Annons:
Etikettallmänt
Läst 1447 ggr
[memoirsofaclone]
10/27/17, 8:11 PM

om ni träffar någon

Om ni träffar någon ny (antingen som vän eller kanske partner) och efter ett tag får reda på att den personen inte har några andra vänner eller bekanta, hur reagerar ni på det? Har tänkt på det här ett tag, att det känns som att folk skulle bli lite ''rädda'' och tänka att det måste vara nåt konstigt och då hålla avstånd, så det blir som en ond cirkel.  

Jag som i princip alltid varit ensam har alltid tyckt att det varit svårt att ''erkänna''. Har läst att ensamhet är rätt vanlig bland killar och män tydligen, men en tjej i 20-årsåldern helt utan utomstående kontakter (utanför familjen alltså) verkar inte vara så vanligt. För mig känns är det ju normalläge men ibland tänker jag på hur konstigt det är, hur jag bara går omkring i min egen värld dag efter dag. Man kan ju bli lite konstig i sinnet och tankarna av det vilket gör att man faktiskt upplevs som konstig också. Men det är svårt att själv försöka se det ur ett utomstående perspektiv.

Annons:
[Tuulikki]
10/27/17, 8:34 PM
#1

För mig spelar det ingen roll, jag bryr mig inte om det🙂

Annielle
10/27/17, 8:37 PM
#2

Jag har varit ensam under perioder och sedan bara umgåtts med en person, har aldrig upplevt att någon har tyckt att jag är konstig för det.

Just nu umgås jag inte med någon, har typ sagt upp kontakten med den enda jag har umgåtts med under många år.

Beror nog på vem man är/hur man är om andra tycker att man är konstig som inte har några vänner, kan ju finnas alla möjliga olika anledningar till varför man är ensam/utan vänner.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

alonely
10/27/17, 8:40 PM
#3

Ja det kändes ju lite konstigt. Som när jag träffade min nuvarande sambo. När man träffats ett tag så kommer det till det att man ska lära känna varandras vänner. Ja men vilka vänner? Jag hade ju inga vänner att visa upp . Jag hade föräldrar. Men inga vänner att låta min partner få träffa. Men det funkade ju ändå. Och vi är tillsammans ännu.

Annielle
10/27/17, 8:43 PM
#4

#3

Ja, det viktiga är ju att man passar i hop och älskar varandra, inte ens vänner.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

[Tismon]
10/27/17, 9:24 PM
#5

Är i samma ålder och befinner mig i samma situation, så jag tycker inte riktigt att det är konstigt :)

flocken
10/28/17, 8:13 AM
#6

Jag har alltid varit en ensamvarg. Utom i tonåren då jag var sjövild. Mådde inte bättre för det. När jag träffade min man var jag 21 o han 23. Han är översocial och jag trivs bäst själv. Har aldrig varit några problem. Nu firar vi snart 13 år. Bara för att man är ensam så är det inte något konstigt med det.

…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes

Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering

Annons:
Greta G
10/28/17, 10:40 AM
#7

Jag har alltid haft vänner och de är som min familj så jag kan nog undra lite om jag träffar någon som inte har några vänner. Om den personen då valt att vara själv, varför vill den då ha mig i sitt liv, då är den ju inte själv längre eller om den inte vill vara själv varför har den inga vänner då, har den svårt att hålla sams eller är det något annat. Det finns ju säkert många olika förklaringar men jag skulle undra lite över det tror jag.

Chinilla
10/28/17, 11:01 AM
#8

#6 Du har aldrig tyckt det varit jobbigt att vara ensam när du har en pojkvän som står dig nära med så många vänner?  Jag frågar detta då jag själv reagerar så och därmed är pojkvänner med rikt socialt liv något jag försökt undvika.

#7 Finns säkert många olika skäl till varför man har få/inga nära vänner. Vissa kanske vill ha partner men inte vänner för de har bara inte behov av något mer än sin partner eftersom denna ofta också är en vän. Och andra, som mig, kanske har svårt att få just vänner men inte svårt att få partner.

flocken
10/28/17, 11:20 AM
#9

#8 nej det tycker jag inte. Har social fobi och ångest. Han vet hur jag är och även släkt och vänner. De pressar mig aldrig. Jag har gjort så stora framsteg o kan faktiskt ibland se framemot kalas. Ibland faktiskt ta första steget o bjuda hem gäster. Hade jag mött någon som varit likadan som mig hade det varit katastrof. Kräver fortfarande mkt ensamhet o lugn o ro. Vi har hittat en bra balansgång

…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes

Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering

Greta G
10/28/17, 4:59 PM
#10

Har svårt att förstå att man vill  ha en partner men inte vänner. Jag tycker en partner kommer för nära inpå, man är ju ännu mindre ensam och känner sig kvävd med en partner till skillnad mot vänner som träffar kortare stunder än en pojkvän. Hur upplever ni det som kan ha en partner men inte känner att ni vill ha vänner? För mig är det precis tvärtom.

introvert
10/28/17, 6:15 PM
#11

#10 Jag är väl lite så att jag vill ha en partner, men det sällskap han ger mig  uppfyller hela mitt behov av umgänge. Så allt umgänge utöver när jag är med min partner känns bara ansträngande för mig. Visst träffar jag ibland andra människor men det är inget jag ser fram emot utan är mer något jag gör för att "ställa upp" eller för att det förväntas av mig. Medans när det bara är jag och min partner så är allt så okomplicerat. Han känner mig utan och innan och han är den enda jag kan vara 100% mig själv med. Även om vi umgås varje dag så tröttnar jag aldrig på hans sällskap, medans med andra människor blir jag väldigt trött i huvudet och slut på efter en stund.

Greta G
10/28/17, 7:51 PM
#12

#11. Det är väldigt modigt att lägga alla sina ägg i en korg. Jag skulle nog inte fixa att bara ha en person som var så beroende av med risk för att förlora den och om jag gjorde det skulle jag bli helt ensam. Sen så tycker jag det är trevligt mer mer input i ens liv än från en enda person, jag behöver nog omväxlingen och gör olika saker med olika vänner. Så lika men så olika vi människor är. Intressant.

introvert
10/28/17, 8:21 PM
#13

#12 Fast det med beroende stämmer inte in på mig. Jättetråkigt förstås om ett förhållande tar slut men skulle så ske klarar jag mig alldeles säkert bra ändå. Inte för att jag vill leva ensam (och jag skulle då vilja försöka hitta en ny partner på sikt) men att vara beroende av sin partner tror jag inte vore bra för någon att vara.

Annons:
Greta G
10/28/17, 8:40 PM
#14

#13. Nej det  kan verkligen inte vara sunt. Skönt att du känner så :) Vet inte om jag ärligt kan säga att jag hade känt detsamma. Svårt att säga förvisso, när det bara är hypotetiskt :)

flocken
10/29/17, 8:27 AM
#15

#10 klart jag vill ha vänner. Men hellre 2 som jag kan lita på till 110%, än flera jag inte vet var jag har någonstans . Jag älskar min man över allt annat. Men om vi skulle umgås dygnet runt skulle vi gå varandra på nerverna 😁 Vi har våra olika roller och vi skulle inte ändra något. Man måste ha respekt mot varandra. Han vet att jag har svårt med att vara social. Orkar jag inte låter han mig vara. Han får gå iväg om vi är bortbjudna även om jag inte vill. Jag respekterar att han inte vill ta hand om djuren som bor här. Det är mina djur. Kanske låter konstigt detta med djuren. Men de är mina. Skaffar hellre hundvakt om jag ska iväg några timmar än att han ska behöva ha dom.

…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes

Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering

Greta G
10/29/17, 8:38 AM
#16

Jag håller med dig där till 100%. Jag har 5 väldigt nära vänner som jag litar på. En av dom har varit min bästa vän sen jag var 7 år och henne litar jag på mer än mig själv nästan. Jag vill ju träffa dom gärna en gång i veckan så det är ju ett pussel och ett jobb att hinna ses men de relationerna är så viktiga för mig och jag kommer alltid prioritera dom så det känns svårt att få in en partner i allt med. Men man måste underhålla och ta hand om de relationer man har och det är nog lätt att försumma vänskapsrelationer när man blir kär men det har jag aldrig gjort, och det är jag väldigt glad över.

[Roe Deer]
11/3/17, 9:47 PM
#17

Jag har under perioder varit rätt ensam, men alltid haft nära till min familj. Sedan har jag två riktiga fina väninnor som alltid funnits kvar även under dessa längre avbrott. De är guldvärda. Sedan tror jag att om man utstrålar en trygghet med sina val (om man valt mycket ensamtid), så kommer inte folk att reagera så skumt, om de inte är hjärntvättade eller dömande, och dessa vill jag ändå inte lära känna djupare. Men jag är väldigt social med vem jag än möter, jag har inga problem med att öppna upp och prata, lyssna och vara trevlig. Det gör att nya folk tror att jag har många vänner, men jag värderar hellre få men nära vänskapsrelationer som jag därmed kan värna om och få tid till, istället för att splittras mitt itu av att hinna träffa så många olika. Så nej, var dig själv och tänk inte så mycket på vad andra tycker. Det är en otrygghet du bär på. Men vill du ha en god ursäkt kan du alltid säga att du kapat många relationer på vägen, för att du värderar riktig vänskap före ytlig och sårande.

Upp till toppen
Annons: