Annons:
Etikettallmänt
Läst 1131 ggr
Greta G
2017-10-16 07:56

Vad kan man förvänta sig?

I början av september gick min mamma bort. Vi har haft en rätt jobbig relation de sista åren men hon har ändå varit den person jag älskat mest i mitt liv, 

Jag har haft två vänner som stöttat mig igenom detta då jag inte har haft någon mer familj sista åren, nu har jag och min syster fått kontakt igen i och med mammas bortgång men annars är jag helt själv. 

Jag har känt att jag känner mig bitter för att två andra vänner som kallar mig sin bästa vän knappt funnits där alls. Man upplever bara sin mammas bortgång en gång i livet och det är oftast något väldigt plågsamt. Den ena av dessa så kallade vänner har inte ens lyft luren och pratat med mig och frågat hur jag mår, endast skickat korta sms med hjärtan och liknande men inte pratat med mig,  I fredags var begravningen och ingen av dessa var ju med eller ens skickade ett sms med "jag tänker på dig idag". Jag fick ett sms av samma som endast skickat sms tidigare efter att hon måste sett min systers inlägg om mammas begravning och då kom ihåg att det varit och då undrade hon hur dagen gått. Jag har inte svarat. Hon skickade även två sms till efter det men jag är så besviken att jag inte svarat på de heller. Vad kan man förvänta sig av två vänner som kallar mig sin bästa vän? Att de ska komma ihåg den dag jag begraver min mamma och försöka stötta mig tycker jag i alla fall är ganska lite begärt. Jag är som sagt bitter nu och vet inte om jag överreagerar, hur skulle ni ha känt?

Annons:
Maria
2017-10-16 09:00
#1

Det beror väl alldeles på hur nära vänner ni är. Vissa människor har svårt att tackla döden och sorg hos andra och även hos sig själva..

Att gå och vara besviken och inte svara kan jag tycka är oärligt på ett sätt. Varför inte tala om hur du känner?

Du kanske kan ringa upp dina vänner själv och berätta om begravningen.

Det värsta jag själv vet när det kommer till vänskap är när man börjar mäta vem som hörde av sig sist och vem som borde ta kontakt osv. Då känns det inte som äkta vänskap.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

500
2017-10-16 09:01
#2

Jag förstår dig. Jag hade en vän som jag kallade min bästa vän för ett par år sedan men då min bror fick cancer och jag berättade det för de jag känner så fick jag ingenting från henne. Hon varken ringde eller skrev till mig och jag kände mig så extremt sviken. För hon skulle ju föreställa min bästa vän och då tycker man ju att de borde finnas där när jobbiga saker händer, eller? Så jag kan förstå hur du känner till viss del och enligt mig har du rätten till att vara arg och besviken. Vänner ska ju finnas till för att stötta och hjälpa till när man mår dåligt, särskilt om man finns där för dem när de har det jobbigt. Man vill ju få något tillbaks av det man själv ger dem. Men det är min åsikt, så känner kanske inte alla andra.

Carrosh
2017-10-16 09:43
#3

Först och främst: beklagar sorgen efter din mor! ❤️

Tycker du ska prata med dina vänner om hur du känner. De vet kanske inte att du behöver och vill ha mer respons än de gett dig. Eftersom du heller inte svarat på deras meddelanden kanske de har tolkat det som att du vill vara ifred och de inte vill störa? De finns nog där om du ber dem, bara de vet vad du känner och vad du vill. 🙂

\m/
Äta bör man, annars blir man hungrig!

Zadeira
2017-10-16 09:51
#4

Många  vet inte hur de ska bete sig när en väns nära går bort. De kan vara rädda att tränga sig på, rädda att störa, rädda för att de inte vet hur de ska bete sig, rädda för att säga fel saker, rädda att såra dig på något vis, rädda för döden, rädda för att de påminns om någons av deras näras död och att bli ledsna igen. Förslagen är många.

Vad jag tycker du ska göra är säga hur du vill ha det. Behöver du deras stöd mer så säg det till dem. Berätta hur du vill ha det och hur de kan stödja dig, om du vill att ni pratar om bortgången eller inte osv. Om du själv inte säger något, och dessutom drar dig undan genom att inte svara på sms, kanske de helt enkelt gör det som de tror är rätt för dig eller det som känns lättast för dem.

oh-la
2017-10-16 10:01
#5

Det där är så svårt… har haft en hemskt jobbig helg själv med en vän som gått nort efter en tids sjukdom i en av de mer tragiska familjeöden jag hört om. En fruktansvärt onödig bortgång av en ung person. Samtidift ligger morfar på sjukhus och drar sina sista andetag. Vi vet inte om han går bort om en timme eller en vecka, vi vet bara att han inte kommer komma hem mer. Min bästa vän har inte direkt hört av sig och frågat hur det är. Jag berättade för henne i helgen så hon skulle veta, men inte mer än så och sedan har jag inte hört mer. Där emot vet jag att om jag behöver prata finns hon där, och det uppskattar jag nästan mer. Jag är sådan själv att jag inte ringer ner eller skickar massor av meddelanden till folk i sorg. Däremot finns jag där om någon behöver prata. Jag känner mig påflugen om jag själv skulle hålla på att ringa, men vi är alla olika! Jag har väl tur som har en vän som är likadan… Har en annan vän som förlorade sin pappa strax efter 20. Mamman var redan död sedan några år. Han gjorde lite tvärt emot så som du tänker. Han såg det som så att den enda han kunde styra var han själv, och ville han inte bli helt själv fick han ta tag i de vänner han hade och vårda det extra. Han ringde därför upp mycket för att prata och tog sig lite den uppmärksamhet han behövde. Risken lite med ditt ränkande nu, och din bitterhet är att du dödar de sista bekantskaper du har. Vad är drt som hindrar dig själv från att ringa dina vänner och berätta att du behöver prata. Dom kanske inte alls tänker som du, och är fullkomligt omedvetna om dina önskemål. Man brukar säga att kommunikation är nyckeln i alla relationer, så även i vänskapsrelationer. Sp länge som det inte är många tidigare problem eller saker du stör dig på, utan detta är det första kanske du får inse att om du vill ha dessa vänner med dig måste du kommunicera! Lägg inte på dem sådant som dom faktiskt inte fått chans att förstå. Dom är inte tankeläsare, och vet man inte bättre utgår man oftast från sig själv när man tänker på hur andra vill bli bemötta.

Greta G
2017-10-16 11:20
#6

Det är väl just det, att i detta ena fallet med vännen är det att jag har funnit där och pratat med henne i timmar varje dag när hon behövt hjälp, men när jag säger att min mamma ligger för döden och det är timmar eller dagar kvar skickar hon bara ett : åh så tråkigt, vi hörs när jag kommer hem, (hon var på jobbresa). Hörde inget från henne på 4 dagar förrän samma dag min mamma dog och då skickade hon dagen efter hon kommit hem.  Jag skrev då att jag var besviken på att hon inte en enda gång under veckan skickat något "finns med dig" eller liknande då hon vet att jag inte har någon familj förutom min mamma. Tror hon är så uppe i sitt eget och glömt bort. Det har gått över en månad och hon har inte plockat upp telefonen och ringt en enda gång. Vi skulle prata i tisdags på skype, jag föreslog den tiden men på det meddelandet svarade hon inte på. Hon hörde av sig först fredagen när hon såg min systers bilder från mammas begravning och jag tror då hon mindes att det var begravning. Så hon vet inget om hur jag haft det, om hur mamma dog eller något alls. Verkar inte ha något intresse över att få veta hur jag kände det efter att ha träffat min syster som jag inte pratat med på 3 år. Ska inte vänner vara lite mer intresserade av ens liv?  Den andra vännen kan jag ha förståelse med, han har funnits där i mitt liv så fort jag bett honom, aldrig svikit mig förr och jag vet att han är själv överbelastad. Bara att skicka ett sms då det är begravning är inte så mkt begärt. 

Förstår ni andra som säger att jag kanske kastar bort något. Det kanske jag gör, jag borde säga hur jag känner men jag är så trött nu att jag inte orkar ta den diskussionen. Fortfarande ett helt hem som ska städas och tömmas och det är där all min ork får gå just nu. Man blir bara besviken när jag känner att jag inte får så mkt tillbaka när hon senast i somras sa att jag är hennes bästa vän. Det känns dock mest som tomma ord just nu.  Som sagt jag håller kanske på att bli bitter och det kommer drabba mig själv i slutändan men måste nog låta alla mina känslor få komma ut nu för jag orkar inte hålla dom inne och på detta vis känner jag redan att jag kan släppa lite bara i och med att skriva om det här.

Annons:
Greta G
2017-10-16 11:21
#7

#3. Tack! Det värmer <3

OlgaMaria
2017-10-16 14:25
#8

Sa du till dem att du önskade att de skulle komma på begravningen, att du behövde dem? Kanske de gärna varit där om du varit tydlig innan med att du hade denna förhoppning?

Har du ringt? Har du skrivit och sagt att du behöver prata?

Det är inte lätt för folk att gissa sig till vad du behöver om du inte berättar. Det är inte heller lätt om du tycker de ska gissa sig till vad du behöver och blir sur när de inte gör det. Då lär du vara en källa till dåligt samvete för dem.. och inte så lätt att stötta.

Det är helt okej att be om hjälp, att skicka ett sms och säga att du behöver en vän nu, att önska att de ska ringa, att du behöver prata. Fråga om nån vill komma och hjälpa dig i huset. Men försök undvik att lägga på dåligt samvete och anklagelser. 

Att du inte vill svara på sms:en … då undrar jag, hur ska de kunna stötta dig? Du kan väl svara typ - snälla ring, behöver prata. För det verkar vara det du önskar att de ska göra? Ja, men berätta det då. Sen säger du att du inte orkar ta en diskussion för att du har fullt upp med huset… jamen, vill du ha dina vänners stöd eller inte? Vet du vad… jag tror att de gärna ger dig lite kärlek och tid ifall du tar den… utan att göra en sån stor sak av att de inte visat omsorg på precis det sätt du hoppats. Det viktiga är om de på något sätt visar att de finns där när du är tydlig och skickar ett rop på hjälp. Mer kan man inte begära.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Greta G
2017-10-16 14:38
#9

Skulle kännas lite konstigt att be någon att skicka ett " jag tänker på dig" sms . Typ påminnelse att snälla, kom ihåg att jag begraver min mamma och skicka ett sms att du bryr dig eller tänker på mig. Annars har jag svarat på allt fram till dess att de glömde bort den dagen. Jag har inte blivit sur att hon inte ringt på över en månad eller inte verkar så intresserad av hur jag mår. Tyckte nog bara det var droppen att glömma begravningsdagen. Tycker nog att det ska komma självmant och inte något jag ska behöva påminna om att jag behöver stöd just den dagen. Annars har jag bett om att få prata och få stöd men har inte fått det tyvärr.

Maria
2017-10-16 14:58
#10

Fast den ena av vännerna som du verkar mest besviken på har skickat SMS med hjärtan och även undrat hur begravningsdagen gick. Därefter skickat ytterligare två SMS. Det tycker jag är omtänksamt och din tystnad skulle jag tolka som aningen märklig eller att du helt enkelt vill vara ifred.

Ingen människa är tankeläsare och även om man är vänner så kanske man inte alltid känner varandra så djupt.

Du måste tala om hur du känner och vad du önskar. Vill du att vänskapen ska bestå nu efteråt så får du nog svara eller ringa upp och säga att du är besviken och hade önskat mer stöd.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Zadeira
2017-10-16 15:54
#11

#9 Jag måste ju fråga, är du säker på att din kompis visste när begravningen var? Och om h*n visste, kan du tänka dig att hon helt enkelt glömt av det för att hon kanske har viktiga saker i sitt liv att hantera?

Hade du på förväg uttryckt att "mamma kommer begravs xx kl xx, jag skulle uppskatta ditt stöd den dagen" så kanske din vän hade förstått att du önskade just hennes/hans stöd där och då och hört av sig, både före och efter och kanske oftare. Framförallt begravning vet jag många som respekterar att det sker i tysthet med familj och att man inte vill störa eller tränga sig på den dagen. Att man sen dagen efter eller lite senare hör av sig och frågar om det, men inte just när det är som mest intensivt.

Greta G
2017-10-16 16:18
#12

Tack för era åsikter. Det handlar ju om att man tänker olika tror jag. I min värld hade jag självklart varit med på min bästa väns mammas begravning. Hon har dessutom kallat mig för sin familj men tycks aldrig finnas där när jag har haft det svårt. Jag har sagt vilken dag som begravningen var men om hon vill lägga det på minnet för det är viktigt vet jag ej. Det hörs att ni tycker att jag är svår och tror att jag förväntar mig att mina vänner ska läsa min tankar men så är det faktiskt inte. Jag får helt enkelt sänka förväntningarna på henne ett snäpp till. Vi skulle ju ha pratat i tisdags men hon hörde inte av sig och svarade inte på mitt sms. 

Jag skrev till min andra vän idag och sa att jag hade blivit glad om han hört av sig i fredags men förstår att han har mycket nu och att det är okej. Han skrev tillbaka och skämdes jättemycket att han glömt, det känns helt okej. Det är väl bara det att jag känner mig väldigt oviktig i min relation med min andra vän, vi har nog inte riktigt samma syn på vänskapen. Jag kan tycka att action speak louder than words. Att i efterhand få dåligt samvete och skicka meddelanden när hon inte svarat på mina veckan innan väger inte upp liksom. Jag är nog svår och omedgörlig just nu så ni har nog rätt. Men jag har förlorat min mamma och världen ser just nu ganska mörk ut. Jag får nog ge mig själv tid och jag kommer inte säga något elakt till min vän som jag kommer ångra längre fram. Det är dock inte bara detta som gör att jag känner såhär, hon har svikit mig rätt rejält tidigare i år och jag trodde jag hade glömt det men så var det ytterligare en incident vid min födelsedag. Jag fyllde jämt och frågade om hon ville åka iväg och fira med mig och 2 andra vänner. Jag fick inget svar på 2 veckor och fick då bara anta att hon inte kunde. (jag var uppe då hon fyllde jämt året innan). Och så nu detta. Tror vi behöver prata ut men jag måste nu ha landat lite mer i mammas bortgång först. Tack för svar. Det är nyttigt att höra hur ni tänker.

OlgaMaria
2017-10-16 17:22
#13

Kram på dig! Tycker du ska försöka svara din vän. Skriv och berätta lite att det är tungt, att du rensar huset. Tacka för omsorgen. Förstår att det är jobbigt men ge henne en chans att vara din vän.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Shailina
2017-10-16 17:57
#14

Jag beklagar din sorg just nu först av allt!

Sen.. Det spelar egentligen ingen stor roll om du övereagerar eller inte just nu. Du har det skitjobbigt, och du har inte överskottet att sålla ut sådan just nu, och det kan vara nästan omöjligt att sålla ut vad som är överreaktioner och vad som är berättigade reaktioner. Du rår inte för hur du känner helt enkelt, och du har all rätt till dina känslor. 

Men samtidig, och det är inte illa menat till dig att jag säger såhär, vill jag bara säga: Inga människor är tankeläsare. De kan inte veta vad du önsker dig från de om inte du berättar det. Att sen vara besviken på att de inte gissar är faktisk enligt min åsikt rätt oschysst faktisk. Samtidig förstår jag så väl din besvikelse mitt i sorgen. Jag klandrar dig inte alls för dina känslor eller reaktioner, men jag vill bara påpeka fakta: Folk kan inte veta vad du behöver och vill ha från vänner om du inget säger. Jag har sagt det samma till en kompis som har tendensen att svara "du gör som du vill" till pojkvännen som frågar om det är okej att han går ut och super med polarna, för att sen bli sur när han faktisk åker och supar i stället för att vara hemma med hon och barnen som hon egentligen villa. Hur skulle han veta det när hon bara sa "du gör som du vill"? Hon måste säga det då. Du måste även säga "jag behöver saker från er, om så bara ett litet gulligt sms om att tänka på mig" när det faktisk är detta du behöver. Folk är så olika när det kommer till sorg. Några vill vara i frid. Några vill inte vara ensamma för allt i världen. Några vill prata dygnet runt och andra vill bara bura ner sig i sin sorg. Folk är så himla rädda för att göra en mer lässen i sorgen med att göra fel så många kanske väljer den fega utvägen att hålla sig lite undan. Man kan inte gissa, så du måste berätta. 

Sen att den andra vännen har en tendens att glömma bort viktiga saker som gäller dig är ju en helt annan femma. Det verkar vara ett genomgående mönster för hon att glömma bort dig helt enkelt, inte att det är just begravningen. Jag tycker det kan vara läge för dig att prata med hon om just den biten, men det kanske kan dröja tills du känner du har kraft till det, det måste ju inte hända just nu mitt i sorgarbetet. Som du säger själv, allt ser lite svart ut just nu, och du kan säga oövervägda saker du kanske kommer ångra på om du skulle dra konfrontationer just nu. Det kan nog vara bra att vara lite egoistisk och fokusera på dig själv en stund tills du känner du har kraft och ork att fundera om du skall ta något snack om den biten eller om du låter det bero. Det är helt ditt eget val.

“A single dream is more powerful than a thousand realities.” 
― J.R.R. Tolkien
http://www.fyllepenna.net

Greta G
2017-10-16 18:16
#15

Jag har skrivit till henne och försökt förklara i någon slags rörig text. Inte anklagat utan mer bara att jag är förvirrad och undrar om något händer i hennes liv och det är därför jag upplever henne som rätt frånvarande. tack OlgaMaria!

Greta G
2017-10-16 18:24
#16

#14 tack Shalina, jag vet inte riktigt vad som är upp och ner just nu som sagt och om några månader kanske jag ser saker på ett helt annat sätt men just nu i denna röra känner jag vad jag känner och jag försöker att inte göra några misstag och häva ur mig saker jag sedan kommer att ångra. Jag hoppas mina vänner har förståelse om jag är svår men min mamma var min hela familj innan jag fick kontakt med syster igen. Det känns ända in i själen. Tror man måste gått igenom det för att förstå. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle vara såhär vilsen. Jag är ju trots allt vuxen sen ganska många år tillbaka.

Shailina
2017-10-17 07:27
#17

#16 man kan nog aldrig förutse hur man skall reagera i en sorg, inte ens om man har ett ansträngt förhållande till en förälder kan man förutse att "jag kommer inte sörja alls" och veta det kommer vara rätt. Kanske när man haft det svårt kan det det på något vis bli värre då man tänker allt man själv kunde gjort annurlunda, alt man hoppades skulle ha varit och insikten att nu får man aldrig mer chansen att göra om och göra rätt. Sånt kan röra om det rejält i grytan så det heter duga. 

Sen finns det ju inte någon facit. Man reagerar så som man gör. Oftast lyckas man ta sig genom det själv, men innimellan kan man behöva både tid och hjälp. I bland även profesionell hjälp, i fall man kör fast sig själv i en blindgata. Det får ta den tid det tar. Och sådana snack som du funderat på med din andra vän är sånt som faktisk kan vänta en liten stund tills det är ett bättre läge för det dessutom. Du skall inte skämmas för dina reaktioner, även om du om tre månader kanske inser "jisses som jag överdrev där". Spelar roll, det vart som det vart. Det ända du kan göra är att efter bästa förmåga behålla något grepp om rationalitet som bäst det går, och "ta det sen" när det känns lite lugnare.

“A single dream is more powerful than a thousand realities.” 
― J.R.R. Tolkien
http://www.fyllepenna.net

pringles
2017-10-18 15:52
#18

Alla är vi olika och reagerar olika i sorg. När min pappa gick bort gick telefonen varm hela dagarna fram till begravningen och jag tyckte det var ganska jobbigt. Helst hade jag bara velat sörja i fred lite den förta tiden men jag hann inte prata klart med den ena förrän nästa person ringde och beklagade.

Visst kunde jag ha sagt att jag behövde vara ifred men jag hade inte hjärta att göra så. De ville ju bara vara snälla.

Upp till toppen
Annons: