Otrohet

Hon var (är?) otrogen igen, del 2

2017-08-18 09:45 #0 av: Ensombryrsig

Så var det dags. Min tråd denna gången nådde 300 inlägg. Det är inte utan att jag känner en djup respekt och tacksamhet. Det är ju faktiskt, förutom mina egna vemodiga inlägg, era svar och tankar kring min och fruns situation.

Här är den förra tråden:

http://relationer.ifokus.se/discussions/5919c11c8e0e74232a000245-hon-var-ar-otrogen-igen?discussions-1

Jag funderade igår kväll på om jag inte ändå skulle släppa tråden. Oavsett mina känslor så är det ju ofta faktiskt en ganska långtråkig diskussion. Jag frågar, ni svarar, jag frågar samma sak igen och ni svarar, jag frågar samma sak en tredje gång och ni svarar tålmodigt.  Ingen får missta sig; trots mitt eviga, själsdödande och fega velande, är jag medveten. Jag vet att det är frustrerande och ofta förbluffande att jag låter vår situation bli som den är just nu. Det är frustrerande för mig med, tro mig.  Hur som helst, så kom jag fram till att jag inte kände mig riktigt klar med tråden. Denna tråden och NI, är av olika anledningar den enda ventilen jag har just nu. Alla andra, är gemensamma vänner eller föräldrar. Jag vill förvisso prata med dem men vill inte riskera att de dömer min fru för vad hon gjort, oavsett om de hade dolt det eller inte. Ni som inte känner oss, kan komma med mycket med öppna och opartiska synpunkter och det uppskattar jag enormt.

Så med det sagt;

Ja, det kommer stundtals att bli långa inlägg.

Det kommer förmodligen dröja ett tag till innan jag får huvudet ur rö*** och gör någonting åt vår situation.

Ja, det kommer nog också att bli tjatigt och frustrerande att läsa.

Till alla som orkar; Tack!

Till er som inte orkar; Tack för att ni har läst ända hit. Jag förstår om ni slutar läsa nu. Det är helt ok.

Anmäl
2017-08-18 10:36 #1 av: Hera

Nej ve och fasa om någon, vem som helst, hade dömt din fru för de handlingar hon gjort. Bättre att låta henne vara så hon slipper konsekvenser. Nu vet hon ju att det är helt ok att göra som hon gjort.  Det får henne säkert att låta bli det framöver *ironi*

Anmäl
2017-08-18 10:49 #2 av: Loris M

Jag har följt din gamla tråd och läst alla inlägg. Det finns så mycket av dig själv i den tråden, dina tankar, känslor, farhågor och din sorg. Har du funderat på att låta din fru läsa den tråden? Du har uppenbarligen svårt att göra något åt din situation och du har svårt för att berätta för henne hur du känner. 

Jag tänker att du skulle kunna göra det enkelt för dig och bara mejla till henne, länka till tråden och be henne läsa. Då skulle hon förstå hur du känner, hur djupt du älskar henne trots allt hon gjort men också hur fruktansvärt djupt hon sårat dig. Skulle det kunna fungera för dig? 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 10:50 #3 av: Monalouisa

Ja guuud sa hemskt synd det är om stackars lilla frun om någon skulle döma henne. Hon har ju inte gjort något fel alls genom alla åren. En riktig toppenmänniska är hon. Hon förtjänar absoluuut inte att någon är kritisk mot henne. *ironi*

Anmäl
2017-08-18 10:57 #4 av: Loris M

#1 #3 

Jag tror inte att TS blir hjälpt av ironiska kommentarer eller efterfrågar dem. Han är väldigt medveten om att han inte hanterar situationen på det bästa sättet så då kanske vi kan inrikta oss på att bidra med något mer än ironi? 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 11:09 #5 av: Hera

Det kvittar faktiskt vad vi skriver. Det framgår hur klart som helst. Ta har fått massor av råd och stöd.

Det är fullt normalt att faktiskt reagera när han till denna grad försvarar henne. Det är allt annat än hälsosamt.

Anmäl
2017-08-18 11:14 #6 av: Loris M

#5 Jag förstår det och tycker som du. Men han är som sagt medveten om att han inte hanterar det bra. Han skriver "Ja, det kommer nog också att bli tjatigt och frustrerande att läsa. " så det är inte så att han  saknar insikt utan snarare förmåga och kraft att göra något åt saken. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-18 11:24 #7 av: 1vonne

Ja med tanke på allt jag läst i ts tidigare trådar är det ofattbart att han skriver här i #0 "Jag vill förvisso prata med dem men vill inte riskera att de dömer min fru för vad hon gjort, oavsett om de hade dolt det eller inte."

Man får nästan uppfattningen av att han njuter av att bli trampad på. För att han borde lämna vet han redan om men han gör det inte. Det känns som att vi inte kan ge så mycket mer råd. Lämna eller acceptera läget som det är.


Anmäl
2017-08-18 11:35 #8 av: Hera

#6 Och det har han helt rätt i. Det ÄR frustrerande att läsa hur en vuxen man låter sig användas som en dörrmatta. Speciellt när det finns barn med i bilden.

Anmäl
2017-08-18 11:42 #9 av: elinnile0

Vet inte vad ts hoppas få för råd i ytterligare en tråd i samma ämne. Mycket bra har skrivits i den andra tråden så ska allting upprepas nu? Håller för övrigt med #7.

Du har 2 val. Lämna eller acceptera läget.

Anmäl
2017-08-18 13:59 #10 av: Ang101

Tänk på era barn. Dem påverkas dem med. Lycka till!

Anmäl
2017-08-18 14:25 #11 av: Sarah

Jag förstår att du inte vill att din fru ska dömas av era vänner och er familj. Det är inte deras fajt och för era barns skull är det i mina ögon en väldigt hälsosam inställning. Som jag sagt tidigare visar din ovilja till hämnd en väldigt fin och stark sida hos dig. Att inte vilja hämnas är ett fantastiskt karaktärsdrag, tyvärr är andra sidan av det myntet att du inte ställer henne till svars. Din styrka är även ditt sätt att gräva din egen grop djupare. För en dag när du känner dig redo att ta tag i allt riskerar du att det gått så lång tid att det inte längre känns rimligt. Då kommer du leva ett liv i bitterhet tillsammans med henne. Tillsammans men ändå väldigt långt isär.

Anmäl
2017-08-18 14:36 #12 av: Sarah

Jag tror också att du ts, kommer att känna dig stolt över att du inte sänkt dig till en låg nivå i ditt eget beteende, den dag du förhoppningsvis begär skilsmässa. Då kan du lämna rak i ryggen trots velandet som bara är ditt eget lidande.

Anmäl
2017-08-18 15:27 #13 av: Ensombryrsig

#1 och #3:    Point taken! Ber om ursäkt!

Självklart dömer man henne för hennes beteende. Och kritisk måste man vara. Såklart. Vad jag menade går lite djupare. Jag ska förtydliga.

Första rundan hon gjorde bort sig, berättade jag för mig far. Han är min stora stöttepelare och har alltid varit. Han reagerade såklart som en förälder till ett sårat "barn" bör och blev arg, ledsen och besviken. Men han lyckades behålla sin diplomatiska sida och hjälpte mig konstruktivt istället. Han har efter det aldrig gett sken av att han dömer min fru.

Men om jag berättar för honom  om denna rundan och allt skit som hon gjort värre nu än 2009, tror jag inte att han kommer kunna hålla tillbaka.  Skulle jag och min fru, med hjälp, lyckas lappa ihop detta och hon sluta med exet osv, kommer det inte att bli så roligt i framtiden när vi träffar farsan. Det kommer liksom lägga ribban för allt. Och det är DET jag inte vill ska hända.

Sen att jag inte kan låta detta gå vidare utan kosekvenser, det vet jag med. Och det är där mitt problem ligger. Jag tystar, fegar, sväljer skit, mår dåligt, tycker synd om mig själv, tvivlar - ja allt utom att ta tag i det jag måste. Och under tiden är jag som Hera skriver; en jävla dörrmatta.

#11 du har helt rätt. väntar jag länge till, kommer det ha gått så lång tid att det är orimligt. Har ringt och bokat tid för hjälp idag. Kommer gå ensam denna gången för att jag har tydligen en hel uppsjö av skit med mig själv att lösa innan jag kan tackla min fru. Borde ha lärt mig detta från första rundan, kan jag tycka. Men icke...

Anmäl
2017-08-18 16:07 #14 av: Galenidjur

#13 jag tycker du har en väldigt bra poäng i det du skriver att IFALL det löser sig mellan er så vill du inte att alla runtomkring fortfarande ska tycka illa om din fru pga vad hon gjort. Det är ju en realistisk risk liksom, så där tänker du helt rätt.

Det är som vad som hände med mig och två kompisar. Vi kan kalla dem Pelle och Lisa. Pelle sårade mig mycket djupt och då vände jag mig till Lisa för stöd. Hon blev väldigt arg på honom och  tyckte att vi skulle bryta all kontakt, vilket jag också tyckte vid tillfället. Sen löste det sig dock för mig och Pelle och nu är vi kompisar igen, allt är förlåtet. DOCK måste jag nu "ljuga" för Lisa om att jag och han fortfarande har kontakt eftersom hon fortfarande dömer honom väldigt hårt för vad han gjorde och inte själv kan förlåta honom å mina vägnar. Hon skulle aldrig acceptera att jag och Pelle är kompisar , och även om det ju är mitt eget val så blir det väldigt obekväm stämning att föra honom på tal. Hade jag däremot inte berättat för Lisa om mitt bråk med Pelle då hade jag inte varit i den här obekväma situationen nu. 

Så jag förstår precis vad du menar TS. Även om jag inte på något sätt  kan förstå hur du kan ha en vilja att lappa ihop det med din fru efter all skit. Men det är en annan sak, och det är inget jag dömer dig för heller, även om jag personligen  inte förstår det :) 

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-08-18 16:10 #15 av: Hera

#13 ordet"jävla" skrev jag aldrig.

Anmäl
2017-08-18 16:27 #16 av: Ensombryrsig

#15 Absolut inte. Det gjorde jag. Och det kom från hjärtat.

Jag tycker ju att du har rätt när du skriver att jag låter mig behandlas som en dörrmatta. Jag hatar den jag har blivit i allt detta och att jag inte "bara" kan agera och ta mig ur det. Så när jag skrev "jävla" var det min egen bild av det som uttrycktes, inte din Skämtar

Anmäl
2017-08-18 16:38 #17 av: Hera

#16 Ok. Jag hoppas du kommer till en vändpunkt och det fortare än fort.

Anmäl
2017-08-18 16:39 #18 av: Ensombryrsig

#14  Tack!  Jag anser nog att även om hon har gjort som hon har, så är det min skyldighet att försöka. Sen älskar jag henne trots allt. Det har ju varit hon i 20 år. Det är halva mitt liv, med barn, villa, bil, husdjur, banklån och allt annat som "hör till".

Hade det varit ett one night stand på fyllan, hade det varit svårt nog. Även om det var med honom och även med förra rundan i bagaget. Men det är så j***a mycket mer. Känslorna, ömheten, planerna på att träffas, hennes anteckningar, faktumet att hon inte bara säger sanningen. Detta tillsammans med all cyber-sex de har haft, gör det helt omöjligt för mig. Jag kan inte komma ifrån det, hur jag än försöker. Jag tvivlar hela tiden på att det jag tror när jag läser allt och tänker på det, är sanningen. Tvivlar på min magkänsla och försöker omedvetet att tvinga den att känna annat.

Blundar jag hårt nog, lyckas jag för stunden att förtränga det faktum att en orkan är på väg att slå till. För det är det som kommer hända. När jag tar ork och mod till mig, kommer det att riva upp hela vår värld. Och alla i närheten kommer ju ofrivilligt att dras med och påverkas. Och jag vill inte och orkar inte. Det är just nu mörkt nog som det är. Så jag skjuter upp det oundvikliga och sen klagar jag av mig här hos er. Sorgligt, tragiskt, korkat, omoget? Helt säkert men det är där jag är just nu.

Anmäl
2017-08-18 16:39 #19 av: Ensombryrsig

#17 Jag med. Verkligen.

Anmäl
2017-08-20 22:43 #20 av: Sarah

Ja situationen är tragisk och sorglig, men omogen och korkad kan jag inte hålla med om att du är. Ännu mer sorgligt är det ju att ni båda verkar vilja ha kvar relationen, men ingen av er gör det som behövs för att det ska vara en bra och fungerande relation.

Anmäl
2017-08-30 19:11 #21 av: Ensombryrsig

Hallå allihopa!
Hoppas allt är bra med er!

Jag har en fråga och som vanligt vänder jag mig till er.
Det är inte ett rop på råd eller hjälp. Jag skulle bara vilja veta hur ni tänker.

Om man gör så som min fru har gjort, bör man inte då jobba på att bevisa att man numera inte har kontakt med sin älskare och är trogen? Bör man inte självmant visa allt, berätta, prata om vad som hänt och kanske till och med förklara varför?
Om ja eller nej; varför/varför inte?

Jag vet att de flesta har svarat på att min inte kommer göra det. Men borde hon inte göra det? Är inte det ”normalt” beteende för en som varit otrogen och verkligen ångrar sig?
Eller är jag ute och cyklar?

Anmäl
2017-08-30 21:32 #22 av: Devya

Det är väl mera normalt att försöka ignorera det som har hänt istället för att prata om det. Det beror säkert på att hon skäms för att ha blivit tagen på bar gärning.

En som frivilligt erkänner otrohet har väl kanske mer benägenhet att prata ut. Din fru skulle högst antagligen aldrig erkänna hennes snedsteg om hon hade fått bestämma så förvänta dig inte att hon självmant pratar om saken med dig.

Du beter dig dock inte som förväntat. Bedragna partners brukar oftast kräva svar från den otrogna partnern. De brukar vilja prata ut.

En annan sak är att de som blivit påkomna vill inte bevisa att de är numera trogna eftersom e inte vill vara trogna, de söker efter lösningar som gör att de kan fortsätta att vara otrogna med den de längtar efter och begär.

Kom ihåg att din fru var "tvungen" att sluta ha kontakt med den där mannen för att du kom på henne! Hon slutade inte gör att hon själv faktiskt ville. Du satt stop för det hon åtrådde och begärde.

Anmäl
2017-08-31 08:52 #23 av: Angelfish

Är inte det ”normalt” beteende för en som varit otrogen och verkligen ångrar sig?

Jag tror det här är kruxet. Ångrar hon sig verkligen att hon varit otrogen eller är hon bara ledsen att du upptäckt hennes otrohet?

Anmäl
2017-08-31 09:03 #24 av: Maria

#21 Jag håller med dig och hade säkerligen frågat mig själv samma sak om jag varit i din situation.

Jag förstår bara inte hur du (ni) orkar leva i denna tystnad eller snarare förnekelse.

Har ni fortfarande inte pratat igenom allt som hänt?

Jag tror det är viktigt att saken så att säga får komma till ett klimax. Det är viktigt för er kommande framtid, om det nu finns någon sådan? Kan du tänka dig att bara dra ett streck över alltihop och bara leva vidare? Det verkar som om hon bara vill rycka på axlarna och låtsas att det inte hänt.

Ni kommer aldrig att få ett förhållande där du kan känna tillit och trygghet om ni inte ordentligt går igenom allt. Du kommer alltid att leva med en osäkerhet och tvivel när det gäller din fru. Är detta ännu en "mellanperiod" inför nästa stora svek?

Jag tror fortfarande att den "stora smällen" måste komma så att ni kan reda ut allt. Om inte så behöver du sätta ner foten och visa att du har ett människovärde. Du kan inte bara ta emot allt och gå vidare som om inget hänt.

Så som det är idag så har ni ju inget genuint förhållande utan lever i en förljugenhet om jag fattar saken rätt.

/Maria

 

Anmäl
2017-08-31 11:43 #25 av: Ensombryrsig

Tack alla för era svar och tankar!

Vill bara understryka att frågan var allmänt ställd. Jag är självklart fortfarande lika velig som innan men detta är en tanke som slagit mig när jag suttit och försökt sätta mig in i min frus situation.

#22 Det är ju lite det jag känner också. Nu ligger inte otrohet för mig och jag har inte varit otrogen. Men jag föreställer mig att om jag hade varit det och verkligen ångrade mig, så hade jag gjort allt och mer därtill, för att visa att jag inte var det längre och att jag verkligen ångade det jag gjort. Självklart hade det varit jobbigt att behöva få bekräftat att jag hade gjort fel och sårat, men efter ett sånt svek är det ju något jag hade fått leva med. Jag hade ju vetat att om jag inte gjorde något alls, hade misstankarna och tilliten aldrig reparerats.  De hade ju aldrig ens fått chansen till det.  Sätter jag mig in i min frus situation (så gott det går) så kommer jag också fram till, som du skriver, att jag inte riktigt ville släppa otroheten. Och i det rimmar ju väldigt väl med allt det min fru har skrivit bl.a i sina egna anteckningar.

#23 Konstigt nog, tror jag att det är både och. Men tyvärr tror jag mest på det andra.

#24 Detta är ju en mindre allmän fråga ;-)         Men nej, vi har fortfarande inte pratat. Och nej, jag orkar inte länge till. Och ja, du har förstått det rätt. Förhållandet kan nog inte klassas som genuint just nu. Det är djup och genuin kärlek, trots sveket. Men kärleken övervinner inte allt, speciellt inte när en part inte tror eller känner att felen kan repareras. Och förljugenhet - absolut! Vi pratar ju inte om det som har hänt. De problem som diskuteras, är fortfarande när hon inte känner att vi får ordning på vårt sexliv, att hon känner sig ensam, att hon plötsligt (som blixt från klar himmel) tycker att jag verkar vilja dra mig mer och mer ifrån henne och skaffa ett "eget liv" för att jag träffat en ny vän på middag (en gång) och lyft att jag ville ut med ett par andra vänner snart och käka med dem. Ska berätta om detta lite längre ner.  Den typen av saker pratar vi om . Annars är det som vanligt fast med ett svek som ligger och gnager i bakgrunden.  Jag har nu äntligen varit hos en terapeut. Har bara hunnit med en träff och han kunde i stort sett bara bekräfta det ni alla skriver här. Ska träffa honom igen med hopp om att han kan hjälpa mig att återställa mitt egenvärde och självkänsla. Innan jag ev. får tillbaka dem, kommer jag förmodligen inte att prata med henne om det. Just nu går jag ,est runt och undrar vem jag är och att då prata allvar om något så stort som ens äktenskap, känns lönlöst.

Jag undrar om ni vill hjälpa mig med era tankar kring en sak till.

De vänner vi har, har efter åren blivit våra gemensamma vänner. Jag har i stort sett inga "egna" vänner kvar och inte min fru heller, förutom några enstaka kollegor som hon träffar själv ibland. Historiskt sett har det alltid varit min fru som har varit den som gått ut, gått på puben, träffat egna vänner etc. Jag har inte haft intresset för att träffa folk själv utan har varit lika glad för att träffa mina vänner med min fru. Nu var jag för ett par veckor sedan ute med en ny vän som min fru aldrig träffat. Vi kommer skitbra överens och han ville bjuda på lite käk och några drinkar, så det gjorde vi. Det blev lite senare än vad jag räknat med (kl 23) och bussarna gick inte så ofta. Jag var hemma lite innan kl 24, på en vardag.

Ett par dagar senare blir jag bjuden av en annan gammal vän som min fru inte heller har träffat. Han tänkte dra ihop ett gäng killar för att käka lite och ta en öl. Jag försäkrar mig med frun, så att vi inte har något planerat. Hon blir därpå helt sänkt.  Sen blev det en hetsig diskussion om att jag varit ute sent, druckit på en vardag, kommit hem kl 24 när hon hade kollat upp att restaurangen stängde kl 23, att jag plötsligt skulle träffa andra igen som hon inte visste vem de var och att hon inte förstod varför. Hon menade, dock sur som fan, att det var väl ok men om det var så här jag skulle börja göra, så kanske hon också skulle skaffa sig ett "eget liv" och träffa vänner. Hon visste inte om hon orkade sitta och vänta på mig osv.

Min version är ju i allra högsta grad partisk. Men vad är era tankar kring detta beteendet? Att det är konstigt, det vet jag. Men vad säger denna typen av reaktion er om en människa ni inte känner?

Anmäl
2017-08-31 11:55 #26 av: Maria

#25 Det är ju ganska patetiskt att hon också skulle skaffa sig ett "eget liv". Det är ju precis det hon har haft i flera år och så kan hon inte ens unna dig att gå ut med nyvunna vänner.Arg

Du säger att du älskar denna kvinnan men hon visar ju bara fler och fler dåliga sidor. Det är ju långt ifrån kärlek från hennes sida. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det...Det är ju någon slags kontroll hon vill ha över dig.

Hon får leva och göra som hon vill men unnar dig inte det minsta lilla. Hon har dessutom mage att kolla restaurangens tider. Hon vill ha kontroll över dig när du försöker skaffa dig ett värdigt liv.

Hon är inte kärleksfull utan oerhört självisk och totalt avsaknad av medkänsla för dig och kärlek...nej jag tror inte det... utan snarare en dröm om något som hon själv har gjort sönder.

/Maria

 

Anmäl
2017-08-31 13:41 #27 av: Sarah

Ja hon är så fruktansvärt fruktansvärt självisk. 

Först, angående socialt liv. I en hälsosam relation uppmuntrar man den andra att ha ett eget liv och egna vänskapsrelationer. Jag och min kille är som exempel väldigt noga med att det ska finnas tid till sociala aktiviteter utanför parrelationen. Vi är inte jättesociala med andra men så fort den ena vill åka iväg och umgås med vänner så ser vi till att vi löser det med allt vad det innebär för hämtning och lämning på förskolan och annat. Vi bor en bit utanför stan och jag vill oftast hem efter jag varit ute så han hämtar mig om jag vill dricka lite, medan min kille hellre sover över inne i stan. Inga problem. 

Sen, angående att prata om otroheten. Hennes beteende är ju egentligen inte konstigt, iom att hon inte ångrar sig. Hade hon ångrat sig så hade hon försökt fixa det med dig på ett djupare plan. Men, hon är bara ledsen över att hon blev påkommen. Hon bryr sig inte hur  du mår, hon bryr sig bara om stabiliteten i livet, nu när hon inte får den andra mannen. 

De här två frågorna hänger ju sedan ihop, hon fick inte som hon ville och nu ska du bli kontrollerad (hon tom kollar upp restaurangen!!!) och hållas kort och nere så att du inte lämnar henne ensam. Hon hotar med att skaffa ett "eget liv" men det är ju det hon haft hela tiden... bakom ryggen på dig. Hon mår ju såklart inte bra men hon låter det gå ut över dig ännu mer, för att slippa ta eget ansvar. 

Det är väl egentligen inte så konstigt att du har svårt att hitta ditt jag i den här röran. Ditt jag och ditt äktenskap är hårt sammanlänkade och förra vändan hon gick bakom din rygg skakade dig i grunden. Du la dig mer eller mindre platt den gången och det är klart att det inte stärkte din självkänsla, samt att  det la grunden för att du inte orkat ta tag i det här nu. 

Hon har heller inget incitament att hjälpa dig bygga upp din självkänsla, istället försöker hon lägga över skuld på dig genom att klaga på ert sexliv, eller nu att du ska träffa kompisar. Det är bara ett sätt att ge dig skuld att hon varit otrogen så att hon slipper ta ansvar, samt ett sätt att hålla din självkänsla nere så att du inte vågar lämna henne. Nu börjar du stå lite på egna ben och träffa kompisar, det gör henne livrädd och hon blir ännu mer missunnsam. 

Den dagen din självkänsla är tillbaka kommer du lämna henne, för då inser du äntligen att hon inte är värd dig, och det vet hon. Snart kommer du inse att man inte kan bygga ett liv tillsammans med ngn bara för att den personen är bra (utåt sett) mot era barn. 

Anmäl
2017-08-31 20:56 #28 av: OlgaMaria

Äntligen bråkade ni om något!! Tjoho! Hehe.. ser det bara som positivt att det blev lite laddat. Era äkta känslor behöver ju upp på bordet, så det var positivt. Sen antar jag att hon blir lite orolig när hon ser att du "skaffar ett eget liv". Hon anar väl att det kan leda till att du tappar intresset för att stanna med henne. Hitills har ni ju bara kört på och inget nytt har hänt. Hon verkar ju vilja att det ska fortsätta så, så det här är väl oroväckande för henne. Ni har ju ingen riktig trygghet med varann, så det är klart att när du gör vad som helst som inte involverar henne så blir det ett hot.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-09-01 14:08 #29 av: Loveofmylife

Hej! 

Jag har inte läst din tråd innan, men satt mig och läste igenom din förra tråd och denna nu. Du är ju minst sagt velig och osäker, vilket inte är konstigt alls. Det hade jag också varit. Jag undrar om du har några känslor som skam? Jag tycker mig nämligen kunna se en hel del skam och ångest bakom dina ord. Du säger att du inte vill att familj och vänner ska döma henne eller titta dåligt på henne. Varför är det så? Är det kanske för att du skäms över vad folk ska tycka om dig när de har hört vad hon har gjort? Det räcker ju bara att titta på kommentarerna här för att förstå hur samhället dömer en man som har stannat igenom detta. 

Hoppas du förstår min fråga och mina, kanske, lite luddiga tankar. Du är i alla fall värdig och du har ett enormt hjärta (vilket är bland det finaste en människa kan ha). Hennes aktioner bestämmer inte ditt värde eller vilken person du är. Hennes aktioner visar ingenting om dig, kom ihåg det. Det är hennes karma och inte din. Massvis med stöd och styrka, du tar dig igenom allt det här. 

Anmäl
2017-09-04 17:01 #30 av: Ensombryrsig

Tack alla, för era svar!

#29 Nej. Jag känner ingen skam eller oro för hur samhället ser på mig. Jag hatar offer-rollen men i detta är det jag som är offret (och barnen såklart). Det är hon som har felat, inte jag. Att jag sen blivit som jag har, kan jag inte rå för. Det är inget jag aktivt väljer, därför alla mina frågor här.

Det är svårt att förklara. Hon har, ursäkta mitt val av uttryck, fuckat ur helt. Det hon har gjort är det absolut mest förbjudna i ett äktenskap, såvida man inte sen innan, kommit överens om att det är ok. För oss, är det inte ok. Jag skriver min sida av allt här för er att läsa och skapa er meningar om. Men oavsett hur allmänt jag försöker skriva, så är det är ju "bara" min sida som berättas. Ibland blir jag orolig för att jag målar ut min fru som en psykopat, och det vill jag inte. Hon är bara en människa som har felat. Kanske lite för stort och för många gånger men ändå. Hon kanske "bara" kollade restaurangens öppettider för att kunna räkna ut när jag kom hem (förstår du hur min hjärna funkar just nu...?).

Eftersom jag plötsligt blivit en typ av människa som jag inte alls känner igen, bir ju förnekelsen, självtvivlen, förvirringen bara större. Jag vet inte vem jag är längre eller vad jag vill. Inte vad som är rätt eller fel. Jag kommer till många insikter när jag läser alla era svar och har mer och mer börjat inse att min fru för det första är väldigt egoistisk. Sen börjar det nog gå upp för mig att hennes beteende faktiskt pekar på att hon inte ångrar sitt fel utan bara är ledsen för att hon blev påkommen. Sen kontrollerande vill jag inte kalla henne men det jag skrev om sist, är i sig dock ganska kontrollerande. Detta är något jag inte känner igen och som jag, mitt i den totala förvirringen, måste utröna vad det är och om det är något min fru alltid har hållit på med. För jag har inte sett det förr.

Idag önskar jag att jag kunde skriva att jag kommit vidare. Men tyvärr inte. Jag ska dock fortsätta träffa en terapeut som jag hoppas kan hjälpa mig och peka mig i rätt riktning. Ställa de rätta frågorna som får mig att fatta vad f** jag håller på med.

Under tiden, tackar jag er för att ni orkar hänga med mig!

Anmäl
2017-09-07 19:57 #31 av: Loveofmylife

#30 Det har du rätt i. När man vänder och vrider på sig själv ut och in känner man sig inte alltid som sig själv, det är mänskligt och verkligen inte ditt fel. Jag tycker det är modigt att våga fråga oss dessa frågor och öppna ditt känsloliv, inte bara för oss men dig själv också. 

Jag förstår ditt uttryck och jag håller med dig eftersom hon svikit era löften mellan varandra. Självklart kan du bara berätta din sida av denna historia. Dina känslor, tankar och upplevelser är sanna även om de inte målar hela bilden. Vi behöver inte hela bilden eftersom vi bryr oss om just din historia i det här. Jag tror inte din fru är en psykopat och jag hoppas att ingen annan här på forumet gör det heller. Ja, jag förstår hur din hjärna fungerar just nu. Hmm.. hur ska jag formulera det här (Du får verkligen ursäkta om jag uttrycker mig klumpigt ibland, det är inte meningen). Okej, jag bryr mig inte om varför din fru gör som hon gör. Hon kanske kollade resturang tiderna för att kolla när du kom hem, hon kanske gjorde det för hon längtade efter dig, kanske för att hon ville veta hur hon skulle anpassa sig. Ärligt talat. Möjligheterna till varför hon gör vad hon gör är oändliga och om du ska försöka lista ut svaren på frågor, som du aldrig kommer få ett svar på kommer du bli smått galen.

Viktigare frågor är. Hur får det dig att må? Hur ofta får hon dig att må på ett negativt vis? Har alla dessa händelser ändrat din självbild? Om ja, hur? Varför? Är det en förändring du tycker om hos dig själv? Mer frågor om dig, mindre om henne. Vad hon gör tycker du är fel. Nästa steg för dig är att lista ut vilka gränser du har för ditt känsloliv.  Är det okej att få dig att må som du gör? Osv. Hoppas du förstår hur jag tänker. 

Det låter bra att fortsätta träffa en terapeut. Det är en klen tröst, men någon gång vänder det och blir bättre. Fortsätt kämpa.  

Anmäl
2017-09-08 09:35 #32 av: Sowa

Jag tycker det låter som att din fru är livrädd för att vara ensam. I mina ögon finns det ingen logik i att uppföra sig som henne om så är fallet men jag har tyvärr erfarenheter av vänner som gått igenom liknande situationer och där ensamhet verkar skrämma deras partner så mycket att de måste "gardera" sig att inte bli ensamma. Genom att ha ett förhållande bredvid så har hon ju någon annan som tar hand om henne ifall du begär skilsmässa. 

Jag känner inte din fru (har bara läst denna tråden) så jag vet inte vad hon har för bakgrund och uppväxt men sättet hon verkar reagera på när du roar dig på egen hand tolkar jag som att hon inte kan acceptera att du kan vara lycklig utan henne. Om du hittar lyckan utan henne är hon kanske rädd att hon inte längre behövs. 

En annan tanke är att hon helt enkelt vill skiljas men inte vill vara den som först tar upp det. Genom att hon beter sig helt oacceptabelt kanske hon hoppas på att du ska ta steget och begära skilsmässa. 

Jag tycker det är bra att du träffar en terapeut på egen hand. Som det verkar är din fru inte typen som tar tag i jobbiga situationer utan hellre flyr dem och då kan det vara bra för dig att reda ut vad du själv vill. När du är säker på den saken så kan du blanda in henne. Visst är detta ett sätt att gå bakom ryggen på henne men i det här fallet så är det kanske bäst så. 

Hoppas det löser sig på bästa sätt oavsett hur det blir. 

Anmäl
2017-09-10 22:32 #33 av: Ensombryrsig

Hallå allihopa!
Hoppas allt är bra med er!

Alla har en historia. Alla har någon gång råkat ut för saker som är mindre roliga. Är man positivt lagd, kan man kasta ur sig att ”det som inte dödar, det härdar”. Och det ligger något i det.

Och när man mår dåligt, kan det ibland smyga sig in lite extra krydda. Sånt som får en att tycka att ens situation är ännu jävligare.

Idag delade jag en video på Facebook. Min fru like:ade den, en vän gjorde det samma och en gammal kollega likaså. Men kollegan gillade den så mycket, att han även taggade sin chef, som gillar samma typ av videos. Hans chef, som av händelse råkar vara min frus älskare/ex.
Så nu sitter jag här med mitt Facebook-inlägg som ett j**** hån, där de båda är på något sätt med. Båda har sett att de är där men ingen like:ar mer.

Jag har en obeskrivlig lust att skriva i inlägget:
”Ha, Mr X! Det verkar som att vi har ännu mer gemensamt!”

Världens minsta grej, ödets ruttna ironi. Men efter en helg som annars känts ok, blev detta platt j**** fall...

Anmäl
2017-09-10 23:06 #34 av: Hera

Blockera h8nom så ser han inget du delar.

Anmäl
2017-09-11 08:39 #35 av: Ensombryrsig

#34 Det var och är ingen fara. Egentligen ingen stor grej och shit happends på Facebook.  Det var bara olyckligt att min gamla kollega (som inte vet något om affären) skulle tagga just honom i mitt inlägg. Satte mest pricken över i:et på en annars ok helg.    Lagen om livets jävlighet, kallas det Skämtar

Anmäl
2017-09-14 23:06 #36 av: Tjeja

Ensombryrsig, i #30 skriver du att du inte vet vem du själv är och vad du  vill och känner etc etc

 "plötsligt blivit en typ av människa som jag inte alls känner igen, bir ju förnekelsen, självtvivlen, förvirringen bara större. Jag vet inte vem jag är längre eller vad jag vill. Inte vad som är rätt eller fel."

Undrar vad du kommer fram till om du vänder på allt? 

Vad vet du om dig själv? Vad är du säker på i ditt liv ändå nu? Vad vet du att du faktiskt känner? Finns det något du vet säkert att du vill/inte vill och kommer agera efter oavsett vad som händer (dvs inte bara önskar att du klarade av att göra)? Vad vet du är rätt och vad vet du faktiskt är fel oavsett känslor? Förenklat, vad är du säker på helt enkelt?

Låt mig ge dig ett exempel att starta med så kanske du kan lista vidare för dig själv saker som du är säker på i ditt liv även nu!:

1. Du älskar dina barn oavsett.

2. ...?..

3 o s v..  Glad

Kanske kan det hjälpa dig att hitta någon tråd att börja nysta och hålla fast i? 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2017-10-15 21:18 #37 av: Ensombryrsig

Hej allihopa!
Hoppas ni alla mår bra!

Tjeja, tack för ditt senaste svar och förlåt för att jag inte återkopplat. Lovar att göra det snart.

En högst allmänn fråga.
Jag vet att jag frågat något liknande i man men just nu snurrar tankarna hej vilt.

Jag fyllde 40 i fredags. Av min fru, fick jag en resa till Karibien. Vi ska åka allihopa; jag, hon och båda ungarna. Denna resa köptes i februari, när min fru varit otrogen i 3 år (denna rundan) och när hon fortfarande inte visste att jag visste. Dessutom hade hon och han en väldigt aktiv period just då. Då ”bråkade” förvisso stundtals om att hon inte tyckte att han bar konsekvent med sina känslor och vad han ville. Men där var inga tecken på att bryta upp, om man kollar mailen.
Resan kan alltså inte vara köpt i försoningssyfte för att hon gjort bort sig.
Jag kan bara dra slutsatsen att hon vill åka med mig, för att hon älskar mig. Annars kunde hon köpt vilken j**** dyr skitpresent som helst och kommit undan med det. Eftersom känslorna för honom varit där, låg det egentlitligen närmast till hands att hon hade gjort det. Men hon går utom sig själv och gör en helt fantastisk överraskning och present.
Vad vill en människa som håller på så här?
Varför är hon med mig om hon känner som hon gör för honom?
Varför är hon med honom om hon känner som hon gör för mig?

Ni bet ju vad hon skrivit i sina egna texter tidigare. Att hon i stort sett hade gett sig till honom om han bara hade bett om det.
Varför går man då och gör nåt sånt här?

Fattar ingenting...

Anmäl
2017-10-15 21:21 #38 av: Hera

Hon ville väl själv resa dit och  kunde inte gärna köpa en resa bara till sig själv. 

Anmäl
2017-10-16 08:53 #39 av: Maria

#37 Jag tror du försöker hitta något litet att hålla fast vid. Ett uns av bekräftelse på att det är bara dig hon älskar.

En sådan här sak borde ni ju kunna prata om. Fråga henne vad hon tänkte när hon bokade resan. Fråga henne hur hon tänker nu men räkna samtidigt inte med att få sanningen utan du får någon slags efterkonstruktion.

Jag tycker det är så tragiskt att du fortfarande "sitter i skiten" Du är ju dessutom ganska ung så hur har du tänkt dig ett framtida liv? Ett liv i lögner? Ett liv i krossade förhoppningar?

Det kommer säkert bli en underbar resa men samtidigt en resa med ganska mycket smolk i bägaren för din del.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-16 10:22 #40 av: Zadeira

#37 Spontana tankar här (har inte läst din förra tråd mer än sporadiskt). Kan det vara så att din fru upplever dig som en trygghet, en slags säkerhet som hon vet finns där och som inte lämnar henne? Kan det vara så att hon helt enkelt vill/ville uppleva spänning med en ny man samtidigt som hon vill ha den där tryggheten och stabiliteten i ett "gammalt" förhållande där man gått genom mycket tillsammans?

Kan det vara så att hon älskar det ni har men inte dig? Att hon helt enkelt inte vill bli av med tryggheten som ett "väl ingånget" förhållande ger. Men att hon samtidigt inte upplever kärleken som hon har gjort. Jag tänker bara själv på hur bekväm jag blivit i att ha en fast partner där man känner varandra utan och innan, där inget är nytt och man verkligen kan slappna av i sig själv. Samtidigt kan jag ju absolut sakna känslan av att ha en ny, spänningen, pirret och allt det där man har i ett förhållande man inte växt in i. 

Din fru köpte en resa till dig innan du kommit på hennes otrohet. Kan det kanske vara så att hon tänkte att du inte skulle misstänka en otrohet om hon gjorde det? Att hon vill resa dit själv, kanske med familjen och att det skulle vara ytterligare ett sätt att "behålla" dig på. Att ge dig en resa du inte kan tacka nej till som ännu ett sätt att minska risken att du lämnar henne. 


Anmäl
2017-10-16 15:58 #41 av: Ensombryrsig

#38 Det var kort skrivet till och med från dig Gapskrattar                                                                            Men nånstans tror jag lite grann att du faktiskt har en poäng.

#39 Absolut! Jag säker fortfarande efter en förklaring på alla tankar jag har. Men lika ofta som jag söker efter den bekräftelsen, dyker det upp frågor i mitt huvud som egentligen bara motarbetar det.  Och ja, vi borde kunna prata om det. Men det har blivit en total spärr för mig som jag har otroligt svårt att komma förbi. För det första så orkar jag fortfarande inte dramat och all skit som kommer att hända om jag tar upp det. Jag pallar inte att hon ska gå runt och sluta sig och vara ledsen. Jag har inte krafter just nu till att hjälpa henne om hon faller. Som det är nu, så "funkar" det om jag bara blundar.  För det andra, tror jag inte att jag någonsin kommer få hela sanningen och ärliga svar. Jag har ju inte fått det en enda gång hitintills. Samtidigt är det ju en av sakerna som gör att jag inte kan släppa detta...

# 40 Så är där fler här på iFokus som har skrivit. Och jo. Det ligger mycket i det du skriver. Jag är tryggheten, det stabila och den som aldrig viker ifrån hennes sida.  Jag är också övertygad om att hon älskar mig. Men sen varför hon har valt att göra det hon har, vet jag inte. Hade det "bara" varit spänningssökande, hade det ju inte varit med alla de känslorna som det har och det hade förmodligen inte heller pågått i 4 år och dessutom två gånger. Hade det "bara" varit bekräftelsebehov (vilket hon får genom sexuell uppmärksamhet), så hade det inte heller varit med alla känslorna. Där har varit och är förmodligen, mycket känslor inblandade. Så mycket fattar jag med och måste ta ställning till om jag kan komma över. Det som äter upp mig, är att jag inte förstår. Hur kan man leva med någon, fortsätta leva med denne och ändå ha dem känslorna för nån annan? Hur kan man tro att man någonsin kommer bli bra igen om man inte berättar allt och jobbar med det? Som det är nu, tvingas jag att jobba med skitsnacksförklaringen jag får av henne, inte de riktiga problemen. Hur kan jag vara bra att ha, när jag uppenbarligen inte erbjuder allt hon behöver, så att hon måste söka det nån annanstans?

Ni känner inte min fru, så ni kan inte svara för henne. Det vet jag. Frågorna är allmänt ställda kring hur människan kan fungera och för att se om där är något jag missar eller inte vet.

Anmäl
2017-10-16 16:15 #42 av: Galenidjur

"det som äter upp mig är att jag inte förstår." 

Ja, ovisshet är en väldigt jobbig känsla, men du snurrar in dig i en massa irrelevanta frågor som du dessutom förmodligen aldrig kommer få svar på. Och även om du skulle få det kommer det inte leda dig varken åt det ena eller det andra hållet. Du har redan alla fakta, din fru har gjort dessa saker med en annan man som hon helt uppenbart har känslor för (något som hon genom sina texter själv har saggt.)  Den enda frågan du nu behöver ställa dig är "kan jag förlåta detta och gå vidare eller kan jag inte det?" That's it.

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-10-16 16:22 #43 av: Maria

#41  Jag har inte krafter just nu till att hjälpa henne om hon faller. 

Jag tycker att hon ska få falla alldeles på egen hand. Du faller ju sönder mer och mer och när denna cirkusen äntligen är över (för det är jag övertygad om att den så småningom är) så får du hjälpa dig själv istället.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 08:23 #44 av: Ensombryrsig

#42 Du har rätt. När jag sätter mig och försöker tänka rationellt, blir det rena orkanen i huvudet av alla tankar. 99% av dem, är helt oviktiga i sammanhanget. Men de är där ändå och kräver uppmärksamhet och jag har fantastiskt svårt att reda ut vilka som faktiskt är viktiga och vilka som inte är det. Men kärnfrågan är, som du skriver; kan jag eller kan jag inte komma över det här? Det känns bara så svårt att basera ett beslut "bara" på den fakta jag har, när jag inte känner att jag förstår. Kanske hade det varit lättare att se klart om jag förstod varför hon gjort så här. 

#43 Det kanske hade varit det mest rättvisa. Men för två anledningar, funkar inte det för mig. Nr 1 är att jag inte vill att hon ska må dåligt och bli ledsen. Låter konstigt, jag vet. Men så är det.  Nr 2 är att (om jag blir lite cynisk) det är jag som måste vara där och plocka upp spillrorna om hon faller. Vi är fortfarande gifta och hon är mamma till våra barn. Jag kan inte bara stå sidan om och se henne falla isär. Hon kanske inte hade gjort det men jag vill inte riskera det.

Så som ni ser, så fortsätter detta i motsägelsernas tecken. Jag vill att allt ska lösa sig men jag tar inte tag i det. Jag vill att hon ska stå för vad hon gjort, men vill inte se henne bli ledsen. Jag vill ha hela sanningen från henne, men litar inte på att jag någonsin kommer att få det.

Hon må ha orsakat helvetet på jorden för oss med sina val. Men det är f** jag och mitt ältande som spär på det.  Känns helt tröstlöst...

Anmäl
2017-10-17 08:28 #45 av: Maria

#44 Nu minns jag inte riktigt om du skrivit det i alla inlägg men det känns som om du borde ha stor hjälp av samtalsterapi.

Inte parterapi för ni står förmodligen alldeles för långt ifrån varandra men du själv borde kanske ha någon att prata ut om allt detta . Någon som kan vägleda dig.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 08:35 #46 av: 500

#44 Är det inte tydligt att hon inte gör det du hade gjort? För vad jag sett nåt jag läst båda dina trådar så låter det som om du håller på att falla sönder medan hon står bredvid och inte gör någonting för att göra det bättre. Snarare gör hon det värre genom att klaga på för lite bekräftelse vad det gäller närheten och att du går ut med vänner.

Anmäl
2017-10-17 09:11 #47 av: oh-la

Säger precis som #46, den som faller sönder här är du utan minsta hjälp från din fru. Dina inlägg tyder från start till nu på att du kört fast, är bitter, ältar, fastnar i tankelooper som du inte tar dig ur. Du vill inte att hon ska falla sönder inför barnen, men det är precis det du håller på med!

Går du i terapi?om du gör det, är du ärlig och öppen med din terapeut? Ska jag va ärlig läser jag dina inlägg som en komplett nedåtgående spiral. Du kommer ingen vart, du blir snarare mer bitter, har fler frågor i detaljer dom inte gör någon skillnad. Du gräver och försöler hitta svar i mailkonversationer som du håller fast i som nån form av rakblad mot handleden. Du använder ju dem inte till något konstruktivt. Som vuxen man förstår du lika väl som en annan att om du inte hittat svaren där än, finns dom inte och då blir det bara ett slags självskadebeteende av hela grejen. För det är precis det du håller på med. Du självskadar. Du går sönder av hur du blir behandlad, du har fastnat i någon form av första akut fas. Du säger att du inte vill prata om det för det gör henne ledsen, men helt ärligt tror jag du är rädd! Du motarbetar allt som kan ta dig och er frammåt och faller sönder, inför barnen, precis som du säger att du inte vill att det ska bli. Du använder barnen som sköld för att slippa ta snacket, offrar dem för att kunna fortsätta sticka huvudet i sanden. Dom mår lika illa av en pappa som faller sönder som av en mamma och det du håller på med är fruktansvärt orättvist mot dem!

Jag kanske är hård nu, har tänkt det många gånger och lider med barnen som hamnat mitt emellan två föräldrar som inte kommer någon vart... dom märker och känner av, och ni gör allt som står i er makt att undvika en lösning. Du blir bara sämre, mer paranoid, ältar helt oviktiga saker och detaljer. Resan, ja, hon har väl inte varit en sämre fru på andra plan, ni har väl skrattat och skojat, haft sex, åkt på utflykter, tittat varandra i ögonen och sagt att ni älskar varandra fast hon haft en affär? Det är dom svåra sakerna, att upprätthålla känslomässiga relationer, inte att boka en jäkla resa. Då behöver man inte hålla någon fasad. Man klickar på en knapp och köper en sak. Det heter "dubbelliv " av en anledning, personerna lever dubbla liv.

Anmäl
2017-10-17 10:17 #48 av: Sarah

#48 Kunde inte sagt det bättre :) 

Anmäl
2017-10-17 11:25 #49 av: SuperNaturalBeing

#44 hon var otrogen för att hon ville vara med den andre mannen, men hon har inte lämnat dig eftersom den andre mannen inte vill ha henne och är hon med dig då har hon i alla fall nånting istället för att leva helt ensam. Sen är det säkert också så att eftersom ni varit tillsammans så länge så är det svårt att bryta upp en trygg tillvaro som man känner igen för att ge sig in i något totalt okänt. Människan gillar trygghet och kan gå väldigt långt för att bevara den. Svårare än så är det inte.

Jag själv var tillsammans med en person i 4 år trots att mina känslor tog slut reda efter år 1. detta av just den enkla anledningen att det var läskigt att göra slut och därmed förlora en person som varit en så stor del av mitt liv och som jag pratat med varenda dag i flera år och delat alla mina tankar och känslor med. Det var jättesvårt! Och då var vi tillsammans bara 4 år. Du och din fru har ju varit tillsammans betydligt längre.

Anmäl
2017-10-17 11:30 #50 av: Tjeja

Du håller på att förgöra dig själv!

Vem kommer vinna då det?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2017-10-17 11:43 #51 av: Maria

Jag tycker att du ska tacka nej till Karibienresan.

Det blir ett bra tillfälle att visa vad du känner och vill.

Hur ska du kunna vara lycklig under denna resa när du vet bakgrund och när den beställdes? Hon behandlar dig som en marionettdocka och behöver bara rycka i rätt trådar för att du ska agera som hon vill.

Stackars era barn tänker jag. Barn känner och vet mer än vad man tror. Det är inte rättvist mot barnen (eller dig själv) att du håller fast i detta lögnaktiga liv.

/Maria

 

Anmäl
2017-10-17 11:53 #52 av: Pytteliten

Så bra för henne; nu är hon garanterad att du inte vänder dig från henne på ytterligare en tid. Och under tiden normaliseras ett ytterst onormalt läge än mer...

Jag kan inte för mitt liv förstå hur du klarar av det. Från ett förhållande ska man få energi, men det ni lever i nu kväver dig ju långsamt. Jag tycker inte längre att det är beundransvärt att du vill finnas för och stötta din fru. Det är bara så oerhört... dumt (jag letade efter ett annat och snällare ord, men kommer inte på något).

Hon utnyttjar och trampar på allt det fina som är du, och du låter henne göra det!

Anmäl
2017-10-18 19:32 #53 av: pyromanen

Förnekelsen är stark. Hos dig och hos hon.
Ni hänger båda utanför stupet så som kalle anka kan göra ända tills han öppna ögonen och ser. Då ramlar han.
Hur länge klarar ni att hålla ögonen stängda? Och hur är det att vara barn till två föräldrar som hånger utanför ett stup med stängda ögon ?

Anmäl
2017-11-14 09:59 #54 av: Maria

Hur går det för dig?

/Maria

 

Anmäl
2017-11-17 16:58 #55 av: Ensombryrsig

#54 Åh Maria!  Tack för din omtanke och för att du frågar!

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat säga att allt går bra eller i alla fall bättre. Stundtals gör det det. Eller funkar i alla fall. Men sen kommer tankarna igång och känslorna följer direkt efter. 

Kort sagt; jag har inte pratat med min fru ännu. Hon har definitivt inte tagit upp det. Mycket har blivit påverkat, bla samlivet. Kanske inte helt oväntat. Men det är ju så min fru känner sig bekräftad. Men det är ju även i det jag som konstant känner att jag jämförs med någon annan och känner mig heeelt ointressant och otillräcklig. Oavsett vad hon säger till mig att hon vill ha, vill att vi testar eller vad hon känner, så har hon redan sagt och skrivit det till honom. De har ju t.o.m testat saker (över etern) som hon och jag aldrig har och ens har pratat om.

Stundtals tycker jag att hon uppför sig konstigt och misstankarna springer iväg. Nästa stund är hon hur go som helst och jag skäms plötsligt för de tankar och känslor jag går runt med. 

Har gått till en psykoterapeut 2 ggr nu. Har inte hjälpt ett dugg än så länge men hoppet är att han ska hjälpa mig att få ordning på mina tankar, hjälpa mig med de frågor som jag måste ställa till mig själv för att utröna vad som måste göras. Jag vet ju egentligen jag behöver göra. Ni har också alla sagt det så många gånger. Men förnekelsen är total och jag förskjuter känslorna så fort de dyker upp. Jag pallar inte dramat.

Nu har det dessutom hänt en del som gör att min hjärna säger till mig att det är en väldigt dålig tidspunkt att ta upp det för diskussion. Dels vår kommande resa som alla i familjen ser så fram emot. Sen har en nära släkting till min fru blivit svårt sjuk och vi vet inte hur det kommer gå. Mitt i allt fick vi dessutom reda på att hennes kusins man, tydligen också varit otrogen och levt ett dubbelliv. De skilde sig direkt men nu är ju min frus familj i stort behov av stöd och hjälp. Känns ruttet at dra upp vårt då, just nu. Kanske ett "skjut-mig-i-huvudet"-sätt att tänka. Men det plus förnekelsen och plus att jag inte har krafter att klara av dramat, så blir det ett "enkelt" val att fortsätta vara tyst.

En fråga! Jag har ju alltid såna :-)

Min fru säger fortfarande inget om det som hänt och ger inte intrycket av att hon förstår hur mycket det har sargat oss och vårt äktenskap.

Satt i veckan och tänkte för mig själv. Undrar vad vårt äktenskap och förhållande betyder för henne egentligen.

I texterna kan jag ju läsa att hon har funderat, planerat och överlagt (både själv och med honom) om huruvida det de gjorde skulle vara värt det. Det var viktigt för dem att det var det, annars skulle de inte fortsätta.

Hur kom hon fram till att det var det?

Vad var det som henne att ta det beslutet?

Hon försöker ju ge sken av att det var ett tillfälligt fel, att det "bara blev så". Men det var ju ett noga genomtänkt beslut som de dessutom pratade om flera ggr under åren och ändå valde att fortsätta.

Och hur mår hon nu då?

Känner hon plötsligt, nu när hon har blivit påkommen, att hon får det som fattades innan?

Att nu är det ok att kämpa för oss? Varför det? För att jag kommit på henne? För att hon fick ett "uppvaknande" och insåg (efter 4 år) att det är mig hon vill leva med?


Hur är era tankar som utomstående kring detta?

Vet att jag frågar samma saker hela tiden men letar ju som ni vet, efter svar hela tiden ändå...

Anmäl
2017-11-17 17:15 #56 av: Hera

Du lär inte dom svaren du vill ha. Finns inte mer för folk att säga kan jag tycka efter två långa trådar fyllda med svar och ändå står du på samma fläck och leker att inget har hänt...

Anmäl
2017-11-17 17:25 #57 av: Maria

#55 Det är ditt liv som rullar på. Dina dagar som går och aldrig kommer åter....
Jag själv skulle få en aning panik över detta att livet rinner iväg medan du lever i en förljugenhet. Känner du inte så?

/Maria

 

Anmäl
2017-11-17 18:02 #58 av: Namiko

"Min fru säger fortfarande inget om det som hänt och ger inte intrycket av att hon förstår hur mycket det har sargat oss och vårt äktenskap."

Hur ska hon kunna förstå när du inte pratar om det längre? Hur många månader har du gått runt i tystnad nu? Hon antar säkert att du håller på att lägga all skit bakom dig och att det kommer fortsätta precis som det gjorde förra gången bara hon fortsätter ignorera elefanten i rummet. Du jobbar ju trots allt fortfarande på att ge henne det hon behöver och det hon vill ha, medan du helt undviker eller mår dåligt över att tänka på vad du behöver och vad som är bäst för dig och era barn.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anmäl
2017-11-17 18:20 #59 av: Monalouisa

Och det ältas samma fraser i inlägg efter inlägg. Läs igenom båda dina trådar en gång till och ta till dig av alla bra råd du redan fått. Det är ju inte lönt att dra samma sak om och om igen i flera varv.

Anmäl
2017-11-17 18:48 #60 av: Sarah

#55 Nej det som fattades henne, fattas även nu, du kan inte ge henne det hon vill ha, eftersom det hon vill ha är en man som inte är du. Tyvärr. Han är ju inte tillgänglig som hon vill ha, så då rullar hon vidare med dig, eftersom det går och du tillåter det.
Hur du kan gå runt och inbilla dig att några fina stunder idag, kan radera ut det som hänt igår övergår allas förstånd, det är sveket du måste hantera och ta ställning till, inte hur hon beter sig idag. Det vet du också.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.