Provade ni på att bli särbos som du skrev om i oktober?

#1 Ja, och det har funkat helt ok. Jag har inte samma behov av närhet längre (som jag inser var en desperat bekräftelsegrej) utan är trygg i mig själv. Tyvärr har jag fått några bakslag som iaf inte slutar med att vi är ovänner utan att jag bromsar mig själv. I bakslagen handlar det om att vi bestämmer att ses och sen skriver jag typ "blir det för sent så slutar jag tidigare imorgon om du vill ta det då istället" och han upplever att jag då inte litar på att han kan säga till. Så från hans sida har han ingen tillit till mig och när han gjorde slut tog han upp att han tycker det är orättvist mot mig som gör sånt jobb med mitt beteende. Och han orkar liksom inte mer. Vi kramade om varandra länge. Jag sa att jag respekterar hans beslut. Båda grät. Han ville inte lämna min lägenhet men samtidigt hade han bestämt sig.

Inte roligt då det tar slut men just på grund av sådant här är det viktigt att man jobbar på sig själv innan man ger sig in i ett förhållande. Ett förhållande kan vara svårt nog som det är, så det är bra att man har redskapen redan innan man påbörjar något.

Jag hoppas att du fortsätter jobba på dig själv även i fortsättningen. Det är tyvärr inte många som är lika aktiva med att jobba på sig själv. Så jag tycker det låter som om du är faktiskt stark och väldigt inspirerande.

Låt dig dock få sörja. Det gör ont och du måste få kunna gå igenom smärtan innan det blir bättre.

#3 tack för svar! Jo, hade jag vetat att allt detta låg inom mig hade jag aldrig gett mig in i ett förhållande. Det fungerade bra med killen innan (som med facit i hand var mer vän än pojkvän) i fyra år så.. Usch.. lätt att vara efterklok men inget att göra åt det. Nu ska jag jobba vidare på mig själv (har kommit sjukt långt - vet att jag är värd ett lyckligt liv), boka in fler psykologstunder, sörja förlusten av min livs kärlek (hittills) och hitta massa med glädjeämnen efter året av förluster och motgångar. Tack för pepp! Det gör så mycket!

Jag tänker också på att det är viktigt att inte låta andra bestämma för mycket hur man ska vara och vad som är rätt och fel i ett förhållande. Du skriver att han var ”bra” som satte ner foten och sa att du måste jobba på dig själv. Jo… det kanske är bra men samtidigt behöver man en partner som vill ha en och som stöttar en till att bli bättre utan att ställa villkor. Om man kämpar för att duga är risken att man inte alls får bättre självkänsla på riktigt utan bara kämpar för att behålla partnern, att man lyckas förändras till det yttre men kanske inte blir mer hel som människa på djupet. Jag minns när du skrev om att ni skulle flytta isär och jag tänkte att det lät som att han egentligen ville göra slut men att han ville göra det i steg, för att inte såra dig för mycket. Så jag är inte förvånad nu. Jag tror att man måste få känna i en relation att man är accepterad för den man verkligen är. Givetvis ska man jobba på sina svagheter men en partner blir kär i en hel person, inte idealversionen av den personen. Det du gått igenom är ju en stor del av vem du blivit. Jag tror du behöver en partner som omfamnar även det, och inte är så snabb med att ställa krav på att du måste fixa till det. Givetvis ska man jobba med sig själv, men man måste få bli accepterad för den man är och hur ens historia format en. Man måste få vara trasig, skör och blottad ibland. Om man inte blir emottagen i det så finns det kanske inte tillräckligt bra grund för att bygga intimitet med den personen. Tryck inte ner dig själv och tänk inte att du var för jobbig eller någonting. Jag tänker att ni bara inte var rätt för varann, eller så fattade inte han att du var rätt för honom, som du är.

#5 Tack, jag har faktiskt inte tänkt på det sättet. Jag förstår hur du menar. Och logiskt så förstår jag ju att förmodligen kunde ingenting bli bättre från där vi var. Men det gör ändå så ont, så jäkla ont. Att aldrig få en kram av honom honom, se honom le eller ha honom i min framtid. Har ett sånt tryck över bröstet och har sovit två timmar sen igår kväll. Jag har ändå vart med om del men det här gör nog fasen ondast :(

#6 Jag lider med dig. Hoppas det snart ska kännas lite lite lättare. ❤️

Ni kloka människor som kan se saken ur ett annat perspektiv… Först och främst måste jag igen svara på #5. Jag var lite borta i huvudet när jag läste ditt svar. Jag tror du har missuppfattat, när jag skrev att han satte ner foten och så åt mig att jobba på mig själv var det enbart för att jag ständigt anklagade honom för att inte ha tillräckligt med känslor, vara intresserad av sin tjejkompis, att inte tycka att jag dög. Han har stöttat under hela tiden och det enda han velat att jag jobbar bort är att jag anklagar honom när jag känner mig låg och ingenting han gjort har funkat (tröstat, förklarat, vart tyst etc). Han tycker det är jobbigt att bli anklagad utan grund. Han har ju aldrig gjort mig illa. Sen… Jag har inte hört av mig till honom alls. Han har inte hört av sig. Vi har jättefå praktiska saker som vi skulle höras om och jag bad att han skulle ta det initiativet. Det var det sista vi sa. Jag vet att jag kommer ångra mig mycket om jag inte berättar hur jag känner eftersom han har varit för ledsen för att kunna ta in nåt i höst. Jag vill ju ändå att vi nån gång kanske försöker igen även om jag inte tänker stanna mitt liv i någon slags väntan. Vill ju att han vågar höra av sig om han nån gång vill. Har skrivit ner tankar mm. Jag vill gärna ha frågor och funderingar kring mina tankar. Man fastnar ju lätt i sitt tankesätt och psykologen träffar jag inte förrän på måndag. Jag har inte bråttom att säga/skriva detta till honom. Och känslorna kan ju ändra sig åt olika håll. Skriver tankarna i en kommentar här under:

Du tycker att jag förtjänar nån som älskar mig. Men du gör ju det? Du tycker att jag förtjänar nån som litar på mig, men jag förtjänar inte att du försöker? Jag är arg och besviken. Arg för att du dröjde dig kvar, arg för att du sa att du älskar mig och besviken för att du inte på riktigt kunde ge mig en andra chans utan att försöka göra mig till lags och därmed tära på dig själv. Du borde insett att du behövde mer distans för att kunna bygga upp en tillit igen istället för att gång på gång misstro mig (vilket var det du blev ledsen och rädd för när det var ombytta roller). Inte ens om det krävs att vi var ifrån varandra någon månad eller två och sen träffades långsamt långsamt, ett myrsteg i taget, och ser om vi under mer avslappnade former och kravlöst kan bygga upp en tillit. Samtidigt är jag tacksam över att du bröt för nu inser jag hur stark jag är som fixar detta även om det är ledsamt. Det är väl nu när värsta känslorna inpå har lagt sig som frågorna kommer. "Har du en känsla av att inte kunna vara den pojkvän du vill och känner dig då som en belastning?" Jag behöver nog inte ha svar på dom - det är ju som det är ändå. Jag mår helt okej och jag kommer vara lycklig oavsett du är med i bilden eller ej. Men du får gärna höra av dig om du nån gång vill ses när allt lugnat sig, jag kommer dock aldrig stanna mitt liv i en väntan på dig. Känns det rätt så kanske jag vill träffas också. Jag tycker att vi egentligen har nåt för speciellt för att ge upp men har accepterat situationen. Har vi kunnat hålla kvar kärleken och fortfarande älskar varandra när allt har vart så här skit och dumt så hade iaf jag velat se hur jäkla awesome vi hade blivit med tillit. Du behöver verkligen inte svara på det här. Men jag ville ha det skrivet och vet att jag skulle ångra mig sen om jag inte var öppen och berättade hur jag ser på saken. Jag önskar dig verkligen all lycka!

Hej igen. Först och främst blir jag lite förvirrad av hela situationen och det du skriver nu, men är det inte just så man ofta känner efter ett uppbrott - förvirring, och en massa motstridiga känslor och frågor som man försöker bena ut? Det är också lätt hänt att man inte tänker riktigt klart, ifall man hoppas på att kunna fortsätta så vill man tolka olika saker utifrån att det går att fortsätta tillsammans. Man vill gärna hitta en lösning och visa den och bevisa att - jo, vi kan fortsätta tillsammans. Men den andres vilja och känsla som ledde fram till beslutet att lämna är ju en helhetskänsla som inte riktigt går att argumentera mot. Om man gått vidare känslomässigt och ens inre inte vill längre, då finns det oftast inget att sätta emot. 

Tänker på dessa meningar:

"Du tycker att jag förtjänar nån som älskar mig. Men du gör ju det? 

Du tycker att jag förtjänar nån som litar på mig, men jag förtjänar inte att du försöker?"

Om han sagt dessa meningar så säger han ju att han inte är rätt person till att älska dig och lita på dig. Han tycker du förtjänar någon annan, för han har gått vidare.

Ofta är det ju så om man gått igenom något jobbigt att det ständigt kommer upp och visar sig på olika sätt i en ny relation. Givetvis är det jobbigt för den nya partnern och det är något man måste försöka jobba med själv, men riktigt bra blir det ju ifall man är med en person som kan ha tålamod med det och accepterar att det kanske krävs något extra från en för att bygga tillit i denna relation. Om man inte vill acceptera det och hellre vara med en person utan bagage, ja då finns inte tålamodet att bygga upp riktig tillit under rådande omständigheter. Allt handlar om - finns viljan eller inte. Det verkar som att han är klar över att viljan inte finns, längre.

Tyvärr är det ju så att människor har olika brytpunkter och det behöver inte vara en enskild händelse utan kan vara många mindre saker över tid. Tycker OlgaMaria beskrev det bra: "Om man gått vidare känslomässigt och ens inre inte vill längre, då finns det oftast inget att sätta emot."

#10 Det var ett förvirrat ögonblick men slutade med att jag dagen efter skickade nåt i stil med: "Jag kan inte läka när vi har kvar varandra på sociala medier så jag måste plocka bort dig. Jag älskar dig fortfarande och du får gärna höra av dig men jag kommer inte vänta på något. Kram." För det är så jag känner efter en lång diskussion med mig själv. Han svarade: "Jag förstår dig, i slutändan kanske det är bäst i vilket fall. Du får med höra av dig. Kram" Så nu ska jag bara komma över detta och gå vidare med mitt liv…:) Jag hoppas ju nånstans att vi hittar tillbaka vid en annan punkt i livet men inser att det är så liten chans att det händer så lika bra att gå vidare. Blä. Tack för alla inputs i mitt förvirrade tillstånd. Jag kanske inte håller med om allt men har kunnat tänka ur andra perspektiv.

#12 Bra gjort! Kram på dig!!