Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 3110 ggr
sunflower185
2016-11-09 19:49

Vi har svårt att kommunicera

Jag har alltid haft svårt att uttrycka mina känslor i ord så vi ska se hur det här går. Min sambo är en fin man. Vi har en ettåring ihop men under en period nu har det känts som att vi kommer från olika planeter. Vi kan inte kommunikation på ett vettigt sätt. Jag kan inte prata med honom för det känns som att han är en tickande bomb och jag vet aldrig hur han ska reagera. Förstå inte mig fel nu, han är inte våldsam mot mig öht, utan det känns som att jag sällan har nåt stöd från honom och han måste ofta kritisera det jag gör. Vi kan knappt diskutera nåt för han blir så upprörd över minsta lilla. Jag känner att jag måste ge ett försvarstal bara för att jag vill åka till matbutiken och handla, när han var dit två dagar innan. Jag kan inte fantisera och drömma med honom om olika saker för han tar allt så allvarligt. Om jag t.ex. säger att det skulle vara kul att ha en pool i trädgården ratar han det direkt och börjar rabbla upp hur höga vattenkostnader det skulle bli per kvadratmeter (typ) och andra praktiska saker som sätter stopp för det hela. Liksom, kan vi inte bara drömma lite? Allting i hans värld är så allvarligt och ska vara svart på vitt. Säger jag att "det skulle passa fint med tulpaner här i trädgården" så tar han det på största allvar och säger åt mig att planera och bestämma hur jag vill ha trädgården så åker han och handlar om två dagar…! Jag blir superstressad över sånt och när jag förklarar att jag bara leker med tanken lite så blir han sur och börjar klaga över att vi inte har gjort nånting åt trädgården på si och så länge så nu borde vi göra nåt (och han som inte ens ägnat en tanke åt trädgården innan). Och jag som bara ville fantisera lite… jag skulle bara varit tyst! Jag är för det mesta en positiv person som glädjs åt de små sakerna i livet med en "det ordnar sig" attityd. Min sambo är en analytiker och ska kritisera allt. Saker som i mina ögon hör till kategorin småsaker gör han till stora, jobbiga saker. Detta stör mig nåt otroligt och leder ofta till tjafs där han tycker att jag aldrig har nån åsikt och vill inte diskutera. Som jag skrev innan, mycket i hans värld är så allvarligt. Jag önskar att han vore mera avslappnad och inte ta saker och ting så hårt?! Men det är väl ett personlighetsdragsom inte går att ändra… Summa summarum känns det som att vi står på två olika sidor och har inget teamwork alls. Kanske det är det att båda är trötta med jobb och vara hemma med ettåring, vem vet. Jag har nog tagit upp detta med honom några gånger och det känns bra i nån vecka, men sen faller vi tillbaka till gamla mönster igen. Ville skriva av mig, vore glad för lite tips och råd! <3

Annons:
sunflower185
2016-11-09 19:50
#1

(Herregud vilket långt inlägg det blev! ;P)

_Fisken
2016-11-09 20:06
#2

Han tar det ordagrant det du säger och det kanske hör till hans jobb att "fixa" saker och inte snacka drömmar?  Se på hans jobb/yrke. Det kan vara svårt att koppla om från planeringar och uppdrag till att komma hem och plötsligt prata mjuka saker.  Jag är också analytisk av mig och vill gärna FIXA grejer. Inte babbla och drömma runt. FIXA. Drömmar tolkas som order. Det tog 20 år för mig att lära mig o rycka på axlarna och tänka "ja ja, tids nog får vi ordning i trädgården"…
Jag tror du ska ha lite samtal med han då och då. Det är nyttigt för honom att slappna av lite.

Zepp
2016-11-09 20:15
#3

Mm.. relationer är svårt!

Främst iomed att vi är olika personligheter/kön/what ever!

Jag utgår från att du är kvinna, själv är jag man och till stora delar uppväxt på landet!

Är väl inte numera särskildt praktisk/handlingskraftig, men min uppväxt som bondgrabb, sätter hur som helst sina spår!

Egentligen vill jag att du konfronterar honom.. du är kvinna och mor, han är man och far!

Det är lixom först när man får barn som de stora konflikterna uppkommer!

Dvs att få en familj, dvs det finns barn att räkna med, egna eller andras, då ställs det mesta på sin spets!

Då.. om inte före så kan man antingen falla in olika könsrollsmönster eller acceptera och bejaka att vi är en familj och ta vara på vår egen del av en emanciperad tillvaro!

Iallafall.. att vara en familj är nästan som att driva ett företag.

Hur som helst så brukar man lösa detta genom att dela upp ansvar för olika saker!

Tråkigt men praktiskt!

Samtididigt så gäller det att bejaka vandra.. han som far och man, dig som mor och kvinna, glöm bara inte att det inte måste följa ett traditionellt patriarkalt mönster, vi har i dag betydligt större frihetsgrader!

Ni behöver prata och reda ut lite praktiska problem!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

sunflower185
2016-11-09 20:34
#4

#2 tack för din kommentar! Ja han är verkligen ingen mjukis direkt. Han är väldigt rakt på sak. Inget fel med det, men jag gillar bara inte hans hårda ton när vi diskuterar om vanliga saker. Jag känner mig kvävd och vågar nästan inte yttra en åsikt just pga att han förstorar upp saker och ting och gör allting så jobbigt. Jag är också en doer, men jag vill planera i lugn och ro ifall det är nåt större jobb som ska utföras. Men han är som en kommandochef och säger åt mig att jag har typ 4 dagar på mig att planera hur jag vill att vi ska renovera upp sovrummet (typ!) innan han skridertill verket. Otroligt stressande. Jag tror att jag retar mig på detta beteende (alltså att han tar allting så ordagrant och kritiserar allting) eftersom jag själv har varit sådan. Men jag har med åren lärt mig att chilla ner och nu är jag mycket lugnare som person. Hoppas och önskar att sambon skulle jobba på det också…

_Fisken
2016-11-09 20:54
#5

Han kanske får en "hårdare ton" för att han ser på sig själv och inser han hade kunnat gjort mer tidigare och blir besviken på sig själv och intar en försvarsattityd? Tar han det som sägs som en kritik? Ibland kan jag ta vissa saker som sägs som kritik men egentligen är det inte det.  Så jag arbetar med mig själv.. :-)

Ebolaa
2016-11-09 23:26
#6

#4 Jag känner verkligen igen mig i svårigheten att berätta om saker. Särskilt innan jag träffade min nuvarande sambo, just för att han har så lätt för att prata om saker.

Därför får jag även en känsla av att du faktiskt stör dig ordentligt på det här. Det som blir så svårt är ju när man bara håller det inne, du kommer ju uppmärksamma hans "avvisanden" eller lättretlighet mer och mer, snart kommer det komma ut ur dig och då kommer säkerligen tårar forsa ur dig och att du kanske blir arg, eller inte vet hur du ska formulera dig. Men det är helt okej. För UT måste det. 

Det du svarade till Fisken om att "du känner dig kvävd". Det här behöver han veta, du behöver säga hur Du känner och hur Du mår. Annars förstår inte han heller hur allvarligt eller viktigt det är för dig. Undvik dock att säga "När du gör sådär, eller när du blir sådär".

Utan tala utifrån Ditt perspektiv. Liksom: "När jag ibland kommer med föslag till dig, så kan jag i efterhand känna att jag inte skulle ha sagt någonting, för jag känner att jag blir kritiserad, det känns som att jag inte får/kan prata om allt och ingenting, jag vill ju bara prata om ditt och datt med dig, därför att jag älskar dig, och vill ha ett liv med dig, jag behöver bara få prata lite. Jag förväntar mig inte att du ska förstå vad jag menar, men jag vill bli bemött med en fråga kanske, eller med lite öppenhet…"

Det är liksom bara att verkligen säga att "nu måsta jag säga något, och det här är viktigt för dig att veta - för jag har tänkt på det här länge, och jag behöver få det ur mig, för jag känner att jag håller på förändras i vår relation. Och det är det sista jag vill…". (igen, alltid ur ditt perspektiv). 

