Annons:
Etikettfamilj
Läst 4938 ggr
Novelia
7/21/17, 2:56 AM

Extremt överviktig - anhörig

Jag är orolig för min bror. Han har varit vältränad och spelat både hockey och fotboll halva livet. När han var runt 22 så tog det slut med hans stora kärlek och våra farföräldrar som vi stod väldigt nära gick bort. Där började han att gå upp i vikt utan ände. Han är nu så extremt överviktig att jag oroar mig varje dag. Han är 30 år nu. Hans ohälsa gör att han har blivit allergisk emot det mesta, och blir tvungen att jobba hemifrån nästan varenda dag. Han orkar ingenting. Han har svårt att andas och tillochmed när han sover andas han fort fort. Han har sår under magen nu som kliar konstant. Allt detta gör mig så fruktansvärt orolig. Jag är så rädd att han ska dö, eller bli sjukare. Han har problem med blodtrycket, ryggen, knäna osv. Finns det någonstans man kan vända sig för att få hjälp? Han har tidigare försökt att gå ner i vikt men inser kanske inte allvaret, för han äter pizza och dricker öl flera gånger i veckan. Jag har pratat försiktigt med honom någon gång, men det leder ingenstans. Mamma och pappa är på honom ibland, men då blir han bara arg så det verkar inte vara rätt väg att gå. Vi vill ju inte att han ska må dåligt över sig själv. vi älskar honom som han är men vill ha honom pigg, frisk och vid liv länge till! Vad kan jag göra? hur kan jag hjälpa honom? Fortsätter det såhär är jag rädd att han går bort, och kvar är vi och kommer för alltid att undra om vi hade kunnat gjort något mer för honom? Han betyder så mycket för mig, och att se honom kasta bort sin hälsa såhär får det att värka i hjärtat. Han är en stilig kille och skulle lätt kunna ha familj och tjej vid det här laget, men jag tror att hans hälsa gör att han inte bryr sig om någonting sådant nu.

I have no sympathy for people without empathy

Annons:
Tjeja
7/21/17, 4:07 AM
#1

Ååh känner igen din känsla och önskan och situationen så väl. Hade ett ex förut som var väldigt lik din brors berättelse. För hans del handlade det om att han fastnat i depression fast han inte förstod det själv. För honom kom en långsam vändning när han kom till insikt om sin depression och började få hjälp med den. Han är fortfarande rund och har "ölmage" idag men han har inte längre såndär sjukligt stor fetma längre utan har mer normal kondition idag. Låter för mig när du beskriver din bror som att han nog med fastnat i något depressionsliknande tillstånd. Man behöver ju inte sörja eller vara gråtfärdig för att vara deprimerad. Det handlar mer om att vara uppgiven och tappat lust/intresse för sig själv och sin omgivning. Hur som så kan det ju vara jättesvårt att nå fram till någon som "inte vill", vad det än handlar om och någon nyckellösning på hur man pratar med en "stängd" person har jag inte. Är det just om övervikten dina föräldrar är på honom och som han då förstås blir arg över? Eller har någon av er pratat med honom om hur han mår rent "själsligt" eller vad man ska säga utan att blanda in vikten och den fysiska hälsan i diskussionen samtidigt? Hur han känner för livet och tillvaron? Har han någon livslust och livsvilja eller har han gett upp om sitt liv och sin framtid?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Maria
7/21/17, 7:29 AM
#2

Skulle du våga att visa honom vad du skrivit här?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

parsley
7/21/17, 8:31 AM
#3

Vårdens lösning är väl någon form av gastric-by-pass operation, där man på kirurgisk väg gör att den person som opererats tvingas äta mindre. Metoden har fått en hel del kritik, bl a för bristande uppföljning och stöd efter operationen. Det finns risk för näringsbrister och det är inte ovanligt att man först går ner i vikt och sedan går upp. Det andra alternativet är dietestrådgivning  och någon form av tallriksmodell ev i kombination med kaloribegränsning där man helt enkelt ska svälta sig ner i vikt. Viktväktarna o dyl finns också som alternativ om man vill hålla på med kaloribegränsing och svälta sig ner i vikt.

Man kan vara sockerberoende utan att det tar sig uttryck i att man äter mängder med kakor och godis. Snabba kolhydrater triggar hjärnans belöningssystem och gör att man behöver äta mer och mer för att få samma effekt. LCHF-ingenjören My Westerdahl bloggar om sitt sockerberoende. Hon har gått ner i vikt, jag minns inte den exakta siffran, men jag tror att det är närmare 100 kilo, genom att äta LCHF och söka privat hjälp för sockerberoendet. Sten Sture Skaldeman är en annan person som gått ner i vikt genom att äta LCHF. Han har bl a skrivit boken  Ät dig ner i vikt, om sin viktminskning. Vill man fördjupa sig i LCHF så uppdaterar Kostdoktorn sin sida dagligen. Fördelen med LCHF är att man kan äta sig mätt på mat som smakar gott och inte triggar hjärnans belöningssystem och skapar sug. Nackdelen är att man kan må dåligt under en omställningsperiod i början och att man måste avstå vissa livsmedel. Bitten Jonsson har skrivit ett par böcker om sockerberoende, Sockerbomben 3.0, är den senaste.

[LadyK]
7/21/17, 9:08 AM
#4

Oavsett så måste han vilja ta tag i sina problem, säger som #2 vågar du visa vad du skrivit här? Tycker du kort sätter ord på din oro, är han medveten om hur oroliga ni är och kan det sätta ytterligare stress i hans mående?

Önskar jag hade något bra råd att ge men tyvärr är man ganska maktlös i detta han måste som sagt vilja själv.

Novelia
7/21/17, 3:58 PM
#5

#1 Dom pratar om att han behöver tänka på framtiden, röra på sig mer framförallt. Han vet också att hans hälsa är dålig, han har gått ner tidigare litegrann men det slutar alltid med att han går tillbaka till gamla vanor igen. Han har framtidsplaner om att bygga nytt hus på sin tomt, och andra intressen så jag hoppas att han ändå mår bra. Jag tror att hans övervikt är det han mår dåligt över.

I have no sympathy for people without empathy

Novelia
7/21/17, 4:02 PM
#6

#2 jag har funderat i flera år på att prata med honom om det. Tidigare har jag mer sagt att jag oroar mig och sen även gett honom kostscheman och sen gått spontana promenader med honom utan att påpeka någonting, bara tagit med honom ut. Till mig säger han inte ifrån men han följer inte heller schemat. Jag har funderat på att prata PÅ RIKTIGT, men jag är inte ute efter att såra honom och få honom att må dåligt över sig själv. Och jag vet inte hur jag ska undvika det. Som sagt, han får vara precis som han vill. Men jag vill ha kvar honom i livet! Och därför är hans hälsa det jag oroar mig över.

I have no sympathy for people without empathy

Annons:
Lona
7/22/17, 11:31 AM
#7

Jag är inne på lite samma spår som #1, hur mår han psykiskt? Oavsett metod, för att gå ner i vikt så måste man vara motiverad och det är man sällan om man mår kasst. Det blir lite av en ond cirkel, det där, vilket han kanske behöver kvaliciferad hjälp med. Att hitta motivationen, att må bättre i sig själv liksom. Annars lär det inte funka, åtminstone inte någon längre period. Jag avråder starkt från GBP, visst finns det många som blivit hjälpta men det är en relativt riskfylld operation i sig och även följderna kan bli mycket svårhanterliga. Jag vet faktiskt inte hur ni bäst ska hantera det här, jag har inte varit SÅ överviktig men rejält fet och väger fortfarande alldeles för mycket. Det beror visserligen till stor del på medicinska anledningar men jag tog (och tar) fruktansvärt illa vid mig av att prata om min vikt. Det får snarare motsatt effekt :-( . Det är egentligen konstigt att samhället inte har fler projekt med stöd och råd för överviktiga, för att inte tala om att vårdpersonal kan vara fruktansvärt oempatiska - det ÄR inte "bara att lägga om kosten och gå ner". Inser att jag inte kommit med några tips alls, mer än att ta reda på hur han mår psykiskt egentligen. Han kanske faktiskt behöver hjälp i den änden, för att orka ta tag i saken? BTW, #3, Viktväktare "svälter sig inte ner i vikt", men den diskussionen kan vi ta någon annanstans ;-) .


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Novelia
7/22/17, 11:51 PM
#8

#3 han har ätit enligt lchf för några år sedan och gått ner lite på det, men det är inte en hållbar lösning för honom :( jag tror dock på att kanske försöka få honom till en dietist som kan prata med honom. #4 du har helt rätt i att det måste ske helt på hans vilja :( jag önskar bara att det fanns något jag kan göra för att få honom att vilja och sedan ge stöd för att han ska lyckas. Jag är rädd att han blir sjuk innan han hittar viljan.. #7 jag tror inte heller att GBP är lösningen. Han måste förändra sitt levnadssätt och sin kost, operationen gör inte automatiskt det :( jag hade också helst sett att det fanns mer stöd att få, även för dom som inte orkar ta tag i det själva. Jag ska försöka prata med honom om hur han mår. När jag frågar så säger han att han mår bra, men det kanske inte är hela sanningen. Fast han verkar må bra, förutom övervikten. Det är svårt :( jag får hoppas på att han gör en helomvändning snart.

I have no sympathy for people without empathy

SuperLimm
7/24/17, 7:55 PM
#9

Du kanske kan fråga hur han mår, egentligen? På din beskrivning låter det inte som att han mår bra alls, psykiskt alltså. Är man i en depression skiter man oftast i alls. Sin hälsa likaså. Om han skulle kunna tänka sig att söka hjälp hos en psykolog eller kurator eller liknande så tror jag det skulle hjälpa honom massor. 

Ett annat alternativ är att försöka få honom att gå till en läkare som kan ta diverse prover på honom för att se hur hans kropp egentligen mår. Diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar brukar vara ett uppvaknande för många tyvärr.
Men i hans fall låter det mest som att det är kopplat till en depression. Att tjata om att han måste banta, komma med råd om olika dieter som måste följas  osv lär inte hjälpa i det fallet

Mvh Linn

Katti
7/25/17, 10:36 AM
#10

Som f d överviktig och gastric bypassopererad kan jag inte låta bli att protestera mot flera uttalanden här i tråden. Sanninen är att GBP har hjälpt oerhört många, inklusive mig, till ett helt nytt liv. Sen finns det självklart nackdelar med att skära i kroppen och i vissa fall (dock väldigt få procentuellt sett) går något snett. De allra flesta är dock oerhört mycket hjälpta av operationen. Inte kan ni tro att det skulle satsas så många miljoner på metoden som det här om folk inte mådde bättre och, krasst sett, slutade kosta samhälllet pengar och istället blir friskare, jobbar och betalar skatt? För det är ju faktiskt det det handlar om, sett med samhällets ögon! 

Tyvärr blir man som överviktig märkt. Man ses i mångas (många många fler än ni tror…) som lat, korkad (jodå!), utan karaktär och värdelös. Till sist blir det också vad man tycker om sig själv och i takt med att övervikten blir större känns det också svårare, för att inte säga omöjligt, att gå ner i vikt. Och där har man hamnat i en spiral där vikten går upp, upp, upp. Lyckas man för en tid ta tag i saken och gå ner, så kan man ge sig den på att kilona verkligen anfaller så fort man släpper på den totala kontrollen som viktminskning handlar om och plötsligt väger man, trots sina ansträngningar, mer än någonsin. 

Tro mig när jag säger att man bliv väldigt olika bemött som fet och som normalviktig. Det gäller både i helt vardagliga situationer som från okända i affären och när man t ex söker jobb.

Och jo, kosten gör automatiskt att man förändrar sin kost och sitt levnadssätt. Det måste man! På något sätt ändrar operationen även vilken mat man vill ha. Sött blir äckligt och äta mycket kan man inte alls.  I början går viktminskningen väldigt fort, vilket gör att man snabbt orkar göra saker igen och i de flesta fall växer självkänslan. Att saker händer så fort kan förstås också vara jobbigt, det är helt klart. Jag påstår absolut inte att GBP är ett förstaval eller lämpligt för alla överviktiga. Men när det har gått så långt som för din bror tror jag absolut på metoden! Det finns hur många grupper och forum som helst, så vill man veta mer, från de som faktiskt är opererade, är det en bra idé att läsa på och fråga!

Kanske ska du börja med att läsa på själv och ta upp detta med din bror som ett seriöst alternativ? Jag tror att det skulle kunna bli jättebra, för då kan han se en lösning på ett problem som han annars inte orkar ta tag i!

Hur som helst så önskar jag både dig och honom stort lycka till!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Sagolikt
7/25/17, 5:57 PM
#11

Jag tror att du snarare behöver arbeta med din oro. Du kan inte ändra din bror.

Novelia
7/26/17, 8:55 AM
#12

#10 Jag är glad att operationen har hjälpt dig, och även folk i min omgivning. Valet av operation är helt upp till min bror. Jag är medveten om gbp fördelar men också dess nackdelar och jag ser operationen som den absolut sista utvägen. Det är ett ingrepp och med risker. Så i min värld är det en allra sista utväg när ingenting annat fungerar. Min bror är inte där ännu. #11 jag vet. Men jag kan ändå hoppas på råd från människor i liknande situation, för jag hoppas fortfarande att han kommer att ta tag i sin hälsa. Och finns det då någonting jag kan göra för att hjälpa honom så vill jag det. Annars känns det som att vi alla ser på när han kastar bort sitt liv och marscherar rakt emot en hjärtattack, eller diabetes tex. Jag vill inte förlora min brorsa pga någonting som han hade kunnat hindra genom att röra sig mer och äta bättre….

I have no sympathy for people without empathy

[LadyK]
7/26/17, 9:46 AM
#13

Tror det bästa är att sätta ord på din oro till honom. Hur som helst så är det hans beslut men att göra honom medveten om din oro och din rädsla att förlora honom kan vara det som triggar igång tankarna hos honom. Har själv gjort en viktresa på nära 40 kilo utan operation och det som varit viktigt för mig är stöd och förståelse från andra. Jag har haft min man vid min sida och gudarna ska veta att han fått höra både det ena och det andra på vägen. Samtidigt har han stöttat följt med till gymmet fixat hemma när jag prioriterat att ut och gå eller springa. Det är där du kan hjälpa genom att vara den som stöttar, följer med, bokar upp tider för träning, testar ny mat osv.

Annons:
Novelia
7/26/17, 11:42 PM
#14

#13 tack för dina tips! Och wow, vilket jobb du har utfört!

I have no sympathy for people without empathy

Novelia
7/26/17, 11:42 PM
#15

#13 tack för dina tips! Och wow, vilket jobb du har utfört!

I have no sympathy for people without empathy

Trollhund
7/29/17, 6:21 PM
#16

Som tjock med en orolig familj så skulle jag säga att det är helt fel väg att gå att kommentera vikten. Fokus behöver vara fysiskt mående. Som andra säger låter det som att han mår dåligt. Att inte bry sig om sin hälsa kan ha mycket att göra med dåligt mående eller depression.

Hannah86
10/13/18, 2:31 PM
#17

Detta är en gammal tråd, men kände att jag ändå ville skriva. Är i liknande sits med en nära anhörig som är mycket överviktig. Går inte en dag utan att jag tänker på detta och oroar mig. Han är självklart medveten om problemet, men verkar sakna motivation att förändra något. Han tycker bara att det inte är "rätt läge" just nu. Det har han tyckt i många många år nu. Det är som att ingen vågar prata med honom, eftersom han blir så stött och arg. Och vad ska man säga som han inte redan vet? Så svårt… 
/https://mellan-raderna.com/

Honestyisdead
10/13/18, 2:59 PM
#18

#17 Klart han blir stött när folk påpekar något han redan mår dåligt över.

Milkshake
10/13/18, 5:47 PM
#19

Förstår inte varför "oroliga" anhöriga behöver påpeka vikten öht. Överviktiga personer är inte dumma, de vet att de är överviktiga. Att folk de borde kunna känna sig trygga omkring  jämt kommenterar det de hatar mest med sig själva hjälper absolut inte utan lär göra det värre.

Maria
10/13/18, 5:57 PM
#20

#19 Fast är man anhörig och älskar den här personen så har man väl all rätt att få vara orolig och har man ett bra förhållande så kan man förhoppningsvis prata med varandra utan att någon blir stött. Alla har ju rätt till sina egna känslor.

Det är svårt sådant här. Det är ju inte bara den "överviktige" som mår dåligt.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
Loris M
10/13/18, 6:00 PM
#21

Att påpeka för människor som är överviktiga att de är överviktiga är sällan lyckat. Det vet de ju redan. På Bokcirkeln diskuterar vi just nu Hunger av Roxane Gay och jag skulle rekommendera både TS och dig #17 att läsa den boken för att försöka förstå hur en överviktig person upplever just välmenande kommentarer från släkten, hur samhället ser på dem och hur det påverkar deras mående.

Författaren är kraftigt överviktig och hela boken är en berättelse om hennas kropp och alla situationer där hon påminns om att hon är överviktig.  Vår besatthet av våra (och andras) kroppar är så sjuk egentligen.

Novelia
4/26/19, 10:27 AM
#22

#21 men står det någonting om hur man som anhörig kan få personen att prioritera sitt liv framför ohälsosam livsstil? För det känns som att en del överviktiga inte förstår allvaret. Om min bror dör pga att han inte tar tag i sitt liv, får JAG leva med detta resten av mitt liv. Det handlar inte om att acceptera personen eller inte. Det handlar om liv eller DÖD! Jag älskar honom som han är men jag vill inte att han ska dö.

I have no sympathy for people without empathy

Novelia
4/26/19, 10:39 AM
#23

Hade det inte varit extremt farligt att vara på den vikt han ligger på idag, hade jag inte känt denna oro. Jag är inte ”besatt”av hans UTSEENDE, jag är rädd att förlora honom. Ska jag vara ärlig gör det mig jävlgt förbannad att man som extremt överviktig är så fruktansvärt nonchalant att man låter släkt, familj och vänner känna den oro och ångest jag somnar med varenda kväll. Nu syftar inte jag på 30-40kg övervikt utan på den övervikt som är livshotande. Man må tro att man är ensam och är den enda som mår dåligt av sin övervikt, men då glömmer man bort att man är älskad. Och är man villig att äta och sitta sig till döds kan man ägna ett par år att ta tag i sin situation, söka hjälp, ta reda på och bearbeta varför man har hamnat i den sits man är i. Ens kropp och liv är det största ansvar man har. Varsågod att hoppa på mig för detta, men det är på tiden att man som anhörig får lägga fram sin version av det hela.

I have no sympathy for people without empathy

Honestyisdead
4/26/19, 3:14 PM
#24

#23 Säger du så om personer som tar självmord också?

Milkshake
4/26/19, 4:26 PM
#25

#23 Din signatur är ju lite ironisk när ditt inlägg saknar all form av empati. 

Din brors vikt är inte problemet, det är ett symptom. En människa som mår bra äter sig inte till döds. Förstår att man som anhörig är orolig, men se till att du är orolig för det riktiga problemet.

Honestyisdead
4/26/19, 4:40 PM
#26

#25 Precis.

_Fisken
4/27/19, 9:01 AM
#27

Han borde börja med kurator. Hans viktökning är sekundär och bottnar i de trauman han varit med om. Hjälpen då var maten och nu har den drogen tagit överhand.

Annons:
Sarafiaklara
4/29/19, 9:01 AM
#28

Jag tror inte det hjälper att påpeka eller säga nåt. Som det skrivits tidigare så vet i princip alla som är överviktiga att det inte är bra för hälsan. Om en person jag kände kontinuerligt påpekade för mig att jag behövde göra nåt med min vikt skulle jag helt ärligt dra mig för att träffa den personen. Jag tänker att det bästa är att visa att man finns där och inte är dömande. Om din bror känner att han inte blir dömd och att du inte kommer att tjata ökar nog chansen att han vill prata med dig om träning eller kost. I många fall med nära och kära är det bästa att bara visa att man finns där, att man vill lyssna och ibland ge råd (främst när det efterfrågas), utan att döma.

Pingpongboll
4/29/19, 9:45 AM
#29

#23 Vill bara säga att jag känner med dig. Vet själv hur det känns att vara rädd att förlora någon som missbrukar. Är någon väldigt överviktig och bara fortsätter och tröstäter så är det en form av "självmedicinering". Mat finns överallt och det är det som gör det extra svårt. Att försöka påverka någon med missbruksproblem är inte lätt. Ibland är det bäst att backa och låta personen själv ta ansvaret för sitt liv.

If you bring forth what is within you, what you bring forth will save you. If you do not bring forth what is within you, what you do not bring forth will destroy you.
-Gospel of Thomas

Pingpongboll
4/29/19, 9:52 AM
#30

#28 Bra råd tycker jag. Tänker att om man kan släppa kampen om vikten och istället försöka gå in för det positiva.

If you bring forth what is within you, what you bring forth will save you. If you do not bring forth what is within you, what you do not bring forth will destroy you.
-Gospel of Thomas

Draken
4/30/19, 9:28 PM
#31

#23  Du kan inte hjälpa honom om han inte vill bli hjälpt, och jag tror inte detta handlar om just övervikten. Den är väl inte heller bra, men jag tror inte det är huvudproblemet.

Du skriver i #0 att detta började i samband med att det tog slut mellan honom och flickvännen, samtidigt som farföräldrarna gick bort ? Det är DÄR ni måste hitta roten till hans psykiska mående. Han kanske inte har lyckats bearbeta allt som skedde, försök få honom att prata med en kurator eller psykolog, tror han kan behöva det.

JIag kanske skall påpeka att det jag skriver inte är gissningar eller hämtad från ingenstans. Jag själv har haft (och har i viss mån fortfarande) samma "problem" som din bror har. jag var nästan 50 kg övervikt och hade ett BMI på nästan 40. 

Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt, och så länge jag inte kom till rätta med min psykiska ohälsa, så kom jag heller inte till rätta med övervikten.

Jag hade jättemycket stöd och hjälp från min man och mina barn, men de puschade mig aldrig, de talade aldrig om för mig med ett enda ord eller antydning att jag var överviktig. Som någon skrev här ovan, jag visste mycket väl om att jag var överviktig, de behövde inte tala om det för mig.

Jag började hos kurator och med KBT, för 4 år sedan, och det jhjälpte mig jättemycket.  Jag är fortfarande överviktig men det går åt rätt håll, och jag mår numera bra psykiskt.

Därför tror jag att det är den vägen ni kanske skall försöka gå med din bror.

Mvh./ Draken

VENI VIDI VICI

Upp till toppen
Annons: