När en vänskap blir osund?
Har på senare tid kommit underfund med att jag börjat känna mig obekväm i en vänskap med en person jag lärt känna sen några månader tillbaka. Mådde inget vidare då vi träffades genom ett gemensamt program. I takt med att jag börjat hitta mig själv och mår bättre så har det blivit mer tydligt. Känt mig kvävd med krav på att jag måste höra av mig. Har jag inte gjort det så får jag skit för det. För mig är vänskap tidlös och kravlös. Jag behöver mkt egentid. Känt att jag börjat dras ned mer i negativitet än upplyftande. Det är fel på allt och alla. Ser inte sitt eget utan projicerar. Känner att jag inte orkar mer, luften gick ur efter en projicering jag fick ta emot för några dagar sen. Inte orkat höra av mig sen dess. Känns som det endast skulle elda på mer. Ser man inte hur man själv agerar och hela tiden skyller på andra är det svårt att nå fram. Eller är jag endast egoistisk som backar undan? Fått höra det med nämligen. Kluven.
Jag tycker du gör helt rätt.
Ni har ju dessutom bara känt varandra i ett par månader och det är väl under den tiden man inser om det är varaktigt eller inget att satsa på.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
![[Tismon]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är inte alls egoistiskt. Det är orimligt att finnas för någon 24/7 och om de inte förstår det så är det deras egna problem. Låter ganska manipulativt att guilt trippa någon som mår dåligt vare sig det är medvetet eller ej. Du har inget ansvar att höra av dig, personen sumpade det och får finna sig i det helt enkelt!
Tack! Finns fina sidor med men när det väger över mer mot att det inte känns bra så är det nog mer sunt att backa. Inte hört nåt efter den incidenten heller och blev väl rätt ställd då det skedde att jag inte kom för mig med att säga något heller där och då. Och jag orkar inte heller faktiskt. Kan tänka mig att motpart tycker jag sviker som inte hör av mig och frågar hur det är. Men det får vara så då.