Förstår du skillnaden? Istället för att säga: "jag blir så trött när du ska börja med din negitivitet när jag kommer med idéer, jag kan aldrig drömma, för då tar du det på för stort allvar, varför förstår du inte att jag bara säger sånt för att prata, osv.."

Det kan direkt skapa konflikter, det blir ju som ett påhopp också, och det ska du försöka undvika. Särskilt med personer som är lite "hastiga".

Men jag tror att din man inte ser Ditt perspektiv riktigt, ni har säkert olika dynamik från era uppväxter med er, vilket gör att ni har olika syn på saker och hur de ska hanteras. Det är okej, men man får ju försöka bemöta varandra bara. Det går, bara man är lite öppen och försöker. 

Sen får du också gärna vara övertydlig med att du kan förstå att han kan känna det annorlunda, eller bli stressad över dessa saker, och då får han ju gärna komma med förslag också - liksom, hur hade han önskat att ni hade kommunicerat, finns det något som han särskilt mycket stör sig på, som gjorde att han hade lättare för att bemöta dig på ett lugnt och trevligt sätt?

Att ni på så vis kan försöka mötas halvvägs. För överens behöver man ju definitivt inte vara, man är ju inte samma person bara för att man är tillsammans, men man måste ju i alla fall kunna försöka bemöta varanda. Då är det viktigt att han också blir sedd, för det här är inte "hela världen" - men du vet, många bäckar små.

Kommunikation är ju det viktigaste redskapet i en familj och i relationer. För du säger att det här handlar om småsaker, så hur blir det då med de stora sakerna om ni inte tar er ur de här vardagsmönstrena? 

Det är inte helt lätt, men det kommer löna sig. För när man börjar prata om saker, så börjar man se sin egen del, man blir öppnare med att säga hur man mår och känner, uppmuntra honom också att säga vad han känner eller hur han tänker. Säg att du vill ha mer dialog, att det inte behövs mycket - bara pyttelite… 😉

Sry för ett superlångt svar !! Haha. Blev lite engagerad av din story.

Ciao 🌺

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Annons:
sunflower185
2016-11-10 08:33
#7

#6, Men TACK! 🌺 Mycket kloka tankar och du har så rätt  í det du skriver.

Det du skrev om att förklara saker från mitt perspektiv, jag har väl gjort så som man INTE ska göra, alltså direkt börjat med "jag gillar inte när du…" osv. Att det blir som ett påhopp. Jag förstår att det fort leder till tjafs. I stundens hetta slår jag ofta knut på mig själv och får inte riktigt fram det jag verkligen vill ha sagt, samtidigt som jag ibland fegar ur för det låter plötsligt så annorlunda när jag säger mina tankar högt. Nästan alltid är det så att typ dagen efter kommer jag på att "det var ju SÅDÄR jag borde ha sagt", men då känns det lite för sent att dra upp nåt tjafs igen. 

Det du skriver om olika dynamik tror jag stämmer bra på oss. Vi kommer från ganska olika familjer. Hans familj är väldigt pratsam och högljudd, det är aldrig tyst när man hälsar på hos dom! Medans min familj är den lugna, stillsamma typen, dock med mycket kärlek och värme. 

Givetvis har han ju rätt att klaga över något som stör honom, men när det ofta är om ynka småsaker så orkar jag helt enkelt inte engagera mig i det. Häromdagen var han eld och lågor över en ny duschtvål som jag hade köpt, hur man måste ta bort korken helt och hållet.. 😐 "Varför tillverkar de sånahär flaskor, varför kan de inte bara göra en vanlig tub" osv… I säkert 5-10 min höll han på tjata om den där jävla duschtvålskorken! Skulle det vara jag skulle jag bara ha tänkt "ja det här var ju lite tokigt". That´s it. Och sen börjar han klaga på mig för att jag är så mähä och inte har något att säga så det känns som att tala med en vägg. Men liksom, jag vill inte lägga min energi på att tjafsa om en duschtvålskork?! 

Jag vet inte hur vi ska ta ur oss den här onda spiralen. Han känns som en energitjuv nuförtiden. Jag som normalt är en positiv person känner att jag inte kommer fram riktigt, jag drunkar i allt det negativa. Vad jag än säger så blir det fel. Och han tycker att vad han än gör så är det fel.

Känns som att jag tappar bort mig själv. Jag vill helst göra saker och ting själv. Ska vi titta på tapeter tillsammans får jag helt blackout och vet inte alls vad jag vill ha, medans det skulle gå mycket bättre om jag var ensam.  

Men nånstans måste vi ju försöka mötas halvvägs. Jag vill att vi ska kunna prata om vadsomhelst, utan att känna att jag tassar på tå runt honom och väntar på nästa utbrott. 

Vill dock inflika att han HAR sina bra sidor! De är bara gömda för tillfället….

_Fisken
2016-11-10 09:39
#8

Vet du vad jag tycker?  Jag tycker ni ska gå till en Familjerådgivare. De kan hjälpa er o lixom anpassa er mot varandra. Ett besök där lyfter också upp frågan på dagordningen.
Som det låter ska du nog ta för dig lite mer och kanske göra som du tänker - göra saker själv mera. Det är fullt tillåtet. Kanske behövs en bekräftelse bara på att det är helt ok och så han också hör det o fattar.  Som en positivt effekt av detta kanske han lättar upp också. Det blir en positiv spiral.

Ebolaa
2016-11-10 14:47
#9

Hej igen!

Tack för dina uppmuntrande ord ! 🙂 

Ja, det är inte lätt att uttrycka sina tankar och känslor, men man måste bara börja någonstans. Jag känner verkligen igen det där om att allt låter så konstigt när man väl säger vad man tänkt, och att man en eller två dagar senare kom på hur man egentligen hade velat uttrycka det. Det är inget konstigt med det. :)

Att du fegar ur och så under tiden du tänker att du vill berätta, har endast med att du KÄNNER så mycket, men du vet inte riktigt hur detta ska komma ur dig konstruktivt. Det krävs ju att man också har någon som verkligen lyssnar i andra änden, och lite söker efter hur du tänker. Men jo, jag kan förstå att det blir svårt när han verkar så trött eller irriterad, ja, aningen rastlös eller något. Sen är det inte alls fel att du säger hur du egentligen hade velat säga vid ett senare tillfälle - för ni löser ju aldrig något annars. Det ligger där och gnager, i er båda två, säkerligen.

Till skillnad från #8 så tänker jag att det du berättar om, avseende att du hellre vill göra saker själv, är ett tecken på hur lång tid ni har gått med den här dåliga kommunikationen. Och inte löser det ju något om ni börjar skapa "separerade" liv. Visst man ska förstås kunna göra saker själv, helt klart, men när du drar dig för att göra vardagliga saker tillsammans, då är det något som inte står rätt till. Näej, ni måste mötas halvvägs. Han genom att bli mer öppen och lyssnande (genom att lugna ner sig - hålla tillbaka sina tankar och känslor), och du genom att börja uttrycka dina känslor, ta till dig modet att berätta, och veta hur du ska bemöta honom. Ja, hur ni ska bemöta varandra. 

Avseende den sär duschtvålskorken så får du faktiskt säga att "Ja, visst är den där konstruktionen helt dum, men vad ska vi göra åt det?? - Nästa gång köper vi en annan, nu vet vi vad vi INTE behöver i våra liv i alla fall". Säg liksom vad du tycker, blir han alldeles för tjafsig och börjar dra in dig i hans negativitet, så säger du det också. "Snälla släpp det där nu eller håll det för dig själv, det räcker faktiskt nu". 

Fråga honom någon gång om han tycker att er kommunikation är bra, när han blir uppeldad och att du blir tyst? Vill han att det ska gå till på det här sättet? Vill han ha en sambo/fru som är så "rädd" för att det ska bli tjafs att hon inte vet vad hon ska säga - och väljer att inte säga något istället? Är det bra?

Visst kan familjerådgivning vara en bra lösning, men då måste ni båda vara "mottagliga" för detta, att ni båda vill och att ni ser syftet med det. Hur är din relation med hans familj, eller hur är det med gemensamma vänner? Skulle någon i er närmsta krets kunna hjälpa er genom att du förklarar till denne om hur ni just nu har det, och att de sedan pratar med honom om hur du känner kring er relation och kommunikation? Att någon kunde medla mellan er, någon som bryr sig om er båda - och inte är helt partisk. För vänner och familj känner ju honom och vet hur han fungerar, så det kan också hjälpa er. Så att han verkligen fattar att du vill ha en förändring. För då får du ju också veta hur han känner, nu när han tydligen tycker det är svårt att få något ur dig.

Visst förstår jag att han har många andra goda kvalitéer, men just nu bär det av helt åt fel håll för er. Kommunikationen är ju så viktig. Ni behöver vända på det här snarast. Och det kan bara åstadkommas om ni gör en överenskommelse mellan er om hur ni vill kommunicera. Ingen av er ska behöva förändras helt och hållet, utan det handlar om att ge och ta lite, han kommer med förslag som skulle göra att han blir mindre uppeldad och mer lyssnande, och du kommer med förslag som skulle göra att han får ur dig dina tankar och känslor. Det handlar mycket om respekt och ömsesidighet det här.

Kram!! 🌺

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Base jump 47
2016-11-11 10:03
#10

Ja det där att leva eller absolut inte kan leva med. Drömmen jag burit på i 15 år känns så overkligt, man känner sig blåst på själva Livet. Man har byggt upp ett antal drömmar en del men finns inte något kvar. Frågar jag om vädret så svarar hon ca 3 färger kvar. Inget mer att säga. Och bara att skriva det ger mig, skuldkänslor och att jag är illojal. Hon har nog inte samma problem ed lojaliteten som jag. Vi skull leva livet utomhus tryggheten med det, ja och kärleken. Förlorat allt, ja allt. Ä 47 bast vem I'll ha en då?? Ingen som man. Skija är en tanke man haft men man älskar trots sin fru och som sagt 15 år är inget som suddas ut enkelt. Nog är det svårt, jag har mina sidor som hon har sina. Önska att hon tex, velat lyssna mer.

OlgaMaria
2016-11-11 10:44
#11

Något du nämner lite grann i förbigående verkar vara att ni håller på med olika renoveringsprojekt och att han också har en önskan om att fixa i trädgården. Får dock känslan att han försöker driva lite projekt men att du inte riktigt bryr dig om det, och gärna bara vill slappna av. Det är skitjobbigt i en relation när man drar åt olika håll, när man prioriterar olika och inte är överens om vad man ska fokusera på. Båda parter kan dra åt helt olika håll och försöka styra åt sitt eget håll, och bli irriterade på den andre för att den inte hakar på. Det känns som att ni har helt olika perspektiv på vart ni är i livet just nu och att båda har känslan av att den andre drar åt ett annat håll än vad man gör själv.

Jag tycker du ska fråga honom vad han känner är viktigt just nu, vad han funderar på och vad han vill, vad han blir frustrerad på. Och så försök lyssna, utan att avbryta och känna dig anklagad och kritiserad. Acceptera bara att han har önskningar som kommer från hans perspektiv. Om du inte orkar lyssna på för mycket kan du bara säga - vad står överst på din önskelista just nu?

Sen kan ni prata om vilka mål ni ska prioritera och komma överens om en plan som känns rimlig för er båda. Det verkar som att han vill bli klar med sovrummet t ex, men att du förhalar för att du inte riktigt orkar med det. Men ni kanske kan komma överens om att han har ert barn ett par timmar så kan du kolla på tapeter i lugn och ro t ex. Det är inte fel att komma med en deadline så som han försökte - du får fyra dagar på dig, men ni måste hitta en överenskommelse som känns rimlig för er båda, och du får berätta vad du behöver för att klara din del av överenskommelsen. Men båda behöver göra en ansträngning för att möta varandras önskemål så långt det är rimligt, annars växer frustrationen och jag tror det är där ni är just nu, båda är frustrerade över att ni inte är på samma plan, att ni drar åt olika håll.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

klampan
2016-11-11 11:14
#12

Jag känner lite att hur ska man veta när personen menar allvar och när det bara är lite drömmar men inget man menar? Om min partnersäger att det skulle vara fint med tulpaner här, då tar jag det på allvar eller om han säger att det skulle vara häftigt med en pool ute i trädgården då reagerar jag nog också så att jag börjar tänka på det praktiska. Kommer det funka med pool i våran trädgård osv.

Jag är ingen drömmare och därför tar jag ju på allvar det nån säger till mig om jag inte fått förklarat för mig att det inte är en allvarlig fundering utan bara lite drömmar.

OlgaMaria
2016-11-11 11:52
#13

#12 Ja, och även om han skulle få förklaringen att det inte var seriöst menat så kan det ändå väcka frustration hos honom om han längtar efter mer teamwork i att genomföra praktiska saker hemma men inte får gehör för det. Låter som att han vill ha en praktisk plan nu men är den enda som vill det. Så jag tror ni behöver prata seriöst och inte drömmande och komma överens om vad som ska prioriteras nu och vad ni ska skjuta på framtiden. Blir nog väldigt avkopplande för er båda om ni kan enas om en plan.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
sunflower185
2016-11-11 20:46
#14

Mycket att fundera på här, tack för era kommentarer! ❤️

Som #8 nämnde, angående familjeterapi, så har tanken slagit mig flera gånger men det känns som ett sånt stort steg att ta. Ser framför mig att det är endast par som är nära skilsmässa som behöver familjeterapi, vilket ju givetvist inte är sant, men det är lite bilden jag har av det. Jag har aldrig nämnt det åt sambon, men jag tror att han skulle tycka det är helt tokigt att gå i terapi.

Men något måste vi verkligen göra. Vi drar verkligen åt olika håll, som #11 är inne på. När det gäller renoveringsprojekt, trädgård osv så är sambon rätt hastig av sig. Han börjar göra saker innan han ens har tänkt igenom det, och oftast tar orken slut halvvägs och så blir det ogjort. Sånt gör mig galen. Jag vill planera i lugn och ro - när jag känner för det! Sen slutför jag det jag ska göra, fastän det kanske tar lite längre tid.  Men när sambon säger att jag har x dagar på mig att fundera ut nåt så tappar jag lusten helt och hållet. Han blir då sur för han tycker att jag inte bryr mig, och jag blir stressad och känner mig pressad mot en vägg. Så håller det på…

Han är väldigt logisk och praktisk till sinnet, det finns inget "kanske" i hans värld. Det är antingen eller. De egenskaperna är jättebra i vissa lägen, men här hemma blir det så jobbigt och tungt. Känslan av att jag alltid måste prestera fram ett resultat eller att jag måste ha en åsikt just på sekunden. Som jag skrev tidigare, han känns som en kommandochef ibland eller som att jag bor på ett militärläger. 

Efter att ha läst era inlägg så inser jag,  gällande "small talk", att jag borde bli bättre på att poängtera ut att jag bara fantiserar/drömmer om nån viss sak (ex. pool i trädgården….). Det kanske gör att han liiite fattar att han inte behöver dra igång en 10 min förklaring om varför vi inte kan ha en pool i trädgården. Visst får han påpeka det men det vore mycket roligare om han gör det på ett lugnt och avslappnat sätt, förstår ni? 

Jag tror jag behöver ta mer plats i vårt förhållande, men jag har alltid haft lite svårt med det. Just med tanke på att jag har känt mig kritiserad och känslan av att tassa på tå runt sambon har satt sina spår, men jag tror nog jag kan komma över det. Men det kommer att ta tid och samtidigt kräva mycket av oss båda.

OlgaMaria
2016-11-11 21:28
#15

Det låter ju som att ni har väldigt bra egenskaper som kan komplettera varann så att ni både kan genomföra och slutföra projekt, men ni måste samarbeta och planera tillsammans. Se varandras styrkor men också hur ni kan stötta varann. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Ebolaa
2016-11-11 21:40
#16

#14 Mycket insiktsfullt må jag säga :)

Ja, du har inget att förlora avseende att ta för dig. Om du inte gör det så kommer du ångra dig, och med tiden blir det istället svårare att förändra dynamiken mellan er två.

Visst, det kan var väldigt obekvämt att börja göra saker annorlunda. Och ja, i början kan det gnissla lite extra mycket eftersom det är ett arbete som innefattar er båda. Ömsesidighet, ja. Men det är ju bara att berätta för din sambo, att du tänkt mycket på att du skulle vilja börja prata och öppna dig mer, men att hans sätt att kommunicera faktiskt stressar dig - och gör detta svårt. Jag menar, det måste ju vara jobbigt för han också att bli upprörd över småsaker - det kanske han kunde få hjälp av dig med att förändra, genom att du berättar hur du ser på sakerna annorlunda. Det verkar ju faktiskt som att ni kunde vinna mycket genom att "ge och ta" så att säga, att du pratar med - och han lyssnar mer - att ni vänder lite på den nuvarande dynamiken. :) 

Jag menar, avsätt lite tid någon kväll eller så, för att berätta vad du känner. Det är ju ruta ett, eller vad man ska kalla det. Sen är det upp till er båda att visa respekt inför varandras egenheter, och att arbeta på det här tillsammans. 

Det värsta som kan hända är att ni går separerade vägar, men är ni båda villiga att förändras, så kommer det här gå bra. Och inte är det alltid det bästa heller att stanna i ett förhållande - som man inte kommer någon vart med. Och det är helt okej det med.

Men, av det du berättat så hör vi ju att du verkligen vill arbeta på det här. Då ska du också göra det. Men låt inte dina känslor bygga upp inom dig, utan ge honom en chans att bemöta dig på riktigt. Det är ni båda värda.

Kram!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

[LadyK]
2016-11-14 01:33
#17

Jag och min man är också väldigt olika till sättet. Jag planerar och oroar mig ofta medans han kan vara en "tja det löser sig nog" typ. Vi har lärt oss att mötas någonstans på halva vägen var han lyssnar på min oro och mina planer och jag kan ibland släppa kontrollen och bara hänga med och inser att det kan vara ganska kul ibland.

Det där med korken på tvålen hade jag nog skrattat mig fördärvad av, så kan min man också göra när saker dyker upp med ny design.

Jag tror ni båda behöver träna på att ibland tänka sig in i hur den andra parten faktiskt fungerar och tänker kring saker.

[Forest]
2016-11-15 09:27
#18

Tror 11 är lite inne på en linje som jag med fick en känsla av. Han vill helt enkelt ha allt klart det ska vara planerat in i det minsta detalj, medans du kanske mer är en person som klurar ut detaljen när man kommer dit. 

Jag är som 17 och även min man, jag är mer kontrollfrek medans han tar det när det kommer. Att tjavsa om små saker det löser inget det gäller att prata om saker är det något man vill göra/få gjort då säger man det och planerar in det. Tycker 17 kommer med mycket bra tips med  👍

iskogen
2016-11-15 18:46
#19

Jag hade aldrig pallat leva med någon som var så. Det håller liksom inte. Pessimister och surskallar vill jag inte ha att göra med och jag tror man ser tecken på att en person är sån ganska snabbt. Det är knappast något som försvinner heller. Män som ska spy trista kommentarer om kvinnans harmlösa idéer/tankar/whatsoever är bara usch. Tyvärr kommer ert förhållande nog inte hålla i framtiden om han inte förändrar sig eller om du mot förmodan står ut med honom, men som du beskriver det så verkar han vara pessimist av naturen och inte pga något oerhört stort dilemma har går igenom just nu. Detta är min syn på det.

Upp till toppen
Annons: