ju diskutera varför han frågar och vad som saknas/behövs, och om särbo är den bästa lösningen. Men jag skulle inte anta att han inte älskar mig eller att han inte klarar av att bo med mig, och jag skulle absolut inte se det som en anledning att göra slut helt.

Tänker att särbos på promenadavstånd vore idealet.

Ska jag "bara" sova så är jag helst ensam i sängen :) Jag uppskattar sällskap & närhet, men njuter även av att få vara själv.

Nej jag är ingen särbomänniska. I längden vill jag inte ha det så.

Jag är för just nu särbo-människa frivilligt. Jag och min partner har varit ihop i 5 år, han bor tillsammans med en kompis och jag bor ensam, i samma stad men varsin ände. För mig är det två stora saker som avgör just nu.

För det första, jag flyttade hemifrån till egen lägenhet för ett och ett halvt år sedan och har verkligen velat/behövt känna på att bo helt själv. För det andra är jag väldigt introvert och har ett enormt behov av ensamtid, så för mig har det varit rent nödvändigt att ha en egen lägenhet att dra mig tillbaka till när det behövs.

Planerna är att på längre sikt flytta ihop men som det är nu funkar detta bäst för oss.

Jag har svårt att förstå tjusningen med att vara särbo en längre tid. Det låter på vissa av er som att bor man ihop så är man tillsammans jämt. Hur kan ni få det till det? Som #4 skriver "Hur mycket jag än älskar en person klarar jag inte av att vara med den eller andra personer jämt."

Alltså, de flesta har ju i längden någon slags sysselsättning på dagarna. Skola, jobb…

Jag tycker tvärtom att det blir väldigt lite tid tillsammans trots att vi bor ihop när det är måndag-fredag upp tidigt och iväg åt varsitt håll. Och komma hem först 17.30-18.00 på kvällen. Då har man ju varit ifrån varann en massa timmar och jag bara längtar efter att träffas och umgås/sova ihop efter en lång arbetsdag.

_Men visst om båda är arbetslösa och man bara sitter hemma ja då är man ju tillsammans jämt, men så tror inte jag att det funkar för de flesta sambos i längden?
_

Tänker som du Ts, att om man vill vara särbo så kanske det är så att man inte hittat riktigt rätt än. Jag och mitt ex var tillsammans i lite mer än 5 år och bodde aldrig tillsammans (dels för att han blev allergisk mot min katt men även av andra anledningar.) Jag kan säga att vårt förhållande hade aldrig hållit så länge om vi flyttat ihop. :P Det säger i alla fall en del för mig. Speciellt när min nuvarande pojkvän flyttade in med mig ca ett år efter att vi hade börjat umgås. Redan några få veckor in i vänskapsrelationen vi hade först så tyckte jag att han kunde flytta in som min rumskompis just för att vi trivdes så himla bra tillsammans. Nu har vi bott ihop i mer än ett år och det har aldrig varit något problem och jag kan inte tänka mig ett liv där vi inte bor tillsammans. :) Han är liksom mitt livs kärlek, bästa vän och andra hälft och vi är ett team som hör ihop och delar vårat liv och framtid tillsammans under samma tak. :)

Som tur är finns det inget rätt eller fel svar på denna diskussion. Alla människor har olika förutsättningar och gränser som måste respekteras. Det är så ett förhållande fungerar. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan.

Om man hittar sin livs kärlek lär man knappast göra slut för att denna inte klarar av att dela hem med någon annan. Eller tänker jag fel?

#11 Beror ju på hur man själv är?
Jag skulle inte må bra i en relation att bo särbos resten av relationen. Och båda ska ju må bra. Hur mycket man än älskar en person kan man inte alltid styra allting.

#11 "Om man hittar sin livs kärlek lär man knappast göra slut för att denna inte klarar av att dela hem med någon annan. Eller tänker jag fel?"

 Jag vet inte. Jag kanske inte gör slut direkt men på sikt vill jag inte bo isär så skulle min sambo vilja att vi flyttade isär och att vi aldrig skulle bo ihop någonsin mer vet jag inte om jag hade stannat år ut och år in och inte få dela vardagen med den jag älskar.

#11 Har man som jag ett stort behov av närhet och att dela vardagen med den man älskar så fungerar det inte att vara särbo utan chans till att bli sambo. Hur mycket jag än älskar någon eftersom jag hade mått dåligt.

