Otrohet

Hon var (är?) otrogen igen, del 2

2017-08-18 09:45 #0 av: Ensombryrsig

Så var det dags. Min tråd denna gången nådde 300 inlägg. Det är inte utan att jag känner en djup respekt och tacksamhet. Det är ju faktiskt, förutom mina egna vemodiga inlägg, era svar och tankar kring min och fruns situation.

Här är den förra tråden:

http://relationer.ifokus.se/discussions/5919c11c8e0e74232a000245-hon-var-ar-otrogen-igen?discussions-1

Jag funderade igår kväll på om jag inte ändå skulle släppa tråden. Oavsett mina känslor så är det ju ofta faktiskt en ganska långtråkig diskussion. Jag frågar, ni svarar, jag frågar samma sak igen och ni svarar, jag frågar samma sak en tredje gång och ni svarar tålmodigt.  Ingen får missta sig; trots mitt eviga, själsdödande och fega velande, är jag medveten. Jag vet att det är frustrerande och ofta förbluffande att jag låter vår situation bli som den är just nu. Det är frustrerande för mig med, tro mig.  Hur som helst, så kom jag fram till att jag inte kände mig riktigt klar med tråden. Denna tråden och NI, är av olika anledningar den enda ventilen jag har just nu. Alla andra, är gemensamma vänner eller föräldrar. Jag vill förvisso prata med dem men vill inte riskera att de dömer min fru för vad hon gjort, oavsett om de hade dolt det eller inte. Ni som inte känner oss, kan komma med mycket med öppna och opartiska synpunkter och det uppskattar jag enormt.

Så med det sagt;

Ja, det kommer stundtals att bli långa inlägg.

Det kommer förmodligen dröja ett tag till innan jag får huvudet ur rö*** och gör någonting åt vår situation.

Ja, det kommer nog också att bli tjatigt och frustrerande att läsa.

Till alla som orkar; Tack!

Till er som inte orkar; Tack för att ni har läst ända hit. Jag förstår om ni slutar läsa nu. Det är helt ok.

Anmäl
2017-08-18 10:36 #1 av: Hera

Nej ve och fasa om någon, vem som helst, hade dömt din fru för de handlingar hon gjort. Bättre att låta henne vara så hon slipper konsekvenser. Nu vet hon ju att det är helt ok att göra som hon gjort.  Det får henne säkert att låta bli det framöver *ironi*

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-08-18 10:49 #2 av: Loris M

Jag har följt din gamla tråd och läst alla inlägg. Det finns så mycket av dig själv i den tråden, dina tankar, känslor, farhågor och din sorg. Har du funderat på att låta din fru läsa den tråden? Du har uppenbarligen svårt att göra något åt din situation och du har svårt för att berätta för henne hur du känner. 

Jag tänker att du skulle kunna göra det enkelt för dig och bara mejla till henne, länka till tråden och be henne läsa. Då skulle hon förstå hur du känner, hur djupt du älskar henne trots allt hon gjort men också hur fruktansvärt djupt hon sårat dig. Skulle det kunna fungera för dig? 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 10:50 #3 av: Monalouisa

Ja guuud sa hemskt synd det är om stackars lilla frun om någon skulle döma henne. Hon har ju inte gjort något fel alls genom alla åren. En riktig toppenmänniska är hon. Hon förtjänar absoluuut inte att någon är kritisk mot henne. *ironi*

Anmäl
2017-08-18 10:57 #4 av: Loris M

#1 #3 

Jag tror inte att TS blir hjälpt av ironiska kommentarer eller efterfrågar dem. Han är väldigt medveten om att han inte hanterar situationen på det bästa sättet så då kanske vi kan inrikta oss på att bidra med något mer än ironi? 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 11:09 #5 av: Hera

Det kvittar faktiskt vad vi skriver. Det framgår hur klart som helst. Ta har fått massor av råd och stöd.

Det är fullt normalt att faktiskt reagera när han till denna grad försvarar henne. Det är allt annat än hälsosamt.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-08-18 11:14 #6 av: Loris M

#5 Jag förstår det och tycker som du. Men han är som sagt medveten om att han inte hanterar det bra. Han skriver "Ja, det kommer nog också att bli tjatigt och frustrerande att läsa. " så det är inte så att han  saknar insikt utan snarare förmåga och kraft att göra något åt saken. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 11:24 #7 av: 1vonne

Ja med tanke på allt jag läst i ts tidigare trådar är det ofattbart att han skriver här i #0 "Jag vill förvisso prata med dem men vill inte riskera att de dömer min fru för vad hon gjort, oavsett om de hade dolt det eller inte."

Man får nästan uppfattningen av att han njuter av att bli trampad på. För att han borde lämna vet han redan om men han gör det inte. Det känns som att vi inte kan ge så mycket mer råd. Lämna eller acceptera läget som det är.


Anmäl
2017-08-18 11:35 #8 av: Hera

#6 Och det har han helt rätt i. Det ÄR frustrerande att läsa hur en vuxen man låter sig användas som en dörrmatta. Speciellt när det finns barn med i bilden.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-08-18 11:42 #9 av: elinnile0

Vet inte vad ts hoppas få för råd i ytterligare en tråd i samma ämne. Mycket bra har skrivits i den andra tråden så ska allting upprepas nu? Håller för övrigt med #7.

Du har 2 val. Lämna eller acceptera läget.

Anmäl
2017-08-18 13:59 #10 av: Ang101

Tänk på era barn. Dem påverkas dem med. Lycka till!

Anmäl
2017-08-18 14:25 #11 av: Sarah

Jag förstår att du inte vill att din fru ska dömas av era vänner och er familj. Det är inte deras fajt och för era barns skull är det i mina ögon en väldigt hälsosam inställning. Som jag sagt tidigare visar din ovilja till hämnd en väldigt fin och stark sida hos dig. Att inte vilja hämnas är ett fantastiskt karaktärsdrag, tyvärr är andra sidan av det myntet att du inte ställer henne till svars. Din styrka är även ditt sätt att gräva din egen grop djupare. För en dag när du känner dig redo att ta tag i allt riskerar du att det gått så lång tid att det inte längre känns rimligt. Då kommer du leva ett liv i bitterhet tillsammans med henne. Tillsammans men ändå väldigt långt isär.

Anmäl
2017-08-18 14:36 #12 av: Sarah

Jag tror också att du ts, kommer att känna dig stolt över att du inte sänkt dig till en låg nivå i ditt eget beteende, den dag du förhoppningsvis begär skilsmässa. Då kan du lämna rak i ryggen trots velandet som bara är ditt eget lidande.

Anmäl
2017-08-18 15:27 #13 av: Ensombryrsig

#1 och #3:    Point taken! Ber om ursäkt!

Självklart dömer man henne för hennes beteende. Och kritisk måste man vara. Såklart. Vad jag menade går lite djupare. Jag ska förtydliga.

Första rundan hon gjorde bort sig, berättade jag för mig far. Han är min stora stöttepelare och har alltid varit. Han reagerade såklart som en förälder till ett sårat "barn" bör och blev arg, ledsen och besviken. Men han lyckades behålla sin diplomatiska sida och hjälpte mig konstruktivt istället. Han har efter det aldrig gett sken av att han dömer min fru.

Men om jag berättar för honom  om denna rundan och allt skit som hon gjort värre nu än 2009, tror jag inte att han kommer kunna hålla tillbaka.  Skulle jag och min fru, med hjälp, lyckas lappa ihop detta och hon sluta med exet osv, kommer det inte att bli så roligt i framtiden när vi träffar farsan. Det kommer liksom lägga ribban för allt. Och det är DET jag inte vill ska hända.

Sen att jag inte kan låta detta gå vidare utan kosekvenser, det vet jag med. Och det är där mitt problem ligger. Jag tystar, fegar, sväljer skit, mår dåligt, tycker synd om mig själv, tvivlar - ja allt utom att ta tag i det jag måste. Och under tiden är jag som Hera skriver; en jävla dörrmatta.

#11 du har helt rätt. väntar jag länge till, kommer det ha gått så lång tid att det är orimligt. Har ringt och bokat tid för hjälp idag. Kommer gå ensam denna gången för att jag har tydligen en hel uppsjö av skit med mig själv att lösa innan jag kan tackla min fru. Borde ha lärt mig detta från första rundan, kan jag tycka. Men icke...

Anmäl
2017-08-18 16:07 #14 av: Galenidjur

#13 jag tycker du har en väldigt bra poäng i det du skriver att IFALL det löser sig mellan er så vill du inte att alla runtomkring fortfarande ska tycka illa om din fru pga vad hon gjort. Det är ju en realistisk risk liksom, så där tänker du helt rätt.

Det är som vad som hände med mig och två kompisar. Vi kan kalla dem Pelle och Lisa. Pelle sårade mig mycket djupt och då vände jag mig till Lisa för stöd. Hon blev väldigt arg på honom och  tyckte att vi skulle bryta all kontakt, vilket jag också tyckte vid tillfället. Sen löste det sig dock för mig och Pelle och nu är vi kompisar igen, allt är förlåtet. DOCK måste jag nu "ljuga" för Lisa om att jag och han fortfarande har kontakt eftersom hon fortfarande dömer honom väldigt hårt för vad han gjorde och inte själv kan förlåta honom å mina vägnar. Hon skulle aldrig acceptera att jag och Pelle är kompisar , och även om det ju är mitt eget val så blir det väldigt obekväm stämning att föra honom på tal. Hade jag däremot inte berättat för Lisa om mitt bråk med Pelle då hade jag inte varit i den här obekväma situationen nu. 

Så jag förstår precis vad du menar TS. Även om jag inte på något sätt  kan förstå hur du kan ha en vilja att lappa ihop det med din fru efter all skit. Men det är en annan sak, och det är inget jag dömer dig för heller, även om jag personligen  inte förstår det :) 

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-08-18 16:10 #15 av: Hera

#13 ordet"jävla" skrev jag aldrig.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-08-18 16:27 #16 av: Ensombryrsig

#15 Absolut inte. Det gjorde jag. Och det kom från hjärtat.

Jag tycker ju att du har rätt när du skriver att jag låter mig behandlas som en dörrmatta. Jag hatar den jag har blivit i allt detta och att jag inte "bara" kan agera och ta mig ur det. Så när jag skrev "jävla" var det min egen bild av det som uttrycktes, inte din Skämtar

Anmäl
2017-08-18 16:38 #17 av: Hera

#16 Ok. Jag hoppas du kommer till en vändpunkt och det fortare än fort.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-08-18 16:39 #18 av: Ensombryrsig

#14  Tack!  Jag anser nog att även om hon har gjort som hon har, så är det min skyldighet att försöka. Sen älskar jag henne trots allt. Det har ju varit hon i 20 år. Det är halva mitt liv, med barn, villa, bil, husdjur, banklån och allt annat som "hör till".

Hade det varit ett one night stand på fyllan, hade det varit svårt nog. Även om det var med honom och även med förra rundan i bagaget. Men det är så j***a mycket mer. Känslorna, ömheten, planerna på att träffas, hennes anteckningar, faktumet att hon inte bara säger sanningen. Detta tillsammans med all cyber-sex de har haft, gör det helt omöjligt för mig. Jag kan inte komma ifrån det, hur jag än försöker. Jag tvivlar hela tiden på att det jag tror när jag läser allt och tänker på det, är sanningen. Tvivlar på min magkänsla och försöker omedvetet att tvinga den att känna annat.

Blundar jag hårt nog, lyckas jag för stunden att förtränga det faktum att en orkan är på väg att slå till. För det är det som kommer hända. När jag tar ork och mod till mig, kommer det att riva upp hela vår värld. Och alla i närheten kommer ju ofrivilligt att dras med och påverkas. Och jag vill inte och orkar inte. Det är just nu mörkt nog som det är. Så jag skjuter upp det oundvikliga och sen klagar jag av mig här hos er. Sorgligt, tragiskt, korkat, omoget? Helt säkert men det är där jag är just nu.

Anmäl
2017-08-18 16:39 #19 av: Ensombryrsig

#17 Jag med. Verkligen.

Anmäl
2017-08-20 22:43 #20 av: Sarah

Ja situationen är tragisk och sorglig, men omogen och korkad kan jag inte hålla med om att du är. Ännu mer sorgligt är det ju att ni båda verkar vilja ha kvar relationen, men ingen av er gör det som behövs för att det ska vara en bra och fungerande relation.

Anmäl
2017-08-30 19:11 #21 av: Ensombryrsig

Hallå allihopa!
Hoppas allt är bra med er!

Jag har en fråga och som vanligt vänder jag mig till er.
Det är inte ett rop på råd eller hjälp. Jag skulle bara vilja veta hur ni tänker.

Om man gör så som min fru har gjort, bör man inte då jobba på att bevisa att man numera inte har kontakt med sin älskare och är trogen? Bör man inte självmant visa allt, berätta, prata om vad som hänt och kanske till och med förklara varför?
Om ja eller nej; varför/varför inte?

Jag vet att de flesta har svarat på att min inte kommer göra det. Men borde hon inte göra det? Är inte det ”normalt” beteende för en som varit otrogen och verkligen ångrar sig?
Eller är jag ute och cyklar?

Anmäl
2017-08-30 21:32 #22 av: Devya

Det är väl mera normalt att försöka ignorera det som har hänt istället för att prata om det. Det beror säkert på att hon skäms för att ha blivit tagen på bar gärning.

En som frivilligt erkänner otrohet har väl kanske mer benägenhet att prata ut. Din fru skulle högst antagligen aldrig erkänna hennes snedsteg om hon hade fått bestämma så förvänta dig inte att hon självmant pratar om saken med dig.

Du beter dig dock inte som förväntat. Bedragna partners brukar oftast kräva svar från den otrogna partnern. De brukar vilja prata ut.

En annan sak är att de som blivit påkomna vill inte bevisa att de är numera trogna eftersom e inte vill vara trogna, de söker efter lösningar som gör att de kan fortsätta att vara otrogna med den de längtar efter och begär.

Kom ihåg att din fru var "tvungen" att sluta ha kontakt med den där mannen för att du kom på henne! Hon slutade inte gör att hon själv faktiskt ville. Du satt stop för det hon åtrådde och begärde.

Anmäl
2017-08-31 08:52 #23 av: Angelfish

Är inte det ”normalt” beteende för en som varit otrogen och verkligen ångrar sig?

Jag tror det här är kruxet. Ångrar hon sig verkligen att hon varit otrogen eller är hon bara ledsen att du upptäckt hennes otrohet?

Anmäl
2017-08-31 09:03 #24 av: Maria

#21 Jag håller med dig och hade säkerligen frågat mig själv samma sak om jag varit i din situation.

Jag förstår bara inte hur du (ni) orkar leva i denna tystnad eller snarare förnekelse.

Har ni fortfarande inte pratat igenom allt som hänt?

Jag tror det är viktigt att saken så att säga får komma till ett klimax. Det är viktigt för er kommande framtid, om det nu finns någon sådan? Kan du tänka dig att bara dra ett streck över alltihop och bara leva vidare? Det verkar som om hon bara vill rycka på axlarna och låtsas att det inte hänt.

Ni kommer aldrig att få ett förhållande där du kan känna tillit och trygghet om ni inte ordentligt går igenom allt. Du kommer alltid att leva med en osäkerhet och tvivel när det gäller din fru. Är detta ännu en "mellanperiod" inför nästa stora svek?

Jag tror fortfarande att den "stora smällen" måste komma så att ni kan reda ut allt. Om inte så behöver du sätta ner foten och visa att du har ett människovärde. Du kan inte bara ta emot allt och gå vidare som om inget hänt.

Så som det är idag så har ni ju inget genuint förhållande utan lever i en förljugenhet om jag fattar saken rätt.

/Maria

 

Anmäl
2017-08-31 11:43 #25 av: Ensombryrsig

Tack alla för era svar och tankar!

Vill bara understryka att frågan var allmänt ställd. Jag är självklart fortfarande lika velig som innan men detta är en tanke som slagit mig när jag suttit och försökt sätta mig in i min frus situation.

#22 Det är ju lite det jag känner också. Nu ligger inte otrohet för mig och jag har inte varit otrogen. Men jag föreställer mig att om jag hade varit det och verkligen ångrade mig, så hade jag gjort allt och mer därtill, för att visa att jag inte var det längre och att jag verkligen ångade det jag gjort. Självklart hade det varit jobbigt att behöva få bekräftat att jag hade gjort fel och sårat, men efter ett sånt svek är det ju något jag hade fått leva med. Jag hade ju vetat att om jag inte gjorde något alls, hade misstankarna och tilliten aldrig reparerats.  De hade ju aldrig ens fått chansen till det.  Sätter jag mig in i min frus situation (så gott det går) så kommer jag också fram till, som du skriver, att jag inte riktigt ville släppa otroheten. Och i det rimmar ju väldigt väl med allt det min fru har skrivit bl.a i sina egna anteckningar.

#23 Konstigt nog, tror jag att det är både och. Men tyvärr tror jag mest på det andra.

#24 Detta är ju en mindre allmän fråga ;-)         Men nej, vi har fortfarande inte pratat. Och nej, jag orkar inte länge till. Och ja, du har förstått det rätt. Förhållandet kan nog inte klassas som genuint just nu. Det är djup och genuin kärlek, trots sveket. Men kärleken övervinner inte allt, speciellt inte när en part inte tror eller känner att felen kan repareras. Och förljugenhet - absolut! Vi pratar ju inte om det som har hänt. De problem som diskuteras, är fortfarande när hon inte känner att vi får ordning på vårt sexliv, att hon känner sig ensam, att hon plötsligt (som blixt från klar himmel) tycker att jag verkar vilja dra mig mer och mer ifrån henne och skaffa ett "eget liv" för att jag träffat en ny vän på middag (en gång) och lyft att jag ville ut med ett par andra vänner snart och käka med dem. Ska berätta om detta lite längre ner.  Den typen av saker pratar vi om . Annars är det som vanligt fast med ett svek som ligger och gnager i bakgrunden.  Jag har nu äntligen varit hos en terapeut. Har bara hunnit med en träff och han kunde i stort sett bara bekräfta det ni alla skriver här. Ska träffa honom igen med hopp om att han kan hjälpa mig att återställa mitt egenvärde och självkänsla. Innan jag ev. får tillbaka dem, kommer jag förmodligen inte att prata med henne om det. Just nu går jag ,est runt och undrar vem jag är och att då prata allvar om något så stort som ens äktenskap, känns lönlöst.

Jag undrar om ni vill hjälpa mig med era tankar kring en sak till.

De vänner vi har, har efter åren blivit våra gemensamma vänner. Jag har i stort sett inga "egna" vänner kvar och inte min fru heller, förutom några enstaka kollegor som hon träffar själv ibland. Historiskt sett har det alltid varit min fru som har varit den som gått ut, gått på puben, träffat egna vänner etc. Jag har inte haft intresset för att träffa folk själv utan har varit lika glad för att träffa mina vänner med min fru. Nu var jag för ett par veckor sedan ute med en ny vän som min fru aldrig träffat. Vi kommer skitbra överens och han ville bjuda på lite käk och några drinkar, så det gjorde vi. Det blev lite senare än vad jag räknat med (kl 23) och bussarna gick inte så ofta. Jag var hemma lite innan kl 24, på en vardag.

Ett par dagar senare blir jag bjuden av en annan gammal vän som min fru inte heller har träffat. Han tänkte dra ihop ett gäng killar för att käka lite och ta en öl. Jag försäkrar mig med frun, så att vi inte har något planerat. Hon blir därpå helt sänkt.  Sen blev det en hetsig diskussion om att jag varit ute sent, druckit på en vardag, kommit hem kl 24 när hon hade kollat upp att restaurangen stängde kl 23, att jag plötsligt skulle träffa andra igen som hon inte visste vem de var och att hon inte förstod varför. Hon menade, dock sur som fan, att det var väl ok men om det var så här jag skulle börja göra, så kanske hon också skulle skaffa sig ett "eget liv" och träffa vänner. Hon visste inte om hon orkade sitta och vänta på mig osv.

Min version är ju i allra högsta grad partisk. Men vad är era tankar kring detta beteendet? Att det är konstigt, det vet jag. Men vad säger denna typen av reaktion er om en människa ni inte känner?

Anmäl
2017-08-31 11:55 #26 av: Maria

#25 Det är ju ganska patetiskt att hon också skulle skaffa sig ett "eget liv". Det är ju precis det hon har haft i flera år och så kan hon inte ens unna dig att gå ut med nyvunna vänner.Arg

Du säger att du älskar denna kvinnan men hon visar ju bara fler och fler dåliga sidor. Det är ju långt ifrån kärlek från hennes sida. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det...Det är ju någon slags kontroll hon vill ha över dig.

Hon får leva och göra som hon vill men unnar dig inte det minsta lilla. Hon har dessutom mage att kolla restaurangens tider. Hon vill ha kontroll över dig när du försöker skaffa dig ett värdigt liv.

Hon är inte kärleksfull utan oerhört självisk och totalt avsaknad av medkänsla för dig och kärlek...nej jag tror inte det... utan snarare en dröm om något som hon själv har gjort sönder.

/Maria

 

Anmäl
2017-08-31 13:41 #27 av: Sarah

Ja hon är så fruktansvärt fruktansvärt självisk. 

Först, angående socialt liv. I en hälsosam relation uppmuntrar man den andra att ha ett eget liv och egna vänskapsrelationer. Jag och min kille är som exempel väldigt noga med att det ska finnas tid till sociala aktiviteter utanför parrelationen. Vi är inte jättesociala med andra men så fort den ena vill åka iväg och umgås med vänner så ser vi till att vi löser det med allt vad det innebär för hämtning och lämning på förskolan och annat. Vi bor en bit utanför stan och jag vill oftast hem efter jag varit ute så han hämtar mig om jag vill dricka lite, medan min kille hellre sover över inne i stan. Inga problem. 

Sen, angående att prata om otroheten. Hennes beteende är ju egentligen inte konstigt, iom att hon inte ångrar sig. Hade hon ångrat sig så hade hon försökt fixa det med dig på ett djupare plan. Men, hon är bara ledsen över att hon blev påkommen. Hon bryr sig inte hur  du mår, hon bryr sig bara om stabiliteten i livet, nu när hon inte får den andra mannen. 

De här två frågorna hänger ju sedan ihop, hon fick inte som hon ville och nu ska du bli kontrollerad (hon tom kollar upp restaurangen!!!) och hållas kort och nere så att du inte lämnar henne ensam. Hon hotar med att skaffa ett "eget liv" men det är ju det hon haft hela tiden... bakom ryggen på dig. Hon mår ju såklart inte bra men hon låter det gå ut över dig ännu mer, för att slippa ta eget ansvar. 

Det är väl egentligen inte så konstigt att du har svårt att hitta ditt jag i den här röran. Ditt jag och ditt äktenskap är hårt sammanlänkade och förra vändan hon gick bakom din rygg skakade dig i grunden. Du la dig mer eller mindre platt den gången och det är klart att det inte stärkte din självkänsla, samt att  det la grunden för att du inte orkat ta tag i det här nu. 

Hon har heller inget incitament att hjälpa dig bygga upp din självkänsla, istället försöker hon lägga över skuld på dig genom att klaga på ert sexliv, eller nu att du ska träffa kompisar. Det är bara ett sätt att ge dig skuld att hon varit otrogen så att hon slipper ta ansvar, samt ett sätt att hålla din självkänsla nere så att du inte vågar lämna henne. Nu börjar du stå lite på egna ben och träffa kompisar, det gör henne livrädd och hon blir ännu mer missunnsam. 

Den dagen din självkänsla är tillbaka kommer du lämna henne, för då inser du äntligen att hon inte är värd dig, och det vet hon. Snart kommer du inse att man inte kan bygga ett liv tillsammans med ngn bara för att den personen är bra (utåt sett) mot era barn. 

Anmäl
2017-08-31 20:56 #28 av: OlgaMaria

Äntligen bråkade ni om något!! Tjoho! Hehe.. ser det bara som positivt att det blev lite laddat. Era äkta känslor behöver ju upp på bordet, så det var positivt. Sen antar jag att hon blir lite orolig när hon ser att du "skaffar ett eget liv". Hon anar väl att det kan leda till att du tappar intresset för att stanna med henne. Hitills har ni ju bara kört på och inget nytt har hänt. Hon verkar ju vilja att det ska fortsätta så, så det här är väl oroväckande för henne. Ni har ju ingen riktig trygghet med varann, så det är klart att när du gör vad som helst som inte involverar henne så blir det ett hot.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-09-01 14:08 #29 av: Loveofmylife

Hej! 

Jag har inte läst din tråd innan, men satt mig och läste igenom din förra tråd och denna nu. Du är ju minst sagt velig och osäker, vilket inte är konstigt alls. Det hade jag också varit. Jag undrar om du har några känslor som skam? Jag tycker mig nämligen kunna se en hel del skam och ångest bakom dina ord. Du säger att du inte vill att familj och vänner ska döma henne eller titta dåligt på henne. Varför är det så? Är det kanske för att du skäms över vad folk ska tycka om dig när de har hört vad hon har gjort? Det räcker ju bara att titta på kommentarerna här för att förstå hur samhället dömer en man som har stannat igenom detta. 

Hoppas du förstår min fråga och mina, kanske, lite luddiga tankar. Du är i alla fall värdig och du har ett enormt hjärta (vilket är bland det finaste en människa kan ha). Hennes aktioner bestämmer inte ditt värde eller vilken person du är. Hennes aktioner visar ingenting om dig, kom ihåg det. Det är hennes karma och inte din. Massvis med stöd och styrka, du tar dig igenom allt det här. 

Anmäl
2017-09-04 17:01 #30 av: Ensombryrsig

Tack alla, för era svar!

#29 Nej. Jag känner ingen skam eller oro för hur samhället ser på mig. Jag hatar offer-rollen men i detta är det jag som är offret (och barnen såklart). Det är hon som har felat, inte jag. Att jag sen blivit som jag har, kan jag inte rå för. Det är inget jag aktivt väljer, därför alla mina frågor här.

Det är svårt att förklara. Hon har, ursäkta mitt val av uttryck, fuckat ur helt. Det hon har gjort är det absolut mest förbjudna i ett äktenskap, såvida man inte sen innan, kommit överens om att det är ok. För oss, är det inte ok. Jag skriver min sida av allt här för er att läsa och skapa er meningar om. Men oavsett hur allmänt jag försöker skriva, så är det är ju "bara" min sida som berättas. Ibland blir jag orolig för att jag målar ut min fru som en psykopat, och det vill jag inte. Hon är bara en människa som har felat. Kanske lite för stort och för många gånger men ändå. Hon kanske "bara" kollade restaurangens öppettider för att kunna räkna ut när jag kom hem (förstår du hur min hjärna funkar just nu...?).

Eftersom jag plötsligt blivit en typ av människa som jag inte alls känner igen, bir ju förnekelsen, självtvivlen, förvirringen bara större. Jag vet inte vem jag är längre eller vad jag vill. Inte vad som är rätt eller fel. Jag kommer till många insikter när jag läser alla era svar och har mer och mer börjat inse att min fru för det första är väldigt egoistisk. Sen börjar det nog gå upp för mig att hennes beteende faktiskt pekar på att hon inte ångrar sitt fel utan bara är ledsen för att hon blev påkommen. Sen kontrollerande vill jag inte kalla henne men det jag skrev om sist, är i sig dock ganska kontrollerande. Detta är något jag inte känner igen och som jag, mitt i den totala förvirringen, måste utröna vad det är och om det är något min fru alltid har hållit på med. För jag har inte sett det förr.

Idag önskar jag att jag kunde skriva att jag kommit vidare. Men tyvärr inte. Jag ska dock fortsätta träffa en terapeut som jag hoppas kan hjälpa mig och peka mig i rätt riktning. Ställa de rätta frågorna som får mig att fatta vad f** jag håller på med.

Under tiden, tackar jag er för att ni orkar hänga med mig!

Anmäl
2017-09-07 19:57 #31 av: Loveofmylife

#30 Det har du rätt i. När man vänder och vrider på sig själv ut och in känner man sig inte alltid som sig själv, det är mänskligt och verkligen inte ditt fel. Jag tycker det är modigt att våga fråga oss dessa frågor och öppna ditt känsloliv, inte bara för oss men dig själv också. 

Jag förstår ditt uttryck och jag håller med dig eftersom hon svikit era löften mellan varandra. Självklart kan du bara berätta din sida av denna historia. Dina känslor, tankar och upplevelser är sanna även om de inte målar hela bilden. Vi behöver inte hela bilden eftersom vi bryr oss om just din historia i det här. Jag tror inte din fru är en psykopat och jag hoppas att ingen annan här på forumet gör det heller. Ja, jag förstår hur din hjärna fungerar just nu. Hmm.. hur ska jag formulera det här (Du får verkligen ursäkta om jag uttrycker mig klumpigt ibland, det är inte meningen). Okej, jag bryr mig inte om varför din fru gör som hon gör. Hon kanske kollade resturang tiderna för att kolla när du kom hem, hon kanske gjorde det för hon längtade efter dig, kanske för att hon ville veta hur hon skulle anpassa sig. Ärligt talat. Möjligheterna till varför hon gör vad hon gör är oändliga och om du ska försöka lista ut svaren på frågor, som du aldrig kommer få ett svar på kommer du bli smått galen.

Viktigare frågor är. Hur får det dig att må? Hur ofta får hon dig att må på ett negativt vis? Har alla dessa händelser ändrat din självbild? Om ja, hur? Varför? Är det en förändring du tycker om hos dig själv? Mer frågor om dig, mindre om henne. Vad hon gör tycker du är fel. Nästa steg för dig är att lista ut vilka gränser du har för ditt känsloliv.  Är det okej att få dig att må som du gör? Osv. Hoppas du förstår hur jag tänker. 

Det låter bra att fortsätta träffa en terapeut. Det är en klen tröst, men någon gång vänder det och blir bättre. Fortsätt kämpa.  

Anmäl
2017-09-08 09:35 #32 av: Sowa

Jag tycker det låter som att din fru är livrädd för att vara ensam. I mina ögon finns det ingen logik i att uppföra sig som henne om så är fallet men jag har tyvärr erfarenheter av vänner som gått igenom liknande situationer och där ensamhet verkar skrämma deras partner så mycket att de måste "gardera" sig att inte bli ensamma. Genom att ha ett förhållande bredvid så har hon ju någon annan som tar hand om henne ifall du begär skilsmässa. 

Jag känner inte din fru (har bara läst denna tråden) så jag vet inte vad hon har för bakgrund och uppväxt men sättet hon verkar reagera på när du roar dig på egen hand tolkar jag som att hon inte kan acceptera att du kan vara lycklig utan henne. Om du hittar lyckan utan henne är hon kanske rädd att hon inte längre behövs. 

En annan tanke är att hon helt enkelt vill skiljas men inte vill vara den som först tar upp det. Genom att hon beter sig helt oacceptabelt kanske hon hoppas på att du ska ta steget och begära skilsmässa. 

Jag tycker det är bra att du träffar en terapeut på egen hand. Som det verkar är din fru inte typen som tar tag i jobbiga situationer utan hellre flyr dem och då kan det vara bra för dig att reda ut vad du själv vill. När du är säker på den saken så kan du blanda in henne. Visst är detta ett sätt att gå bakom ryggen på henne men i det här fallet så är det kanske bäst så. 

Hoppas det löser sig på bästa sätt oavsett hur det blir. 

Anmäl
2017-09-10 22:32 #33 av: Ensombryrsig

Hallå allihopa!
Hoppas allt är bra med er!

Alla har en historia. Alla har någon gång råkat ut för saker som är mindre roliga. Är man positivt lagd, kan man kasta ur sig att ”det som inte dödar, det härdar”. Och det ligger något i det.

Och när man mår dåligt, kan det ibland smyga sig in lite extra krydda. Sånt som får en att tycka att ens situation är ännu jävligare.

Idag delade jag en video på Facebook. Min fru like:ade den, en vän gjorde det samma och en gammal kollega likaså. Men kollegan gillade den så mycket, att han även taggade sin chef, som gillar samma typ av videos. Hans chef, som av händelse råkar vara min frus älskare/ex.
Så nu sitter jag här med mitt Facebook-inlägg som ett j**** hån, där de båda är på något sätt med. Båda har sett att de är där men ingen like:ar mer.

Jag har en obeskrivlig lust att skriva i inlägget:
”Ha, Mr X! Det verkar som att vi har ännu mer gemensamt!”

Världens minsta grej, ödets ruttna ironi. Men efter en helg som annars känts ok, blev detta platt j**** fall...

Anmäl
2017-09-10 23:06 #34 av: Hera

Blockera h8nom så ser han inget du delar.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-11 08:39 #35 av: Ensombryrsig

#34 Det var och är ingen fara. Egentligen ingen stor grej och shit happends på Facebook.  Det var bara olyckligt att min gamla kollega (som inte vet något om affären) skulle tagga just honom i mitt inlägg. Satte mest pricken över i:et på en annars ok helg.    Lagen om livets jävlighet, kallas det Skämtar

Anmäl
2017-09-14 23:06 #36 av: Tjeja

Ensombryrsig, i #30 skriver du att du inte vet vem du själv är och vad du  vill och känner etc etc

 "plötsligt blivit en typ av människa som jag inte alls känner igen, bir ju förnekelsen, självtvivlen, förvirringen bara större. Jag vet inte vem jag är längre eller vad jag vill. Inte vad som är rätt eller fel."

Undrar vad du kommer fram till om du vänder på allt? 

Vad vet du om dig själv? Vad är du säker på i ditt liv ändå nu? Vad vet du att du faktiskt känner? Finns det något du vet säkert att du vill/inte vill och kommer agera efter oavsett vad som händer (dvs inte bara önskar att du klarade av att göra)? Vad vet du är rätt och vad vet du faktiskt är fel oavsett känslor? Förenklat, vad är du säker på helt enkelt?

Låt mig ge dig ett exempel att starta med så kanske du kan lista vidare för dig själv saker som du är säker på i ditt liv även nu!:

1. Du älskar dina barn oavsett.

2. ...?..

3 o s v..  Glad

Kanske kan det hjälpa dig att hitta någon tråd att börja nysta och hålla fast i? 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2017-10-15 21:18 #37 av: Ensombryrsig

Hej allihopa!
Hoppas ni alla mår bra!

Tjeja, tack för ditt senaste svar och förlåt för att jag inte återkopplat. Lovar att göra det snart.

En högst allmänn fråga.
Jag vet att jag frågat något liknande i man men just nu snurrar tankarna hej vilt.

Jag fyllde 40 i fredags. Av min fru, fick jag en resa till Karibien. Vi ska åka allihopa; jag, hon och båda ungarna. Denna resa köptes i februari, när min fru varit otrogen i 3 år (denna rundan) och när hon fortfarande inte visste att jag visste. Dessutom hade hon och han en väldigt aktiv period just då. Då ”bråkade” förvisso stundtals om att hon inte tyckte att han bar konsekvent med sina känslor och vad han ville. Men där var inga tecken på att bryta upp, om man kollar mailen.
Resan kan alltså inte vara köpt i försoningssyfte för att hon gjort bort sig.
Jag kan bara dra slutsatsen att hon vill åka med mig, för att hon älskar mig. Annars kunde hon köpt vilken j**** dyr skitpresent som helst och kommit undan med det. Eftersom känslorna för honom varit där, låg det egentlitligen närmast till hands att hon hade gjort det. Men hon går utom sig själv och gör en helt fantastisk överraskning och present.
Vad vill en människa som håller på så här?
Varför är hon med mig om hon känner som hon gör för honom?
Varför är hon med honom om hon känner som hon gör för mig?

Ni bet ju vad hon skrivit i sina egna texter tidigare. Att hon i stort sett hade gett sig till honom om han bara hade bett om det.
Varför går man då och gör nåt sånt här?

Fattar ingenting...

Anmäl
2017-10-15 21:21 #38 av: Hera

Hon ville väl själv resa dit och  kunde inte gärna köpa en resa bara till sig själv. 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-10-16 08:53 #39 av: Maria

#37 Jag tror du försöker hitta något litet att hålla fast vid. Ett uns av bekräftelse på att det är bara dig hon älskar.

En sådan här sak borde ni ju kunna prata om. Fråga henne vad hon tänkte när hon bokade resan. Fråga henne hur hon tänker nu men räkna samtidigt inte med att få sanningen utan du får någon slags efterkonstruktion.

Jag tycker det är så tragiskt att du fortfarande "sitter i skiten" Du är ju dessutom ganska ung så hur har du tänkt dig ett framtida liv? Ett liv i lögner? Ett liv i krossade förhoppningar?

Det kommer säkert bli en underbar resa men samtidigt en resa med ganska mycket smolk i bägaren för din del.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-16 10:22 #40 av: Zadeira

#37 Spontana tankar här (har inte läst din förra tråd mer än sporadiskt). Kan det vara så att din fru upplever dig som en trygghet, en slags säkerhet som hon vet finns där och som inte lämnar henne? Kan det vara så att hon helt enkelt vill/ville uppleva spänning med en ny man samtidigt som hon vill ha den där tryggheten och stabiliteten i ett "gammalt" förhållande där man gått genom mycket tillsammans?

Kan det vara så att hon älskar det ni har men inte dig? Att hon helt enkelt inte vill bli av med tryggheten som ett "väl ingånget" förhållande ger. Men att hon samtidigt inte upplever kärleken som hon har gjort. Jag tänker bara själv på hur bekväm jag blivit i att ha en fast partner där man känner varandra utan och innan, där inget är nytt och man verkligen kan slappna av i sig själv. Samtidigt kan jag ju absolut sakna känslan av att ha en ny, spänningen, pirret och allt det där man har i ett förhållande man inte växt in i. 

Din fru köpte en resa till dig innan du kommit på hennes otrohet. Kan det kanske vara så att hon tänkte att du inte skulle misstänka en otrohet om hon gjorde det? Att hon vill resa dit själv, kanske med familjen och att det skulle vara ytterligare ett sätt att "behålla" dig på. Att ge dig en resa du inte kan tacka nej till som ännu ett sätt att minska risken att du lämnar henne. 


Anmäl
2017-10-16 15:58 #41 av: Ensombryrsig

#38 Det var kort skrivet till och med från dig Gapskrattar                                                                            Men nånstans tror jag lite grann att du faktiskt har en poäng.

#39 Absolut! Jag säker fortfarande efter en förklaring på alla tankar jag har. Men lika ofta som jag söker efter den bekräftelsen, dyker det upp frågor i mitt huvud som egentligen bara motarbetar det.  Och ja, vi borde kunna prata om det. Men det har blivit en total spärr för mig som jag har otroligt svårt att komma förbi. För det första så orkar jag fortfarande inte dramat och all skit som kommer att hända om jag tar upp det. Jag pallar inte att hon ska gå runt och sluta sig och vara ledsen. Jag har inte krafter just nu till att hjälpa henne om hon faller. Som det är nu, så "funkar" det om jag bara blundar.  För det andra, tror jag inte att jag någonsin kommer få hela sanningen och ärliga svar. Jag har ju inte fått det en enda gång hitintills. Samtidigt är det ju en av sakerna som gör att jag inte kan släppa detta...

# 40 Så är där fler här på iFokus som har skrivit. Och jo. Det ligger mycket i det du skriver. Jag är tryggheten, det stabila och den som aldrig viker ifrån hennes sida.  Jag är också övertygad om att hon älskar mig. Men sen varför hon har valt att göra det hon har, vet jag inte. Hade det "bara" varit spänningssökande, hade det ju inte varit med alla de känslorna som det har och det hade förmodligen inte heller pågått i 4 år och dessutom två gånger. Hade det "bara" varit bekräftelsebehov (vilket hon får genom sexuell uppmärksamhet), så hade det inte heller varit med alla känslorna. Där har varit och är förmodligen, mycket känslor inblandade. Så mycket fattar jag med och måste ta ställning till om jag kan komma över. Det som äter upp mig, är att jag inte förstår. Hur kan man leva med någon, fortsätta leva med denne och ändå ha dem känslorna för nån annan? Hur kan man tro att man någonsin kommer bli bra igen om man inte berättar allt och jobbar med det? Som det är nu, tvingas jag att jobba med skitsnacksförklaringen jag får av henne, inte de riktiga problemen. Hur kan jag vara bra att ha, när jag uppenbarligen inte erbjuder allt hon behöver, så att hon måste söka det nån annanstans?

Ni känner inte min fru, så ni kan inte svara för henne. Det vet jag. Frågorna är allmänt ställda kring hur människan kan fungera och för att se om där är något jag missar eller inte vet.

Anmäl
2017-10-16 16:15 #42 av: Galenidjur

"det som äter upp mig är att jag inte förstår." 

Ja, ovisshet är en väldigt jobbig känsla, men du snurrar in dig i en massa irrelevanta frågor som du dessutom förmodligen aldrig kommer få svar på. Och även om du skulle få det kommer det inte leda dig varken åt det ena eller det andra hållet. Du har redan alla fakta, din fru har gjort dessa saker med en annan man som hon helt uppenbart har känslor för (något som hon genom sina texter själv har saggt.)  Den enda frågan du nu behöver ställa dig är "kan jag förlåta detta och gå vidare eller kan jag inte det?" That's it.

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-10-16 16:22 #43 av: Maria

#41  Jag har inte krafter just nu till att hjälpa henne om hon faller. 

Jag tycker att hon ska få falla alldeles på egen hand. Du faller ju sönder mer och mer och när denna cirkusen äntligen är över (för det är jag övertygad om att den så småningom är) så får du hjälpa dig själv istället.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 08:23 #44 av: Ensombryrsig

#42 Du har rätt. När jag sätter mig och försöker tänka rationellt, blir det rena orkanen i huvudet av alla tankar. 99% av dem, är helt oviktiga i sammanhanget. Men de är där ändå och kräver uppmärksamhet och jag har fantastiskt svårt att reda ut vilka som faktiskt är viktiga och vilka som inte är det. Men kärnfrågan är, som du skriver; kan jag eller kan jag inte komma över det här? Det känns bara så svårt att basera ett beslut "bara" på den fakta jag har, när jag inte känner att jag förstår. Kanske hade det varit lättare att se klart om jag förstod varför hon gjort så här. 

#43 Det kanske hade varit det mest rättvisa. Men för två anledningar, funkar inte det för mig. Nr 1 är att jag inte vill att hon ska må dåligt och bli ledsen. Låter konstigt, jag vet. Men så är det.  Nr 2 är att (om jag blir lite cynisk) det är jag som måste vara där och plocka upp spillrorna om hon faller. Vi är fortfarande gifta och hon är mamma till våra barn. Jag kan inte bara stå sidan om och se henne falla isär. Hon kanske inte hade gjort det men jag vill inte riskera det.

Så som ni ser, så fortsätter detta i motsägelsernas tecken. Jag vill att allt ska lösa sig men jag tar inte tag i det. Jag vill att hon ska stå för vad hon gjort, men vill inte se henne bli ledsen. Jag vill ha hela sanningen från henne, men litar inte på att jag någonsin kommer att få det.

Hon må ha orsakat helvetet på jorden för oss med sina val. Men det är f** jag och mitt ältande som spär på det.  Känns helt tröstlöst...

Anmäl
2017-10-17 08:28 #45 av: Maria

#44 Nu minns jag inte riktigt om du skrivit det i alla inlägg men det känns som om du borde ha stor hjälp av samtalsterapi.

Inte parterapi för ni står förmodligen alldeles för långt ifrån varandra men du själv borde kanske ha någon att prata ut om allt detta . Någon som kan vägleda dig.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 08:35 #46 av: 500

#44 Är det inte tydligt att hon inte gör det du hade gjort? För vad jag sett nåt jag läst båda dina trådar så låter det som om du håller på att falla sönder medan hon står bredvid och inte gör någonting för att göra det bättre. Snarare gör hon det värre genom att klaga på för lite bekräftelse vad det gäller närheten och att du går ut med vänner.

Anmäl
2017-10-17 09:11 #47 av: oh-la

Säger precis som #46, den som faller sönder här är du utan minsta hjälp från din fru. Dina inlägg tyder från start till nu på att du kört fast, är bitter, ältar, fastnar i tankelooper som du inte tar dig ur. Du vill inte att hon ska falla sönder inför barnen, men det är precis det du håller på med!

Går du i terapi?om du gör det, är du ärlig och öppen med din terapeut? Ska jag va ärlig läser jag dina inlägg som en komplett nedåtgående spiral. Du kommer ingen vart, du blir snarare mer bitter, har fler frågor i detaljer dom inte gör någon skillnad. Du gräver och försöler hitta svar i mailkonversationer som du håller fast i som nån form av rakblad mot handleden. Du använder ju dem inte till något konstruktivt. Som vuxen man förstår du lika väl som en annan att om du inte hittat svaren där än, finns dom inte och då blir det bara ett slags självskadebeteende av hela grejen. För det är precis det du håller på med. Du självskadar. Du går sönder av hur du blir behandlad, du har fastnat i någon form av första akut fas. Du säger att du inte vill prata om det för det gör henne ledsen, men helt ärligt tror jag du är rädd! Du motarbetar allt som kan ta dig och er frammåt och faller sönder, inför barnen, precis som du säger att du inte vill att det ska bli. Du använder barnen som sköld för att slippa ta snacket, offrar dem för att kunna fortsätta sticka huvudet i sanden. Dom mår lika illa av en pappa som faller sönder som av en mamma och det du håller på med är fruktansvärt orättvist mot dem!

Jag kanske är hård nu, har tänkt det många gånger och lider med barnen som hamnat mitt emellan två föräldrar som inte kommer någon vart... dom märker och känner av, och ni gör allt som står i er makt att undvika en lösning. Du blir bara sämre, mer paranoid, ältar helt oviktiga saker och detaljer. Resan, ja, hon har väl inte varit en sämre fru på andra plan, ni har väl skrattat och skojat, haft sex, åkt på utflykter, tittat varandra i ögonen och sagt att ni älskar varandra fast hon haft en affär? Det är dom svåra sakerna, att upprätthålla känslomässiga relationer, inte att boka en jäkla resa. Då behöver man inte hålla någon fasad. Man klickar på en knapp och köper en sak. Det heter "dubbelliv " av en anledning, personerna lever dubbla liv.

Anmäl
2017-10-17 10:17 #48 av: Sarah

#48 Kunde inte sagt det bättre :) 

Anmäl
2017-10-17 11:25 #49 av: SuperNaturalBeing

#44 hon var otrogen för att hon ville vara med den andre mannen, men hon har inte lämnat dig eftersom den andre mannen inte vill ha henne och är hon med dig då har hon i alla fall nånting istället för att leva helt ensam. Sen är det säkert också så att eftersom ni varit tillsammans så länge så är det svårt att bryta upp en trygg tillvaro som man känner igen för att ge sig in i något totalt okänt. Människan gillar trygghet och kan gå väldigt långt för att bevara den. Svårare än så är det inte.

Jag själv var tillsammans med en person i 4 år trots att mina känslor tog slut reda efter år 1. detta av just den enkla anledningen att det var läskigt att göra slut och därmed förlora en person som varit en så stor del av mitt liv och som jag pratat med varenda dag i flera år och delat alla mina tankar och känslor med. Det var jättesvårt! Och då var vi tillsammans bara 4 år. Du och din fru har ju varit tillsammans betydligt längre.

Anmäl
2017-10-17 11:30 #50 av: Tjeja

Du håller på att förgöra dig själv!

Vem kommer vinna då det?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2017-10-17 11:43 #51 av: Maria

Jag tycker att du ska tacka nej till Karibienresan.

Det blir ett bra tillfälle att visa vad du känner och vill.

Hur ska du kunna vara lycklig under denna resa när du vet bakgrund och när den beställdes? Hon behandlar dig som en marionettdocka och behöver bara rycka i rätt trådar för att du ska agera som hon vill.

Stackars era barn tänker jag. Barn känner och vet mer än vad man tror. Det är inte rättvist mot barnen (eller dig själv) att du håller fast i detta lögnaktiga liv.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 11:53 #52 av: Pytteliten

Så bra för henne; nu är hon garanterad att du inte vänder dig från henne på ytterligare en tid. Och under tiden normaliseras ett ytterst onormalt läge än mer...

Jag kan inte för mitt liv förstå hur du klarar av det. Från ett förhållande ska man få energi, men det ni lever i nu kväver dig ju långsamt. Jag tycker inte längre att det är beundransvärt att du vill finnas för och stötta din fru. Det är bara så oerhört... dumt (jag letade efter ett annat och snällare ord, men kommer inte på något).

Hon utnyttjar och trampar på allt det fina som är du, och du låter henne göra det!

Anmäl
2017-10-18 19:32 #53 av: pyromanen

Förnekelsen är stark. Hos dig och hos hon.
Ni hänger båda utanför stupet så som kalle anka kan göra ända tills han öppna ögonen och ser. Då ramlar han.
Hur länge klarar ni att hålla ögonen stängda? Och hur är det att vara barn till två föräldrar som hånger utanför ett stup med stängda ögon ?

Anmäl
2017-11-14 09:59 #54 av: Maria

Hur går det för dig?

/Maria

 

Anmäl
2017-11-17 16:58 #55 av: Ensombryrsig

#54 Åh Maria!  Tack för din omtanke och för att du frågar!

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat säga att allt går bra eller i alla fall bättre. Stundtals gör det det. Eller funkar i alla fall. Men sen kommer tankarna igång och känslorna följer direkt efter. 

Kort sagt; jag har inte pratat med min fru ännu. Hon har definitivt inte tagit upp det. Mycket har blivit påverkat, bla samlivet. Kanske inte helt oväntat. Men det är ju så min fru känner sig bekräftad. Men det är ju även i det jag som konstant känner att jag jämförs med någon annan och känner mig heeelt ointressant och otillräcklig. Oavsett vad hon säger till mig att hon vill ha, vill att vi testar eller vad hon känner, så har hon redan sagt och skrivit det till honom. De har ju t.o.m testat saker (över etern) som hon och jag aldrig har och ens har pratat om.

Stundtals tycker jag att hon uppför sig konstigt och misstankarna springer iväg. Nästa stund är hon hur go som helst och jag skäms plötsligt för de tankar och känslor jag går runt med. 

Har gått till en psykoterapeut 2 ggr nu. Har inte hjälpt ett dugg än så länge men hoppet är att han ska hjälpa mig att få ordning på mina tankar, hjälpa mig med de frågor som jag måste ställa till mig själv för att utröna vad som måste göras. Jag vet ju egentligen jag behöver göra. Ni har också alla sagt det så många gånger. Men förnekelsen är total och jag förskjuter känslorna så fort de dyker upp. Jag pallar inte dramat.

Nu har det dessutom hänt en del som gör att min hjärna säger till mig att det är en väldigt dålig tidspunkt att ta upp det för diskussion. Dels vår kommande resa som alla i familjen ser så fram emot. Sen har en nära släkting till min fru blivit svårt sjuk och vi vet inte hur det kommer gå. Mitt i allt fick vi dessutom reda på att hennes kusins man, tydligen också varit otrogen och levt ett dubbelliv. De skilde sig direkt men nu är ju min frus familj i stort behov av stöd och hjälp. Känns ruttet at dra upp vårt då, just nu. Kanske ett "skjut-mig-i-huvudet"-sätt att tänka. Men det plus förnekelsen och plus att jag inte har krafter att klara av dramat, så blir det ett "enkelt" val att fortsätta vara tyst.

En fråga! Jag har ju alltid såna :-)

Min fru säger fortfarande inget om det som hänt och ger inte intrycket av att hon förstår hur mycket det har sargat oss och vårt äktenskap.

Satt i veckan och tänkte för mig själv. Undrar vad vårt äktenskap och förhållande betyder för henne egentligen.

I texterna kan jag ju läsa att hon har funderat, planerat och överlagt (både själv och med honom) om huruvida det de gjorde skulle vara värt det. Det var viktigt för dem att det var det, annars skulle de inte fortsätta.

Hur kom hon fram till att det var det?

Vad var det som henne att ta det beslutet?

Hon försöker ju ge sken av att det var ett tillfälligt fel, att det "bara blev så". Men det var ju ett noga genomtänkt beslut som de dessutom pratade om flera ggr under åren och ändå valde att fortsätta.

Och hur mår hon nu då?

Känner hon plötsligt, nu när hon har blivit påkommen, att hon får det som fattades innan?

Att nu är det ok att kämpa för oss? Varför det? För att jag kommit på henne? För att hon fick ett "uppvaknande" och insåg (efter 4 år) att det är mig hon vill leva med?


Hur är era tankar som utomstående kring detta?

Vet att jag frågar samma saker hela tiden men letar ju som ni vet, efter svar hela tiden ändå...

Anmäl
2017-11-17 17:15 #56 av: Hera

Du lär inte dom svaren du vill ha. Finns inte mer för folk att säga kan jag tycka efter två långa trådar fyllda med svar och ändå står du på samma fläck och leker att inget har hänt...

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-11-17 17:25 #57 av: Maria

#55 Det är ditt liv som rullar på. Dina dagar som går och aldrig kommer åter....
Jag själv skulle få en aning panik över detta att livet rinner iväg medan du lever i en förljugenhet. Känner du inte så?

/Maria

 

Anmäl
2017-11-17 18:02 #58 av: Namiko

"Min fru säger fortfarande inget om det som hänt och ger inte intrycket av att hon förstår hur mycket det har sargat oss och vårt äktenskap."

Hur ska hon kunna förstå när du inte pratar om det längre? Hur många månader har du gått runt i tystnad nu? Hon antar säkert att du håller på att lägga all skit bakom dig och att det kommer fortsätta precis som det gjorde förra gången bara hon fortsätter ignorera elefanten i rummet. Du jobbar ju trots allt fortfarande på att ge henne det hon behöver och det hon vill ha, medan du helt undviker eller mår dåligt över att tänka på vad du behöver och vad som är bäst för dig och era barn.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anmäl
2017-11-17 18:20 #59 av: Monalouisa

Och det ältas samma fraser i inlägg efter inlägg. Läs igenom båda dina trådar en gång till och ta till dig av alla bra råd du redan fått. Det är ju inte lönt att dra samma sak om och om igen i flera varv.

Anmäl
2017-11-17 18:48 #60 av: Sarah

#55 Nej det som fattades henne, fattas även nu, du kan inte ge henne det hon vill ha, eftersom det hon vill ha är en man som inte är du. Tyvärr. Han är ju inte tillgänglig som hon vill ha, så då rullar hon vidare med dig, eftersom det går och du tillåter det.
Hur du kan gå runt och inbilla dig att några fina stunder idag, kan radera ut det som hänt igår övergår allas förstånd, det är sveket du måste hantera och ta ställning till, inte hur hon beter sig idag. Det vet du också.

Anmäl
2017-11-17 18:52 #61 av: Tjeja

#55 Du har uppenbarligen behov av att älta saker i det oändliga. Men vad hjälper det dig egentligen? Du mår knappast bättre av att älta! ... eller?

Du behöver inte ställa dig fler frågor och du kommer inte att få bättre svar än du redan har. Det du behöver nu är att bestämma dig och sedan agera utifrån ditt belut!

Det du gör genom att inte agera aktivt är också ett val! och din förlamning att "inget göra" är också ett sorts agerande som ger konsekvenser! I det här sammanhanget är konsekvensen att du och din familj fortsätter att gegga vidare och slösa bort tid i er förtegna värld.

Man vet vad man har men inte vad man får heter det. Uppenbarligen vill du hellre ha det som du har det än något annat som är möjligt trots allt.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2017-11-18 22:10 #62 av: Galenidjur

#55 din fru vill vara med den andre mannen, men han vill inte vara med henne så då stannar hon hos dig. Du är inte vad hon vill ha, men hey, hon slipper ju vara ensam och du låter henne göra precis vad hon vill så varför inte? Väldigt praktiskt och bra på alla sätt!

...för henne dvs.

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-11-19 08:47 #63 av: Devya

Om det är så här du hanterar problem så förstår jag mycket väl varför hon jämt och ständigt har gått och varit otrogen. Hon vet vid det här laget att det aldrig blir några större konsekvenser av hennes beteende då du inte ens vill prata med henne om saken.

Jag tror definitivt att hon kommer att vara otrogen igen. Antingen med den där mannen eller med någon ny. Orsaken? Ni gräver ner allt som borde tas upp till ytan och granskas för att veta hur ni ska gå vidare så att ni båda två kan må bra.

Tyvärr så kommer du att få uppleva mycket mer skit än så här då ni lever i förnekelse. Men ärligt talat så är det isåfall självförvållat och därmed ditt eget fel. Du vet vad för sorts kvinna du har och väljer ändå att fortsätta en relation med henne trots att ni inte ens har tagit itu med det som har hänt.

Vi måste alla ta ansvar för våra egna beslut här i livet och du har gjort ditt val. Du väljer att utsättas för mer lidande och svårigheter istället för att stå rakryggad och ta itu med skiten för att göra saker och ting bättre för dig själv.

Anmäl
2017-11-19 11:29 #64 av: Sarah

#63 till viss del är det du säger sant, men du kan inte skylla otrohet på den som blir utsatt. Även om han hanterar allt illa så är det hon som ljuger konstant.

Anmäl
2017-11-20 07:31 #65 av: Devya

#64 Sant, men man får skylla sig själv om man väljer att stanna kvar i ett förhållande där man inte pratar med varandra om de problem som har uppstått. Man kan inte förvänta sig att sin partner ändrar sig, speciellt om man inte ens försöker bearbeta otroheten.  Nu är det förstås inte bara på ts ansvar att försöka prata med sin partner men då varkendera av dem försöker så kan man inte enbart skylla på frun. Båda två blunder för problemet.

Ts partner visar inget intresse av att ta ansvar för det hon har gjort, medans ts sopar allt under mattan och tror att problemet kommer att lösas av sig själv genom att hålla tyst och väntar sig att ska hans fru numera vara trogen utan att ha pratat om saken?.... Det är naivt att tänka så och jag tycker i det fallet får ts skylla sig själv. Det är inte hans fel att frun är otrogen men det är hans fel att han stannar kvar och  det att han tror att hans fru ska vara trogen fast ingendera gör något för att försöka ta itu med det hela.

Anmäl
2017-11-20 15:09 #66 av: Ensombryrsig

Hej alla!

Jag satte mig för en stund sedan och skrev ett längre svar. Men för någon anledning, postades det inte och sen försvann det. Så jag svarar igen, men lite kortare. Förlåt för det!

Vänner, jag vet att mina frågor är tjatiga. Jag vet att det är frustrerande att se mig skriva att jag och min fru fortfarande klampar runt i samma kvicksand. Men snälla tro mig när jag skriver, att det är minst sagt otrevligt för mig med.

Jag kan förstå om mina texter och frågor kan ge sken av att jag ber er att ni ska ge mig svar som löser allt och visar mig hur jag ska göra. Men så är inte fallet. Hur skulle ni kunna göra det? Det är ju inte ert förhållande.

Jag efterfrågar era tankar, era erfarenheter, er input. Vissa av er skriver att "det fortfarande ältas", att "jag har fått svaren som finns att ge", osv. Men jag tror inte ni förstår vad era svar faktiskt gör för mig. Er input, för en ältande människa som jag nu faktiskt är, är helt ovärderliga. Ni och ifokus har blivit min frizon där jag får ställa samma frågor om och om igen och där jag får älta. För det är det jag tydligen behöver göra. För varje gång ni svarar, läser och förstår jag förmodligen era svar på ett nytt sätt och jag kommer lite framåt på min väg mot bättring och lösning. Men jag vill inte att ni ska tro att jag säker lösningen hos er. Ledsen om det verkar så!

Och snälla tro inte att jag inte är fullt medveten om att jag bär ett ansvar i allt detta. Det faktumet, är ju också en av delarna som gör att jag ältar till förbannelse. Jag vet att jag bär en del ansvar för att förhållandet inte har varit det min fru behövt. Och jag är smärtsamt medveten om att jag bär ansvar för att vi inte kommit vidare, eftersom jag inte pratar med henne om detta. Skulle aldrig påstå annat eller skylla situationen helt på min fru. Vi är två i förhållandet...

Så än en gång;

Jag är ledsen om jag är tjatig och upprepar mina frågor om och om igen. Jag är supertacksam för att ni tar er tid och svarar och er input betyder hur mycket som helst för mig. Även om jag inte "gör som ni säger" :-)  

Anmäl
2017-11-20 15:31 #67 av: Devya

#66 Nej, just det är väl inte ditt ansvar. Om hon behövde mer från dig så borde hon ha pratat med dig och inte gått och försökt få det från någon annan.

Det som däremot är ditt ansvar är ditt eget välmående. Du väljer att strunta i dig själv och då får du skylla dig själv om du mår dåligt. Du vill inte rädda ditt förhållande  och inte hon heller men du väljer ändå att stanna kvar i något som är trasigt och sönder och som absolut INTE går att rädda om ni inte ens kommunicerar med varandra.

Jag gifte mig med den man som var otrogen mot mig otaliga gånger och han var bra mycket värre än din fru kan jag säga dig. Tack och lov var jag dock inte som dig som bara ignorerade alltihopa. Jag tog itu med saken och vi har pratat om saken väldigt mycket och vi kom faktiskt över det, otroligt nog! Många tyckte och tycker väl ännu att jag var/är tokig som kunde ta tillbaka någon som gång på gång var otrogen mot mig. Men faktum är att vi är nu lyckligare än någonsin och det skulle aldrig i livet ha kunnat hända om vi inte hade pratat, diskuterat, bråkat, skrikit och haft oss som vi gjorde! Okej..det kunde säkert ha gått bättre utan skrik och bråk men det var så jag reagerade i början. Jag är bara mänsklig. Vi gjorde även slut ett par gånger, eller tja, jag gjorde slut med honom. Men han var envis och kämpade på för han förstod då vad det var han höll på att förlora. Han bevisade för mig att han ville kämpa för oss och tack vare det valde jag också att kämpa.

Ni två tycks dock ha gett upp samtidigt som ni väljer att stanna kvar och stampa på samma stället och därmed fortsätter ni att må dåligt i ert förhållande och det tycker jag är så onödigt. Ni slösar på värdefull tid! Ni borde göra något bättre än det ni gör just nu.

Anmäl
2017-11-20 15:57 #68 av: Maria

#66 Jag vet att jag bär en del ansvar för att förhållandet inte har varit det min fru behövt. Och jag är smärtsamt medveten om att jag bär ansvar för att vi inte kommit vidare, eftersom jag inte pratar med henne om detta.

Du kan ju bara vara dig själv i ett förhållande. Att din fru behövt något annat är inte något som du bär ansvar för.

Att ni inte pratar är ju inte heller bara ditt ansvar utan ett stort ansvar vilar på henne att reda ut detta för dig och inte bara låtsas som ingenting.

Du måste sluta att försvara henne och hennes agerande och sluta med att lägga över skuldbörda på dig själv. Det är hon och bara hon som har orsakat detta.

För dig själv och barnens skull så gör någonting åt detta falska äktenskap som ni just nu lever i.

/Maria

 

Anmäl
2017-11-20 16:26 #69 av: Sarah

#66 du missförstår. Du har inget som helst ansvar i att hon varit otrogen. Inget. Det valet är helt och hållet hennes och hon bär hela skulden. Du har däremot konsekvent vägrat prata och bråka med henne om det tills det är klart. Det är ditt ansvar.
Att skylla på offret (dig) är lika osmakligt i fråga om otrohet, som det är i våldtäktsfall eller misshandel i relationer mm.

Anmäl
2017-11-20 16:27 #70 av: Ensombryrsig

Tack snälla för era svar!

En inblick i hur denna hjärnan funkar;

Vi fick precis besked om att min frus släkting, tillika min bästa vän, har cancer som spritt sig i stort sett hela kroppen. Det ser inte ut som att han har en chans. Får slutligt besked ikväll när de har röntgat hjärnan också.

Att jag skulle ta upp detta med min fru nu, finns inte på kartan. Nu är jag, mer än någonsin inställd på "skydda-alla-andra-före-mig-själv"-mode. Nu är min familj ledsna och mår dåligt. Då kommer jag att viga all kraft och energi på att försöka hålla dem uppe. Det är så jag funkar, på gott och ont.

Kommer hålla er uppdaterade hur det går under resan ändå. Men kanske blir lite tyst med mina frågor ett tag...

Anmäl
2017-11-20 16:46 #71 av: Sarah

Vad ledsamt att höra. Beklagar verkligen. Nej i en kris som är utanför era "vanliga" problem är det ju självklart att man sluter samman och tar sig igenom så gott det går.

Anmäl
2018-01-16 10:24 #72 av: Maria

Hur går det för dig?

/Maria

 

Anmäl
2018-01-16 12:28 #73 av: Monalouisa

Hur det gått för ts med sitt förhållande är inte så stor mening att fråga gissar jag. Innerst inne tror jag vi alla vet. Nej ts kommer tyvärr inte ha satt ner foten på riktigt denna gången heller och tagit sig ur förhållandet med denna kvinna. Ledsamt med tanke på barnen men det är inte mycket vi kan göra.

Anmäl
2018-01-16 12:38 #74 av: Maria

Jag har i alla fall såpass tro på människor att jag är övertygad om att saker och ting kan förändras även om det tar extra tid för somliga.

/Maria

 

Anmäl
2018-01-16 12:55 #75 av: Loris M

Jag tror också på människor och deras vilja och förmåga till förändring men det här är nog ett hopplöst fall. Jag tror inte att han någonsin kommer att lämna henne. Inte sedan jag sett den här tråden från 2009 där han skrivit i princip samma saker som nu, han försvarar henne och hon fortsätter att vara respektlös och är otrogen. Han grubblar men gör inget. Inte mycket har förändrats på drygt 8 år. 

I bästa fall, kommer hon att bli förälskad i någon annan igen men i någon som vill ha henne och då kommer hon att dumpa TS. Det är egentligen det bästa som skulle kunna hända honom för då skulle han äntligen kunna gå vidare med sitt liv. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2018-01-16 13:29 #76 av: Galenidjur

#75 men herregud.  nu när jag sett den tråden håller jag absolut med. Inget kommer förändras och han kommer vara med henne för evigt. Man kan bara hoppas att TS vaknar upp nån gång...

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2018-01-16 15:48 #77 av: Ensombryrsig

Hej vänner!

God fortsättning! Hoppas ni alla har haft fantastiska helger!

Tack för era inlägg!

#72 Tack snälla för omtanken!

#73 Tack för att du fortfarande engagerar dig i min situation, trots alla vemodiga känslor den verkar skapa för dig. Jag vet att jag låter sarkastisk nu men jag menar faktiskt allvar. Tack!

Ni har alla helt rätt! Tyvärr! Ingen förändring. Jag har ju börjat gå hos en terapeut men innan jul blev han sjuk och sen dess har det varit tyst därifrån. Väntar troget på en ny tid. Jag går ju hos en terapeut för att få hjälp med att hitta mig själv igen. Dels för att mitt egenvärde helt har försvunnit men också för att få hjälp med att reda ut tankar och känslor. Jag är fortfarande där där jag söker svar, väntar på nästa fuckup från hennes sida, söker fler bevis på saker som hon inte erkänt etc. Jag frågar fortfarande mina frågor, både här och på andra forum för att hela tiden försöka få nya synsätt på det som hänt. Svaren är dock de samma som här.

Men tro det eller ej; jag är just nu närmare att prata med henne än någonsin. Vi var iväg på en resa över jul och nyår där jag hoppades på att jag skulle kunna komma till insikt med vad jag ville. Det resulterade inte i fler insikter. Jag fick längre stunder där jag inte ältade vad som hänt och det var ifs skönt. Men sen hände det lite saker som istället bara gjorde mig säkrare på att de fortfarande har kontakt. Hon uppförde sig skumt med sin telefon, levde i stort sett med den i handen, satt med den vid varje tillfälle som jag inte var där osv. Så väl hemma, tog det inte mer än 5 minuter, sen var alla gamla tankegångar i full affekt igen. Det har också fått mig helt bestämd i att jag på alla sätt möjliga, kommer övervaka ALLT jag kan. Jag tror att jag kommer se att min magkänsla är rätt. Fel väg att gå? Ja. Men något jag känner att jag måste göra.

Mitt i allt detta, så har hennes släkting (en mycket nära sådan) fått cancerbesked. Sen jag skrev det första gången, har det eskalerat och nu har han det i hela kroppen. Känns lite som att allt hopp är ute för honom. Jag går ju då automatiskt in i ett "skydda-familjen-läge". Känns inte som att det är helt rätt tillfälle just nu att dra upp otroheten. Kanske fel. Eller?

Jag önskar faktiskt att jag förstod själv varför jag gör mig själv till ett hopplöst fall. Jag vet att jag älskar henne men är inte kär längre.   Jag vet att jag är sviken, arg, besviken, äcklad, ledsen, förtvivlad, hatisk, misstänksam och att jag därför bara borde lämna. Jag vet att hon har gjort detta två gånger, vilket också bara bekräftar att hon lätt hade kunnat göra det igen. Men jag är fortfarande i förnekande. Totalt! Mitt hjärta tror fortfarande att hon menar allvar när hon sa att hon bröt. Men hjärnan säger att det inte finns en chans att hon gör det. Lik förbannat, stannar jag kvar och är tyst. Väntar på "rätt tillfälle".

Vi (jag, eftersom frun som var otrogen, gärna sopar skiten under mattan) döljer det som hänt mycket väl. Barnen mår bra och är i stort sett lyckligare än någonsin. Det går bra för den lille på dagis och i hans utveckling och fantastiskt bra för den store i skolan och allt annat. Vi lever ju båda som att ingenting hade hänt, i allt vad det innebär. Jag kan inte se att de märker av något alls.

Jag vet och respekterar att alla är trötta på mitt eviga velande och tjat. Men för alla som orkar och vill, tar jag tacksamt fortfarande emot frågor och svar som kan hjälpa mig att komma på bättre tankar. Det tror jag ni har förstått nu :-)

Anmäl
2018-01-16 16:41 #78 av: Angelfish

Uppriktig fråga här: Jag förstår inte vad det är du letar svaret på?

Sen finns det aldrig nåt "rätt tillfälle" för att göra saker och ting.  Det kommer alltid kunna finnas nån "ursäkt" för att just nu inte är "rätt tillfälle".

Sen betvivlar jag lite grann att era barn inte märker nåt. Barn är väldigt duktiga på att känna av icke-verbala saker. Men förhoppningsvis har du rätt.

Men jag hoppas verkligen att du ser till att ni inte skaffar fler barn. Inget barn förtjänar att växa upp i en sån familj som er (finns inget att göra åt dom båda som redan finns mer än att du försöker hålla koll på dom så att dom mår bra.) Hårda ord kanske, men mina sympatier går till barnen, dom har varken bett om det här eller kan göra något åt det.  (Nej, du har heller inte bett om den här situationen, däremot är du vuxen och kan faktiskt göra nåt åt situationen men du väljer att inte göra det.)

Och ja, jag sa att du väljer att inte göra nåt för det är precis vad du gör. Du har valt och väljer varje dag att inte göra nåt alls medan dina barn inte har något val, dom måste leva i den här soppan. dag efter dag. (Och även om dom faktiskt mår bra nu hur länge tror du verkligen att dom kommer fortsätta att må bra?)

Jag hoppas innerligt att du förr eller senare kommer till insikt att ju längre du väntar med att göra nåt desto mer kommer dina barn att ta skada. Om ni inte hade barn tillsammans skulle jag ärligt sagt inte bry mig, du är vuxen och vill du leva i ett sånt där förhållande, whatever. Men nu har ni barn tillsammans och du borde faktiskt ha dom som prioritet 1.

Ursäkta för långt inlägg (och eventuella hårda ord) men jag tycker bara så synd om era barn.

Anmäl
2018-01-16 16:53 #79 av: Ensombryrsig

#78 Jag har hela tiden sagt att jag uppskattar ALL form av engagemang i mina inlägg. Spelar ingen roll om det är hårda ord eller inte. Jag behöver allt. Tack!

Jag är på en annan sida av det. Jag är, till stor del, kvar pga barnen. Jag ser vår lille varje dag och han är lycklig och mår bra. Helt utan tvekan. Sen om jag kan hålla uppe denna fasaden länge till, det vet jag inte. Kan jag inte göra det, kommer han att märka av det. Den store också. De är och kommer alltid att vara min första och största prio, även om inte alla tycker att det verkar så.

Jag är skilsmässobarn. Men jag har haft en fantastisk uppväxt. Mina föräldrar lyckades göra det bra, trots uppbrottet. Men jag läser hela tiden skräckhistorierom hur dåligt barn mår av uppbrott och det skrämmer mig. Det har mina barn inte heller valt. Min fru kan "stå över" det som hon gjort och stanna som två föräldrar. Borde inte jag kämpa för samma sak också?

Hade de inte funnits, hade det för mig, faktiskt varit enklare att gå vidare. Men nu är de här. Nu får jag försöka avgöra om jag kan eller inte kan komma över hennes dubbelliv.

Anmäl
2018-01-16 16:54 #80 av: Tjeja

En fundering som du säkert svarat på i något inlägg tidigare, men som jag ändå undrar över igen nu för jag minns inte vad du svarat.

Är du säker på att era barn är dina båda två? 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2018-01-16 17:42 #81 av: Loris M

#79

Vad pratar du om? Din kära fru har inte stått över något, hon nöjer sig med dig därför att den andra mannen som hon trånar efter inte vill ha henne. Du är bara näst bäst. Varför nöjer du dig med det? Hade den andra mannen sagt att han vill ha henne skulle hon inte tveka att lämna dig. Hur kan du ha missat det? 

Jag kände sympati för dig i början, men nu är jag bara förbannad. Nu efter 8 år säger du att du börjar "närmar dig att kunna prata med henne"?! Allvarligt? Det är så tragiskt att du inte kan inse ditt eget värde, resa dig upp och lämna den här kvinnan och ge  dina barn samma fantastiska uppväxt som skilsmässobarn som dina föräldrar valt att ge dig. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2018-01-16 18:13 #82 av: Galenidjur

#77   jag menade det inte som en attack eller så. Det kanske lät så, ursäkta! . Det var mer en chock bara ... att se att du efter nästan tio år inte har kommit någonvart alls... Det är för mig helt otroligt , oförståeligt...  och om det är så då är det liksom bara att acceptera att du kommer inte komma nånvart  om ytterligare 10 år heller, eller 20 eller 30.   Jag hoppas dock som sagt att du nån gång vaknar upp och inser ditt värde, för du förtjänar mer än att bli behandlad på det här sättet. 

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2018-01-17 09:14 #83 av: Ensombryrsig

#80 Ja. Den första är det inga tvivel om. 2:an är ett ivf-barn. Så om kliniken inte blandat ihop rören, är jag säker 😉

#81 Förlåt. Jag var nog lite kort i min text. Låt mig förklara. Runda nr 1 var nye riktigt med i min bedömning. Jag vet vad hon har gjort, att hon har gjort det två ggr, att jag är andrahandslaget (förmodligen). Men vad jag menar med att hon står över, är att trots att hon verkar vilja ha honom hellre än mig, så ör hon fortfarande med mig och ungarna. Hon bryter inte upp och gör varannan-vecka-barn av ungarna.
Sen är det fel och det suger att hon uppenbarligen vill ha nån annan än sin make. Och definitivt fel det hon har gjort. Inget snack om det.
Jag missar inte det hon har sagt. Men jag är i förnekelse. I ord kan jag uttrycka vissa saker, tex här med er. Men känslomässigt är där något som blockeras. Jag förstår det inte men när jag tänker på just det du skriver, blir jag ledsen och känner ingen utväg mer än att skiljas. Men efter en stund blir de tankarna så stora och bedövande att hjärnan stänger ute dem. Och då kan jag inte agera på känslan och de fakta jag har.
Jag hamnar istället i tankebanorna där jag tänker ”vad svarar hon om jag frågar om detta?” och försöker komma på ett svar i förväg. Men sen händer inget ändå.

Det var 8 år sedan hon gjorde det första gången men den gången var i stort sett utagerad. Jag väljer hellre att sendet som en total tid av dubbelliv på 4 år. 3,5 år nu och ett halvår förra gången. JAg kan inte påstå att jag tror att de har haft kontakt hela tiden sen 2009.
Gör kanske inte saken bättre men ändå.
Att jag närmar mig att kunna prata med henne nu, baseras på de 8 månaderna som gått sen jag hittade allt i hennes telefon. Jag hade inte för avsikt att prata mer om den första rundan.

#82 Be inte om ursäkt! Jag tog det inte som en attack. Så tog jag inte alls det.
Men som jag skriver ovan, så hade jag inte för avsikt att prata med om första rundan. Den var utagerad sen länge. Nu har den såklart fått ny betydelse och vikt.
Men det oförståeliga är inte att jag inte pratat med henne på nästan 10 år utan att jag inte gjort det på 8 månader sen jag hittade allt. Innan dess fanns där inget stt prata om.

Ni har alla rätt i en sak. Jag har helt och hållet tappat mig själv och mitt egenvärde i allt detta. Och jag vet inte hur jag ska få tillbaka det. Terapeuter i all öra men so far har de inte hjälpt ett dugg.
Jag kämpar varje dag med att hitta tillbaka. Men så länge jag inte kommer dit, verkar jag inte kunna ta tag i allt jag måste.
Frustrerande, jag vet.
Men en sak är 100%:
Märker jag att ungarna på något sätt tar skada, kommer jag att take action. Men så länge det bara drabbar mig, så är det lätt att förneka...

Anmäl
2018-01-17 12:16 #84 av: Devya

#83 Så länge du har så pass lite självrespekt för dig själv så kommer din fru aldrig att kunna respektera dig. Hon kommer fortsätta att se ner på dig och ta dig för givet, för du bryr inte om dig själv så varför skulle hon då orka bry sig om dig?

Så ser jag på saken, tyvärr. =/

Anmäl
2018-01-17 12:22 #85 av: Sarafiaklara

#77 Appropå terapeuten så ring och kolla själv vad som händer och när du kan få en ny tid. Det är möjligt att falla mellan stolarna och aldrig få någon ny tid, har hänt mig en gång. Tycker också du ska fortsätta gå i terapi även om det inte gör så stor skillnad just nu, terapi är ju inget quick fix. För din egen självkänsla visar ju terapin att du åtminstone är beredd att satsa något på dig själv och ditt egna välbefinnande.

Anmäl
2018-01-17 12:29 #86 av: Hera

#84 Du har så rätt!

Och till dig https://relationer.ifokus.se/users/4d712262b9cb4620e9032d9d-ensombryrsig

Barnen får men av detta, även om du inte ser det. Det ska du ha klart för dig. 

Du är en dörrmatta.  Självklart stannar din fru. Den hon älskar vill inte ha henne, och med dig är det bekvämt. Hon kan göra vad hon vill med andra för hon har ju kvar dig ändå.

Jag tappar hakan när en vuxen man, med barn, stannar hos någon som hade lämnat om kärleken hade velat. 

Väx upp. Skaffa självrespekt och SLUTA bete dig som ett offer som inte har förmågan att handla. Du är inget offer. Du är bara feg.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2018-01-17 14:37 #87 av: Ensombryrsig

#86 Hera, du vet vid detta laget att jag uppskattar din "hårda" ton. Du lyckas allt som oftast, slå huvudet på spiken.         Jag har sagt det förr och säger det igen; ingen är mer förvånad över det du skriver, än jag. Som sagt så har jag förlorat mig själv helt i allt detta. Något jag inte känner igen, ens från första rundan. 

Klart jag är feg! Jag eller nån annan har aldrig påstått annat. Det är ju en del av det jag inte känner igen hos mig själv.  Men när allting fortfarande bara snurrar, när man inte känner ett egenvärde, när man vägrar inse all fakta och istället förnekar och ifrågasätter dem, då blir detta resultatet. Jag är inte rädd för henne. Jag är rädd för att jag inte vet vilket håll som är rätt att gå. Jag är rädd för att jag inte litar på att min magkänsla är den rätta känslan. Jag är rädd för att jag blåser upp allt i för stora proportioner. Många skriver att "klart att frun hade lämnat om älskaren hade velat". Ja, så är det kanske.  Så känns det i alla fall när jag är själv med mina tankar eller när jag skriver med er. Men i min förnekelse, kommer det in en "rättvisans pekpinne" som säger att jag måste ha bevis på det. Det ÄR konstigt, jag vet. men det är så jag funkar just nu i allt detta. Tragiskt nog, så hade det varit enklare om jag fick reda på att de fortfarande höll på. Då hade det varit definitivt. Men just nu slåss som sagt hjärnan och hjärtat med varandra om huruvida det hon har gjort (inte eventuellt fortfarande gör) är för stort för att komma över.

