För ungefär ett år sedan träffade jag en kille som jag blev störtförälskad i väldigt fort. Vi pratade mycket och jag trodde att mina känslor var besvarade, men det visade sig att han hade sambo. Trots detta fortsatte vi att prata (på en vänskaplig nivå) och efter ungefär 4 månader gjorde han slut med sin sambo. Jag trodde självklart att det berodde på att han hade känslor för mig och vi träffades redan efter två dagar (alltså efter hans uppbrott) då vi var på samma kurs. Jag åkte även hem till honom (han bor ungefär 2h bort) helgen efter och det var ju allt jag hade drömt om de senaste månaderna, så jag var superlycklig. Men jag tänkte även att allt var lite för bra för att vara sant, så lite nojig var jag - men han lovade att jag inte behövde vara orolig och att detta inte skulle rinna ut i sanden. 

Min oro stämde dock, då vi gick tillbaka till att vara vänner igen. Han berättade att han saknade sitt ex och jag visste att han hängde på dejtingsidor. Jag mådde jättedåligt över hela situationen, och under flera månader fortsatte han att ofta hålla mig på ett vänskapligt avstånd trots att han ibland skrev fina saker som drog in mig igen. Jag var liksom beroende av honom på något sätt. Det fanns något hopp om att vi faktiskt var menade för varandra, bara inte just nu. Men i slutet av sommaren så berättade han att han hade blivit kär i en annan. Jag blev så otroligt ledsen och mådde så extremt dåligt - men det var också det jag behövde höra för att kunna gå vidare. Jag började dejta en annan kille och mådde bra för första gången på väldigt länge. 

Efter att ha dejtat den andra killen i någon månad så stötte jag på killen (som hela detta inlägget handlar om, ursäkta röran!) på en annan kurs och jag insåg att jag inte alls hade kommit över honom. Jag fick också veta att det var slut mellan honom och den tjej han berättade om i slutet av sommaren. Men samtidigt förstod jag att vi två aldrig skulle funka. Det där hoppet som jag nämnde tidigare, om att vi två var menade för varandra, fanns dock kvar inom mig. Jag valde att göra slut med den andra killen och fokusera på mig själv. 

I oktober så skrev dock den här killen att han behövde erkänna en sak. Han berättade att hans känslor för mig gick fram och tillbaka, men att han ville vara med mig. När det kommer till honom är jag så extremt svag och tänkte att han inte skulle göra likadant mot mig en gång till, så jag tog mitt pick och pack och åkte hem till honom. Allt kändes bra och jag var helt säker på att det skulle funka denna gång. Jag åkte hem till honom ytterligare en gång några veckor senare - men sedan skrev han att han trodde det var bäst om vi bara var vänner ändå.

Och det är där vi är nu. Genom allt detta har vi fortfarande varit "bästisar". Jag antar att vi fortfarande är det, trots att vi inte pratar lika frekvent längre. Men vi hörs fortfarande litegrann varje dag. Jag vet inte alls hur jag ska gå vidare med det här. Jag är fortfarande så otroligt kär i denna kille och är övertygad om att jag aldrig någonsin kommer hitta någon lika bra människa som honom. Men samtidigt har jag blivit så illa behandlad. Jag känner mig så sviken av honom. Han har varit väl medveten om mina känslor för honom, och jag känner mig lite utnyttjad. Det är också jobbigt är vi är medlemmar i samma organisation, vilket gör att vi stöter på varandra med jämna mellanrum. 

Stort tack om du orkade läsa allt detta. Vet inte var jag vill komma med detta, men det var skönt att skriva av sig.