Handlar det inte mycket om att du måste acceptera och älska dig själv? Det är viktigt att du är bra vän med dig själv.  Du är garanterat lika bra som alla andra men du vet det bara inte än.

Vad har du för sysselsättning? Går du i skolan eller jobbar du?

Jag kan till viss del relatera då jag också är en väldigt introvert person. Nu är jag i en helt annan fas i livet och äldre. Men mina råd är att göra det till en prioritet att ha en sysselsättning, utbildning eller jobb. Försök göra NÅGOT där du får chans att träffa andra människor. Försök att inte tänka så mycket på att du är annorlunda och svår att gilla. Tänk att du är en människa och förtjänar att få vara med precis lika mycket som alla andra. Att isolera sig kan kännas som det enkla och sköna men du kommer lida oerhört mycket av att vara ensam och utanför. Man kanske kan tro att man inte ska göra det men även vi introverta behöver vänner, kollegor, sociala sammanhang, känslan av att någon tänker på oss osv. När jag var yngre hade jag så lätt att tänka att jag inte behövde någon eller något, och att det inte var värt att umgås med folk om det kändes jobbigt. Idag tänker jag att det är de där relationerna som man har underhållit som är mest värda - för om man har människor i sitt liv som man haft en vana av att träffa, så känns det inte så jobbigt att träffa dem. Det är det du behöver - människor som du vänjer dig med och som vänjer sig med dig. Då blir det avslappnat och inte så jobbigt, och då kan du också få ut allt det där fina som man får från relationer, även från människor som man från början inte tror att man har något gemensamt med. Så, tillåt inte dig själv att isolera dig.

När jag var typ 22 kom jag på en sak som förändrade mitt sätt att förhålla mig till andra människor. Innan så tänkte jag så oerhört mycket på att människor inte skulle gilla mig.. men det var som att jag kom på detta - människor gillar människor som förväntar sig att andra ska gilla dem. Om man är glad, inbjudande och förväntar sig att den person man möter ska gilla en så blir det nästan alltid så. Och OM det inte skulle bli så så har man egentligen inte förlorat något. Det tog stort mod av mig att börja agera annorlunda i mötet med nya människor, men när jag vågade så funkade det verkligen. Och det förändrade nog väldigt mycket hur jag såg på mig själv också, min självbild och självförtroende.

Kände att jag måste aktivera ett konto för att kunna skriva här då jag så känner igen mig i stora delar, speciellt i det att vara introvert. Nu är jag lite äldre än ts och har ett jobb med kollegor därtill. Men jag ska ärligt säga att det är en pärs för mig med den sociala biten.

Att arbeta och prata om arbetsuppgifterna går utmärkt. Men när det drar ihop sig till fikarast eller lunchtimmen och man förväntas sitta tillsammans och prata om allt och inget en lång stund, då tycker jag det är jobbigt.

Jag tror många ser mig som väldigt udda och lite av en "kuf" också. Jag ser det på dem. Vissa undviker att sätta sig mitt emot mig och jag förstår dem! Jag har försökt att vara "öppen" "social" och att verka glad, men det är svårt när jag är som jag är och när det tar så mycket energi av mig. Det känns konstlat på något sätt.

Helst går jag ut och går en promenad ensam på rasten.

För andra tycks det ge energi att sitta och surra med kollegerna. För mig tar det energi. Vet inte hur man ska bryta det. För det har ju inte hjälpt trots tre års arbete på samma ställe och med i stort samma personer.

"surra". Du måste vara från norrland. :-)

Du beskriver egentligen många människors personlighet och sätt att vara. Jag kan surra men jag är trött efter allt "folk" efter jobbet. Eller när jag stod i en mässmonter och babblade produkter med okänt folk. Jag vet totalt slut efteråt. Stöp i (hotell)sängen. Det är för rollen man är i är så långt ifrån den man är och det är arbetsamt.

Jag vet inte om jag ids bryta mitt sätt att vara. Jag gillar o vara med mig själv och jag har ett fåtal vänner och det räcker. Klarar inte av att hantera en pöbel.

#5 Japp! Norrlänning😃

Känner igen mig oerhört mycket i det du skriver, fast jag är några år äldre.

Jag har lyckats hitta några vänner på universitetet men har oftast blivit att de har flyttat någon annanstans så har aldrig riktigt varit bra på det där med att behålla dem. Just nu har jag dock mest ångest över att jag inte lyckas hitta jobb.

Annars finns det ju jobb som t.ex. lokförare. Kör man godståg träffar man inte så många kollegor :)

Tack för alla svaren, även om jag egentligen vet att jag inte är helt ensam om att känna såhär så känns det ändå lite bättre när ni delar era tankar. 

#2 Jag går på en språkkurs som är ca en gång i veckan just nu, då blir jag ju tvungen att prata med andra, men det känns så motigt, hade inte själva kursämnet varit väldigt intressant så hade jag nog inte velat gå dit mer, vet inte alls vad jag ska göra sen. Funderar på att prova att arbeta med något enklare för att prova arbetslivet, typ i affär eller nåt, men fikaraster skrämmer mig lite. Samtidigt så vill jag ju kunna klara det nångång.

Man slits liksom mellan att verkligen vilja vara ensam men ibland blir man för ensam, isolerad. Har samtidigt svårt att se mig själv med vänner, den bilden har liksom aldrig existerat. Som nämnt så har jag inte så bra ''sociala skills'' så att säga, har alltid automatiskt dragit mig undan. Jag har kanske lite aspergerliknande drag, men samtidigt förstår jag sociala koder och sånt mkt bra, det är bara att jag finner dem konstiga och börjar ifrågasätta dem, och då kan jag inte agera ''normalt'', även om jag egentligen vet hur man ''borde'' göra. tänker för mycket och kan aldrig vara spontan.

#8 Det där med att du ifrågasätter de sociala koderna, är inte det ett sätt att liksom fortsätta undvika att umgås med människor? Du säger till dig själv att du inte är intresserad av det sätt som du ser andra ungdomar umgås på. Det hjälper dig att fortsätta hålla avståndet, slippa försöka bryta ditt mönster. Jag kunde bli galen när jag var yngre på att höra på "kallprat" om väder, vind och meningslösheter, men jag tänker faktiskt inte alls så längre… även om jag tycker det är jobbigt att kallprata… så tycker jag det är något fint, när människor försöker prata och närma sig varandra. Det är inte så lätt att komma in på djupare spår och intressanta samtalsämnen… men det är fint att människor försöker överbrygga klyftan som finns emellan oss. Jag ser inte ner på det längre, tvärtom. 

Jag tror du behöver jobba med dina tankar och liksom försöka uppvärdera kontakt med andra människor.  Jag känner igen mig mycket i det sista du skriver… att man ifrågasätter de sociala koderna och inte kan agera "normalt" fast i sitt huvud har man ändå vetskap om hur man "borde" göra. När jag ser i backspegeln så har jag trots allt övat mycket på att agera som man "borde". Jag tror att människor ibland blir imponerade av mitt sätt att socialisera mig och få kontakt… men i långvariga sammanhang så blir det lätt som #4 beskriver det - jag orkar inte försöka hela tiden och blir kanske trots allt den som inte är som de andra. Men ibland får man kontakter som man verkligen uppskattar enormt, människor man klickar med, och det unnar jag dig, men då måste du utsätta dig för många sociala sammanhang, för de där som man klickar med är inte så lätta att hitta.

Man måste få vara sig själv och man kan liksom inte förändra sin personlighet och är man introvert kommer det alltid vara så att sociala sammanhang TAR energi, men samtidigt behöver man samhället och andra människor så det är viktigt att försöka lära sig att både fungera i och uppskatta de sociala sammanhangen.

Att tycka det är jobbigt att kallprata eller lyssna på det, att tycka det är tröttsamt att höra timme upp och timme ner om saker du överhuvudtaget inte har något interesse av alls kan vara rejält utmattande. Men på den andra sidan är detta med att umgås folk lika mycket ge-och-ta som att ha ett förhållande. Om du vill ha en vän (eller kanske fler), om du vill att de skall lyssna på dig prata om dina interessen "måste" du ge att lyssna på saker du inte har interesse för själv tillbaka. Nu sade jag måste i anförselstecken för du kan ju låta bli förståss, men det kan bli svårare att hitta vänner om man inte ger nånting. I början kan det vara att ge plats till kallprat och tråkiga ämnen. 

Jag har noll interesse för smink och mode. Min ena kompis älskar det. Det glädjer hon att prata om det även om jag skiter sidvägs i om det är si eller så färger som är mode i år. Det kostar mig rätt lite att ge min vän det nöjet att babbla på om detta. Och sen lyssnar hon när jag börjar med nördpratet om hur en hemsida byggs upp, vilket problem jag hade med scriptet på ena  bloggen även om hon inte fattar nånting och jag lika gärna kunde babblat om kärnfysik utan att hon märkt skillnaden som hon sa. Hon lyssnar ändå, för att det intresserar mig. 

Att inte vara så empatisk anlagd rår man inte för. Men det är nåt du kan träna iaf på reaktioner och sådan. "Fake it until you make it" som en polare lite skämtsamt sa, han har asperger själv om nu det skulle ha någon betydelse. Man kan lära sig "sociala koder" om vad det "rätta" är att göra om någon är lässen eller sådan. Du behöver inte vara en känslomänniska för att acceptera att andra är det, och du behöver inte vara empatisk för att lära fraser som "det löser sig" om någon är upprörd över ett problem trots allt. Men du måste vilja lära vad som kan hjälpa i sådana situationer. Du skall inte tvinga dig att ändra din person, det är inte vad jag säger, men vill man umgås med känslomänniskor måste man välja: Anpassa sig pyttelitegrann till en situation eller risikera att inte inkluderas och uppfattas som kall. Att inte vara överdrivet känslosam och empatisk är inte samma som att vara kall, det bara är inte en naturlig plats av ens person. Och tro inte att "folk" inte gillar en som är som du om du inte blir det motsatta. Det finns goda och äkta vänner där ute för dig presis som du är. Det kan bara ta lite mer tid att hitta de bland grodorna om du fattar. 

Se inte dig själv som mislyckad. Mycket av detta kan du självmant välja att arbeta litegrann med, och det att ha kollegor kommer bli riktig bra när du får det riktiga jobbet. Många människor med lika karaktärdrag dras till samma typer jobb, så det kan ju hända, om du får till att jobba med saker du värkligen vill jobba med, att du råkar få en kollega som är rätt lik dig själv som du omedelbart kännr förstår dig och du är bekväm att umgås med. Sånt kan bilda vänskap! Ge inte upp!