Detta beteende hon har är extremt osunt och inte bra för någon av er. Du överreagerar inte. Detta är inget normalt beteende hon har, och jag själv                         hade sagt till på skarpen att det inte skulle kunna funka om hon fortsatte.                       Avundsjuk får man vara, det är vi alla någon gång i livet. Men hon är lite för                   extrem. Du nämnde att hon gärna kommenterar andra Kvinnor, det är inte så att hon har ett väldigt dåligt självförtroende och söker uppmärksamhet via att göra det? Hon jämför sig säkert med ditt ex. Men du borde förklara för henne att ex är ett ex av en anledning. Att du åkte på en resa när ni dejtade för barnens skull, tycker jag inte är något alls att haka upp sig på. Du vet inte om något ligger bakom hennes beteende?  

Jag hade satt mig ner och pratat med henne. Och om hon börjar skrika, eller käfta emot hade jag sagt att hon hade två val. Lyssna på dig och förbättra sitt beteende, eller dra därifrån. Ingen man eller kvinna ska behöva känna sig på det viset som du känner dig. Om din flickvän verkligen älskar dig och förstår vad hon håller på med borde hon lyssna på dig och gå med på att förändra hennes beteende,.

Problemet är att det kan ligga något annat i grunden också. Har hon haft en tidigare partner som varit henne otrogen? Någon som lämnade henne spontant för någon annan? Mobbning när hon var liten? Dåliga familjära förhållanden? Det finns så sjukt mycket som kan ha gjort detta med henne.

Hej igen. Ja hon har sagt rent ut flera gånger att hon har svårt att lita på män eftersom hon haft ett par dåliga förhållanden och ett där hon blev slagen.  

Ja jag har också sagt till henne att hon borde jobba med sitt självförtroende, något som hon erkänner att hon har alldeles för dåligt  av. Likaså har jag sagt att hon har dålig självkänsla,  vilket är ännu viktigare eftersom det säger man till sig själv att man duger som man är. 

tyvärr slutar alla sådana här diskussioner i bråk och skrik. Vi kan inte föra en konstruktiv dialog, det är omöjligt. Jag tog upp tekniken "jagbudskap" om ni känner till den (annars kan ni googla), det tolkade hon som kritik mot henne. 

Valen har jag gett henne många gånger, exempelvis att hon ska sluta älta resan eller att jag skulle få för mig att vara intresserad av mitt ex igen, annars gör jag slut. Och vi har varit nära att göra slut ett par gånger  och senast för 4 veckor sedan gjorde vi faktiskt slut på riktigt ( i 1 vecka) och bokade möte med mäklare om att sälja huset och hon berättade för sina barn. Men sen ändrade vi oss igen. Tror att vi båda känner en trygghet i att ha varandra, men frågan är om det är värt det.

Nej, det är inte värt det. Du får ha det såhär resten av ditt liv om din sambo inte tar tag i sitt liv. Efter fem år borde hon verkligen lärt sig att lita på dig. Att du åkte på semester med din "gamla" familj är inte en orsak att inte lita på dig. Du var ju helt öppen med vad du gjorde och varför.
Hon kommer att plåga dig med sitt dåliga självförtroende och du kommer att gång på gång på gång vara tvungen att bevisa att du inte har "fuffens" för dig, och bli hennes bekräftelse igen och igen och igen.

Du kommer att bli bitter och till slut kanske börja hata henne för vad hon gör med dig.

Du skriver att ni innerst inne älskar varandra. Jag är tveksam till om hon verkligen kan älska någon, eftersom hon inte ens kan acceptera sig själv. 

Du är säkert en trygghet för henne, men också ett orosmoment eftersom hon hela tiden är orolig för att du tänker vara med andra. Men är hon verkligen en trygghet för dig? Om du känner dig kringskuren i ditt dagliga liv är det väl ingen trygghet? Verkar som om du hela tiden skall vara hennes tröst, bekräftelse och snuttefilt? Det verkar så ensidigt.

Det är säkert synd om din sambo som har dåliga erfarenheter, men du kan inte offra ditt liv för att försöka hela henne. Hon måste ta tag i det själv.
Fem år är som sagt en lång tid…….

Håller till fullo med #3. Hon har inte ändrat på sig tidigare, hon kommer inte göra det nu. Hon kör samma spel om och om igen och respekterar inte ditt privatliv, som att du vill åka på kurs. Hon säger att du får göra slut först om du ska åka på en kurs i 10 dagar?! Du hör väl hur orimligt det låter? Riktigt sjukt beteende. Det där exemplet säger allt, och hon klarar inte ens av att släppa att du var på en resa med din FAMILJ innan ni ens var ett par. Du blir nog tvungen att gå vidare. Om du inte vill bli bitter och nedbruten.

Du kan säga till henne att sluta älta, men den enda effekt det (kanske) får är att hon slutar ta upp sina tankar med dig. Om inget görs åt tankarna så kommer de finnas kvar och äta upp henne, så som de gör redan nu. Det här är ju inget hon gör för att jäklas med dig, hon här "sjuk" och behöver hjälp!

Jag skulle säga att om du vill ha det här förhållandet kvar, vilket det ju låter som du vill, så behöver ni parterapi. Det är i första hand hon som behöver hjälp (utefter vad du skriver här), men det är nog lättare att ni går tillsammans och att hon där blir pushad att söka hjälp med sina egna tankar. 

Lycka till!

Kanske dags att hon går och pratar med någon om sina problem? En psykolog skulle säkert hjälpa!

Hej igen. #3 bra synpunter… vilken trygghet ger hon mig egentligen? Känner att vi har en fin gemenskap för det mesta men tryggheten ligger nog i att jag inte vill vara ensam. Det ironiska här blir att jag känner mig faktiskt dubbelt ensam, när jag inte får en bra dialog med min sambo. Jag kör huvet i sanden, och det har gått långt… fem år är alldeles för länge. börjar bli avtrubbad också känslomässigt. FInns nog bara en lösning. 

#5 Vi provade parterapi för 2 år sen, det gick inget vidare kan jag säga. Kan berott på terapeuten som jag fick känslan att hon gav upp efter två samtal med oss.

#7 Är det verkligen värt att fortsätta då? Förtjänar inte du att vara med någon som respekterar dig och låter dig vara dig själv och leva ditt liv?

Tillit är en komplicerad sak. Att ha ex och barn från tidigare relationer är vanligtvis något som pressar nya relationer. Det verkar också som att du började dejta väldigt tidigt efter separationen och givetvis var resan svårsmält för den nya kärleken. Alla relationer ser olika ut, med mer eller mindre frihet. Har man t ex gemensamma barn är det ganska ovanligt att en av parterna åker iväg 10 dagar och gör något på egen hand. Er relation fick inte den bästa möjliga starten. Även om du inte menade något illa och om anledningarna var logiska, så är det ju ändå så att det var inget optimalt sätt att påbörja en ny relation. Har du insett och accepterat hennes perspektiv på den saken? Du kanske fastnat i att du inte gjorde något fel och därför bara blir arg när det förs på tal? Det finns fler sätt att närma sig en sak. Att erkänna att det var en oturlig start på er relation och att beklaga hur det påverkade henne, kan man göra. Sen nämner du att ni gjort slut och bokat möte med mäklare och allt. Att ni är beredda att göra det säger väl något om nivån på tilliten i er relation. Den nivån kanske inte klarar att den ene åker iväg 10 dagar? Endast relationer som är väldigt trygga klarar sånt, alternativt relationer där man inte värdesätter varann extremt mycket. Och kanske är det så det är, att du hellre åker på kursen än vårdar er relation. Kanske är det det hon misstänker och ställer dig mot väggen för att se vad du kommer välja. Att man testar varann kan vara ett symptom på att tilliten är lidande i relationen. Man kan tänka att man ska få göra det man vill och relationen ska tåla det, eller så kan man utgå från vad relationen tål och välja vad man vill prioritera. Om man inte prioriterar relationen så är det säkert något som märks genomgående. Och det kanske kan sammanfatta alla era bråk? Hon litar inte riktigt på dig och du vill inte acceptera att hon skulle ha några giltiga skäl för de känslorna? Då är det inte konstigt att det blir bråk. Lycka i en relation handlar nog väldigt mycket om nivån av tillit som finns där. Ni tog in en mäklare och gjorde slut bara för några veckor sen…. det är inte konstigt att hon inte vet var hon har dig. Det borde inte vara konstigt om hon tänker och känner att din 10-dagarskurs verkar vara mer betydelsefull för dig än vad hon är, och det är ingen bra grund för en relation.

Tillägger: Är det så att du inte är beredd att avboka kursen och inte känner att hon är värd att göra sådana anpassningar för, ja, då ser ni nog olika på er relation och då är det nog klokast att gå skilda vägar så som hon sagt. Men isåfall - acceptera att ni nog tänker olika om relationer. Gör inte allt infekterat genom att dra in hennes dåliga självkänsla och allt i hennes historia. Alla människor tänker olika om relationer och vilken överlåtelse man ska ha till varann. Där får man acceptera att man är olika och kanske inte passar varann. Man behöver inte tjafsa om vems fel det är, och vem det är fel på.

Tack OlgaMaria, det var skönt att läsa den vinkligen på det hela. Jag kan se att ur  hennes perspektiv är det nog precis så som du beskriver.  Ska ta en

vidare fundering på vad detta förhållande kan ta vägen. Jag tror att jag kan svärtas ner lite av att jag senaste året har fått en allt sämre relation till min son, som i p princip inte vill veta av mig. jag mår dåligt av det naturligtvis.

Att en ny kärlek kan få någon/påverka någon så att denne får sämre relation med sina barn går över mitt förstånd.

Barnen är ju det viktigaste i livet och måste gå före allt annat.

#12 Bra, oavsett hur ni väljer att gå vidare blir det alltid bättre om man kan se det ur den andres perspektiv, och se med nådefulla ögon också. Man kan sära på sig på många olika sätt, sämre och bättre. Och man kan gå vidare tillsammans på många olika sätt, sämre och bättre. :) #13 Nu vet vi väl inte om det är den nya relationens fel att det blivit såhär med sonen? Kan ju vara helt andra orsaker…

Jag vill bara tillägga att inte vara villig att avstå något som är viktigt för en själv inte alls behöver ha något att göra med hur mycket man tycker att en relation är värd.  Tyvärr är det ett allt för vanligt argument svartsjuka personer använder för att begränsa sin partner; Om du bara älskade mig så skulle du inte…