Kanske hittar du något här?🙂

https://www.1177.se/Varmland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/

https://www.1177.se/Varmland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/

Annars kanske du skulle kunna träffa någon med och/eller utan din man för att du ska få bra tips? Har du frågat din man?

1# Ja jag har frågat honom. Han vet inte. :/

Jo jag har läst dem, tro mig, men jag känner att jag snarare behöver råd från någon som varit i samma sits som honom, ja eller mig. Jag har väldigt svårt att sätta mig in i hur han mår. Och jag vill liksom kunna hjälpa honom mer. Jag har varit med hos psykologen en gång då han mådde som sämst, vilket var bra för då blev han bättre. Och jag brukar försöka påminna honom om vad psykologen sa när vi var där.

Av egen erfarenhet så passar inte alla antidepressiva för alla. Vissa blir bara värre. Så håll koll på han. Och har det inte blivit bättre snart och han fortfarande mår dåligt så prata med hans vc och säg hur du uppfattar din man. Det är inte lätt att vara där för någon när dom är deprimerad. Finns där räcker. Trösta om det behövs. Ha bra kommunikation. Du kan ju inte vara psykologen. Men som sagt: finns bara där.

3# Jodå, koll har jag! Det är ju i stort sett det och bara finnas jag kan göra. Men det känns fjuttigt! Vet du hur länge jag bör räkna med att det tar? Står 6 veckor på fass men inte mycket händer liksom. :/ Han är ju inte ens stabil än. :(

Han sov idag när jag kom hem. Väckte han nu för maten är klar. Försöker hålla koll på att han äter för säger jag inte till blir det inte mycket ätet. :/

#0: Fråga på Depression iFokus också eftersom det verkar vara det han har.

#4 som sagt är det inte mer man kan göra som anhörig. Om än det känns futtigt så är det värdefullt. Jag vet att en gång testade jag i tre månader och blev inte bättre så jag trappade ut medicinen i samråd med läkare. Men detta var jag. Jag kan inte säga hur länge ni ska testa. Men för en öppen dialog om hur han mår på medicinen.

Jag har varit både anhörig (fru) och själv deprimerad.  

Som andra redan har sagt så hjälper inte alltid medicinering. Min dåvarande man hjälpte det, men jag märkte ingen skillnad (eller mycket liten skillnad, svårt att säga, med tiden blev jag ju trots allt bättre…)

En lång sjukskrivning är alltid att föredra om man är så pass dålig som din man. Man måste få chansen att verkligen koppla bort tankarna på jobb och prestation. Kroppen skriker sov och sova ska man. Men det är jättebra att du ser till att han äter och har i alla fall en del fasta rutiner!

När jag fick min depression hade jag inget jobb, och heller inget som helst skyddsnät. Det gjorde att mitt fall  blev hårt och mycket brutalt med personlig konkurs, skulder o s v. Det tog också tid innan jag fick hjälp, istället hände mycket som stjälpte mig än mer…

Med det sagt har din man det mycket bra som har både dig och en sjukskrivning! Försök hjälpa honom att få fram hur dåligt han verkligen mår, och en längre sjukskrivning! Det är okså mycket bra att röra på sig. Gemensamma promenader kanske kan vara något?! Lite är bättre än inget!

Han är i den åldern då olika psykiska besvär brukar bli latenta.. sök även psykiatrisk hjälp!

Nu skall jag dra en snyfthistoria.. min mor har i princip hela mitt liv lidit av depressioner, ångest, psykoser och en massa annat!

Iallafall.. när hon var 80 fick hon/vi barn för första gången en vettig förklaring.. hon är bipolär.. och det debuterade cirka vid 25 års ålder.

Hon är fortfarande Bipolär.. men får numera en rätt hyfsad medecinering mot just detta och inte en massa andra sk lyckopiller som eventuellt funkar för stunden.

7# han är ute och rör på sig varje dag I om att vi har hund. Så det känns bra att han har ett "måste" på det sättet så han iaf kommer ut. hade det inte varit för att han måste äta så hade han fått fortsätta att sova ikväll! 6# tid inser vi att det lär ta. Därför propsade jag på att han skulle bli sjukskriven längre än en vecka i taget. Det blir han knappast bra på! 8# vad menar du med latenta? 😊 skönt att din mor fått hjälp! Är dock ganska säker på att han inte är bipolär då en av våra närmsta vänner är det. Och då hade han om inte annat föreslagit det! 😊

"Sjukdomsorsaken har funnits närvarande en längre tid men inte blivit besvärande förrän den har fått rätt livsbetingelser som gör det möjligt att anta ett hastigare förlopp, och för den drabbade med mer besvärande och allvarligare symptom som följd."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Latent_sjukdom

Dvs, mellan 20-30 cirka så är det inte helt ovanligt att olika psykiska sjukdommar syns fullt ut.. iomed att man i den åldern utsätts en del påfrestningar.. man är inte längre ungdom utan det ställs en massa krav på en och man ställer det på sig själv!

Nu säger jag inte att det är detta.. men det är synd att vänta tills 80.. utifall man har en sådan diagnos.

Och som regel, ju tidigare man får rätt behandling, psykolog, psykiatri, KBT, annat, ju större chans att man får ordning på sitt liv.

Om man säger som så, han började sitt arbetsliv för två år sedan och det var pest.. så borde det inte vara, men för vissa så är de första jobben pest hur som helst.. något man får stå ut med tills man blivit äldre och kaxigare.. säkrare på sig själv och sina arbetskunskaper.

Låt säga som så, vi alla dras med en balast och så möter vi arbetslivet med alla dess påfrestningar.. det är framförallt tufft när man är ung.

Dvs jag läser in i vad du skriver att han har haft problem redan som ung.. man borde gå till botten med det oxå.. arbetslivet är som det är.. tufft/krävande i värsta fall psykiskt påfrestande oxå.. eller rättare sagt.. så gott som alla jobb är psykiskt påfrestande!

skrev själv här för ett tag sedan och frågade om råd då min pojkvän var deprimerad. Jag kom fram till att det enda jag kunde göra som hjälpte honom var att vara positiv. Att liksom inte låtsas om hans negativa syn på världen, utan fortsätta prata om allt kul som händer, alla mina drömmar och mål. Även om han inte reagerade så mycket under tiden, hans mediciner gjorde honom till en riktig zombie, så tror jag ändå att någonstans fick det fäste. För min kille tog det ett halvår innan han började bli något bättre alls, och ett år innan jag kunde börja säga att han nu fungerade någorlunda. Så tyvärr kan det ta tid. Men din man har både ditt stöd och sjukvårdens stöd, vilket min pojkvän inte hade på samma sätt. Jag tror inte heller att du kan göra så mycket mer än att finnas där och peppa honom så gott du kan. Det är mer värdefullt än du tror.

10# Håller med om att man borde gå till botten med hans mående. Det är aldrig någon som gjort det innan, hans föräldrar har varit helt ovetande till exempel. Han har aldrig vågat visa för dem att han mår dåligt. Nu kommer de hit i helgen, vilket han är väldigt nervös över. Jag tror det är bra ifall han kan visa att han inte mår bra, för jag tror en hel del ångest ligger i att ha varit "tvungen" att ha en skyddande mask för dem hela uppväxten. Men det kan antingen vara jättebra eller superdåligt… :/  Ja någon latent sjukdom är det säkert. Hans mor och syster har båda varit utbrända och deprimerade. Så det finns ju i släkten med. 

11# Ja tid får det ta. Han kan ju inte ha det såhär. Jo jag finns här och gör det jag kan. :(

Som regel gås inget till botten fören katastrofen redan är ett faktum!

Och som regel gäller det att man har tur och träffar rätt läkare, psykiatriker, psykolog!

En annan grej är att om det ligger latent så kan man i sina föräldrars skyddade miljö klara sig.. så länge man lever i den miljön!

När man väl tar klivet ut i vuxenlivet så ställs en hel del krav på en.. man utsätts för livets och arbetslivets påfrestningar.. bland annat.. och föräldrarna finns lixom inte där längre, för att sköta det mest elementära.. så man hinner återhämta sig!

Nu så har han ju dig.. men det ställer ju nya komplexa krav och påfrestningar på honom.. du är inte hans mamma.. utan hans partner.

För att det skall funka mellan er i längden så måste han vara delaktig och inte klappa ihop i tid och otid.. det gäller för övrigt dig oxå.. det finns alltid gränser som inte bör överskridas mer än tillfälligt.. och helst inte för ofta!

Han har iallafall tur som har dig som fortfarande bryr sig!

Oså till föräldrarna.. de kanske gjorde allt de kunde, sopade det mesta under mattan.. sådant kan man lixom inte lasta dem för?

Grejen är nog snarare att du nu har övertagit en stor del utav ansvaret.. och för din egen skull så är det förmodligen lika bra.. och du har rätt att ställa krav på din man.. det skall du använda för att få honom att söka rätt hjälp.

Och du skall då oxå vara med vid varje besök.. det är bäst.. förmodligen både för dig och för honom.. för du känner honom.. han själv har kanske lixom inte alltid den förmågan.. när han har sina skov!

Nu har du den man du har.. men till slut blir du tvungen att välja, egen/gemensam lycka, eller att bli hans vårdare?

Nu var jag jävligt krass.. men det får lixom inte pågå hur länge som helst.. för då tröttnar du.. och väljer ett annat liv.. utan honom, det vore tråkigt!

Oså hoppas jag på att det mest är ungdomens krasch in i vuxenlivet!

13# men Zepp nu förstår jag dig inte alls för tillfället! Det är ju inte det att han precis tagit steget ut i vuxenvärlden och flyttat hemifrån. Han och jag har bott ihop i 7 år. Och han är närmare 30. Tror helt ärligt att hans föräldrar inte haft en aning. Han har varit väldigt bra på att dölja vad han kännt. 😕 Och det är klart att det inte är en kul situation, men jag tänker inte skilja mig. Det kommer inte på frågan. Han var hos psykologen i veckan och de skulle testa denna medicinen en vecka till och verkar han inte stabilisera sig i måendet så ska de höja dosen eller byta medicin. Tyvärr kan jag inte vara med god psykologen, jag jobbar en timme bort med bil och jag har på jobbet för stort ansvar för att kunna åka iväg. 😦 Skrev ett inlägg på depression i fokus med men har bara fått ett svar där. Jag vet inte alls vad jag ska göra för att hjälpa han. Är ute med kompisar mycket och i stallet då han vill att jag inte ska sitta hemma och ha tråkigt. Men mer än så vet jag inte vad jag kan göra. Men han blir uppiggad av att jag har haft kul i alla fall..

#14: Han behöver daglig träning, sömn, rutiner och distraktioner. Om du kan hjälpa honom med något av det är det bra.

"14

Ta det inte bokstavligt.. men hur som helst, det finns flera känsliga perioder i livet, man blir lixom vuxnare varje gång man tagit sig igenom dessa.

För övrigt så tar inte känsliga perioder slut, utan de återkommer hela tiden i livet, man får nya utmaningar.

Varje ålder har sin utmaning!

Och som sagt.. det är rätt vanligt att psykiska besvär manifesterar sig kraftigt mellan 20-30 år!

Nu så hoppas jag för allt i världen att han går igenom litta samma som jag själv gjorde mellan 20-30.. på något sätt är det då man bygger upp sin vuxna identitet!

Det är skit att komma ut ny på arbetsmarknaden.. man får bara skitjobb i princip och man behandlas som en som inget kan.. och man har som regel inte erfarenhet nog att hantera sådana situationer.. risken är att man vänder det inåt mot sig själv.

Oandrasidan.. kommer man ut hel och frisk och med ett fortfarande fungerande förhållande så har man byggt på sin erfarenhet.. man lär sig en hel del om vad som är viktigt här i livet.. och att stå på sig.. för om man inte står på sig så står någon annan där på dig!

Om jag säger som så, jag hade oxå mina perioder, mellan 20-30,.. det har hänt att jag lämnat en arbetsplats utan att återkomma och utan att tala om att jag inte tänker återvända!

Man är inte riktigt vuxen fören man gått i pension och då kan se tillbaka och eventuellt ångra några grejer man valde fram till dess!

Och jag hoppas, hoppas att det bara är det han går igenom.. dvs ungefär samma som de flesta utav oss går igenom?

Jag började på kontor.. det var lixom si och så.. sen gick jag av nödvändighet vidare till verkstadsindustrin.. så småningom utbildade jag mig till konstruktör/beredare.. samma stress, men en som jag bättre kan hantera och som det verkar ha en viss fallenhet för!

Numera så är det ingen sätter sig på mig.. för då får de tillbaka och jag har både utbildning, erfarenhet och kompetens för att sätta översittare på plats samt att få chefer/andra att lyssna på mina argument!

Har ni pratar om att han kanske skulle byta jobb förresten? Tyvärr så är det ju så att även om han blir bättre, så kan det bli dåligt igen rätt så snabbt om han bara fortsätter som han gjorde innan. Det var ju tydligt att något inte fungerade då, så varför skulle det bli bättre nu?

18# vi har diskuterat det. Men det är inget JAG vill. Målet nu är han inte ska ta det beslutet nu utan när han blir bättre och vet vad han vill då. han ska prova att börja jobba igen om ett tag, men funkar det inte så måste han byta. Det inser jag med!