Allmänt

Andra ser mig som blyg, men inte jag.

2017-05-25 23:03 #0 av: Blanksteg

Återigen tycker någon att jag är för tystlåten. För att jag inte pratar non stop om obetydliga saker. Jag blir per automatik en konstig och tråkig människa som är helt stum och som är blyg och osocial. Jag blir så trött. Jag har varit extremt blyg tidigare i mitt liv och haft social fobi. Jag ser mig själv inte som blyg längre (för mig är blyghet en känsla, inte något man är, och jag _känner_ mig inte blyg längre), men ändå så är det så vissa människor ser mig. Jag är en lugn person som pratar när jag har något att säga, och jag är introvert. Jag är reserverad och håller människor kanske lite på avstånd (men numera pratar jag mycket mer än vad jag gjort tidigare i livet). Men människor vill få det till att jag är blyg. Jag kan känna mig blyg kanske i vissa situationer (det gör väl de flesta ibland), men jag är väldigt lugn som person. Det är så jag är, och kommer sannolikt alltid att vara. Men enligt vissa är det tydligen ett problem som behöver fixas.

Ville bara skriva av mig. Försöker acceptera att vissa människor bara är sådana här att de har åsikter om andra och så vidare. Men jag har svårt för att inte ta åt mig, speciellt när det kommer till detta, i och med tidigare sociala fobin. Människor sätter en stämpel på mig som blyg, när jag själv inte uppfattar mig som blyg. Det är svårt för mig att acceptera, för sociala fobin är bland det värsta jag varit med om.

Anmäl
2017-05-26 00:11 #1 av: Blanksteg

+ när jag sitter tillsammans med en grupp människor så anstränger jag mig och pratar och deltar i diskussioner när jag har något att säga, även om det inte är så himla intressant (för att ändå tillföra något i gruppen). Men man får tydligen inte vara tyst i mer än 2 minuter för att det inte ska vara konstigt.

Anmäl
2017-05-26 00:22 #2 av: Devya

Du måste nog bara acceptera att folk kommer att ha sina åsikter. Jag har blivit stämplad som blyg och tystlåten men även som högljudd och pratsam. Inget jag bryr mig om nu som vuxen. :)

Anmäl
2017-05-26 00:30 #3 av: mangemani4

det kallas för normalhets kod aka vuxen kod, en eländig kod som majoriteten utav alla människor slaviskt kämpar för att följa för att gör andra människor nöjda och botemedlet heter "sluta bry dig om vad andra tycker om dig", och nu menar jag inte att man bara säger att man inte bryr sig om vad andra tycker, utan VERKLIGEN menar det också, inte många som lyckas med detta tyvärr.

jag kämpar ständigt och har gjort det ett bra tag nu, för att bryta mig lös från denna kod/norm för att kunna leva mitt EGET liv så som JAG vill leva det och inte som någon annan vill att jag ska leva det och jag har kommit en bra bit på vägen. uppmanar verkligen fler att försöka bryta sig loss från dessa normer och koder som omgivningen kräver för att man ska bli socialt accepterad, friheten, både fysiskt och psykiskt man känner är inget man kan känna om man bryr sig om vad andra tycker.

Anmäl
2017-05-26 02:08 #4 av: [memoirsofaclone]

Åh, trodde för en sekund att det var jag själv som skrivit det där. Så svårt för folk att förstå att man kan vara tystlåten utan att vara rädd och blyg. Jag är också en sån som bara pratar om jag har nåt meningsfullt att säga, och tänker till innan jag pratar. Men folk behandlar en som om man vore mentalt mycket yngre i tron att man är blyg, som att man skulle behöva hjälp. Var blyg när jag var yngre, nu skulle jag kalla det ointresserad, är inte intresserad av vad folk gjorde i helgen, typ. Blir lite svårt för många att förstå, men jag känner inte att jag går miste om nåt direkt. Blir så otroligt trött av småprat.

Anmäl
2017-05-26 09:53 #5 av: Blanksteg

Tack! :)

Ja, jag försöker att inte bry mig. Jag tänker ju ofta att jag inte skulle bry mig vad andra tycker, men när det väl händer att jag hör någon tycka dåligt om mig så upptäcker jag att jag visst bryr mig. 

