Förstår dina tankar. Känner igen mig själv. :-(

Som tröst kan jag säga att jag vet att det kommer bättre stunder, även om man inte tror det själv. Även om det inte känns så just nu.

Det ÄR väldigt jobbigt att känna sig udda, inte veta hur man ska vara och ständigt drabbas av sin egen oförmåga att "passa in" eller "göra rätt".

Men försök att kämpa på. Hitta någon vettig att prata med, irl eller på nätet. FÖRSÖK att förstå/intala dig själv att du ÄR bra, hur du än är. Att man inte måste vara på ett visst sätt för att passa in. Allt kan lösa sig på det mest oväntade sätt när man minst väntar det. Även om det inte är den lösning man önskar sig, så kan den t.o.m. vara bättre än den man från början önskat.

Och självmordstankar ska man ta på största allvar! De kan snabbt bli verklighet när man råkar ut för någon ytterligare liten motgång, som liksom blir droppen. Jag vet! Att tankarna finns där är steg ett… Så var rädd om dig!

Lycka till och styrekram!

Har du någon att prata med, tex skolans kurator?

Att vara blyg och tystlåten är inget fel! 🙂
Om det däremot är så jobbigt för dig att du känner att det styr ditt liv och hindrar dig mycket så kan det vara social fobi, vilket går att få hjälp med.

Förstår att livet känns som skit när allt bara går emot en, men jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att du kämpar vidare för du är så ung ännu, du har hela livet framför dig och jag kan garantera att du kommer få uppleva mycket glädje och kärlek även om du inte tror det nu!

Vad spännande att dina känslor var besvarade, håller tummar och tår för att ni kan reda ut det trassel som ligger i vägen för er. Kärlek är ofta komplicerat, men jag hoppas ni kan hitta en lösning!

Ursäkta mitt språk här men, vem f*n vill vara normal? 😛
Jag hade samma ångest som du för att jag inte passade in, gjorde "rätt", tyckte om "rätt" saker osv. Men numera så är jag riktigt glad för att jag är lite udda.
Andra tycker ibland att jag är både excentrisk och lite konstigt, men vad gör det?
Jag har några riktigt fina vänner och en underbar partner, dom tycker om mig precis som jag är. 🤗

Som #1 skriver, ta tankarna på allvar och försök att hitta någon att prata med, tex skolans kurator till att börja med.
Det är absolut inget fel eller konstigt med att man mår dåligt eller behöver få komma till någon och ventilera.

Kämpa på, livet må vara piss i perioder, men dom bra stunderna är helt klart värda att kämpa för.

Tro mig när jag säger att jag vet EXAKT hur det känns. Om jag går ganska exakt sju år tillbaka i tiden var jag relativt nyskild. Drygt ett år efter det förlorade jag mitt jobb. Och jag satt ensam i ett stort hus jag inte direkt hade råd med. Med en dotter som jag kände att jag inte dög för. Så en kväll när jag skulle gå ner i källaren för att lägga in ved i pannan kom jag på mig själv att rycka i vattenrören i taket för att kolla om de höll. Om jag nu skulle få för mig att hänga mig själv.

Tvärnit och ett samtal till vuxenpsyk dagen efter. Vilket hjälpte för mig. Och nu idag, 7 år senare är livet som det ska vara. Visst, allt är inte perfekt men jag är jättenöjd med hur det utvecklade sig. Och det har hänt en massa kul sedan den där dagen när jag hade handen på vattenröret för sju år sedan. Som jag hade missat om jag inte hade bett om hjälp när jag behövde det.

Så mitt tips är, hitta någon att prata med, gärna någon som står utanför. Kurator eller psykolog, så att du kan prata av dig och få ut allt. För ta tankarna på allvar. Det är ett rejält varningstecken.

Jag mår redan mycket mycket bättre. Efter detta inlägg så vände allt för mig, jag och min kärlek har blivit tillsammans nu och hen gör mig hel och lycklig. Samt har jag även börjat prata om mina problem med en närstående som har gått igenom samma sak och verkligen kan prata och hjälpa mig med dessa känslor. Tack för alla som svarade på mitt inlägg, det värmer i hjärtat att det finns människor här ute i världen som bryr sig, det är fint. Tack tack tack :-)