Du har rätt att säga att du inte vill bo med honom, det vet du väl?

Alla föräldrar är olika. Så är det bara. Vet inte om jag skulle se det som maktmissbruk att vilja ha hemma sitt ännu inte vuxna barn vid tio om det är en vardag. Bor ni även i en större stad så kan jag absolut förstå oron. Inte ens jag som är vuxen kände mig trygg ute på kvällarna i Stockholm. Men som #1 skrev kan du ju säga att du inte vill bo hos han. Så ja, jag förstår din pappa. Tyvärr. Men testa prata med han.

Jag vill bo med honom, men jag vill inte behöva sitta i mitt rum för att jag vill slippa gå gråtandes hem för att jag inte får vara ute längre än till 9-10.

Vi bor i en liten by där alla känner alla och även om det finns konstigt folk här så händer inget och har inte gjort på länge mer än bråk mellan folk som känner varandra.

Men kanske är det bara ngt att skratta åt. 10 är ju bättre än inget. Säg till vännerna "ni vet hur min pappa är" och så är det väl egentligen inte mer med det. Känns ju väldigt onödigt att isolera sig och sitta och gråta över det. Om du inte säger emot honom om det kanske kan lugnar sig.

Förstår inte riktigt vad du gråter för. 10 är en tid då många som går i skolan lägger sig. Varför vill du springa ute sent? Känns verkligen inte som en sak att gråta över. Var glad att du har en förälder som bryr sig. Många har inte det. Och du får gå ut. Det är det inte alla som får. Och det gäller varannan vecka. Övriga veckor får du ju göra vad du vill. Tänk på att vissa aldrig ens får träffa vänner.

Tycker du ska uppskatta det du faktiskt får och har. Inte gråta för att andra får vara ut längre. Se till att umgås på dagarna istället.

#3 det händer ändå hemska saker i små byar också. Vad är det att grina för för att du inte får stanna ute längre än till 10? Du ska ju ändå upp i skolan och orka med den. Låter mer som att du bara vill sätta dig på tvären för att du inte får som du vill.

#6 Jag uppskattar det som att ts inte bråkar om det.

Han är orolig över dig (känner igen känslan) för du är hans skatt. Vad ni behöver är att prata ihop er.  Han kanske säger nej direkt men du har sått ett frö i hans huvud och han kommer garanterat att fundera på vad du sagt.
Det du skrev ovan till oss kan du också skriva till honom, kanske något modifierat. Orsaken till det skrivna ordet är att det ger han tid o tänka lite INNAN ni pratar.

#7 var får du bråka ifrån? Ts tjurar helt klart över detta då denne skriver om det ens och beklagar sig att pappa gör si och mamma så. Det låter för mig som att man vill sätta sig på tvären och tjura för att man inte får som man vill.

Jag tycker du ska sätta dug med din pappa och prata om detta och förhandla fram en "komma hem tid" som du truvs bättre med. 17 år är snart myndig, ts är inget småbarn. Om mindre än ett pr bestämmer hon helt själv och då är det enligt mig vettigt med en gradvis övergång till att bestämma själv. Kanske är du ts äldsta eller enda barnet? Då har kanske din pappa inte helt hängt med i att du inte är barn längre snart!? Han vill garanterat väl och är rädd om dig. Jag har sjålv tre stora barn och känner igen det med att inte fatta att de blir stora :-)

Jag kan förstå att du är besviken att inte få vara ute senare. Men jag förstår inte varför du väljer att inte vara ute alls utan sitter på ditt rum och gråter och väntar på att veckan ska ta slut. Jag tycker du ska ta vara på tiden och vara ute så länge du får iallafall. Istället för att förstöra hela kvällen med att deppa :)

Prata med din pappa o berätta hur du känner , kanske kan ni komma överens om någon tid som fungerar för er båda ? Själv förälder till tre nu vuxna barn och jag satt alltid " brandvakt " tills de kom hem 😉

#9 "Det låter för mig som att man vill sätta sig på tvären och tjura för att man inte får som man vill"

Hur är det att sätta sig på tvären om man inte tar det med sin pappa utan skriver av sig i en tråd på nätet?

Wow, tänk om jag skulle gråtit hela min tonår då min mamma aldrig lät mig gå någonstans. Då jag blev 18 år så satte jag ner foten och sa att nu får jag faktiskt ta ansvar för mig själv utan att du ska lägga dig i vartän jag går. Då kunde hon inte längre styra mig för jag var ändå myndig. Visst försökte hon men jag gjorde såsom jag vill och det blev inget bråk om saken.

Förlåt mig ts, men det här är väl knappast en sak att gråta om? Usch, jag vill ju inte vara dum men jag tror du måste rycka upp dig och mogna till litegrann. Om det är så här du reagerar kan jag förstå att han har på känn att du inte är tillräckligt mogen för att hantera situationer som kan uppstå utanför hemmet.

Om du vill behandlas som en vuxen så måste du också bete dig  så och komma med bra motargument för varför du bör kunna stanna ute längre.  Det är nu mitt tips. Om inte det fungerar så är det bara att gilla läget.

TS, är det mer som gnager i dig än just de här med tider? Jag tänker att du skriver att du är så himla rädd att göra honom besviken, att du kämpar med att vara en "exemplarisk" dotter osv? De veckor du är hos din pappa, hittar ni på saker? Känner du dig som en del av en familj när du är där? Kan du prata med honom eller anpassar du allt efter hur du tror/upplever att han vill att du ska vara?

Visst är det en praktisk egenskap att ens barn alltid uppför sig och aldrig vill göra en besviken men det tillhör tonåren till att inte alltid vara exemplarisk och inte alltid vara problemfritt.  Ni tycker inte lika, du är 17 år och de bästa vore om ni kunde diskutera och komma fram till en lösning som passar båda. Det med tider du skriver om att det kommer samtal, är det när ni bestämt att du ska komma senare han kör med samtal om att han inte kommer sitta vaken eller är det i diskussionerna om du kan komma hem lite senare? De med tider är klurigt och det känns som det är mer saker som gör dig så ledsen än just bara den sak frågan. Hur mår du när du är hos din mamma? Slåss du med "vara perfekt" tankar även där?  Känner du samma ledsamhet?

Jag tror nog inte det kommer bli bättre förrän du pratar med din pappa. Jag är själv 19 år men varken min mamma eller pappa hade den sortens ''regler'' på mig då jag var skötsam och kom oftast hem en bra bit innan 22 frivilligt, speciellt när jag fortfarande gick i skolan.

Det verkar lite som att du ''grävt ner'' dig och nästan fastnat i att klockan 22 är så tidigt och du missar allt kul som vännerna gör resten av kvällen och jag förstår att det då är svårt att ''släppa'' det men jag tror att det nästan är det enda du kan göra för att det ska kännas bättre. Du har ju trots allt flera timmar fram till kl 22 på dig som du kan göra saker & ha kul på istället för att sitta hemma och må dåligt över det. :) 

Sen kan det ju även vara så att din pappa inte alls tänker att det påverkar dig så mycket som det gör!

10 är ju ganska sent ändå. Själv satt jag alltid hemma tills jag flyttade hemifrån vid 21 års ålder. Så tycker inte du behöver må så dåligt över att han låter dig vara ute de tider han tillåter. Tycker det är rätt normala tider ändå.

Jag kan lika gärna vara ute och cyklar helt och hållet men jag tycker att det känns som att det finns mer du mår dåligt över eftersom kl 10 är ändå en rätt normal tid att gå hem på om man inte är myndig. Vet många av mina vänner som måste gå hem då och de mår inte dåligt över det, vad jag vet.

Jag fyller strax 17 och jag kan sätta mig i situationen, men jag förstår fotfarande inte varför du mår så över BARA det. Dock så kan ingen av oss här inne trots allt bestämma över hur du ska må över en sak, då alla känner olika om olika saker. Men tycker att du ska prata med din pappa om det även om det är jobbigt.