Usch, vad jobbigt. Jag kan tänka mig att det måste vara otroligt otäckt att ens tänka tanken att "jag börjar bli dement", så det kan ju finnas en anledning till beteendet. Såklart underlättar det om personen söker hjälp men som med det allra mesta är det ju svårt att be om hjälp (för många) när det behövs.

Till detta hör att personens mamma blev likadan. Så personen vet hur det påverkar anhöriga och att det finns hjälp.

Så jag har svårt att respektera att man inte kollar upp det även om man själv inte tror på det. För familjens skull.

Dessvärre är det ju ofta en del av demensen att omdömet och insikten påverkas, för vissa kommer det tidigt i processen, och för andra längre fram. Så det behöver inte bara vara "vanligt" förnekande.  Oavsett är det oerhört frustrerande för anhöriga. En sak man kan göra är om personen ska träffa läkare på vårdcentralen för något annat, att man kontaktar dem innan och tipsar om att de kanske kan göra ett screeningtest (MMSE) samtidigt och få det att verka som en rutingrej. Vården får ju inte lämna ut information om en patient, men de får ta emot…  Sen kanske personen fortfarande inte vill ta emot hjälp, men det är iaf en början.

Det går även att få stöd som anhörig, från kommunen och kanske från en lokal demensförening.

En sak till, om personen kör bil är det nåt man kan behöva göra en läkare uppmärksam på.

#3 Personen kör tyvärr bil och det är enormt oroande. För personen glömmer saker som den kunnat hela livet. Tex saker inom matlagning. Och kan den glömma bort sådana enkla saker är jag övertygad om att den kan glömma tex vilken sida på gatan man ska köra på.

Så jag har sagt till anhöriga att inte åka bil med personen om det inte verkligen behövs. Tyvärr kan vi inte hindra personen från att köra :(

Tack gör ditt tips!

#4 du skulle i nödfall göra anmälan till socialtjänsten. För snart lär personen glömma att betala sina räkningar och då lär det inte bli så bra. Hör med dom om det finns nått som kan göras utan att man måste ha godkännande från personen det gäller.

#5 Personen lever med en partner och denne gör allt som behövs. Och partnern har redan försökt få hjälp utan att få.

Tyvärr brukar det saknas insikt hos den som blir dement.

Det enda man kan göra är att försöka få personen att gå till läkaren och då någon anhörig följer med som kan berätta samtidigt om vad som händer hemma.

Det är en otroligt svår situation för både den drabbade och anhöriga.

Vill bara förtydliga att jag absolut inte tror att det är lätt för personen i fråga. 

Men oavsett om personen är medveten om att den är sjuk eller övertygad om motsatsen kan jag inte respektera att den inte går till läkare för familjens skull. Antingen för att stilla vår oro eller för att försöka bromsa utvecklingen för allas skull. Den har ju själv upplevt hur jobbigt det är när en anhörig försvinner i demens.

#8 Problemet är nog att den som börjar bli dement:

1. Inte vill inse det och slår ifrån sig med tanken att det jag inte vet har jag inte ont av.

2. Faktiskt inte alls inser att den har en sjukdom och därför sätter sig helt på tvären.

3. Sjukdomen talar och personen gör inte det hen i normala fall skulle gjort utan handlar helt ologiskt.

Förstår er frustration, hade en farmor med samma sjukdom och det var ett rent helvete innan vi lyckades få hjälp.

#4 Det gör det ännu viktigare att försöka få personen till en införstådd läkare. Läkaren kan sen antingen skriva en anmälan till Transportstyrelsen direkt, eller en remiss till trafikmedicinsk bedömning för att testa om hen klarar att köra bil fortfarande. Så försök få den att gå med på en koll om ni kan/orkar, med nåt annat svepskäl om det är känsligt med minnet.

Men jag förstår att det är jättesvårt med nån som verkligen inte vill själv!

#8 Jag tror att det är en del av sjukdomen att "inte förstå" att man är sjuk. Har jobbat med dementa och aldrig träffat en som förstått att de varit sjuka utan man har fått försöka påminna om saker på andra sätt. Har jobbat med en person som själv jobbat med dementa för att sedan bli dement själv utan att förstå det så det verkar väldigt vanligt. En gång kom en man till ett boende jag jobbade på utan att han visste om det, hans barn hade planerat flytten i hemlighet för att han inte skulle bli upprörd, för han var ju inte sjuk enligt han själv. Tror själv att de anhöriga måste söka vård åt den drabbade tyvärr.

#1 Tyvärr så är det oftast så med demens, dom har ingen sjukdomsinsikt. Vilket kan vara ganska förståeligt också,klart man tycker att man fortfarande klarar att utföra sysslor som inte varit något problem tidigare år. Har själv en nära anhörig som lever med alzheimers, och hans sjukdom skenade iväg fort som bara den när frun dog. Han var precis likadan, ingen sjukdomsinsikt, blev aggressiv om man påpekade något som inte stämde överens med hans tycke, tex som att han behöver hjälp osv.. Men egentligen så kan man inte lägga skulden på den drabbade.. det är ju så sjukdomen funkar, och det är så psyket funkar.. därav blir många av de dementa deprimerade eller nedstämda när det väl inser att det inte funkar så bra. Min anhörig fick körkortet indraget, pga risk för hans egna och andras liv, han tror dock fortfarande att han har kvar sin bil. Och är det såpass att denna person som trådskaparen pratar om är en fara för sig själv, alltså tex att han eller hon går/kör vilse eller dylikt så går hjälp att få trots att h*n inte går med på det. Då är det liksom de anhöriga som får "makten" då en person med demens eller alzheimers inte vet vad som är egentligen bäst för dens egna hälsa.