Initiativ - Överdriver jag?
Jag har träffat en kille ett tag som jag nyss ingått i en relation med. Vet dock inte riktigt om jag kan se det som att vi är i en relation nu i efterhand eftersom allt har skett på mina initiativ… Jag var den första som sa att jag började få känslor för honom, jag var den första som ville prata om vart vi var och om vi ville samma sak. Jag var den första som sa att jag började bli kär i honom, jag var den första som tog ett annat seriöst snack med honom och sa att jag ville satsa. På allt jag har sagt och tagit upp har han antingen sagt att han håller med eller att han känner samma sak, men jag förstår inte varför han aldrig kan säga något på eget initiativ till mig. Jag är alltid den första.
Det är ju nu i början man behöver känna sig säker och vill ha "extra" bekräftelse på att personen vill satsa eftersom det ofta känns lite osäkert i början. Jag tog upp förra helgen det här med att jag har fått vara den som tagit alla initiativ och att jag därmed är osäker på om han verkligen vill det här lika mycket, men det sa han att han ville och att han skulle försöka bli bättre på att säga sådant till mig. Sedan kom vi fram att vi var tillsammans, för att jag frågade, sa vad jag ville och att han sedan höll med. Men jag tycker ändå inte att det räcker…
Jag har medvetet tagit ett steg tillbaka och säger/skriver inte sådant som att jag är kär i honom eller väldigt kärleksfulla saker sedan 1-2 veckor tillbaka för att se ifall han då tar det steget. Men det gör han inte. Han kan säga att jag är fin och att han tycker om mig, men det är det. Vi ses oftast 2-3 gånger i veckan och visst känner jag utan ord att han gillar att vara med mig, men är det för mycket begärt att kräva lite känslomässig säkerhet? Har en känsla av att skulle jag aldrig ha tagit upp de här samtalen om vart vi är, ifall vi vill satsa och gå in i en relation osv, så är det mycket troligt att han inte hade tagit upp det själv.
Jag vill inte vara tjatig och uppmärksamhetssökande och ta upp det här med honom _igen_, men jag känner bara att det inte räcker för att klassa det vi har som en relation. Och det var ju det vi kom fram till att vi var i. Han slängde även in när vi pratade om detta förra helgen att han tycker det är onödigt att sätta "labels" på saker och att man ju aldrig kan veta hur det kommer hålla. Som att det vore en anledning att inte satsa. Samtidigt sa han att han inte såg sig som singel och vill vara med mig. Samtalet slutade som sagt med att vi var ett par, och jag pushade honom absolut inte. Han sa att han kände samma sak. Men jag var ju den som sa vad jag kände och ville först.
Jag antar att vissa är sämre på att visa och berätta hur de känner, men det hjälps inte att jag inte känner mig övertygad. Man vill ju få tillbaka det man ger, så svårt ska det väl ändå inte vara? Tar gärna emot tips!
Jag hade ett sådant förhållande och jag lärde mig att jag aldrig ska vara tillsammans med någon som inte självmant uttrycker känslor. Han lovade att bli bättre på det men det skedde aldrig och jag tröttnade.
Om man som jag vill ge och få bekräftelse både genom ord och handling gäller det att hitta en som är på samma nivå. Annars blir det väldigt svårt.
Om han har sagt att du är fin och han tycker om dig, nöj dig med det. Alla uttrycker vi oss på vårt eget sätt och i olika mängd.
#1 Ja, det är det jag är rädd för. Jag vet gott och väl om att man inte kan förändra någon och det vill jag inte ödsla tid på heller, om det nu är så att han är riktigt dålig på att uttrycka sina känslor och bekräfta. Mitt ex var liknande och orkar verkligen inte med det igen. Varför jag ändå vill satsa är för att jag märker då vi är med varandra att han verkligen vill vara med mig, men jag tycker att det är viktigt att tala om sina känslor för varandra ändå.
#2 Man kan ju tycka att en kk, dejt eller kompis är fin och uttrycka att man tycker om den. I min värld räcker inte de orden för att satsa på ett förhållande.
Ge honom tid om du verkligen tycker om honom. Alla är inte bra på berätta hur de känner. Han kanske uttrycker sina känslor på annat sätt? Genom handlingar eller genom blickar och ansiktsuttryck? Kärlek visar man inte bara med ord!
![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Om du redan nu känner sådana tvivel så tycker jag att du ska ta ett steg tillbaka och absolut INTE inleda en relation med honom.
Jag ser sådant här hända alltför ofta och det brukar aldrig sluta bra. Ni är för annorlunda och han kommer aldrig att kunna ge dig den bekräftelse som du behöver.
En väninna till mig går just nu igenom en tung break up. I förhållandet så var det alltid hon som fick ta iniativ och hon var väldigt olycklig i förhållandet fast hon fortsättningsvis älskade honom väldigt mycket. Hon klagade jämt om det här under de tre år de var tillsammans. I slutändan dumpade han henne och hon är nu helt förstörd.
Nej, jag tycker du ska ta flera steg tillbaka asap. Ni är inte på samma nivå överhuvudtaget och det kanske aldrig lär hända heller.
Det är förstås min personliga åsikt. Du själv måste avgöra vad du vill göra! :)
Och nej, du överdriver inte. Det låter som om du går på magkänslan och enligt min egen personliga erfarenhet så är det bäst att lyssna på den för den är alltid rätt.
#4 Problemet här är ju att ts precis som jag uppenbarligen behöver även ord.
#4 Jag känner att jag kan ge honom tid, för jag är definitivt inte osäker på honom hela tiden. Han visar det mycket väl fysiskt och jag ser på honom att han vill vara med mig och är kär i mig (jag tror då det). Mina vänner säger att han ser jättekär ut i mig när vi umgås. Jag behöver antagligen lyfta det här mer, men än vill jag inte kasta in handduken.
#5 Vi har ju redan inlett en relation, men självklart kan jag ju backa. Jag känner inte för att kasta in handduken än då han visar väldigt mycket på andra sätt när vi är med varandra att han känner samma som jag. Jag tvivlar sällan när vi är med varandra. Jag ser det i hans ögon och han är väldigt mysig så att säga, pussar mig mycket i pannan, säger att han har saknat mig och sådär. Han vill gärna att jag ska haka på och göra saker med hans vänner och är mån med att ses. Så HELT dött vokabulärt är det inte, men återigen vill jag gärna ha det jag ger tillbaka.
Skulle aldrig fortsätta träffa någon en längre tid om jag kände att det inte alls stämde eller att vi var alldeles för olika. Det är så nytt än att jag inte vill lämna det helt då det kan vara så att han behöver lite mer tid. Det kanske inte är väsentligt, men han har inte varit i ett förhållande på 4-5 år och knappt dejtat under den tiden. Själv har jag varit i långt förhållande på långt förhållande och förväntar mig kanske per automatik mer. Men självklart behöver jag lyssna på min magkänsla om tiden går och jag inte ser någon förbättring.
Tack för era kommentarer i alla fall! Bra saker att tänka på 🌺
Jag tycker inte du överdriver som vill ha bekräftelse. Inget fel på dig och inte svaghet att vilja höra ord som "jag är kär i dig". Men det finns en sak man får komma i håg: Man kan inte be en annan byta personlighet. Det är oschysst.
Nu vet ju inte jag någonting om varför han inte tar något initiativ alls. VIssa människor är "initiativlösa", de bara är så. Vissa har inte det behovet alls att utrycka kännslor i ord, och anser det är något man spar till speciella anledningar. Vissa är bara så av natur att man inte säger så mycket alls och inte tänker på det. Sen är det kanske även så att han inte riktig har kommit så långt känslomässigt som du har, och han kommer komma efter om du förstår.
Nu kan varken jag eller nån annan säga vad du skall göra. Du måste ju själv känna efter hur det ligger till. Du måste känna efter om det är så att allt det andra du får uppväger gott och väl frånvaron av orden. Bara du kan besluta hur mycket tid du vill ge detta innan du tar ett val om det du får räcker eller om du vill ha mer och inte kan få det. Jag kan inte säga dig när nog är nog. Du måste ha känn själv.
Själv tror jag nog att jag hade frågat varför han inte självmant säger sådan eller tar sånt initiativ. Det är ju ingen nytta att fundera. Fråga i stället. Be honom förklara om det är för att han inte riktig känner samma sak som du, eller om han "bara är så" ellernåt. Då vet du, och kan planera och fundera ut från det. Om han säger något om att han inte tänker på det då det inte är sånt som är viktig för honom vore det kanske på sin plats att berätta "men det är litegrann viktig för mig" och ge honom chansen att veta vad du behöver. Han är ju trots allt inte tankeläsare, och kan inte veta vad du vill ha och behöver, eller varför du behöver si eller så om inte du berättar för honom.
“A single dream is more powerful than a thousand realities.”
― J.R.R. Tolkien
http://www.fyllepenna.net
Tala om för honom att du behöver bekräftelse med ord , han kan inte läsa dina tankar .
Hur länge har du träffat denna kille? Jag tänker att det KAN ju ha med tiden att göra också. Att han vill vänta med att öppna sig för mycket. För min partner tog det ett helt år innan han sa "jag älskar dig" spontant till mig första gången. Trots att jag sa det spontant till honom redan efter en månad.