Annons:
Etikettkriser
Läst 1303 ggr
trollnäsa
2016-12-29 13:13

Efter min nykterhet

44 år gammal, har drömjobb, fint radhus fina barn osv. gift med min underbare man. har varit i ett riskbruk med alkohol sedan jag var 18 år. 

Är nykter sen 4 mån. Funkar över förväntan! Min man har stått ut många år med att parera mina fyllor. Samma med barnen. De har lidit. Inget konstant supande, men alltid för full på fester i 18 år. Sista gången jag drack och gjorde bort mig grovt sade han dagen efter att det fanns ett val för mig, nykter eller så stack han. Jag stannade såklart, och är i djup skuld till honom. Tror inte att han nånsin kommer att förlåta mig. Han är konstant arg. Jag lider och kan inget göra. Samliv och kärlek är bara att glömma. Han har dåligt samvete konstant. För att han är ilsken och arg på alla. Har så djupa skuldkänslor. Helt ärligt så var allt egentligen mycket bättre innan jag slutade dricka konstigt nog. Efter katastroffyllan sist är han 1000 mil bort. Vad ska jag göra?

Annons:
VildaVittra
2016-12-29 13:23
#1

Vad  duktig du är som blivit nykter! Och givetvis kan du göra något, gå exempelvis på parterapi. Boka en weekend där ni åker och gör hans absoluta intresse, dvs du visar att du vill att han ska mår bra.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Sommarek
2016-12-29 13:27
#2

Grattis till nykterheten, bra kämpat! Utöver vad VV sa, så måste jag påpeka att han har gett dig ett val. Nu har du valt - och valt rätt, och du måste han också jobba på att börja släppa sin ilska. Om han inte kan förlåta dig så borde han inte ha gett dig det valet.

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

Gronstedt
2016-12-29 13:38
#3

Säger som #2: Han gav dig ett ultimatum, du valde att stanna i förhållandet. Men det ger inte honom rätten att "straffa" dig för dina tidigare fel. Ni måste båda vara villiga att vända blad och försöka hitta ett nytt, fungerade liv tillsammans,  det är inte bara du som är ansvarig för det. 

Ni måste prata med varandra, eventuellt med hjälp av terapeut. Men det kan aldrig fungera om en ska leva i skuldkänslor och be om ursäkt och den andra ska leva i vrede och dömande.

trollnäsa
2016-12-29 13:40
#4

tack gulliga ni för att ni bryr er. jag är så oerhört rädd att jag skadat så mycket redan att han aldrig kommer att kunna gå vidare med mig. Han är så ohyggligt bitter över alla år han tvingats släpa hem mig efter fester. Måste bara tillägga att vi inte umgås i konstiga kretsar, utan är vanliga svennebananer, jag jobbar med böcker och håller på med kultur, han är brandman och älskar sitt jobb. Bra värre med andra ord. Jag har kanske ännu inte förstått vidden av den skit jag skapat i hans liv. Spårat ur på bröllop, skämt ut mig, somnat på en gräsmatta och blovit hämtad av polisen….det var bara ETT år sedan… han gick nästan under av skam och förakt för mig. Min nykterhet känns så jävla självklar nu efter bara 4 mån, om jag bara hade VETAT hur lätt det var att sluta. Så hade jag besparat honom så mycket. 

Allt jag vill nu är att få reda på om han ens vill stanna med mig och barnen eller skiljas. Att be honom prata om känslor är som att be honom spela Mozart på fiol. 

Jag mår skit av att inget veta! Lever på cigg och luft! Hur tuff kan jag vara med att ställa honom mot väggen?

Sommarek
2016-12-29 13:44
#5

Jag tror du kommer längst med ärlighet. Förklara att du förstår vad du gjort, men att ni både behöver jobba med det här om ni ska komma vidare. Du har antagligen redan fått ditt "straff" i och med att du vet med dig hur du har betett dig;  varför ska han straffa dig ytterligare? Om inte han kan släppa det (även om jag förstår varför det inte är lätt), så ser jag inte vad ni har för en framtid ihop.

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

[LarssonA]
2016-12-29 13:57
#6

Efter att i många år levt i ett liknande förhållande förstår jag honom fullt ut. Skammen och förnedringen är fruktansvärd. Han förnedrade mig å det grymmaste med sina ständiga fyllor, han var ALLTID den som var fullast, somnade överallt, t o m mitt på vägen. Jag var den som fick ta hand om och reda upp allt! Fy fan vad jag hatade det!

Här slutade det olyckligt! Jag tog barnet och lämnade honom, han gav upp totalt och började supa "på heltid", tills han helt sonika söp ihjäl sig. Jag gjorde vad jag kunde, men fy fan, jag kan fortfarande känna denna vidriga förnedring och skam.

Jag hoppas att det inte gått lika långt för din man utan att ni kan lösa det. Troligen har du stora minnesluckor och även om han fyller i dem åt dig, så går det inte att återge allt. Det går verkligen inte att förklara den fruktansvärda känsla av vanmakt och skam.

Men jag tycker att du ska ställa honom mot väggen. Be honom bestämma, om han vill fortsätta måste detta upphöra NU! Annars har ni nog inte någon framtid längre…

Förlåt min brutala ärlighet!

Annons:
Gronstedt
2016-12-29 14:05
#7

#4: Har han gått i någon grupp för medberoende och anhöriga till missbrukare, som Al-Anon? Tipsa honom annars om sådana. Genom att prata med andra medberoende, som har genomgått samma sak, kan han lära sig att förstå, acceptera och hantera sina känslor. 

