Annons:
Etikettförhållande
Läst 1205 ggr
Lamina
2017-12-21 19:55

Min sjukdom, hans problem?

Har blivit att börja fundera på en sak den senaste tiden. Jag är ihop med en läkarstudent sen lite mer än ett år tillbaka. Vi bor ihop (Så egentligen är vi väl sambos, men använder sällan det ordet. 🤔) och har planer på att gifta oss i framtiden. Men till saken. Jag är sen några år tillbaka diagnosticerad med ledgångsreumatism. Det är där "problemet" ligger. Jag har alltid varit mer än öppen mot honom om min sjukdom. Vilka mediciner jag tar, när jag varit hos läkaren och vad hon sagt. Mer än så t.o.m, han har fått läsa mina journaler och alla prover jag tagit. Tolka det inte fel, jag har frivilligt och mest på eget bevåg gett honom dessa då han har varit intresserad och omtänksam och jag ändå inte har något att dölja. Känner också på nått vis att det nog kan vara intressant och inspirera till att läsa mer om sjukdomen. För några veckor sen fick jag en ny medicin. Vi har haft en del diskussioner om detta då jag inte velat ta den direkt när jag fick den utskriven. Jag har alltid varit en "jobbig patient". Mitt sätt att hantera sjukdomen är att inte låta mig styras av den. Jag förstår att jag måste äta medicin, men jag gör det när JAG vill. Det krävdes en hel del diskussioner om den saken innan han förstod och accepterade. Vi kan prata om allt, försöker verkligen förstå varandra och blir sällan direkt osams. Men det var svårt för honom att förstå just dethär… Efter detta har jag faktiskt börjat känna mig lite mer tveksam. Jag vet att han bara bryr sig om mig och att han sitter i en särskild situation. Jag tog upp dethär med honom, att jag vill att han ska vara min pojkvän och inte min läkare. Han var såklart väldigt förstående och sa att jag måste få göra som jag själv vill. Att jag sätter gränserna. Jag vet inte hur jag ska göra. Ska vi dela våra liv tillsammans måste jag ju kunna vara öppen mot honom hur jag mår. Och det är ju en trygghet för mig också att han kan ha koll på mig och mina mediciner. (Fast min journal håller jag nog för mig själv i fortsättningen.) Men samtidigt vill jag inte riktigt ha "min" läkare hemma. Är rädd att det kan bli ett skevt förhållande. 🤔 Är det någon annan som har erfarenheter av detta? Hur har ni gjort/skulle ha gjort i en sådan situation?

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Annons:
Aleya
2017-12-21 20:07
#1

Jag är nu inte läkare men inom andra delar av vården. Och jag kan bli en pain in the ass om jag hör att mina anhöriga har problem eller uppvisar symtom som jag tycker känns oroväckande. Men jag gör inte som din pojkvän och läser journaler. Läser inte ens mina egna journaler. Du får fundera på om du vill ha det på detta sättet.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Niklas
2017-12-21 20:13
#2

#0: Vänd på det. Om han var i din situation och du trodde att du visste bättre vad han behöver för att må bra, skulle du försöka övertyga honom eller strunta i det? Jag tror nog att det kan vara omtanke från hans sida. I slutänden är det ändå alltid du som bestämmer över din kropp.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

OlgaMaria
2017-12-21 20:15
#3

Jag kan å andra sidan tycka det blir skevt ifall han inte får vara den han är med den kunskap han har i förhållandet. Givetvis ska ju du också vara den du är och stå för ditt perspektiv. Det kan leda till diskussioner, men jag tänker att ni kommer hitta rätt i det också. Nu har han kanske förstått lite bättre hur du tänker och då blir diskussionen annorlunda nästa gång. Alla bidrar ju med det man kan in i sina relationer. Tycker det hade varit ledsamt om han inte ville bidra med sitt ”läkarperspektiv” och han har ju också möjlighet att lära sig enormt mycket genom din erfarenhet av att vara patient.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Zepp
2017-12-21 20:27
#4

Läsa journaler är en sak.. no big busniess.. han läser som utbildad läkare, du som patient!

Fördelen är då att du kan få en del tolkat till vanlig svenska!

Och läkare är fena och utbildade på vilka mediciner som hjälper mot vilka symptom.

Dvs de flesta är sk medicinare!

Hur som helst så kommer det förr eller senare att dyka upp lite andra olika synpunkter på annat som ingår i ett partnerskap.. så det viktiga är att ni kan prata med varandra och göra kompromisser.

Men du bestämmer hur som helst vilka mediciner du skall ta.

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Lamina
2017-12-21 21:43
#5

#1 Nä, men det var jag själv som valde att hämta ut journalerna. Dels för att jag själv var nyfiken vad som stod. Dels med avsikt att han skulle kunna läsa dom om han ville. Vet att det kanske låter konstigt i mångas öron (själv skulle jag misstänkt kontrollerande partner), men jag har inget att dölja. #2 - #4 Tack för bra svar. Det hjälper verkligen. :)

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

OlgaMaria
2017-12-21 21:54
#6

#5 Tycker inte alls det låter konstigt att man visar sina journaler för dem som står en nära. Det gör jag med.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Aleya
2017-12-21 22:06
#7

#5 menade inte alls att det var konstigt. I dessa dagar kan man ju läsa sina journaler på nätet. Och trodde det var så ni hade läst journalen. Men du får ändå fundera på om du vill ha han delaktig i din problematik. För det finns en anledning till att läkare inte får behandla sina anhöriga.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

OlgaMaria
2017-12-21 22:14
#8

#7 fast det där stämmer väl inte riktigt? Läkare får skriva recept till anhöriga och sig själva med vissa begränsningar. Och givetvis får de behandla anhöriga. Sen ska man ju inte gå utanför sin expertis mm.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

oh-la
2017-12-21 22:25
#9

#7, läkare får absolut behandla sina anhöriga. Där emot finns det tillfällen när det inte är lämpligt och läkaren avråds från att behandla. Jag lever med en läkare själv. Han har läst mina journaler också. Det va till och med han som fick infon från op eftet min förlossning istället för mig. Läkaren började bluddra med mig som låg hög på lugnande, efter 34h värkarbete och massa förlorat blod. Jag sa till henne att gå och prata med min man, han va läkare och förstod vad hon sa. Där emot måste man inse att man just lever med en läkare, och äcen om det är ditt val hur du vill ta dina mediciner är det troligtvis inget han kommer uppmuntra. Jag har varit med om liknande med min man och han kam bli tokig om jag inte gör som jag ska. Å andra sidan kan jag vända det till mig själv och min yrkesroll, man blir lite skadad :Pq

Aleya
2017-12-21 22:28
#10

#8 kan inte hitta regeln nu men som jag minns det så får man inte vårda sina egna anhöriga p g a att man inte är opartisk. Jag ska kolla upp detta bättre när Google vill samarbeta med mig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Lamina
2017-12-21 22:58
#11

Som jag förstått det så får läkare i Sverige skriva ut recept till sigsjälva t.o.m, så varför skulle dom inte få behandla anhöriga? Vet att en anhörig till min pojkvän skrev ut medicin till honom när han inte orkade gå till läkaren. Fast i vissa fall kan det ju vara tveksamt. FK skulle nog vara ytterst tveksam om han försökte göra allvar av sina skämt om att han ska skriva ut sjukintyg till mig så jag slipper jobba. (Något jag aldrig skulle gå med på, Jag vill jobba oavsett hur jag mår.)

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

oh-la
2017-12-21 23:21
#12

Läkare får både begandla sig själva och sina anhöriga i sverige. Skulle kunna bli riktigt trist på små orter annars. De får även förskriva läkemedel till anhöriga och sig själva. Sjukintyg har lite speciella regler, och öcen om jag inte tror att det skulle vara något som hindrar en anhörig läkare från att skriva det skulle det kanske se lite dumt ut och fk kanske skulle knorra. Som sagt, det finns orter med bara en läkare. Vi har tagit upp frågan om behandling av anhörig med mannens jobb, och det är inga problem.

Lamina
2017-12-21 23:26
#13

#12 Tack, tänkte inte ens på små orter. 😂

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Annons:
Maria
2017-12-22 07:25
#14

Jag tror också att det är av ren omtanke.

Min man har fått ta del av mina journaler då jag varit som sjukast och jag ser det som en tillgång till att två vet informationen istället för bara jag som trasslar till allt.

Du beslutar givetvis över din egen vård och behandling men se det som en tillgång att du faktiskt har ett "proffs" hemma ;-)

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

OlgaMaria
2017-12-22 08:45
#15

Min pappa är läkare och har skrivit recept till mig många gånger, men framför allt när jag var yngre, nu har jag andra behandlande läkare. Allra bäst kom det till hand när jag fått uvi och var på Arlanda på väg till Thailand. Fick fatt i en sjuksköterska som kunde ta urinprov på mig och konstatera uvi med blod i urinen, men det fanns ingen läkare som kunde skriva recept, så jag ringde pappa, han pratade med sjuksköterskan på telefon, pappa ringde in recept till apoteket på Arlanda. Kunde plocka ut det fem minuter senare och semestern var räddad. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

[134643]
2017-12-22 15:48
#16

Jag tycker inte att det är konstigt att han är delaktig i din sjukdom, eller att han blir upprörd när han tror att han ”vet bättre”. Är en helt annan situation, men när min deprimerade pojkvän gjorde val som alla utomstående förstod bara gjorde sjukdomen värre, hade jag otroligt svårt att vara förstående och bara hålla med. Men i slutändan visste jag att jag bara kunde pusha till en viss gräns innan han skulle vända sig emot mig också. Jag tror att du behöver hitta dina gränser, och sen gäller det att han klarar av att hålla sig till dem. Men jag tycker inte att du ska vara alldeles för hård mot honom, jag tror att han bara vill dig väl!

Aleya
2017-12-22 17:18
#17

Jag vill bara säga att ja ni har rätt att en läkare får behandla anhöriga. Om än det kanske inte är lämpligt i alla lägen. Dock får INTE en läkare som är anhörig eller närstående dödsbevis på någon som har dött. Så jag ber om ursäkt att jag missuppfattade detta från start. Men fortfarande ts: du måste avgöra hur mycket din partner ska vara involverad.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

ApanAnn
2017-12-23 22:15
#18

Oavsett om en anhörig är läkare eller inte kommer de att ha svårt att förstå hur det är att ha en kronisk sjukdom. Den där mentala biten, att den jävla dumma kroppen och dumma sjukdomen minsann inte ska få bestämma allt. Det är SVÅRT för anhöriga att förstå. Oavsett vad dina anhöriga har för utbildning kommer du att få reaktionen ”Men VARFÖR tar du inte dina mediciner när du vet att du måste ta dem” Ni får tillsammans hitta gränsen för vad som funkar eller inte funkar för er. I en period hjälpte min man mig mycket med att hämta ut medicin och fylla min dosett och sånt. Inte för att jag inte kan själv, utan för att det var skönt att få hjälp med det där och då. För den där mentala biten så skulle jag tipsa om att gå med i Reumatikerförbundet (om du inte redan är med). Det är guld att kunna prata med andra och inte behöva förklara sig. Plus att det kan vara skönt att ”gnälla” åt nån annan än anhöriga… slita lite mindre på dem. På sikt kanske läkarstudenten kan få en förståelse för att vissa saker vi gör för att hantera kroniska sjukdomar kanske inte är superrationella, men ändå på nåt vis nödvändiga.

Tant är ingen ålder, det är en livsstil!

Upp till toppen
Annons: