Först och främst, toppen bra att du vill hjälpa honom. Alla har vi våra personliga duster med oss själva och det är bra att du förstår det. Ett förslag är att sätta honom ner, och berätta att du oroar dig och att du vill hjälpa honom. Om han inte vill ha hjälp så kan du inte göra mycket mer. När jag var i en svacka och inte ville ha hjälp vart jag så sjukt frustrerad att folk hela tiden försökte höja mitt humör, trots att det var väldigt snällt gjort av dem. Tjata inte på honom att skaffa hjälp heller, man får oftast sjukligt dåligt självförtroende när man är deprimerad och det sista man faktiskt vill höra i stunden är att man ska prata med den och den personen. Om han inte skadar sig själv, eller missbrukar något bör du fortsätta vara snäll och försöka låta tiden gå med tålamod. Men prata med honom, försök att få igång ett djupt samtal. Var ärlig vid honom, var trevlig och försök att inte fråga emot om han säger att han kanske inte vill ha hjälp. Så länge han inte gör något mot dig eller det kommande barnet, hoppas på det bästa och stå ut. Jag förstår att det är sjukt jobbigt, men om du älskar honom så går det! Det är förmodligen lite extra jobbigt nu när du väntar barn, det förstår jag. Men det finns inte möjligheter för honom att ta en liten julsemester så ni som familj kan fokusera på något annat? Kanske göra något eller åka bort en sväng? Äta massa go mat, sitta framför soffan och glo på film, pussas lite ;)! 

Lycka till, och gud så kul att få en liten bebis <3

alltså, jag skulle nog ge nästan motsatt råd till #1. sätt er ner och prata, absolut, men försök trycka lite på och försök få iväg honom att prata med någon. ni väntar barn, och om det är något ni kan vara säkra på är det att barnet inte kommer göra det enklare för honom. det kommer vara dåligt med sömn, det kommer bli en enorm livsomställning, ungefär precis det man kanske minst behöver när man redan är på botten, eller på väg dit. se det som att vara lite proaktiv, försök komma igång och få samtal. 

generellt kan man säga att exempelvis sömn är grundläggande för att det psykiska måendet ska fungera, och det kommer inte bli bättre när ni utökar familjen.

nu kanske jag låter fruktansvärt pessimistisk, och det vill jag verkligen inte vara. barn är underbara och värda varenda vaken stund, och varenda  vankande inpå småtimmarna. jag skulle aldrig ta tillbaks livet innan dottern någonsin, ens när hon är som mest trotsig och sover som sämst. däremot kan det verkligen vara värt att han kommer iväg och får lite hjälp, kanske att ni tillsammans går och pratar och försöker lägga upp en plan så ni inte står där när ni har en liten plutt, med dig som är full av hormoner, trött som ett ägg, känslig och nyförlöst eller för den delen i behov av extra hjälp om det skulle bli problem samtidigt som situationen gör att han fullkomligt kraschar och inte kommer någonstans. då är det viktigt att man kanske försöker ta tag i problemet redan nu och försöker i alla fall få lite hjälpmedel att hantera det jobbiga. 

med tanke på situationen borde han se till det stora, alltså att hans mående inte bara påverkar honom, utan er som familj, och i värsta fall ert ofödda barn. han behöver, med lite hjälp och peppning från dig, att få i alla fall början till hjälp.

jag kan också säga att jag som gravid och nyförlöst aldrig skulle orkat bära en person till. man har så fullt upp! först med alla tankar inför föräldraskap, förlossning, förändringar i kroppen och i knoppen som man inte känner igen plus sömnbristen när man knappt kan sova annat än sittande och hela kroppen bara är tung och obekväm och gör ont. efter det behöver man tid att läka själv, kanske älta förlossningen, komma in i föräldraskapet med alla känslostormar som följer. till det ännu mer sömnbrist… nej, försök sätta bollen i rullning nu. det är lättare än sedan, och det skulle vara fruktansvärt om han missade stora delar av sitt barns första tid för att han mådde för dåligt.

Har inte varit i samma situation tidigare och det är helt nytt så känner mig helt bakom flötet när det gäller sådana prövningar. Jag tror det är bäst att prata med honom oavsett vad. Jag är villig att göra allt för att han ska må bra.Tack för era råd.

Vilken jobbig situation! Jag tror först och främst att du känner honom bäst. Jag tror att du vet bäst om han behöver pushas och pratas med, eller om han helt enkelt behöver någon som finns där och påminner honom om att livet är rätt så schysst egentligen. Jag reagerar också på #2s kommentar att han borde se till det stora och inse hur hans mående påverkar er som familj. Det tankesättet tror jag inte kommer hjälp dig alls. Han KAN inte tänka så, det är en del av det depressionen gör med honom, och om du förväntar dig att han ska kunna skärpa till sig för ”er skull” kommer du bara bli frustrerad och besviken. Kan du få iväg honom till en psykolog - toppen! Annars tror jag på att påminna honom om hur värdefull han är, och påminna honom om allt kul som finns och allt ni ska göra tillsammans. Förhoppningsvis hinner han bli något bättre innan barnet kommer, och grattis till det förresten!

#4, jag menar inte att han ska skärpa till sig, för det vet jag också att man inte kan. Jag har själv lidit av utmattningsdepression. Där emot kanske man måste knse vikten av att söka hjälp för det, alltså ta de steg som man själv kan börja ta. Jag har också varit gravid och fött barn, och jag kan säga att det är den mest omtumlande upplevelsen för en själv, både mentalt och kroppsligt, som jag varit med om. Att så samtidigt försöka bära en till person skulle kunna få förödande konsekvenser för anknytning eller det egna måendet. En förlossningsdepression är inget att leka med. Hellre peppa och stötta för utomstående hjälp, för familjens skull, så samtal är etablerade när bebis kommer. Det finns nog som sagt inget som är så livsomvälvande som en bebis, och då kan det vara för sent att börja söka.

Kan det vara själva föräldraskapet som fick honom "över gränsen"? Min man fick en tyngre period i sitt mående när vi just blivit gravida med 2an. Han fick det som en sten i huvudet och visste inte alls vart han skulle ta vägen. Det var skitjobbigt att ha det så mitt i allt. BVC kan ju vara en hjälp i sådant. De har erfarenhet av pappor som mår dåligt. Och kanske det skulle vara en väg för honom att få hjälp utan att det känns för jobbigt?

Ja. Jag kan också rek VC. Det där som Thiah säger om deppig pappa under/efter graviditet kan stämma mycket väl. Känner igen mig.

När man är i depression, är det ofta så att man inte vill söka hjälp. Det hör ofta till sjukdomsbilden. Väldigt viktigt att försöka få honom till läkare. Vårdcentralen i första hand. oh-la skriver så mycket klokt ovan. Inte minst att en baby behöver en mera harmonisk möljö. Fråga om han vill att du beställer tid för honom. Erbjud dig att följa med honom till läkarbesöket. Han har det mycket svårt men med medicin kan han bli bra. Här är det nog ingen annan vårdnivå än läkarbesök som gäller. Men låt honom inte tro att han är hopplös och borde skärpa sig, det skulle kunna få katastrofala följder. Berätta att det är en sjukdom som han inte kan rå för och att han botas. Lycka till!