Jag vet att ungarna riskerar att få men av detta. Men det gör de vid en skilsmässa också. Jag har ingen erfarenhet som kan ge mig en 100% känsla av att den ena vägen är bättre än den andra. Jag kan inte "bara" kasta mig ut i ingentinget utan att verkligen vrida och vända på allt.  Hur skulle det kunna vara bättre?

Anmäl
2018-01-17 16:21 #88 av: Hera

"Första rundan" Det säger allt..

Barn tar inte skada vid skilsmässa i din situation.  Det är bara ännu en av dina bortförklaringar. Du gör inget annat än att bortförklara. 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2018-01-17 16:21 #89 av: Myrra

I hur många år kan man "vrida och vända" på saker????

Dags att börja tänka på dig själv och barnen.

Varför lägga tid på en människa som är så otroligt falsk och genomrutten?, det går över mitt förstånd!

Anmäl
2018-01-17 16:29 #90 av: Maria

#87 Du tror fortfarande inte att barnen känner på sig något men man ska aldrig underskatta sina barn.

En skilsmässa kan göra ont hos barn men att kanske få höra att föräldrarna levt i en lögn i många år kan skapa ännu större problem och ställa till det med tillit och annat.

För mig är det helt obegripligt att man kan leva ett liv som du och din fru gör nu. Funkar det att ha sex? För mig vore det helt otänkbart att ha sex med någon som jag visste trånade efter någon/något annat.

Fortfarande när jag läser denna/dessa trådar så känns det som ett socialt experiment. Det känns inte verkligt. 

Jag kan förstå att man vill höra hur andra tänker i en sådan här fråga och att man kanske gör det som ett projekt i sitt arbete eller liknande. Då helt plötsligt faller bitarna på plats.

Eftersom man kan få sådana här overklighetstankar kring dina trådar så säger väl det allt...

/Maria

 

Anmäl
2018-01-17 17:20 #91 av: Pytteliten

Jag tror att du, TS, tänker att så länge du inte gör något så kan inget ont hända. Dina barn kan inte fara illa och inte heller din fru (som du av någon obegriplig anledning också vill skydda, trots allt ont hon har gjort både dig och er som familj...).

Men sanningen är att du fattar ett beslut varje dag, när du inte gör något. Ett beslut som hindrar din familj från att gå vidare och börja läka. Nu lever ni alla i ett stort, varigt, öppet sår. 

Anmäl
2018-01-18 04:42 #92 av: 134643

Har följt den här tråden länge nu men har aldrig deltagit själv, men diskussionen om skilsmässa ligger mig nära hjärtat så jag tänker delge min åsikt. Jag hoppas att du inte tycker att jag låter alltför hård. Jag har varit ett ”varannan-vecka-barn” som du kallar det i princip hela mitt liv. Det har varit astufft ibland, självklart är det inget jag jublar över och självklart önskar jag att mina föräldrar fortfarande älskade och vårdade varandra. Men saken är den att mina föräldrar slutade älska varandra, och jag är fantastiskt jäkla glad och stolt att de båda två tog beslutet att skiljas och hitta lycka på andra håll, något som de båda gjort.

Jag tycker faktiskt att det är orättvist av dig att anta att dina barn hellre vill ha någon fejk bild utåt av hur ett förhållande ska vara, än äkta och lyckliga föräldrar. Vi kan faktiskt bry oss om andra än oss själva.

Sen vill jag också säga att jag faktiskt struntar i om du stannar med din fru eller inte, men jag tycker att det är otroligt tragiskt att du inte kan kontrollera ditt liv och dina tankar så pass mycket att du kan ha ett lyckligt liv. Jag förstår att du tror att du gör det som är rätt, men jag förstår faktiskt inte hur du kan slösa bort så här många värdefulla år genom att grubbla, känna misstro och hat. Men som sagt, det är ditt liv och om du vill leva så så är det väl ingen annan som kan säga något om det.

Men skyll inte på barnen, det är fegt.

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-01-18 16:41 #93 av: Ensombryrsig

#88 Jag håller faktiskt med. Jag gör inte mycket mer än att vela och bortförklara. Tröstlöst.

#89 Bortsett från vad hon gjort (vilket inte är en liten grej, jag vet), så är hon idag ganska mycket som vanligt. Kärleksfull, snäll och omtänksam. Det gör det lättare för mig att förneka det hon gjort, vilket är ren dumhet men ändå det vi vet att jag gör. Jag vet att hon var så under tiden med honom också, så egentligen borde det inte spela någon roll. Men det gör det som sagt "enklare" för mig att fortsätta vela och älta. Sen märker jag plötsligt av saker hos henne som ger mig känslan av att de fortfarande har kontakt och då blir det snurrigt igen och då försöker jag istället snoka reda på om det är så eller inte och tiden rinner iväg. Moment 22...

#90 Jag lovar att det inte är ett socialt experiment. Och det känns inte verkligt för mig heller. Jag önskar att jag kunde skriva det nu; "Tada, detta var bara hittepå för att jag ville se hur folk reagerade."  Men det är dagens sanning. Jag har blivit exakt den människa som ni tar er för pannan för och tänker "holy crap"!                                       Ja, konstigt nog funkar det att ha sex. Förvisso är det en helt annan typ av sex nu för min del. Mer ilska, mindre kärlek. Men vi har sex då och då. Hon påpekar fortfarande att hon tycker att det är för lite, precis som vanligt...

#91 Så har jag inte sett på det, men det stämmer nog till 100%. Så länge jag inte tar upp det, blir det inga bråk, ingen deppig partner, inget drama, inte en tråkig vardag för alla. Bara för mig som går ensam med mitt ältande och det är ju självvalt. Men jag vet ärligt inte hur jag ska tackla det eller ta upp det. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag kommer få om jag tar upp det. Vilken väg jag ska gå, hur jag ska agera, vad som väntar på "andra sidan". 

#92 Beklagar att du fått gå igenom det du har men glad för att det slutat bra för er.  Jag måste klargöra! Jag antar ingenting om våra barn. Jag skyller i allra högsta grad inte min feghet och mitt ältande på dem heller. Skulle aldrig göra. Men vad jag gör är att jag skjuter fram det oundvikliga; att jag pratar med min fru och sen tar ett beslut om att stanna eller gå. Och ja, det kan de kanske känna av.  Men den största delen till mitt velande, är just att jag inte vill skapa drama där hemma som alla känner av och påverkas av. Jag vill inte kasta mig ur mitt äktenskap och göra varannan-vecka-barn av ungarna, förrän jag är helt säker på att det är det bästa. Och det är jag ju inte ännu. Inte på långa vägar. 

Jag är just nu där, där jag inte vet om man kan komma förbi nåt sånt här. Förnekelsen gör ju att hjärtat försöker säga att det inte är så farligt och att hon ändrar sig nu. Hjärnan säger raka motsatsen, att det inte finns något hopp alls. Därav ältandet, alla frågor här, alla tankar i mitt huvud etc.

Anmäl
2018-01-18 17:09 #94 av: Lamina

Du är en förebild för dina barn. Vad ger du dom för bild av hur kärlek ska vara om du låter dig trampas runt på på detta vis?

Du tror inte dina barn märker något. Tro mig, dom märker så mycket mer än du kan tänka dig. Och dom lär sig att dölja hur dom mår och lägga locket på, precis som du. DET är vad du gör för dina barn.

Anmäl
2018-01-18 18:02 #95 av: Tjeja

Precis som #94 sade ovan! 

" dom lär sig att dölja hur dom mår och lägga locket på, precis som du. DET är vad du gör för dina barn."

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2018-01-19 23:21 #96 av: Ensombryrsig

Vänner!
Jag vet att ni tycker att jag är tjatig,velig, feg och att jag är nåt slags fegt miffo som försätter mina barn (och fru) i en kass situation. Och jag kan utan problem förstå det.
Ikväll är en dålig kväll. Känslorna och tankarna är all over the place och jag kan inte riktigt komma ut ur hansterhjulet.

Jag vet att det är fredag och alla har annat att göra. Men ni som orkar, vill och kanske tycker att det är lönt, svara på en sak;

Är det ens möjligt att göra som min fru har gjort, skriva det hon har (både till sig själv och honom) och uppföra sig som hon gör efter att hon blivit påkommen, och nu känna att hon på allvar älskar och vill ha MIG?
Ärligt?

Anmäl
2018-01-19 23:52 #97 av: Kalli

#96: Ärligt, vad spelar det för roll?

Anmäl
2018-01-20 01:02 #98 av: Lamina

#96 Vad skulle du svara om någon ställde dig den frågan?

Also, som #97 säger; Vad spelar det för roll vad hon känner? Hon förtjänar inte dig.

Anmäl
2018-01-20 04:10 #99 av: Hera

#96 Hade hon velat ha dig hade hon inte lekt med andra. Och viktigast av allt, inte älskat någon annan.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2018-01-20 05:45 #100 av: 134643

#96 Kanske. Kanske att hon tror att hon älskar dig, men då är hennes syn på kärlek väldigt långt ifrån din. Hade hon varit rädd att förlora dig hade hon inte gjort det hon gjort, och det borde vara tillräckligt för dig att gå. Vill du inte vara med någon som bryr sig om dig och dina känslor?

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-01-20 06:36 #101 av: [Kaoskaos]

#96 nej ! Ts varför inte flytta i från varandra under en period så du får lite distans från allt ? Det tror jag verkligen du skulle behöva .

Anmäl
2018-01-20 07:28 #102 av: Maria

#96 Nej jag tror inte att hon älskar dig.

Jag tror att hon tycker mycket om dig givetvis eftersom ni lever ihop och det funkar något så när men någon passionerad kärlek handlar det inte om utan jag tror att det handlar om bekvämlighet.

Du är det näst bästa alternativet.

/Maria

 

Anmäl
2018-01-20 08:52 #103 av: Sarah

#96 det är möjligt att älska flera, ja. Det är däremot inte möjligt att bete sig mot en person som hon gjort mot dig och samtidigt älska den personen på "rätt sätt". Älskar man en person på riktigt så går man inte bakom ryggen I flera år, man undviker inte att laga det som gått sönder och man gör såklart inte om det igen och igen och igen.

Anmäl
2018-01-20 10:13 #104 av: Amorell

#96 Jag skrev till dig tidigare precis innan du tog en liten paus från ifokus och jag har för mig att du aldrig bemötte mig då, du kanske inte såg det bland alla svar i och för sig. :)

Angående din fråga nu så tänker jag såhär:

Vi ponerar att du varit otrogen mot din fru, jag förstår ju på dina texter att det aldrig skulle hända men vi ponerar. Du vill dock ha din fru, bara henne - hur hade du handlat? Jag vill tro att du skulle försökt bedyra, diskutera, förklara, gottgöra och lufta frågan om din otrohet till din fru kände sig tryggare. När du märkte att din frus huvud var fullt av funderingar, hade du då krävt mer sex? Hävdat att hon inte bekräftar dig fysiskt? Eller gett henne utrymme och försökt prata och trösta henne?

Min bestämda åsikt är att inte bara det faktum att hon är otrogen utan även hennes handlande efter talar för att hon inte älskar dig. Hon vill inte vara med dig som första val och hon är egentligen inte särskilt intresserad av ditt väl och ve (något jag var inne på i mitt tidigare svar till dig). Hon vill ha sin trygghet och bekräftelse och du ett sätt att få det i avsaknad av den person hon egentligen vill få det ifrån. Och jag tror att du behöver PRATA med henne. För jag tror bestämt att om du gör det så kommer du inte få ett bemötande som visar att hon tänker på ditt välbefinnande, och någonstans tror jag du vet det och undviker det.

Vad tror du?

Anmäl
2018-01-20 10:13 #105 av: Amorell

#96 Jag skrev till dig tidigare precis innan du tog en liten paus från ifokus och jag har för mig att du aldrig bemötte mig då, du kanske inte såg det bland alla svar i och för sig. :)

Angående din fråga nu så tänker jag såhär:

Vi ponerar att du varit otrogen mot din fru, jag förstår ju på dina texter att det aldrig skulle hända men vi ponerar. Du vill dock ha din fru, bara henne - hur hade du handlat? Jag vill tro att du skulle försökt bedyra, diskutera, förklara, gottgöra och lufta frågan om din otrohet till din fru kände sig tryggare. När du märkte att din frus huvud var fullt av funderingar, hade du då krävt mer sex? Hävdat att hon inte bekräftar dig fysiskt? Eller gett henne utrymme och försökt prata och trösta henne?

Min bestämda åsikt är att inte bara det faktum att hon är otrogen utan även hennes handlande efter talar för att hon inte älskar dig. Hon vill inte vara med dig som första val och hon är egentligen inte särskilt intresserad av ditt väl och ve (något jag var inne på i mitt tidigare svar till dig). Hon vill ha sin trygghet och bekräftelse och du ett sätt att få det i avsaknad av den person hon egentligen vill få det ifrån. Och jag tror att du behöver PRATA med henne. För jag tror bestämt att om du gör det så kommer du inte få ett bemötande som visar att hon tänker på ditt välbefinnande, och någonstans tror jag du vet det och undviker det.

Vad tror du?

Anmäl
2018-01-20 10:21 #106 av: Amorell

Kollade nu och mitt inlägg är nummer 284 i den förra tråden, jag vill gärna veta vad du tänker kring det jag skrev.

Dessutom har jag en till liten passus, jag tror att anledningen till att du ensam går i terapi är för att du VET någonstans att hon inte kommer möta dig halva vägen och visa den omtanke du behöver för att gå vidare.

Jag tror inte heller att det egentligen hjälper vad vi skriver, du behöver ta dig en rejäl funderare (ironiskt nog med tanke på hur mycket du redan funderat) på hur du vill att ditt liv ska se ut? Vad vill du förmedla till dina barn? Och kan du se dig själv lycklig med henne om 5 år, om ni fortsätter som nu?

Anmäl
2018-01-22 08:14 #107 av: setfree

#96 Är det ens möjligt att göra som min fru har gjort, skriva det hon har (både till sig själv och honom) och uppföra sig som hon gör efter att hon blivit påkommen, och nu känna att hon på allvar älskar och vill ha MIG?
Ärligt?

Det finns alltid en teoretisk liten möjlighet. Sannolikt? självklart inte.

Jag tror inte för ett ögonblick att hon älskar dig. Lika lite som jag älskar min gamla Toyota som alltid finns på plats och som gör som jag vill.

Anmäl
2018-01-22 09:53 #108 av: Tjeja

Nej hon vill inte ha dig! Hon vill ha den andra mannen! Men hon tycker inte illa om dig och du duger så länge då du erbjuder henne och barnen bekvämlighet.. och kanske... en liten sexuell lättnad någon gång då och då.  

Ärligt talat, jag skulle inte förvånas ett dugg om hon trånar efter den andra och har sex med ytterligare andra för att få ro för sina begär eftersom hon hela tiden klagar på att du inte ger henne tillräckligt.

Du är bekväm för henne helt enkelt men ingen fullpott eller ens tillfredsställande. Hur kan hon vilja ha DIG då? Hon står UT med dig för att hon inte har något bättre alternativ och du inte tvingar henne att ta ansvar för sig själv och sina egna behov utan låter dig utnyttjas som ett reservhjul.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2018-01-22 10:32 #109 av: SuperNaturalBeing

hon älskar inte dig. du är en leksak för henne.

Anmäl
2018-01-22 13:44 #110 av: Surpan

Jag förstår inte att ni orkar. Han är inte på väg bort alls. Han har ju för guds skull precis gått igenom en fertilitetsutredning, IVF, graviditet och småbarnstid. Det gör man ju inte direkt om man "funderar på att lämna". Hade det inte pågått i 9 år hade jag trott att det är ett troll.

TS sluta låtsas som att du gör detta för din fru och för barnens skull. Du stannar för din egen skull. För du inte vill vara ensam. Din fru hade vart lyckligare med en man som hon är kär i och som hon kan ha massor med sex med. Dina barn hade mått bättre av att ha en livsglad mor och en far med gott självförtroende. Det förstår du säkert också.

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2018-01-22 13:55 #111 av: Namiko

Istället för att fundera över om det är möjligt att hon kanske älskar dig fortfarande, varför inte se verkligheten och inse att hon har noll och ingen respekt för dig över huvud taget. Respekt och tillit är väl ändå två väldigt viktiga grundstenar i ett förhållande och ni har tappat båda två för länge sen och som ni beter er ser jag ingen möjlighet till att få tillbaka något av det. Speciellt eftersom eran kommunikation är helt borta också.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anmäl
2018-01-22 16:06 #113 av: Ensombryrsig

Hej allihopa!

Först och främst, tack för alla svar, tankar och åsikter! Ingen glömd! Ni vet hur mycket de betyder för mig!

Jag brukar vilja vara lite försiktig och vänta med att svara tills jag har substans i det jag skriver. Typ direkta frågor. Men idag skriver jag mest för att svara. Tycker att mina svar jag fått från er, är så bra så där inte är något att ifrågasätta.

#97 Jag vet inte. Men för någon outgrundlig anledning gör det det. Jag kommer ju inte vidare...

#98 Jag hade svarat som ni. Men jag kan själv inte tänka att hon inte förtjänar mig. Den typen av tankegångar har jag aldrig haft och har det ännu mindre nu.

#99 Du är mästare på korta men starka svar. Tack! Den svider att höra men du har rätt.

#102 Det är så det känns för mig också. Men ärligt, hur bekvämt kan det vara? Att älska och tråna efter nån annan så länge och nu plötsligt sluta med det, som hon vill ge sken av? Eller fortsätta tråna och älska nån annan men leva med mig? Inget av det låter särskilt bekvämt egentligen. Eller?

#103 Det är min bestämda åsikt också. Men jag lever fortfarande med en som påstår att det är så...

#104 Förlåt! Jag läste ditt svar (#284) när du skrev det men missade helt att svara. Ber om ursäkt! Det du skrev då, är en av tankarna som fortfarande snurrar i mitt huvud. Att hon inte en enda gång nämnde mig i sina djupaste tankar och känslor. Det ligger också till grund för mycket i mina tankar om vad hon egentligen känner för sin otrohet, för honom och för mig. Det hon skriver där, visar klart och tydligt att det enda hon bryr sig om, är honom. Inte mig, inte familjen och inte det faktum att hon är otrogen. Du har helt rätt.

I det du skrev nu senast (#104) så har du också helt rätt. Det skulle vara så jag hade agerat. Jag har en viss förståelse för att det är svårt för en otrogen att självmant ta upp och bearbeta sitt egna fuckup, med sin partner. Det kan inte vara lätt. Men om man verkligen bryr sig, tror jag att det är så man gör. Man tar tjuren vid hornen. I synnerhet när man märker att partnern som man varit otrogen emot, inte själv gör det och går runt och mår dåligt. Jag hade under inga omständigheter fortsatt kräva saker för mig själv, som mer sex eller uppmärksamhet.  Jag vet inte om det du skriver om terapin. Det känns spontant som att det kan stämma, absolut.

#108 Tung läsning... Men det ligger nog mycket i det du skriver. Jag är med dig i det att jag också tror att hon fortfarande trånar efter hon om och den uppmärksamhet som han gett henne (eller t.o.m kanske fortfarande gör). Men jag tror faktiskt inte att hon trånar eller har sex med andra. Det är honom hon har haft i två omgångar. Det är honom jag tror att hon vill ha. Sen tror jag fortfarande inte att de två har träffats irl och faktiskt haft sex. Jag har inga bevis som styrker det men inget som styrker motsatsen heller.

#110 Du skriver som om du uppmanar de andra i tråden, att sluta engagera sig i min fråga. Är det så? Om ja - varför?

Sen svar på det andra du skriver: Min frus första runda var 2009. Efter ett tag släppte jag det och bestämde mig för att fortsätta med henne. Det var svårt, jag var en velig dörrmatta även då, men tog ändå det beslutet. Sen dess, har jag tänkt relativt lite på det. Har jag tänkt på det, har jag tryckt bort det, eftersom jag hade bestämt mig att fortsätta. Jag valde att tro på henne helt enkelt och funderade inte längre på att lämna.  Ett tag efter det, påbörjade vi vår ivr-resa. Och den var slut, med en nyfödd i famnen, när jag upptäckte min frus andra omgång. Hade jag vetat om det innan, hade ivf-resan aldrig påbörjats.

Vad är det du vill att jag ska sluta göra? Sluta tänka på vad som kommer hända med oss alla om vi går skilda vägar? Sluta bry mig om att jag behöver känna känslan av att det beslut jag slutligen tar, är det helt rätta?  Det är väl klart att jag inte vill vara ensam. Att jag till 100% vill utröna om jag kan komma över detta, lita på min fru igen och tillsammans arbeta för att få det bra igen. Klart jag stannar tills jag är säker. Men du verkar vilja påskina att det är JAG som håller fast min fru, att jag inte släpper henne.  För det förstår jag i så fall inte alls. Jag har för fan inte varit otrogen. Hon har aldrig sagt att hon vill skiljas. Missförstår jag dig?

#111 Jag försöker envetet att se på det så. Även om det inte verkar så...

Anmäl
2018-01-22 16:19 #114 av: Surpan

#113 Jag undrar hur folk orkar. Tänka ut smarta och bra svar till någon som mest struntar i det folk skriver.

Din fru vill inte ha dig, att hon inte yttrat orden "jag vill skiljas" gör väl lite sak samma. Hon har ju redan hittat (minst) en annan man hon hellre är med. Hon markerar gång på gång att hon inte vill jobba på förhållandet med dig, att hon inte vill hjälpa dig eller att hon tar det på allvar. Så ja, jag tycker faktiskt det är du som hänger kvar i nått nu. I ett minne eller en perfekt kärnfamilj kanske. Jag vet inte.

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2018-01-22 16:40 #115 av: amandain

Han har redan fått alla tänkbara bra råd som finns att få om hur han kan tänka/agera, så det behöver han knappast läsa igen flera gånger om i nya trådar, det är bara för honom att gå tillbaka och läsa i gamla tråden och denna om han har glömt något men sen  är det upp till honom att göra detta i verkliga livet också och inte bara sitta här och fundera. I flera år...

Anmäl
2018-01-22 19:10 #116 av: Tjeja

#113

Om det verkligen är sant att hon faktiskt inte haft sex med honom än skulle jag i din sits be henne ha det faktiskt! För i så fall vet hon inte vad det är hon trånar så efter!

I så fall finns fortfarande möjligheten för henne att upptäcka att hennes trånande är meningslöst om hon testar och upptäcker att det inte alls var så fantastiskt som hon föreställer sig.  Visst finns risken i så fall att han skulle uppfylla alla hennes förväntningar också och hon skulle tråna ännu mer. Men i så fall vet du i alla fall att hon aldrig kommer sluta tråna efter honom.

Men är du verkligen ärlig mot dig själv när du tror att de verkligen inte haft irl sex? 

Min bestämda övertygelse är att de faktiskt HAR haft det! Just för att hon fortsätter tråna så, menar jag att hon inte bara har en fantasi hon trånar över utan har minnen som håller hennes längtan så het! Vilket är mer sannolikt i min mening efter att ha trånat efter en person i så många år.

Så länge de faktiskt inte haft sex irl finns möjligheten att hon kan upptäcka att han inte är så bra i sängen som hon tror och hon kan sluta tråna så efter just honom. 

Anyways.

Jag måste samtidigt faktiskt hålla med dem här i tråden som säger att du också håller kvar i relationen. Ingen har påstått att du varit otrogen eller svikit henne. Men att din del i att ni fortfarande är kvar i er relation beror lika mycket på dig som på henne.  Det är DU som väljer att stanna i er relation trots alla omständigheter som Hon gör!

I praktiken lever hon med dig men i sitt huvud och sina känslor trånar hon efter mer sex och han är objektet hon tror kan tillfredsställa henne och därför lockar han.  

Jag kan säga att det faktiskt inte skulle spela någon roll om det var just han! Det hade kunnat vara vem som helst som hon trodde skulle kunna tillfredsställa hennes sexbegär. Faktum kvarstår... DU gör det INTE och DET är anledningen till att hon trånar efter någon annan EFTERSOM hon inte älskar dig eller ens respekterar dig annat än på ytan.

Hon är självisk och stannar och utnyttjar dig för att det är bekvämt! Men även DU stannar med henne av själviska skäl som inte har med kärlek att göra utan för att du är rädd att bli ensam! Om du älskade henne verkligen skulle du ju vilja se henne lycklig. Om du verkligen brydde dig mer om dina barn än dig själv skulle du se till deras emotionella hälsa mer än för din egen rädsla att vara ensam.

Det är å andra sidan mänskligt och inget att skämmas för egentligen. Visst vi älskar våra barn och säger som regel att vi alltid sätter dem främst. Men majoriteten människor sätter till syvende och sist ändå sig själv även före sina barn. Så uppenbarligen även du!

Inte alla är emotionellt kapabla att sätta andras behov före sina egna när det verkligen gäller. Din fru är det helt klart inte! Men uppenbarligen inte du heller.

Sorgligt! En tragedi för hela er familj och dina barn kommer föra detta med sig vidare in i sina egna relationer och framtid med sina barn i sin tur.

De kommer också sätta sin egen rädsla framför både sin egen möjlighet till lycka och framför alla sina egna barns bästa. 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2018-01-22 19:26 #117 av: freyya_

Väldigt bra skrivet av #116. TS, du vet ju vad som behöver göras! Du behöver inte invänta fler bevis och förbittras ännu mer. Vill du verkligen må sämre? För det är dit det kommer barka. Du har ju nio års bevis på att din fru inte finner dig tillräcklig. Nio år... Det är självdestruktivt det du håller på med och jag ser det föga sannolikt att ni kommer kunna lappa ihop det här. Du vill ju inte dela henne med någon annan. Du vill att hon bara ska ha ögon för dig. Du vet att läget inte ser ut så och ingen människa är värd att offra all sin psykiska hälsa på. Hade du velat att något av dina barn skulle agera som du om de mötte samma öde när de blir äldre? Du är en förebild hela tiden och du är inte ärlig mot någon.

Det finns hjälp att få. Folk tar sig igenom dödsfall, våld och misshandel, fattigdom och miserabla missöden. Självklart är det en utmaning och en sorg att lägga ert äktenskap bakom dig, men du VET att det är den enda rätta vägen att gå. Du måste våga. Du kommer aldrig känna dig 100% redo. Men du måste göra det ändå! Var modig medan du fortfarande inte är helt nedbruten.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.