Jag känner verkligen med dig!❤️Det är inte lätt att bli sviken, som du blivit! Men det har hänt de flesta människor och tro det eller ej, men man kommer över det.

Sök hjälp! Framförallt för dina självmordstankar!

Om han är enda anledningen till att du vill leva har du ett stort problem och behöver bygga upp ditt liv kring andra motivationer. Du behöver få hjälp med att bygga upp din självkänsla och självförtroende. 

Han som lekt med dina känslor är inte värd dig! Kärlek bygger på respekt och omtanke för/om sin partner. Det har han inte visat dig.

Håller tummarna för att det reder upp sig!

Dit du kan ringa!

https://www.1177.se/Skane/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

http://www.jourhavande-medmanniska.se/?page_id=890

https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Att hota med att ta livet av sig är en av de värsta saker man kan göra. Det får folk att skygga undan.

Du behöver stöd så kontakta psykiatrin och berätta hur du mår och be om en samtalskontakt.

Det är verkligen inte bra att hänga hela sitt liv på en människa. Dessutom en människa som älskar någon annan.

Och det har precis hänt. Självklart mår man dåligt då. Det är tyvärr något man måste gå igenom. Det kan ta några veckor och ibland år att komma förbi. Men gå igenom det måste man tyvärr.

Hur länge var ni tillsammans? Hur gamla är ni?

Här är goda råd:

http://relationer.ifokus.se/discussions/5964a552ce12c473100007b4-att-ga-vidare#11

#1 Det känns självklart fruktansvärt att ha blivit sviken. Jag kommer må dåligt över detta under en lång tid framöver. Anledningen till det gör att det svider lite extra hårt. Varje gång jag fått känslor för någon under det senaste året så har personen valt bort mig för sitt ex. Har riktigt mycket otur gällande detta. Jag går kontinuerligt till psykolog så jag ska ta upp detta vid nästa möte. Jag behöver hjälp att bli mer stabil. Relationer och dejting är många gånger orättvist och smärtsamt. Jag vet att du har rätt. Att en person som gör detta inte förtjänar mig. Men det är svårt att tänka så när man älskar någon. Tack för råden och länkarna.

#2 Jag är medveten om att man inte borde hota med det egentligen men det kom som en naturlig reflex. Det var också för att det är så jag verkligen känner när någonting sånt här händer. Att det är enda utvägen från smärtan. Jag måste lära mig att bli mer stabil i mig själv och klara mig utan en annan människa. Även fast det känns omöjligt just nu att vara utan honom så har jag inget val. Vi har inte varit tillsammans särskilt länge utan i lite mer än en månad men vi har träffats varje dag utan undantag, så det har varit intensivt. Även om relationen inte varit lång så var det tillräckligt för att jag skulle få riktigt starka känslor för honom. Vi är exakt lika gamla. Vi är båda 19 år och födda 1997 så vi både fyller 20 under hösten.

#3 Tack för tipset

#4 jag tror det är viktigt att du bygger upp dig själv innan du år in i en relation. Psykodymamiska terapeuter/psykologer, brukar ha som en stark rekommendation att inte inleda relationer under tiden man går i terapi. Det håller håller jag med om för det stör arbetet med sig själv.

Du kanske är lite naiv och impulsiv hoppar in i en relation innan du tänkt till.

Precis som du har jag blivit sviken som ung och illa behandlad. Det blev startskottet för mig att gå i terapi. För jag bestämde mig att jag aldrig mer ville tillåta någon att behandla mig illa och att det tog så långtid innan jag gick.

Håller med de övriga om att du behöver en samtalshjälp i det akuta skedet samtidigt verkar du ha bra koll på att det var något du sa i stundens hetta, been there done that, och att det kanske var mer något som bara sades än vad du verkligen känner. För om det är så du känner då behöver du verkligen söka hjälp. 

Annars finns det inte mycket man kan göra mer än att sysselsätta sig med saker man gillar och låta tiden gå. Blir som den där slagdängan "jag saknar dig mindre och mindre…" För varje dag som går så kommer det också att kännas lättare. Passa på att arbeta med din självkänsla och gör saker för dig under tiden.

#5 Att vilja ta sitt liv efter ett så kort förhållande är verkligen illa.

Mitt råd är att inte träffa killar alls fören du jobbat med dig själv och blivit självständig. Hur skulle du annars klara om ett förhållande på ett år tog slut? Eller ett som varat 5 år?

#7 Min psykolog har inte sagt rakt ut att jag inte borde träffa några killar men har antydit att det är bäst ifall jag stabiliserar mig själv innan jag skaffar ett förhållande. Och min psykolog har gett mig många bra råd att vara försiktig, ta det långsamt för att förhindra att bli sårad och sviken. Tyvärr blir vi alla sårade och svikna ibland av människor vi trodde aldrig skulle göra så mot oss. Jag är lite naiv och blåögd skulle jag väl säga. När jag har berättat vissa saker en kille sagt för mina vänner så har dem förstått direkt vad hans intentioner är men jag har mer varit godtrogen och velat tro det bästa om folk. Men nu är det slut med det. Jag vill inte bli trampad på, lurad och behandlad så här något mer. Jag har självrespekt och det ska inte någon kille få ta ifrån mig.

#8 Gällande det med att ta mitt liv så fanns det inget allvar i det utan det är någonting jag sade i stundens hetta. Jag kände så tillfälligt men det berodde på ilskan och sorgen över att ha blivit sviken. Jag har inga självmordstankar egentligen. Jag är dock inne i en depression och har varit under en lång tid. Jag har inte självmordstankar men jag mår psykiskt dåligt. Jag har problem med panikångest och det är när jag får ångestattacker som jag får tillfälliga självmordstankar. Jag går i terapi och får hjälp för allt detta men ser tyvärr inte så stora förbättringar. Jag tror att det är en lång process att bli fri från sin depression. Det är ju som man brukar säga att en depression är ingen förkylning.

#9 Jag tror inte förhållandets längd spelar så stor roll för hur man hanterar det. Jag tror det beror på en mängd orsaker. Det kan vara anledningen till att relationen tar slut. Hur jag hanterar det beror också självklart på hur starka känslor jag har för personen. Mitt första förhållande varade i ungefär 1 år och 3 månader, och jag hanterade uppbrottet ganska så bra. Jag kände mig inte alls lika ledsen då som jag gör nu med den här killen. Anledningen är nog att jag är nykär i denna killen och relationen slits bort när den har varit underbar tills denna händelse. I en längre relation så är det nykära borta och vardagen är där, och då tycker jag på något sätt att det är lättare att gå vidare. Sedan vill jag förtydliga att jag inte vill ta livet av mig på grund av honom utan det är någonting jag sade i en panikattack. Det var bara i stundens hetta. Sedan tror jag att hota med det är en naturlig reflex för mig. Jag har i grunden en rädsla för att bli övergiven och sviken, eftersom detta är någonting jag blivit som barn. Hade en väldigt tuff uppväxt så när det kändes som jag väl fått en trygghet och en stabil punkt så tas det ifrån mig. Det känns inte annat än hemskt.

Jobba bort den reflexen.

#12 det spelar ingen roll att set är en reflex, det är en hemsk sak att hota någon med och det får man bara inte göra. Jag vet mycket väl hur de där självmordskänslorna känns ("om x försvinner så måste jag dö, klrar mig inte ensam!") för jag upplever dem också, men det skulle aldrig falla mig in att hota någon med självmord. Jag klandrar dig inte för att du gjort det, vet som sagt exakt hur det känns, bara påpekar att det är ett beteende du verkligen måste jobba bort, precis som #13 säger.