Jag känner bara en stor stolthet i att jag utvecklats så mycket att jag inte känner mig sådär blyg längre (kanske det som jag är mest stolt över också), och då blir det ännu svårare för mig att höra från andra att de tycker att jag är blyg.

När det är någon som kallar mig blyg så brukar jag iaf bemöta det och förklara hur jag ser på det.

Anmäl
2017-05-26 14:36 #6 av: whitelies

Känner igen mig i det där! Tyvärr kommer vi nog aldrig få sluta höra det, extrovert är ju liksom normen. Men folk kommer alltid tycka en massa saker om en, så det är antingen att kontra med "jag är inte blyg jag har bara inget behov av att hävda mig" eller låta det vara. Var stolt för den du är, och kom ihåg att alla typer behövs för att skapa en bra balans! Tänk om alla var högljudda som apor som ständigt ville ta plats.... vilket elände :)

Anmäl
2017-05-26 16:12 #7 av: Devya

#6 Försiktig nu! :) Att man är extrovert betyder inte att man är högljudd.

Sen tror jag starkt på att det där varierar. Jag ser mig själv som introvert men med de rätta mäniskorna blir jag mer avslappnad och väldigt utåtriktad att ingen skulle någonsin tro att jag är oftast tyst av mig i vanliga fall.

Anmäl
2017-05-27 00:02 #8 av: [LadyK]

Är själv en ganska introvert person som i största möjliga mån undviker människor :P till skillnad från min man som pratar med allt och alla. Jag brukar pyssla med mitt och låta honom stå för snacket.

Anmäl
2017-05-27 01:17 #9 av: Scorpio97

Jag är också ganska reserverad och introvert, förutom med några få utvalda som jag trivs med och är ärligt intresserade av. Är generellt sett ointresserad av kallprat, jag har inget behov av att delta i alla diskussioner och har jag inget vettigt att säga är jag tyst. Man kan dessutom lära sig mycket när man lyssnar och observerar. Samtidigt älskar jag att diskutera, och med rätt människor och rätt samtalsämne kan jag prata konstant och trivas med det.

Brukar inte bry mig så mycket om vad främlingar tycker, även om det såklart beror på vilka det är och på situationen. Jag kan prata mer för att vara artig eller för att det gynnar mig på något sätt, även om jag egentligen hade föredragit att vara tyst. Men det tar absolut energi för mig att vara social, och jag vill gärna ha några timmar i ensamhet efter att jag varit social eller pratsam. 

Jag såg mig själv som blyg när jag var yngre, men nu vet jag ärligt talat inte. Jag har ibland svårt att uppfatta sociala regler och kan bli osäker pga det, men på något sätt känns det ändå inte som blyghet. Jag har dock inget emot om andra ser mig som blyg eller tyst. 

På utvecklingssamtalen i skolan fick jag varje år höra att jag borde prata mer och ta mer plats. Lärarna kunde dock inte riktigt förklara varför jag borde det, i vilken situation eller vad jag skulle säga. För dom visste ju att jag kunde ta plats om jag ville (trots att det inte var det lättaste i min stökiga klass), att det jag sa oftast var relevant och genomtänkt samt att mina klasskompisar faktiskt lyssnade när jag pratade. Enligt lärarna pratade jag oavsett för lite, det var helt enkelt inte normalt enligt dom. 

//Jessie

Anmäl
2017-05-27 11:11 #10 av: whitelies

#7 Haha nejdå! Jag sa inte att alla extroverta är högljudda. Jag drog ett exempel på hur det skulle vara om alla var likadana :) klart det varierar, vi är många miljarder på den här jorden, det vore konstigt om vi bara kunde dela upp oss i två grupper. Jag kan själv vara extrovert om jag är på humör för det :)

Anmäl
2017-05-28 23:03 #11 av: nypisnina

Jag tror man läser in kroppsspråk, tonfall och minspel när man anser att någon är blyg. Det finns många som är tystlåtna utan att vara blyga, men kroppsspråket avslöjar mer än själva talandet - och det är något man kan öva på om man vill verka mer självsäker t.ex. - så om det är många som tror att du är blyg så kan det vara så att ditt kroppsspråk, eller som sagt ditt tonfall, visar att du är obekväm, och då kan man uppfattas som blyg. Jag har haft flera introverta jobbarkompisar som inte är ett dugg blyga, men väldigt tystlåtna, utan att bli tolkade som blyga. För när de pratar så har de en självsäkerhet i rösten, de verkar bekväma o.s.v. Har du en gång varit blyg så kan kroppsspråket vara oförändrat för att du kanske fortfarande känner dig obekväm. Bara en tanke. Glad

Anmäl
2017-05-30 01:10 #12 av: VästkustFia

TS, är det i någon viss miljö eller något visst sällskap du får höra att du är blyg?

Det kan ju spela väldigt stor roll i vilken omgivning man befinner sig.

Jag förstår ditt problem, för där jag jobbar har jargongen alltmer blivit sådan att jag framstår som tystlåten och antagligen lite tråkig. Där är massor att göra och många kollegor som springer hit och dit så man har sällan tid att prata ordentligt.  När det väl ges en chans att byta några ord förväntar sig många att man ska hålla en väldigt hurtig och skämtsam ton.  Säger eller svarar man något i "vanlig" ton ser de närmast besvikna ut. Tyvärr fungerar jag inte så att jag direkt kan börja skoja och slänga käft med alla som råkar finnas i närheten. Jag behöver känna att jag kan vara lugn och allvarlig ibland, glad och pratsam ibland och att båda är OK! (Nu hoppas jag på att den här överdrivet klämkäcka samtalsstilen ska minska igen, för egentligen trivs jag väldigt bra.)

I andra miljöer, särskilt bland folk som känt mig länge,  kan jag tvärtom vara väldigt pratsam och det faller sig naturligt att skämta och vara hur tramsig som helst.

Så här har det alltid varit. I grundskolan ansågs jag blyg medan t ex min släkt eller kollegorna på de flesta tidigare arbetsplatser nog aldrig har uppfattat mig så.

Om jag ska ha något råd till dig TS är det att du, när det är möjligt, söker dig bort från miljöer och sällskap där folk tar sig rätten att kommentera (kritisera?) din så kallade blyghet och försöker hitta sådana där du uppskattas för den du är!

Anmäl
2017-05-30 12:49 #13 av: Blanksteg

Tack så mycket för era svar! <3

Jag hade faktiskt inte tänkt förut på att mitt kroppsspråk kan spela in. För det kan det absolut göra! Jag kollar väldigt mycket ner i marken när jag går, bl.a. Jag tror det är en vana bara från när jag var blyg. Det har liksom blivit en bekväm kroppshållning. Så länge jag inte står i fokus i ett samtal (t.ex. när jag har samtalsterapi) så har jag inga problem med ögonkontakt.

Jag brukar undvika miljöer där man är sådär klämkäck och hurtig. Brukar inte gå på fester o.s.v. På min arbetsplats tycker jag inte det är en sådan stil. Där är många avslappnade. Men de tycker sannolikt att jag är "blyg". Det var inte längesen jag började där, och det tar ett tag för mig att bli helt bekväm bland ett nytt gäng människor (men jag kan ändå rätt snabbt känna mig tillräckligt bekväm för att börja prata med personer jag inte pratat med förut). Men nu har jag börjat känna mig mer avslappnad och kan prata mer, och hoppa in i diskussioner.

Det faller inte mig naturligt in heller att skämta. Ironi är väl det enda jag kan slänga ur mig ibland, men inte ofta. Eller jag kan nog ofta ha en lite skämtsam ton, men inte sådär som många andra har. Jag skrattar sällan högt, typ aldrig. Känns som att det skulle låta jättekonstigt, tillgjort.

Jag ska på en stor födelsedagsfest nästa vecka. Och jag är rätt så rädd för att jag ska känna mig helt obekväm där. En massa personer kommer säkert dansa, vilket jag absolut inte vill. Är fortfarande för obekväm i mig själv för det. Och det kommer drickas en massa alkohol, vilket jag heller aldrig gör. Jag kommer bara bli trött direkt och vilja gå därifrån. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.