#9 Om jag är i skola/på jobb är jag förmodligen runt människor hela dagen. Oddsen är att jag är väldigt trött på människor, att min ork och min vilja att umgås med folk är väldigt låg eller redan slut innan jag ens kommit hem igen. 

Då är det bättre om jag kan välja att inte träffa någon mer den kvällen eller ha möjligheten att vara själv någon timme och ladda batterierna. För när jag då träffar personen lite senare eller nästa dag så kan jag uppskatta tiden tillsammans. Det kan jag inte om jag måste träffa personen när jag egentligen inte orkar eller vill umgås med någon över huvud taget. Och det gäller som sagt oavsett vem personen är och oavsett hur mycket jag älskar h*n. 

Så jag menade inte att man alltid är med personen man är tillsammans med, utan att man är runt någon eller några människor större delen av dagen redan. Att då leva med en människa också kan blir för mycket för vissa. Exempelvis för mig.

Trivs väldigt bra som särbo. Vi bodde ihop i ca 2 år, sen flyttade vi isär. Sen var vi tillsammans i ca 6 år som särbos innan vi flyttade ihop igen. Det hade nog dragit ut mer i tid om det inte varit för att jag blev gravid.

#15 Har en bra förklaring på hur jag känner.

Jag har ett stort behov av närhet, jag har dock ett lika stort behov av ensamhet och att ha ett eget hem, utan att dela det med någon annan. Jag är absolut ingen sambomänniska och kan inte tänka mig att bo tillsammans med någon annan. Jag behöver kunna dra mig undan till något som bara är mitt. Det är inte samma sak att stänga in sig i ett rum och ha någon annan i samma lägenhet, speciellt när jag behöver vara ensam flera dagar i sträck.

Jag har inga problem med att spendera mycket tid hos varandra och halvt bo tillsammans i perioder, men när mitt behov av ensamhet blir för stort så måste jag ha mitt eget hem att kunna dra mig undan till för mental återhämtning, det blir inte samma sak om jag delar hem med någon annan och jag går ner mig mentalt till slut.

Jag/vi känner ett par som varit särbos i snart 40 år. De har två  vuxna barn och det har fungerat hur bra som helst.

Själv skulle jag inte vilja leva så men alla är vi olika.

Jag måste säga att nu har jag ett förhållande på distans. Och så har det varit sedan vi blev tillsammans. Visst bor vi tillsammans under längre ledigheter. Och det funkar. Men jag kan tycka att det är otroligt skönt att bo själv. Visst är det trist att inte kunna ses så ofta som man önskar. Men det är skönt att ha andrum.

Jag och partnern har varit särbos i drygt 19 år och har ingen avsikt att ändra på det. 

Båda (fast nog mest jag) har stort behov av ensamhet och av att kunna breda ut sig utan att behöva anpassa sig och plocka ihop sig, ingen av oss vill ha gemensamt ägande och ansvar för bostad och andra större investeringar, utan föredrar att var och en ha helt egen beslutsrätt över sådant. Ingen av oss skulle stå ut med en partner som inte accepterar att äta sin middag på biblioteksmattan för att köksbordet är fullt med cykeldelar och soffan full med hästtäcken.

Och det beror vi inte älskar varandra tillräckligt eller inte har "hittat rätt" …

Jag bor särbo ungefär varannan vecka, av praktiska skäl. Jag vill kunna ha mina barn varannan vecka istället för varannan helg, och därför har jag en lägenhet i samma område som deras pappa bor i och som de går i skola i.

Min pojkvän bor i en annan stad och kan inte flytta därifrån heller. Att pendla blir knepigt för barnen, de är inte tillräckligt stora för det än och jag tror att de då skulle välja att bo heltid hos sin pappa istället. Så lösningen blev att vi bor ihop varannan vecka.

I början av vårt förhållande trodde jag att jag inte skulle kunna stå ut särskilt länge med en sån boendesituation, men numera (efter 3,5 år) tycker jag det är perfekt. Till och med bättre än när jag har bott heltid ihop med tidigare partners. Det är väldigt skönt att få lite space ibland, och att få spendera tid ensam med mina barn.

Det finns några små nackdelar (det här med att behöva ta med saker emellan), men det är överkomligt.