Att vara medberoende är svårt, och på sätt och vis kan det vara lika svårt och omskakande för den medberoende som för missbrukaren när ett missbruk upphör. Även den medberoende hamnar i ett slags abstinens och när hen inte längre måste ansvara för att släta över och dölja och skämmas över och förneka missbruket och missbrukaren, kommer många andra känslor upp till ytan. All vrede för allt hen måst göra och stå ut med, till exempel. Samtidigt som hen inte känner att hen ta upp det med och ta ut det på missbrukaren, som hen så länge har måst skydda och skämmas för att all normal respekt har kommit i skymundan.

Välkommen in på beroenden.ifokus.se, där finns berättelser från många beroende och medberoende - de kanske kan ge dig/er ledtrådar?

Tjeja
2016-12-29 14:34
#8

Först och främst, GRATTIS till din nykterhet! Bra jobbat och ett lyft för både dig själv och din familj oavsett allt annat! Fortsätt att hålla fast vid nykterheten det är det bästa du kan göra för dig själv hela vägen! 👍😊 Men sedan låter det ju inte som att han vill fortsätta utan egentligen ville att du skulle lämna? Och nu är han ytterligare bitter för att du både lyckats bli nykter och att du stannar kvar emedan han kanske hade hoppats på att få gå vidare med barnen utan dig? Det blir många olika känslor som går i konflikt med varandra. Givetvis vill han ju att mamman till era barn skall vara nykter. Samtidigt gör det ont att det var så lätt för dig att sluta när han har fått skämmas för dig i så många år när han kunnat sluppit det. Han känner nog inte att du slutat för hans och barnens skull utan för att du själv är rädd att förlora något. Om du haft svårare att sluta kanske han tänker att det är lättare att förlåta någon som är "sjuk" än någon som bara varit självisk och slutat först när hon riskerar förlora något på att fortsätta? Samtidigt som han är arg på dig blir han arg på sig själv för att han är arg eftersom han borde vara glad och stötta dig nu när du väl slutat. Så känner han sig orättvist försatt i skuldkänslor som inte stöttar dig. Han känner sig ju dubbelt sviken av dig nu när du slutade så lätt och tvärt. Jag tänker att han kanske behöver ta sig en ordentlig funderare på vad Han Själv verkligen vill egentligen! Bortom hans egen bitterhet och känsla av svek s a s. D v s när han nu faktiskt har chansen att leva med den kvinna han en gång älskade och bygga ett nytt nyktert liv med henne och era barn från och med nu? Eller vill han egentligen bara få lägga allt gammalt bakom sig helt och glömma det och dig och börja ett nytt liv utan dig? Hur skulle det livet i så fall se ut? Och skulle det alternativet verkligen innebära någon befrielse för honom? Är det alternativet i så fall ett liv han faktiskt vill ha? Han behöver få känna efter och ta de besluten i sig själv utan din inblandning först tror jag. När han väl kommit fram till vad han själv egentligen vill kan ni börja jobba med er relation utifrån de förutsättningarna! D v s, vill han skiljas behöver ni göra det som bästa möjliga vänner ändå. Eller så måste han vara beredd på att jobba med sina egna känslor och er relation för att bygga upp en ny sund relation för framtiden. Oavsett om ni skills åt eller fortsätter skulle hjälp att kommunicera med varandra genom terapi underlätta för er. Parterapi behöver nödvändigtvis inte innebära att man fortsätter tillsammans utan kan lika gärna innebära att man bryter upp på bästa möjliga sätt. För förutsättningen för att en relation skall fortlöpa kräver ju att båda vill! Det är ju inte rättvist mot honom att han ska behöva känna dåligt samvete och att han ska känna sig tvungen att leva vidare med dig bara för att du blivit nykter! Kärlek och respekt behöver ju finnas där också för en god relation. Annars blir det ju bara ett fängelse. Därför tänker jag att det minsta du kan göra för honnom nu efter alla år är att ge honom friheten att själv välja, utan att han ska behöva känna dåligt samvete för sina känslor eller sitt val om han väljer att lämna. Oändligt många par växer ifrån varandra med tiden ändå och även om du alltid hade varit nykter och aldrig gjort bort dig på någon fest finns ändå ingen garanti för att ni skulle haft en lycklig och bra relation idag. Ni skulle kunnat växa isär och skillt er i dagsläget ändå liksom. Släpp honom fri från hans skuldkänslor och ge honom friheten till ett eget val. Det är det bästa du kan göra för eran relation oavsett utgång. Det är mina två mynt om saken.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

trollnäsa
2016-12-29 16:04
#9

Tack alla. Brutala ord. Viktiga.

Tjeja
2016-12-29 16:28
#10

Min erfarenhet säger mig att ärlighet, även när den känns smärtsam, gör mer nytta och hjälper bättre än stöttning som enbart vill ge tröst utan att såra.

Önskar er förstås all lycka till! Och hoppas att ni kan hitta fram till en nystart som ger glädje till er båda!  ❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Maria
2016-12-29 16:38
#11

Jag tror också som flera redan skriver att ni behöver någon utomstående att prata med.

Fyra månader är fantastiskt så grattis till dig 🙂 men i det stora hela så är fyra månader ganska kort tid.

Han kanske inte vågar hoppas. Han kanske är rädd för bakslag. Någonstans så måste ni nog försöka kunna prata med varandra. Antingen själva eller med hjälp utifrån.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: