Förhållande

För ung för att fria?

2017-09-18 22:31 #0 av: [SweetSunday]

Hej! Jag är en tjej på 20 år som har en pojkvän (23 år). Vi har i April 2018 varit tillsammans i 2 år och jag är lite sugen på att förlova oss. Vi har pratat mycket om det och han verkar också lite inne på det, vi har kollat på ringar på hemsidor och pratat om hur vi skulle vilja ha ett bröllop i framtiden. Är man för ung för att förlova sig vid 20? Och även om jag älskar honom och saknar honom hela tiden när vi inte ses (veckopendlar), hur är man säker på att det är så rätt att man vågar fria? Jag har alltid varit överanalyserande och blir "rädd" att jag missar något för att jag inte har haft så många förhållanden och att jag kanske utan att veta det har någon som jag passar ännu bättre ihop med "därute". Jag älskar min pojkvän och vi kan prata om allt (vi har till och med pratat till viss del om detta jag tog upp med att jag ibland är rädd ifall min själsfrände och The One finns därute). Jag har kommit över den starka känslan av den oron och känner helhjärtat att jag älskar min pojkvän, men får ändå ibland "gräset är grönare på andra sidan"-känslan. Antar dock att det är normalt att känna så en period i förhållandet när det inte är så spännande. För tror jag ibland längtar efter att känna mig riktigt berusande kär igen, som man var i början. Men inser samtidigt att man inte alltid kan känna så, det är ju bara så härligt de stunder man får känna så igen (känner alltså så med min partner nu också vid extra romantiska eller mysiga tillfällen). Det var egentligen inte det här jag tänkte skriva, det bara flödade ur mig :P Jag är lite dubbel över hela frierigrejen för å ena sidan vill jag att han ska fria (vem vill inte bli uppvaktad liksom? ;) ) Men samtidigt blir jag alldeles lyckligt pirrig vid tanken på att överraska honom med en mysig kväll/dag och fria och se om han kanske för en gångs skull kanske kan bli liite rörd (han har ibland sett väldigt glad ut när vi pratat om känslor och sådant, men har aldrig sett honom rörd. Han är ofta lite mer neutral i sina känslor i hur han visar dem utåt iallafall). Har lite olika idéer om frieri, men de tar jag upp i en annan tråd, det jag undrade mest nu är väl egentligen om det ens är rimligt att tänka att man är mogen att ta ett så stort beslut och fria när man bara är 20 och hur man slutar sönderanalysera sitt liv och tänka att "gräset är grönare"? 

Tack till er som orkat läsa mitt svammel ända hit :P

Anmäl
2017-09-18 22:54 #1 av: Tuulikki

Jag och min sambo har varit ihop i typ 3,5 år och ser absolut en framtid med varandra. Men JAG (och iofs han också) känner att ska vi spendera resten av våra liv ihop har vi ingen som helst brådska att förlova & gifta oss om vi nu fortfarande vill det i framtidenGladDet får komma senare liksom. När vi har en trygg vardag, just nu pluggar han och jag är sjukskriven.
Som sagt, ska vi leva resten av våra liv ihop (jag hoppas!) så har vi all tid i världen, det får allt vänta några årGladVarför ha bråttom? känner JAGFörlägen

Vi är 22 båda två.

↠ Just keep swimming ↠ 

Anmäl
2017-09-18 23:54 #2 av: Hera

Med tanke på att du känner att gräset kanske är grönare på andra sidan och inte ser honom som din själsfrände så bör du inte fria.

Det gör man ju när man är helt säker. Det ser man att du inte är.

Jag var 16 och tvivlade aldrig de 3 åren vi var tillsammans.  Så din ålder är inte viktig.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-19 06:51 #3 av: Devya

Ni gör ju som ni vill men det låter verkligen inte som om ni borde förlova er då du pratar om "gräset ä grönare på andra sidan ' och att "the one" ännu kan finnas där ute någonstans.

Är det inte då bättre att vänta tills du är riktigt säker? Av egen erfarenhet så vet jag att det är finast om man endast en gång har varit förlovad och inte flera ggr.

Jag har varit förlovad två gånger. Jag var dock 100% säker första gången och ändå gick det fel. Andra gången försvann då det speciella med att vara förlovad då jag hade varit det tidigare. Min man tyckte också att det var lite tråkigt för det var första gången för honom ju.

Det är förstås olika för alla men så var det för mig.

Förlova er nu inte bara för att det är "kul att bli uppvaktad" och för att du vill att han blir rörd. Det låter som fel orsaker helt och hållet. Er ålder är knappast problemet här utan det handlar väl mer om att åtminstone du som inte tar det på allvar och vill bara förlova dig bara för att det verkar kul och mysigt. Eller har jag fel?

Anmäl
2017-09-19 07:07 #4 av: Maria

Jag håller med Hera och Devya. Du skriver en del, som det här med gräset...Skämtar och att du kanske har en självfrände "därute" och att det inte alltid är så spännande. Att redan känna så efter två år låter lite alarmerande tycker jag.

Jag var 19 när vi förlovade oss och hos mig fanns inga tvivel alls. Han var och är min själsfrändeHjärta

/Maria

 

Anmäl
2017-09-19 08:41 #5 av: [SweetSunday]

Jag tror ni missuppfattat mitt motiv till frieriet :) Jag skulle absolut tycka det var kul och mysigt att fria men anledningen till att göra det skulle ju vara att gifta mig med honom, så tar det på allvar gör jag. Det är ju pga allvaret min hjärna börjar analysera saker, så har det alltid varit. Jag har alltid varit den veligaste människan på Jorden och ifrågasätter och analyserar alltid allt. Jag går på min drömutbildning, den jag velat gå på den jag gick i lågstadiet, men har kommit på mig själv att även där analysera om jag valt rätt. Jag har alltid stoppat mig själv när jag insett det eftersom det kommer bli alltför jobbigt för mig att även tvivla på det som jag varit så säker på i hela mitt liv. Jag tillåter mig helt enkelt inte att analysera just utbildningen mer. Men det här analyserandet är en så stor del av min personlighet att jag gör det innan jag tar bussen (kanske är bättre att gå, och hur ska jag kunna välja :P ), innan jag köper något, innan och efter jag har sagt något till någon jag inte känner så bra osv. Det enda i hela mitt liv jag har varit helt säker på utan någon som helst analys är när jag köpt min hund och för ett antal år sedan när jag sa till mina föräldrar att det där är rätt häst (efter 1 provridning när vi skulle köpa häst). Jag tror ingen skulle kunna passa ihop med mig så bra som den här killen, han var (och fortfarande är) hos mig när jag bryter ihop (som händer titt som tätt) och vi kan prata och lösa saker utan bråk, vi förstår att varandras hobbys behöver tid, vi har bra sexliv, vi har samma framtidsplaner och båda vill ut och resa efter utbildningen. Allt är liksom rätt. Vad jag menar med "gräset grönare" är att jag skulle vilja vara berusad av den här kärleken hela tiden (tur att man inte är det egentligen för då skulle ju inget någonsin bli gjort). Jag känner den kärleksförelskelsen när vi gör något fint för varandra eller när vi har ett fint (eller roligt samtal), vid andra tillfällen är det mer det djupa bandet, att älska, jag känner. Han är liksom en naturlig del i mitt liv och jag skulle inte kunna leva utan honom-bandet. Att förälskelsen släpper efter något år är ju fullt normalt, och det jag tror (i min ständiga analys av mig själv) är att det är den som lockar, men jag vill inte byta partner en gång om året bara för att få känna den konstant (jag är inte den typen av person, jag vill ha mer trygghet än så), det bör enligt mig vara tillräckligt att känna den ibland när man är lite extra kär i sin partner. Vet inte om ni förstår vad jag försöker säga, men det är iallafall att jag inte kan lita på min velighet som ett tecken att göra eller inte göra något. Jag är aldrig helt säker (i stort sätt) på att något är rätt förrän pressen att bestämma släpper och jag faktiskt gjort det. Då kan jag bli lycklig, nöjd, glad och säker över att mitt beslut var rätt (om det inte är som med utbildningen att det aldrig analyserats innan, för då analyserar jag efter istället, så att göra mina analyser är en del i min beslutsprocess). 

Anmäl
2017-09-19 08:50 #6 av: [SweetSunday]

#4 "Du skriver en del, som det här med gräset...Skämtar och att du kanske har en självfrände "därute" och att det inte alltid är så spännande. Att redan känna så efter två år låter lite alarmerande tycker jag."

Det är i min mening inte så konstigt om det inte är spännande hela tiden i ett förhållande, det måste få gå upp och ner i dalar och toppar. Det är heller inte så konstigt att det vid en dal kan finnas en längtan efter förälskelse igen, även om man känner den förälskelsen blandad med en djupare kärlek i varje topp. Vi är just nu på en topp igen, jag är förälskad i min pojkvän (men jag är rädd för dalarna och vet inte riktigt alltid hur jag ska hantera den längtan efter förälskelse som då kommer). Dalarna har dock funnits ca 2-4 gånger á 2 veckor i vårt förhållande, medan det har varit toppar (eller ibland lite planare) den andra tiden, så jag blir snarare irriterad på mig själv att jag hänger upp mig på dalarna som är så liten del av tiden eftersom jag vet att förhållanden fungerar så, att de inte alltid är en dans på rosor, men att det är värt det ändå eftersom rosorna och dansen kommer tillbaka så fort efter en dal. Gud vad jag svamlar :P

Anmäl
2017-09-19 09:01 #7 av: [SweetSunday]

#1 Tycker det låter smart och sunt, samtidigt som jag tänker att om vi ändå är säkra på att vara tillsammans resten av livet, varför vänta? SkämtarFörlägen

Anmäl
2017-09-19 11:07 #8 av: oh-la

Jag och min man blev ett par när vi va typ lika gamla, 2006, då 18 år, på sommaren. Vi förlovade oss julafton 2010 och gifte oss 2015. Vi hade som krav på förlovning att vi skulle bott ihop ett tag och faktiskt kännt på varandra och livet ihop. Att faktiskt få en vardag ihop. Vi vill bara förlova oss en gång i livet (så tänker väl alla) och då ville vi inte hasta. Att förlova sig är enkelt, det är bara en ring på fingret och så är det klart mer eller mindre. Det svåra är att leva tillsammans, kompromissa, skapa nya rutiner och en vardag. Att faktiskt vara en familj. Vi hade bott ihop i 3 år när vi förlovade oss. Vi har aldrig haft bråttom, varför göra allt direkt när man kan sprida ut det lite och faktiskt ge sig tiden att känna på varandra ordentligt? Till på köpet är vi väl lite fåfänga och ville inte känns oss begränsade med typ av ringar. Vi ska ju bära dem hela livet, och då vill jag ha något på fingret som jag verkligen tycker om! Kändes så trist att behöva begränsa sig för att man inte hade råd...

Så tänker Jag, men alla tänker olika! Vi har ju verkligen dragit ut på allt och inte stressat. Jag skulle alltså vänta tills man faktiskt bor ihop och har en vardag tillsammans innan man förlovar sig. Å andra sidan är inte en förlovning en jättegrej, det är ju inte juridiskt som ett giftermål, eller barn för den delen, men för mig är det viktigt att jag bara gör det en gång och då vill jag verkligen veta vad jag ger mig in på. Jag är lite gammaldags. Ville vara gift innan jag blev gravid också och så blev det.

Gör som du känner, men min personliga åsikt är att man verkligen bör känna varandra innan man förlovar sig.

Anmäl
2017-09-19 12:21 #9 av: Hera

#7 Här har du svårt på vitt varför du bör vänta.

"Jag har alltid varit överanalyserande och blir "rädd" att jag missar något för att jag inte har haft så många förhållanden och att jag kanske utan att veta det har någon som jag passar ännu bättre ihop med "därute". Jag älskar min pojkvän och vi kan prata om allt (vi har till och med pratat till viss del om detta jag tog upp med att jag ibland är rädd ifall min själsfrände och The One finns därute). Jag har kommit över den starka känslan av den oron och känner helhjärtat att jag älskar min pojkvän, men får ändå ibland "gräset är grönare på andra sidan"-känslan"

Att känna så efter bara 2 år säger mig att det inte är rätt. Att du dessutom saknar att vara kär talar sitt tydliga språk!

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-19 12:56 #10 av: Sarafiaklara

Jag förstår precis vad du menar med att överanalysera. Jag tror att det kan höra ihop med hur man är som person, jag själv överanalyserar och tvivlar ofta vilket kan vara sjukt jobbigt. Tror också att det är svårt att förstå detta om man inte är överanalyserande själv som person. Det leder ju också till att det kan bli knepigt ibland i situationer (ex. Gifta sig/skaffa barn) där många traditionellt motiverar sina beslut med "det kändes självklart", "jag var helt säker". Sedan kan självklart tvivel vara tecken på något men det behöver inte alltid vara så.

Ett tips utifrån detta från någon som nyligen gift sig är att tänka igenom och diskutera med sin partner vad förlovning och äktenskap innebär för er för många personer (och hela bröllopsindustrin)kommer att ha starka åsikter om vad som är rätt att känna och vad som är rätt att göra som de kommer att försöka tvinga på er.

Så jag tycker inte att du är för ung men du måste ju känna efter om förlovning känns rätt för dig och er relation.

Anmäl
2017-09-19 13:04 #11 av: [SweetSunday]

#9 Som jag skrev är det naturligt för mig att vara överanalyserande, det är den person jag är (uttrycken The One och själsfrände använde jag för att förklara, jag tror själv faktiskt inte på att det finns någon The One (om jag tänker rationellt) eftersom det alltid handlar om 2 individer och 100% kompabilitet tror jag kan vara mycket svårt att hitta). Jag tycker att det är naturligt att ett förhållande inte alltid är på topp. Vårt förhållande var extremt intensivt de första månaderna, då var jag riktigt förälskad och vi sågs i princip 24 h om dygnet. Jag tror vårt förälskelsestadie försvann strax innan vår 1-årsdag. Jag var riktigt lycklig och kär på 1-årsdagen men inte snurrig av förälskelse på samma sätt som innan. Jag tycker också att det är naturligt att fundera på vad det är man missar i de perioderna då man inte är på topp. Har man en sämre period på 2 veckor kanske man under de två veckorna får tvivel. Dessa tvivel försvinner ju när förhållandet är i uppgång igen, men minnet av det tvivel man hade gör att det hos en analyserande människa som mig själv finns en analysprocess för att smälta att jag då kände dessa tvivel för att nu känna mig som lyckligaste människan på Jorden. Med andra ord tycker jag inte att man kan säga att förhållandet "inte är rätt" grundat på detta, för jag tror på att det är på det här sättet förhållanden funkar. Däremot kanske man ändå ska vänta med giftemål tills man bott tillsammans en stund (vi bor ju halva veckor med varandra ungefär just nu, men kommer mest troligt att bo tillsammans under sommarmånaderna som kommer), hade ändå tänkt att frieriet skulle skett i sommar eller strax efter sommaren (dvs 2018), så det är inte heller så att jag har haft jättebråttom, det är mer så att jag ÄLSKAR att planera :P   

Anmäl
2017-09-19 13:17 #12 av: [SweetSunday]

#8 Förstår poängen med att dra ut på det med, då sparar man ju dessutom på det och har det kvar :) Dessutom tycker väl jag med att det kan finnas en vits med att ha hunnit bo tillsammans ett tag iallafall innan :)

Anmäl
2017-09-19 13:30 #13 av: [SweetSunday]

#10 Tack! Håller med om att allt tvivel i alla situationer ofta är påfrestande! Jag menar ju så att jag tvivlar inte på att jag älskar min partner och att han är fantastisk, men tvivel är ju det som gör att jag inte helt kan släppa att jag inte träffat alla miljarder människor i världen och då helt omöjligt kan säga att han är den som 100% passar ihop med mig. Men kanske hans 95% är så bra det går att hitta, för precis som jag inte kan veta att 100% inte finns kan jag ju heller inte veta att det finns och då kanske vänta hela mitt liv förgäves på 100%. Detta låter nog lite oromantiskt, men det jag menar är att det är klart att min pojkvän har brister (det har jag med... uppenbarligen med min tvivlande personlighet), men han kanske har precis de brister som jag känner att jag kan leva med och tycka är okej, medan en person som i siffran bara har en brist (99%) och därför är "bättre" men jag tycker inte att denna brist är hanterbar... Svammel igen :P

Tack för tipsen också! Vi har pratat en del, men kanske borde prata ännu mer, jag vet att han inte vill ha barn tills åtminstone är klara med studier osv så giftemål betyder inte automatiskt barn (jag har alltid haft barnlängtan men har även en önskan om att resa och se världen innan så tycker att det är en bra grej att giftemål inte innebär barn på bröllopsnatten). Vi vill bo tillsammans, vi vill dela vardagen och vi vill resa tillsammans och kanske bo utomlands under en period och så småningom har vi pratat om barn, men det ligger ganska mycket längre fram i tiden. Finns det mer saker man behöver diskutera kring betydelsen av att gifta sig?

Anmäl
2017-09-19 14:46 #14 av: Hera

Jag hade aldrig velat vara tillsammans med någon som två år in i ett förhållande tvivlar bara för att förhållandet inte är på topp. Speciellt inte om det är så sällan som du påstår.

Enligt mig har det inte med överanalys att göra över huvud taget. Jag tror det visar vad du egentligen känner men du vill inte kännas vid det och bortförklarar.

Men så länge din partner tycker det är ok att du tvivlar när ni inte är på topp så kör på.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-19 15:15 #15 av: [SweetSunday]

#14 Klart att han säkert skulle tycka det var bra om tvivlet inte fanns, klart han blev ledsen när jag tog upp det. Men eftersom han älskar mig (och han ändå vet att jag älskar honom) så sa han att han ville att vi skulle prata om det och jobba på det som gjorde att det kändes så. Men att säga att man inte vill vara tillsammans med en partner som tvivlar(absolut det får stå för dig, du känner ju uppenbarligen så) tycker jag låter lite förenklat när det trots allt finns känslor med i bilden. För mig är detta en del av vad äktenskap handlar om, att jobba på förhållandet, även i dalarna (eller snarare framför allt i dalarna). Om vi jobbar oss igenom detta när det kommer upp kan vi kanske bli ännu starkare som par sedan. 

Jag tror precis som #10 att det finns människor som (över)analyserar och sedan finns det överanalyserande människor. Jag är det sistnämnda som jag tidigare förklarat. I nedgångar undrar jag ofta om det är rätt och om livet verkligen ska vara så svårt och varför man inte bara kan vara glad varje dag. Sådan är jag. När hunden (som jag som sagt inte hade några tvivel om innan eller precis efter köpet) och jag har svårare att förstå varandra i träningen så kan jag också tvivla, valde jag en för svår hund? Passar jag och hunden inte ihop? Fel ras? osv. Men hunden och jag kämpar oss igenom det och är för tillfället som ler- och långhalm. Mitt liv präglas av tvivel så om tvivlet skulle vara ett tecken på att något inte är rätt så skulle hela mitt liv vara fel (i perioder) och det hoppas jag verkligen inte!

Anmäl
2017-09-21 12:15 #16 av: Lizelda

Jag är en person som tvivlar på allt, framförallt på grund av att jag har så väldigt dålig självkänsla. Jag och min sambo har varit tillsammans i drygt ett år och flyttade ihop efter två veckor. Vi kom rätt snart ur den nykära fasen och kom in i den tråkiga vardagen, för det är den för det mesta. Särskilt eftersom vi har ont om pengar. Men jag ligger ju lite före dig, även om ni varit tillsammans längre, eftersom jag har det där vardagslivet, vi har våra rutiner och allt det där. Sen har jag ju velat ha honom i tolv år innan jag fick honom ;) Men jag har ett skittråkigt vardagsliv. Jobbar inte då jag är sjuk, han går upp på morgonen, duschar, äter frukost och kommer sen upp till mig, ger mig en puss, jag säger "Ha det så kul idag, älskar dig" och sen åker han. Jag sover en stund till, tar hand om djuren och pillar med det jag orkar eller känner för. Middagen står på bordet när han kommer hem eller en stund efter, har jag en dålig dag så löser han det men oftast gör jag det. Sen när han har ramlat in och ätit så är han trött och då lägger han sig och kollar på youtube eller så tittar vi på någon tv-serie tillsammans. Tämligen ospännande men varje gång han tittar på mig så syns det i hans ögon att jag är hela hans värld. Jag tvivlar inte en sekund på att han är den jag vill ha i resten av mitt liv. Tvivlar du så gör inget, vänta tills det faktiskt känns rätt.

"Be proud of your scars, they're proof of a fight you never lost."

HundarBortskänkes, Ridsport, AkvariefiskFurry Paws

Bloggar om min assistanshund på Tassa Bredvid

Anmäl
2017-09-21 12:48 #17 av: Hera

#16 Det är så det ska kännas. Hjärta

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-21 17:06 #18 av: Sarafiaklara

Alla känner och tänker olika beroende på hur vi är som person och hur vi vill att våra liv ska vara. Jag själv har OCD vilket gör att jag kan tvivla och älta om allt, särskilt sånt som ger mig skam och ångest. En av de saker som har gett mig ångest och skam är att jag inte skulle älska min partner på "rätt" sätt/tillräckligt mkt och på så sätt lura honom att slänga bort sitt liv på mig eller att jag ljuger för honom (det ger mig ju också ångest för att jag inte vill lämna min partner). Som tur var går detta tvivel ofta i perioder och sen så kan jag släppa det. Utifrån detta försöker jag undvika alla typer av normaliserande (och ofta moraliserande) uttalande om hur saker ska vara eller hur de ska kännas. Innerst inne vet jag ju att jag älskar min partner och vårat liv tillsammans oavsett hurcandra människor tycker att ett förhållande ska vara.

Anmäl
2017-09-21 18:05 #19 av: Hera

Ocd har inget med det att göra.

Tvångssyndrom som det heter på svenska innebär att man utför tvångsganslingar för att "lindra" ångest. Inte att man tvivlar på saker.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-21 18:07 #20 av: 134643

Jag håller med om att det inte finns något rätt eller fel. Det kanske är självklart för vissa hur det ska kännas, och hur säker man ska vara, men för andra kan det vara en omöjlighet att vara så säker. Vi fungerar alla olika. Jag tror därför att du och din partner behöver ta beslutet själva och inte bry er så mycket om vad som ses som rätt och fel. Bara du vet hur du fungerar och hur mycket velande som är normalt för dig, även när något är rätt.

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2017-09-21 18:27 #21 av: Sarafiaklara

#19 OCD kan innefatta både tvångshandlingar och tvångstankar, ofta i olika kombinationer. Tvångstankar definieras då av ofrivilliga tankar som kan leda till ångest. Här förklara det mer ingående: http://www.ocdforbundet.se/wp-content/uploads/2017/03/Kunskapsblad_OCD.pdf
OCD kallas ibland för tvivelsjukan. Utifrån att man får ångest över ett visst tvivel som man sedan kanske försöker dämpa med en handling. Tyvärr framställ OCD i media på ett sätt så att människor tror att det bara innefattar att man tvångsmässigt tvättar händerna eller räknar lyktstolpar.

Har själv haft OCD diagnoserat i över tio år med främst tvångstankar men även tvångshandlingar.

Nu menar jag inte att trådstartaren lider av OCD utan tog endast upp det som en orsak till att jag som person ofta hamnar i tvivel och ältande.

Anmäl
2017-09-21 18:36 #22 av: Hera

Ja, som sagt du tvivlar inte pga ocd. Du försöker genom olika tankar och handlingar lösa det.

Har själv diagnosen så jag behöver inte läsa på ;)

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2017-09-21 18:48 #23 av: [SweetSunday]

#18 Det där med hur man ska älska på rätt sätt känner jag igen mig mycket i! Hur vet man exakt hur de "ska" kännas liksom? Det går nog inte att veta och som du säger är det säkert individuellt hur det känns att älska och "hur mycket man kan älska". Det är ju svårt att sätta någon skala på det precis som på andra känslor (jämförelse med smärta ex. när de frågar om ens individuella skala på sjukhus då exempelvis två identiska ingrepp kan vara en 10a i smärta för någon och en 7a för någon annan, säkert beroende på referensramar och tidigare erfarenheter). Det är ju också det här som är så svårt för inte ens jag vet hur det ska kännas för mig, men någon annan kan ju egentligen ännu mer omöjligt svara på detta... Det gäller nog bara att inte tänka för mycket utan istället försöka känna vad som känns rätt för mig. Försöka låta bli att tänka på hur det enligt andra "ska" kännas.

#20 Oftast tycker jag att det är jobbigt att inte kunna låta andra "bestämma åt mig" (är ju så enkelt då så slipper jag gå igenom hela tvivelsprocessen), men nu när du skrev som du gjorde om att bara jag och min pojkvän vet vad som är rätt och fel för just oss blev jag snarare lättad. Känns skönt att kunna lita på mig själv mest av alla på något sätt. Jag tänker som så att jag ändå kommit på tanken om förlovning och liknande, då känns det som att något i mitt undermedvetna känner sig trygg med att det är vi som gäller i framtiden och att det är det jag vill. Samtidigt är det nog inte fel att vänta tills man har bott tillsammans ett tag, för som #16 sa så har ju ett förhållande gått längre när man bor tillsammans och det steget kommer ju oftast före en förlovning. Så slutsatsen är väl egentligen att vänta kan vara en god idé men att jag ska lita på min intuition och även om jag fortfarande känner ett tvivel i beslutandeprocessen innan framtida frieri behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är fel eftersom det i många (de flesta) fall av mitt liv blivit rätt när jag gjort saker som jag tvivlat på innan jag väl tagit beslutet att göra dem.

Anmäl
2017-09-21 19:06 #24 av: Sarafiaklara

#22Nej tvångstankar är ofrivillig tankar som är kopplade till tvivel (därför det kan kallas för tvivelsjukan, eller att man kan hamna i en spiral av "tänk om"). Eftersom tvångstankarna ger ångest och obehag kan dessa leda leda till tröstebeteende så som tvångshandlingar och tröstetankar.

Anmäl
2017-09-21 19:30 #25 av: 134643

#23 Det låter mycket klokt! Lycka till med allt, jag tror att det blir superbra i slutändan :)

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2017-09-21 19:53 #26 av: Sarafiaklara

#23 Ja att jämföra med andra eller hur det ex. är i Hollywoodfilmer är inte alltid konstruktivt. Helt ärligt tror jag de flesta kan tvivla kring om de ska fria/gifta sig, är väl därför det är vanligt att få kalla fötter innan en vigsel. Sen kan jag personligen hålla med om att flytta ihop är ett bra steg för att testa om man passar bra ihop. Däremot ser inte jag på en förlovning lika seriöst som vissa andra. Nu gifte vi oss iofs inom två år efter förlovningen men jag känner folk som har varit förlovade i över tio år och inte gift sig ännu. Man gör det till vad man vill.

Anmäl
2017-09-21 22:30 #27 av: [SweetSunday]

#25 Tack! Glad

#26 Det är säkert sant, att gifta sig är ju ett stort beslut (även om det såklart inte är livsavgörande i den mån att det går att ångra sig). Tack för bra svar och för att ha bollat tankar med mig! Mina tankar har klarnat lite nu Glad

Anmäl
2017-09-21 22:46 #28 av: Hera

Visst är det så att känslor är personliga. Det är det som gör såna här diskussioner intressanta.

Lycka till :)

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.