Allmänt

Tillsammans utan att vara kär?

2017-09-12 15:20 #0 av: aughtum

Jag ska ta saken ifrån början så ni förstår min historia.

Jag blev aldrig tillsammans med någon då när jämnåriga kompisar började skaffa sina första pojkvänner, i 14-15-16-17 års ålder. Några få killar blev jag intresserad av men känslorna var aldrig besvarade när jag själv kände något extra. Ingen annan kille visade heller något mer än kompiskänslor för mig så jag förblev singel hela tonårstiden. Men jag längtade extremt mycket efter ett förhållande, att ha någon att älska och någon som också älskade mig.

Efter skoltiden, ungefär när jag var 20 år så dejtade jag en kille några gånger, jag fick starka känslor för honom men han valde att bryta kontakten efter några träffar. Det kändes inte rätt för honom sa han. Jag blev väldigt ledsen att mina känslor åter igen inte var besvarade när jag blev kär.

Ett par år senare träffade jag han jag är tillsammans med nu. Han blev kär i mig efter vi umgåtts ett tag. (men i efterhand har han sagt att han blev kär redan på första dejten) Han var, och är snäll, han ser ganska bra ut och är trygg och lugn. Men jag kan inte rå för att jag aldrig blev kär. Jag har försökt och försöker fortfarande. Han är ju så bra på alla sätt och min familj älskar honom.

Jag vet inte hur jag ska få fram vad jag vill ha sagt, men tror ni man kan vara tillsammans med någon utan att vara kär?

Jag tror att jag längtade så väldigt mycket efter att träffa en livskamrat att när det äntligen fanns en kille som visade intresse för mig efter alla år som singel så tackade jag ja fastän jag inte blev blixtkär i honom. Men jag tycker verkligen otroligt mycket om honom och jag tycker att vi har det bra.

Anmäl
2017-09-12 15:46 #1 av: 134643

Jag tycker att du förtjänar att få vara kär i någon som också är kär i dig. Jag tycker att du ska bryta och ge dig själv chansen att få det.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2017-09-12 16:28 #2 av: 500

Jag har gjort det där felet en gång och slösade helt ärligt bort nästan fyra år av både mitt och hans liv. Jag tänkte att jag skulle få känslor för honom - men jag fick aldrig det. Jag var bara trygg och slapp vara ensam så helt ärligt utnyttjade jag honom. 

Nu i efterhand när jag tänker jag tillbaka på det så blir jag bara äcklad av mitt eget handlande. Och delvis hans handlande med då han inte var särskilt bra egentligen - vilket jag har insett nu i efterhand. Nej helt ärligt är det där en urdum idé. Jag ångrar verkligen att jag slösade bort så många år på något jag visste aldrig skulle leda till något egentligen. Om jag kunnat hade jag spolat tillbaka tiden och sagt nej, då hade jag inte behövt känna mig besviken på mig själv. Och jag hade sluppit ha en sån ångest kring intimitet efteråt. 

Anmäl
2017-09-12 21:51 #3 av: Loris M

Jag känner ett par som varit gifta i 36-37 år ungefär och han har aldrig varit kär i henne.  Jag vet inte när i förhållandet han berättade det, men hon menar att han älskar henne och för hennes del räcker det. De sökte båda trygghet och någon att älska och ha roligt med. Det fann dem och de är fortfarande tillsammans. Så visst, det kan fungera. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-09-12 21:59 #4 av: Loris M

Sen tänker jag också att det kanske kan vara så att du håller lite tillbaka (omedvetet kanske) p.g.a. dina dåliga erfarenheter när förälskelsen inte var besvarad. Samt att du är mera "mogen" för ett förhållande än du var innan. Du kanske vill lära känna honom lite först innan du tillåter dig att bli kär. 

Du skriver inte hur länge ni varit tillsammans men du skriver att du tycker otroligt mycket om honom och att ni har det bra. Det är en bra början. Jag skulle ge det en chans. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-10-07 16:06 #5 av: Gaara

Klart man kan, men frågan man bör ställa sig själv är om det är rätt både mot en själv och den man är tillsammans med. Kan man känslomässigt ge sin partner det den behöver och får man själv ut det man behöver av förhållandet? Jag hade samma problem som du när jag var i tonåren. Mot slutet av när jag var 19 år så fick jag min första pojkvän och första gången vi träffades just för att vi chattat ett tag (sett varandra på riktigt innan men inte pratat då) innan och var intresserade av varandra så fick jag faktiskt en dålig känsla. Jag tyckte inte riktigt att det kändes rätt men jag ville ju så gärna vara kär i honom... 

Vi blev tillsammans och jag kände ändå en sorts passionerad attraktion till honom och min familj gillade honom jättemycket. Ändå satt alltid känslan kvar att han kanske inte var rätt för mig... Men då han var självmordsbenägen och sagt när vi började chatta att om jag inte dykt upp på hans msn då så hade han tagit livet av sig tre dagar senare då han planerat detta en tid. Det fick mig så klart att kämpa lite extra för vårat förhållande. Vi flyttade senare ihop och vi bråkade aldrig. Det betyder dock inte att förhållandet var bra, utan vi pratade bara inte om problem. Han ville aldrig hitta på nåt kul och den trista vardagen kom ikapp mig. Det tog slut efter 3 år och 4 månader varav vi hade bott ihop i nästan två av de åren.

Killen jag blev tillsammans med efter det var också pga passionerade ytliga känslor och det höll i 5 år och 4 månader. Hade definitivt tagit slut mycket tidigare om vi bott ihop. Hade aldrig gått. XD

Sedan började jag umgås med det som idag är min fästman, bästa vän och mitt livs kärlek. Det var på ett helt annat plan. Det var aldrig den där ytliga passionen utan något mycket mer varmt och innerligt. Vi blev snabbt bästa vänner och kemin var nästan magnetisk. Jag kände ändå då när vi blev tillsammans att jag missat att vara förälskad i honom. Men när jag tänker tillbaka till det så fattar jag ju att jag var jätteförälskad, bara på ett helt annat sätt. :) När jag började vara med honom så fattade jag plötsligt vad äkta kärlek var, för det var en så himla stor skillnad mot det jag känt förut och jag kände mig nästan lurad för att jag trott att det jag haft med de två tidigare killarna var äkta. 

Det var det inte. Det var bara på ett ytligt plan och jag har verkligen lärt mig nu efter att ha varit i ett förhållande där jag släppt alla mina drömmar, min livsgnista och levt efter tanken att "Det är så här mitt liv och min framtid kommer att se ut, det här duger för mig" och sedan gått till ett förhållande där livsgnistan kommit åter, alla mina drömmar har kommit tillbaka och nya har tillkommit tillsammans med min partner som inte bara är min partner utan även min allra bästa vän att man ska ALDRIG nöja sig med mindre än vad man vill ha ut av ett förhållande för det är varken bra för en själv eller ens partner.

Det är bara du som kan bestämma dig för om du tror att du och din kille är rätt för varandra.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.